Tänk att under början av 2000-talet gick ett parti med namnet ”Kristdemokraterna” i valförbund med ett annat parti som hette ”Sannfinländarna” inför EU-parlamentsvalet. Kristdemokraterna hade på sin hemsida rubriken ”Att bry sig om är en hjärtesak”. Sannfinländarna för sin del oroar sig för ALLA dedär skattepengarna som sätts ner på onödiga mångkulturalismprojekt och menar att principen om att man tar seden dit man kommer måste gälla.
Ja ha. På facebook växer samtidigt en finsk grupp som låtsas samla in pengar för att skicka tillbaka ”våra vänner somalierna” till sitt hemland. Bilden man har valt som symbol är samma som för några år sen plockades bort från en viss sorts lakritsstänger för att den ansågs stötande (med all rätt!). I kommentarerna syns förutom en otrolig mängd ren och skär enfald också bitterhet av typen ”jag har blivit av med jobbet och så kommer DOM hit och får hjälp av socialen”. Gruppen har grundats av en sannfinländare, som förresten också är upphovsman till gruppen ”hakataan teuvo heteroksi (loman)” – ja, gruppen för dem som vill slå en känd kläddesigner ”tills han blir hetero”.
Finlands tidigare utrikesminister, socialdemokraten Erkki Tuomioja lyfte igår på sin blogg fram att sannfinländarna inte hittills har varit lika rasistiska som sina europeiska motsvarigheter, men att förändringen nu blir allt tydligare, han ser tecken på att rasistgrupperingar från extremhögern söker sig till partiet. Och dessa har alltså kristdemokraterna valt att samarbeta med. Hur var det nu igen, What would Jesus do? Men det är väl klart, en gemensam agenda har de i alla fall i EU, de kristna och xenofoberna – att hålla Turkiet utanför. Och så kan de ju fundera på hur man kan göra homosexuella straighta tillsammans, även om jag har för mej att kristdemokraterna skulle välja andra metoder än att slå dom på rätt väg.
Att bry sig om är en hjärtesak, precis.
Gruppen Mothers Across the World for Gaza ordnade idag minnesstunder omkring i världen för de barn som dog i attackerna mot Gaza. Förutom i Helsingfors samlades man i bl.a. Amman, Kapstaden, Manchester och Palo Alto för att hedra offren och visa solidaritet med deras familjer. I slasket och regnet vid Gamla kyrkans park lästes namnet och åldern upp på alla de nästan trehundra barn som mist livet. Vi fick varsin lapp med namnet på ett offer. På min lapp, som snabbt blev helt blöt, stod det Ahmed Riad Mohammed Al-Sinwar, tre år.
ch hans vänner hade föreslagit att eleverna under en morgonsamling skulle hålla en tyst minut för de barn som har dött i Gaza. Först tyckte lärarna att det var en bra idé, men när vicerektorn fick reda på planen satte hon stopp för den.