Det fanns en tid då humor på film var intelligent sådan. Jag har åtminstone sett Chaplin som ganska samhällskritisk och skarp, utan att ge avkall på det roliga. Sedan finns det några decennier av amerikanska (t.ex. high school) filmer som blir roliga tack vare att publiken gillar stereotypier, sexism och rasism. Det verkar som om man resonerade såhär: har det gått några sekunder utan skratt? Släng då in en person i rullstol/tjock tant/blek glasögonorm/kortväxt/kines och låt personen hosta/säga något opassligt/försöka se sexig ut/trilla. Det kan inte gå fel. Alltså: bered plats på scenen åt en som inte följer normen för hur-man-ska-se-ut-och-bete-sig, och du har skratten i en ask. Kolla va fula och dumma de är!
En gång i mitt liv har jag varit på stå-upp-komedi, i Stockholm faktiskt, kanske år 2007. Då fick jag också lära mig att skratta åt komikerns utdragna berättelse om hur han som barn måste leka med en förståndshandikappad familjebekant. Haha! Komiker två avlöste med lite hårdsexism. ”ja ni vet när bruden vill bla bla bla?” och trean lockade fram skratt och applådåskor med en ”liten sagobok jag har gjort åt mitt barn. Kolla här, zigenaren, han är ute efter att stjäla din cykel”.
Kanske vi ännu är kvar där, men kanske vi är på väg åt ett annat håll. Jag såg Brünoidag, och den var bättre än jag hade förväntat mig. Det är strukturer som förlöjligas, inte människor (förutom Ron Paul då…). Jag visste t.ex. inte att det fanns människor i Hollywood som arbetar med att ge råd om vilka välgörenhetsändamål som är trendiga, eller att föräldrar till småbarn går med på vad som helst för att få roller åt dem (”väger hon 15 kg? kan ni banta henne ner till 10?” och mamman: we’ll try our best, och till slut går hon med på fettsugning). Scenerna där Brüno träffar kristna ”bögkonverterare” är snillrika, och han är som mest kvicktänkt just i de scenerna tycker jag. Mera analt än analytiskt skriver Hbl i sin recension och ja, mätt i minuter och sekunder blir det kanske så. Men det här är ändå unik samhällssatir som ifrågasätter normer för makt och könsroller. Och slutet har inte så lite pride skrivet över sig.
Jag hoppas att Sasha Baron Cohen har några äss kvar i kortärmen, några filmer kvar att göra. Kanske det är Europas tur att ertappas nu, det finns en och annan självgoding här som fnyser åt de korkade amerikanerna i Borat och Brüno. Nä, gör en ny karaktär och kom hit och sväng ljuset på våra fördomar. Kom t.ex. och filma de personer på Helsingfors gator som ”får lust att sparka dem” när de ser romska tiggare.
Det är år 2009 och jag har, i enlighet med läroplanen för historia, i uppgift att undervisa om imperialismen för sjuor. Till min hjälp har jag en lärobok, tryckt år 2006, där man konsekvent talar om ”negerslavar” och introducerar temat såhär: ”Naturen och kulturen i det inre av Afrika var okända för européerna som heller inte kände till de gamla mäktiga negerstaterna”.
(Jag hade förstås kunnat välja den andra finlandssvenska läroboken i historia också, men den har jag ratat tidigare eftersom den bl.a. berättar att dagens ”muslimer i Norden” lever som ”vi” levde på 1800-talet och att fullständig jämställdhet mellan könen nåddes efter kvinnorörelserna för hundra år sedan, med mera. )
I många läroböcker väljer man i samband med imperialismen att berätta om hur européerna beskrev afrikanerna som lägre stående folk. Det kan vara fråga om utdrag ur gamla skolböcker med klassiska beskrivningar av deras utseende och personlighet som ”Indianen är trög” och dylikt. Jag tror tyvärr att analysen inte alltid blir den rätta när trettonåringar läser utdragen. Jag är inte säker på att budskapet, det vi nu lär oss är något om oss själva, inte något om hurdana de som blev kolonialiserade var, kommer fram.
Det som jag saknar i läroböckerna är förhållandet mellan kolonialistiskt tänkande och rasism. Innan jag hade läst in mej på området trodde jag att kolonialiseringens grymheter helt enkelt skedde eftersom rasistiskt tänkande var så rotat i (den europeiska) mänskligheten. Först senare stötte jag på argumentet att det kausala sambandet snarare kan anses vara det omvända – alltså att européer behövde skapa rasistiska stämningar för att rättfärdiga exploateringen av råvaror och människor i kolonierna. Denna diskusssion skulle behöva föras, inte minst för att rasismen lever och mår bra i våra trakter. Jag är också övertygad om att trettonåringar klarar av den slags analys. Hittills handlar de ändå mest om modiga europeiska forskningsresande vs stamhövdingar.
Dagens tips: om du kan finska, läs Voimas artikel om den kongolesiska feministen Adi som städar, läser och kämpar för att få bli återförenad med sin familj. Om hans intervju med migrationsminister Thors och om utlänningslagen i Finland. Ja, kan du inte finska så lär dej det, så läsvärd är denhär artikeln (bilden här är också Voimas). Och kolla in grafen hos Paolo Pissoffi, den om vad ”fredsprocess” har inneburit för palestinierna.
Klasskonflikt är ett annat begrepp som upprör förtryckarna, eftersom de inte gärna vill se sig själva som en förtryckande klass. Visserligen kan de inte med bästa vilja förneka existensen av sociala klasser, men de predikar nödvändigheten av förståelse och harmoni mellan dem som köper och dem som är tvungna att sälja sin arbetskraft. Den uppenbara antagonismen som existerar mellan de två klasserna omöjliggör denna ”harmoni”. Eliterna uppmanar till harmoni mellan klasserna, som om klasser var tillfälliga samlingar av individer som nyfiket tittar på ett skyltfönster en söndagseftermiddag. Även om de ibland kan sträva åt olika håll och strida om gruppintressen, enas de omedelbart vid ett hot mot klassen. (s. 152)
samtidigt som:
Då det är nödvändigt att splittra folket för att bevara status quo och därigenom de härskandes makt, är det viktigt för förtryckarna att hindra de förtryckta att förstå deras strategi. Därför måste förtryckarna övertyga de förtryckta, att man försvarar dem mot ”marginella varelsers, busars och gudsfienders” demoniska handlingar. För att splittra och förvirra folket kallar förstörarna sig själva för uppbyggare och anklagar de verkliga uppbyggarna för att vara destruktiva. Historien tar emellertid alltid som sin uppgift att korrigera dessa påståenden. (s. 155)
Fjorton fjortonåringar och jag funderade i veckan på vilka saker 2000-talet (decenniet) kommer att kännetecknas av när de är 70. Många menade att de kommer att berätta för sina blivande barnbarn om vad ungdomar underhöll sig med på deras tid, om PS3, HDTV och om sociala medier. Som vanligt vid den typen av diskussioner delades meningarna angående miljöfrågor – några tyckte att början av 2000-talet var tiden då folk inte ännu fattade att ta vara på naturen (vilket man gjorde senare i tid nog), medan de flesta trodde att de kommer att få berätta för sina barnbarn om hur snön såg ut och om alla djur som fanns då. Två fenomen som alla kunde hålla med om att hörde till att vara ungdom på 2000-talet var energidryck och skolskjutningar. Ganska bra summerat tänkte jag. Ganska konstig värld vi lever i.
Och! Den andra svenska utgåvan av Le Monde Diplomatique kom med posten idag. Jag kan inte nog pusha denna pocketserie! Kalle Ankas pocket för medvetna vuxna kallar de sig. Den andra utgåvan innehåller rykande färska och fingret-på-pulsen-analyser om finanskris, piraterna vid Afrikas horn, om Kina, pressfrihet och ny världsordning. Skaffa dej en prenumeration eller ge en i julklapp! Den svenska utgåvan kan beställas i Sverige via Ordfront och i Finland via Into kustannus.
I tv-debatten mellan Palin och Biden för några dagar säger Palin, på temat corporate America, något om att hon verkligen känner för Exxon Mobil. Det är visserligen storföretagens VD:ar hennes hjärta blöder för, men när hon säger det låter det verkligen som om företagen de som hennes känslor riktas till. Det känns väldigt början av 2000-talet att ge företag mänskliga drag. Eller vad sägs om DN’s beskrivning av hur finanskrisen drar sig fram över Tyskland? En bank som kämpar för sin överlevnad? Den ligger alltså där i respirator och flämtar, eller förblöder den? Det handlar om timmar, säger man. Som om bara en tillräckligt skicklig läkare kunde dyka upp som en hjälte och rädda livet på banken. Inte en helt unik tanke, när IMF grundades var en av aktiviteterna att skicka s.k. money doctors ut till ekonomiskt drabbade länder för att ställa ekonomin i ordning. Och även om det fanns vissa ekonomiska brister som kunde rättas till med ekonomisk expertis – t.ex. att det inte lönar sig att trycka mera pengar – så är det en missuppfattning att ekonomi skulle kunna skötas på samma sätt som medicin.
Men nu är det faktiskt så att den där tyska banken inte lider. Företag har inte känslor, de kan inte bli sårade eller kränkta. Företag ”kämpar” inte, som i DN’s ingress. Människor kämpar. Människor råkar i kläm. Det blir inte lite absurt när företag garanteras mänskliga rättigheter, socialt skyddsnät och integritet samtidigt som dessa fråntas från människorna. Det är vad jag ville säga idag.
Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fanns det platser på jorden som var orörda av människan. Så tänker sig Janina att vi säger år 2055. Det tänkte jag på när jag läste Anders Mathleins recension ”Turisthyckleriet” om Jennie Dielemans och Shahab Salehis bok Välkommen till paradiset – reportage om turismen.
Den som vill hitta kolonialism behöver inte leta i historieböckerna. Vi upplever det som vår jävla rättighet att hänga i poolen i Gran Canaria och spela golf i Tunisien. Men senegaleser i fiskebåt ska portas från Kanarieöarna (som geografiskt och moraliskt kanske inte har något med Europa att göra alls), också med finländsk experthjälp, och tunisierna ska inte uppmuntras att använda sitt färskvatten till annat än gröna golfbanor. Och tyvärr blir det inte bättre av att välja äventyrsresande framom golfen. Skribenten menar nämligen att det ekologiska fotavtrycket hos en paketturist som snällt håller sig inom all-inclusive-området sannolikt blir mindre än det som den självständiga, utforskande lonelyplanetbackpackern lämnar. Detta är svidande men samtidigt intressant läsning för en som har en och annan stämpel i passet från just exotiska och annorlunda ställen.
När turisterna träffas vid poolkanten handlar diskussionerna ofta om hur dåligt städningen fungerar, hur underfundiga och lustiga ”the locals” är, var på stranden man kan ligga för att inte plågas av tiggare och försäljare och hur man ska pruta eller undgå att de lurar en (och här håller också formuleringen att backpackers inte är ett dyft bättre än massturister. Jag minns två mycket självständiga resenärer som skröt om tvådollarshororna de hade fått tag på o Pnom Penh).
Och även om Thailand och Kanarieöarna lever på turism ser turismen också till att hålla näringsstrukturen på sin plats.Det ska finnas sex, drinkar och parfymer att köpa, någon som bär resväskor, som tvättar toaletter och städar hotellrum (och alla dom ska helst le – annars förstörs semestern), men hur stimulerande är turismen som näring egentligen? Vem äger hotellen och dykningsfirmorna? Cheb Balowski sjunger förresten i låten Koulouli: ”Tourists, you’re the terrorists! And you kill with your bill”.
Så var det detdär med flygandet också. När John Webster som nyligen gjort en finlandssvensk ”obekvämsanningfilm” – en där hans familj testar på att leva utan olja – satt i talkshowen Bettina S och försökte prata om allvaret i vårt miljöförstörande ville intervjuaren bara styra in samtalet på annat: Men din fru då, blev hon inte sur på dej? När Webster sedan nämnde vilka enorma mängder koldioxid en resa till Thailand innebär i utsläpp bröt hon bara hastigt av tråden och vinkade in nästa gäst. Ingen ska få känna sig skyldig här inte.
—
Bloggar att rekommendera är Pastey om förorten i TV, Anna Wester om mediekritik, Förbannad Pacifist som påminner oss om att det är den internationella fredsdagen idag och Cattis som vill att vi inte ska glömma Burma.
Minns ni Woodrow Wilson som för nittio år sedan skrev ihop fjorton punkter som skulle garantera fred? Det var ganska enkla grejor han bad om: fria hav, folkens självbestämmanderätt, nedrustning, grundandet av NF, sådant. Men precis som annat som skrevs för hundra år sedan (jag läste nyligen ett utdrag ur Keynes’ redogörelse av ekonomiskt liv bland förmögna londonbor före första världskriget – snacka om en globaliserad värld), så kändes det nästan aktuellare än aktuellt för oss. Så jag bad en grupp elever som jag inte ens känner särskilt väl att författa fjorton nya punkter för fred i vår tid. Och jag kan säga att jag gärna skulle ha skickat dem till fredsförhandlingarna i Versailles, ifall det skulle råka bli en upprepning av 1914-1918 i våra dagar. Ett plock bland punkterna: Alla länder måste hjälpa andra vid ekonomiska svårigheter, som t.ex. svält. Alla människor borde uppträda vänligt mot varandra. Man får inte få sälja diamanter som har plockats av slavar. När länder idkar handel, borde båda parterna vara jämlika. Alla människor borde ha rätt att resa vart de vill. I fall av konflikter mellan flera länder ska inte bara ett land få skulden.
Men i stället för de insiktsfulla eleverna skulle det nog bli typ Sarkozy som fick förhandla. Urk. Hoppas det inte blir världskrig.
Kanske alla hade sett detta klipp tidigare, men jag var åtminstone imponerad och såg alla fem delar på raken. Visst är vi enormt korkade som inte klarar av att räkna upp ledarna i världens två största länder. Sen är jag inte så säker på vad det är som föreslås. Ska alla börja skattefuska? Finns det ingen lösning?
I en av delarna nämner Härén att man i Zimbabwe, som listas som världens sämsta land att leva i, kan skicka pengar från sitt konto till någon annans via mobiltelefon. I Finland, som helt utan att se efter utnämnt sig själv till teknologins högkvarter, har man inte kommit nära någon sådan service. På dagens finländska konferens om IT-användning inom undervisning för hållbar utveckling (ironiskt nog) brakade det tekniska två gånger under presentationer. En föreläsare saknade ljud på sin powerpoint, och den direkta videolänken till den gröna MEP:en Satu Hassi hakade upp sig och hennes del som såg lovande ut blev till ingenting. Krånglet förklarades med att man hade testat länken via Strasbourg, men att hon plötsligt hade blivit tvungen att resa till Bryssel. Ha ja. Så man kan skicka pengar på mobilen mellan två byar runt Harare, men att hålla upp en konferenslänk mellan Bryssel och Esbo (konferenscentret ligger fem kilometer från Nokias högkvarter), det är för mycket begärt.
Om dethär företaget fick välja skulle 2050-talets barn få läsa i sina historieböcker om början av 2000-talet, tiden då folk var omoderna och använde något som kallades glasögon. Reklamen här berättar hur enkelt det är att bli av med glasögonen säkert, effektivt, smärtfritt och snabbt. Sådär, bara att stiga in i framtiden. För vem vill se ut som den misslyckade glasögonfamiljen på bilden.
Nu hade jag inte tänkt använda detta offentliga internetutrymme till att diskutera huruvida det är bra att närsynta opererar sina ögon eller inte (fast egentligen skulle jag gärna vilja veta mera om det). Däremot är jag fascinerad över hur företag alltmera arbetar med världsbild och attityder. Ni vet, lite som i Kleins No Logo, man säljer en livsstil. Det är fascinerande hur folk som kallar sig liberaler förespråkar den världsordning som håller på att ta form. Jag upptäckte hur fri jag är senast igår när jag gick in i en ganska stor mataffär och skulle köpa en godispåse. Det fanns kanske 300 olika godispåsar. Men alla var antingen Fazers eller Malacos eller kedjans eget billighetsmärke.
Så ser valfrihet ut år 2008. Kolla reklamen för funlight, där står ”Är du cool grape eller saftig svartvinbär?” …bara att välja! Prova hitta en tandkräm som inte är Colgates eller Pepsodents någon gång. Din identitet skapar du genom att stöda en viss Idols-stjärna, den coola, rebelliska långhåriga eller flickan-från-landet med babyröst, välj själv! Men hur du än väljer så är du linkad till Idols-sponsorn Coca-cola.
Såg filmen Juno nyligen. Den skulle säkert kunna kallas indie, men producerades av Fox. Nu kan du alltså vara antingen mainstream eller indie-lutande, alla ryms in hos Fox.
Det är länge sedan jag har känt en sådan optimism som den som Naomi Klein levererade idag. Det är svårt att inte känna att om alla bara läste hennes böcker skulle världen bli bättre. Själv tycker hon att det är synd att hon hittade det katastrofalkapitalistiska mönstret först efter kriser som invasionen av Irak och orkanen Katrina – annars hade man kunnat göra något åt saken. Men nu vet vi.
Det går inte att vinna val genom att föreslå nyliberal politik. Visst, säger Klein, gillar folk i allmänhet att få sänkta skatter (men man vill också ha skolor, bibliotek och sjukhus), men privatiseringen av vägar, skolor, vatten o.s.v. är helt enkelt inte populärt. (Ekonomikommentarer har passande statistik.) Därför väntar nyliberalerna på ett tillfälle då ingen är i stånd att debattera och inför ”reformerna” när befolkningen är i chock, som strax efter en naturkatastrof, en ekonomisk kris eller krig. Klein betonar att hon inte är någon konspirationsteoretiker, hon påstår inte att högern planerar attackerna själv (förutom i de självklara fallen som invasionen i Irak), men att de däremot samlar på idéer på lager, lite som vanliga människor samlar konserver och vatten i källaren ifall katastrofen skulle inträffa. Och då gäller det att slå till, att privatisera allt och söka vinster. Efter londonbombningarna i juli 2005 gick börsen faktiskt uppåt.
Vi upplever just nu den mest lyckade frigörelserörelsen i vår tid, säger Naomi Klein, men tyvärr handlar det inte om feminism eller rättigheter för homosexuella, utan om elitens frigörelse att samla på sig så mycket kapital som bara är möjligt, utan att behöva ta hänsyn till mänskliga rättigheter eller miljön. De har verkligen lyckats, och det ironiska är att det är just för att de har lyckats som de avslöjas och inte i en upplyst värld kommer att kunna vinna eller hålla på så här länge till. Problemet är att man inte blir immun mot chock. Tortyr beskriver Klein som en form av masskommunikation. Det är meningen att vi ska veta om Guantánamo och Abu Ghraib och om hemliga fängelser här och där i Europa. På det sättet hålls folk på mattan.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hennes 90 minuters föreläsning. Om den koloniala kvarlevan, drömmen om ett blankt papper, Terra Nullius, som tycks visa sitt fula tryne igen när man vill chockera/tortera en hel befolkning så till den grad att den blir klar att ta emot vilka värderingar man än vill ge den. Och om hur det ändå bara inte lyckas. Men lyssna på den här intervjun istället, där talar Klein om hur särskilt Skandinavien borde förstå bättre än att ta emot nyliberal politik.
Det smartaste jag har läst på bloggar idag var förresten Lars Hertzbergs jämförelse mellan homosexuellas och finlandssvenskars rättigheter.
En gång i mitt liv har jag varit på stå-upp-komedi, i Stockholm faktiskt, kanske år 2007. Då fick jag också lära mig att skratta åt komikerns utdragna berättelse om hur han som barn måste leka med en förståndshandikappad familjebekant. Haha! Komiker två avlöste med lite hårdsexism. ”ja ni vet när bruden vill bla bla bla?” och trean lockade fram skratt och applådåskor med en ”liten sagobok jag har gjort åt mitt barn. Kolla här, zigenaren, han är ute efter att stjäla din cykel”.
I många läroböcker väljer man i samband med imperialismen att berätta om hur européerna beskrev afrikanerna som lägre stående folk. Det kan vara fråga om utdrag ur gamla skolböcker med klassiska beskrivningar av deras utseende och personlighet som ”Indianen är trög” och dylikt. Jag tror tyvärr att analysen inte alltid blir den rätta när trettonåringar läser utdragen. Jag är inte säker på att budskapet, det vi nu lär oss är något om oss själva, inte något om hurdana de som blev kolonialiserade var, kommer fram.
Början av 2000-talet 