På tal om den finska regeringens fnys åt motsättningar och om mediarapporteringen från upplopp omkring i Europa

Ur Paulo Freire: Pedagogik för förtryckta (1972):

Klasskonflikt är ett annat begrepp som upprör förtryckarna, eftersom de inte gärna vill se sig själva som en förtryckande klass. Visserligen kan de inte med bästa vilja förneka existensen av sociala klasser, men de predikar nödvändigheten av förståelse och harmoni mellan dem som köper och dem som är tvungna att sälja sin arbetskraft. Den uppenbara antagonismen som existerar mellan de två klasserna omöjliggör denna ”harmoni”. Eliterna uppmanar till harmoni mellan klasserna, som om klasser var tillfälliga samlingar av individer som nyfiket tittar på ett skyltfönster en söndagseftermiddag. Även om de ibland kan sträva åt olika håll och strida om gruppintressen, enas de omedelbart vid ett hot mot klassen. (s. 152)

samtidigt som:

Då det är nödvändigt att splittra folket för att bevara status quo och därigenom de härskandes makt, är det viktigt för förtryckarna att hindra de förtryckta att förstå deras strategi. Därför måste förtryckarna övertyga de förtryckta, att man försvarar dem mot ”marginella varelsers, busars och gudsfienders” demoniska handlingar. För att splittra och förvirra folket kallar förstörarna sig själva för uppbyggare och anklagar de verkliga uppbyggarna för att vara destruktiva. Historien tar emellertid alltid som sin uppgift att korrigera dessa påståenden. (s. 155)

Political Helsinki

I can’t believe that 50 years ago, in the early 21st century, there were people who said that young people don’t care about politics. They said this because some people chose not to vote in elections. They didn’t consider other methods of political activity as anything of value. People dressed up as Smurfs dancing for free public transport, for instance, was seen as vandalism. Making an installation of doors in order to raise awareness about homeless people got the same kind of attention. The picture up on the left is what used to represent politics in these days, the Parliament building and a statue of the first president Ståhlberg. On the right are the official party lists with candidates to choose from, taken back in October 2008. Below are some examples of activity that was considered unnecessary and a little suspicious. This is portrayed by the presence of police cars never far from these manifestations.

Finally, here’s a question for you: out of these two pictures below, pick out the one that shows action seen as an annoyance in the city and that, according to several city officials should be banned?

Det är inte internets fel att människor bryr sig mindre om varandra

Tänk att vi lever i en tid när behovet av att vara någon är viktigare än överlevnadsdriften. Så sa en klok människa igår. När jag i november ifjol skrev om Jokela gjorde jag en ny tag – ”skolskjutningar”. Inte tänkte jag att det skulle bli ett återkommande ämne, sådär som ”politik” eller ”fördomar”. Fast inte tänkte jag att det inte skulle bli det heller.

Som lärare i en skola i Finland är jag är en av dem som ska trösta. Jag lyssnar, men vet faktiskt inte vad man ska säga åt femtonåringar vars världsbild bara rasar framför ögonen på en. De trettonårigar jag pratade med menade först att de inte behöver någon slags diskussion om dethär – ”vi pratade ju om allt detdär förra året”.

Tajtare vapenlagar, ja, mera psykologer, absolut, men det känns som att det är något utöver det som egentligen behövs. Kanske vi borde ta ett steg tillbaka och prioritera annorlunda. Göra ickeproduktiva saker tillsammans som att hänga, snacka, spela kort, andas emellanåt, blanda oss i, bjuda hem folk, bara göra saker långsamt. Sluta stirra på PISA-resultat och prestationer. Sluta kvalitetsmäta och sträva efter effektivitet. Jag får lite samma känsla som angående finanskrisen, som lindras genom att Bush pumpar in offentliga medel i bankerna för att hålla upp charaden i stället för att någon skulle ta sig en titt på systemet och våga utmana det. Vem vet, kanske de två kriserna har något med varandra att göra. En annan klok människa undrade faktiskt i tisdags (innan nyheten) om vi, såsom vi nu läser t.ex. nazismens och kommunismens svarta böcker kommer att ha en bestseller i framtiden: Konsumismens Svarta Bok.

Hemmafrun på 2000-talet

Denna bild ska ha ingått i tidningen Popular Mechanics år 1950. Texten under bilden lyder: ”Because everything in her home is waterproof, the housewife of 2000 can do her daily cleaning with a hose.”

Jag hittade en liknande bild från år 1900 en gång. Den handlade om hur skolan skulle se ut om 100 år, år 2000. Kan tyvärr inte hitta den bilden, allra minst elektroniskt, men såhär skulle skolan se ut: läraren stod längst framme och tryckte in böcker i en stor vev, som hade kablar kopplade till elevernas hjärnor. Så skulle kunskap föras vidare tänkte man. Det intressanta var ändå att se på vad som inte hade förändrats. Eleverna hade fortfarande 1900-tals kortbyxor och frisyrer. Läraren såg väldigt 1900 ut, och klassrummet var kalt och asketiskt. Och alla elever var pojkar. Man kunde alltså vilt fantisera om en skola där böcker mals ner till information i små portioner som fördes in i hjärnan via kabel, men kom inte ens att tänka på att flickor kunde gå i samma skola. Och när jag nu ser framtidsvisionen här ovan tänker jag lite på samma sätt. Vattentät heminredning! Fantastiskt! Imponerande, nytänkande, fräscht! Men där står hon likaväl, Hemmafrun, med förkläde, lockigt 50-talshår och getingmidja.

Det är så lätt att göra sig lustig över hur dumma de var förr. Räck upp handen den som inte häpnat har skrattat åt hur man beskrev afrikaner i läroböckerna och i Tintin för 50 år sedan. Elever fick också lära sig att homosexualitet var en sjukdom, att ”indianer” var envisa, att den Vita Mannen hade en börda och att kvinnor passade bäst i hemmet. Epitet som ”neger”, ”dvärg” eller ”dåre” kunde fällas om människor utan att någon lyfte särskilt högt på ögonbrynen.

Men ibland undrar jag hur mycket bättre vi är i dag. Jag skrattar åt dendär hemmafrun, men har vi verkligen jämställdhet vad gäller hushållsarbete ens i det föredömliga Norden idag? I Finland är ”kvinnans euro” bara 80 cent (kvinnors löneinkomster ligger på 4/5 av männens). Att flickor får gå i skola är en självklarhet. Men hur mycket av lärarnas tid och t.ex. speciallärarresurser sätts på flickorna? Och hur kan det komma sig att kvinnorna är i majoritet bland de som börjar studera på universitet, men en försvinnande minoritet bland föreläsarna med fast tjänst?

Min poäng är liksom att tänk om det vi har sysslat med mest är att putsa fasaden. Jag var på en föreläsning om rasism i höstas där föreläsaren, en rasismforskare, berättade hur mycket hon jobbar med polis och vårdpersonal. ”Vilket ord ska vi då få använda om vi inte får använda n-ordet?” var en återkommande fråga på polisfortbildningarna, sa hon, som förresten brukar föreslå ordet ”kund”.

Ibland när jag är som mest pessimistisk undrar jag om jämställdhets- och antirasismarbetet bara har lett till ökad politisk korrekthet. Ingen civiliserad människa använder längre dedär orden, men tänk om folk bara har lärt sig välja sina ord bättre? Hur ska vi annars förklara att orättvisorna pågår? Jag kan förresten inte nu komma på några visioner kring hur skola, hem och hushållsarbete kommer att se ut år 2055. Men de brukar alltid fokusera på teknik och aldrig på nya slags relationer mellan människor.

Idag råkar många intressanta bloggtexter handla om våldtäkt. Jag har t.ex. läst kamferdroppar, Katrine Kielos & Roya och Matilda.

Reklam från Schweiz

Jag bjuder på lite schweiziska reklambilder. Reklam slutar aldrig fascinera. Får det vara lite cigarretter?

Så lite eskortservice. Gällande sexindustrin ser det ut att vara lite ambivalent. Är proffsighet alltså ett plus eller ett minus?

Bygg en bättre värld – genom ”knockout”?

Slumpsurfade in på programmet för en förintelsekonferens som ska äga rum i sommar. Man ska diskutera hur man kan undervisa om Förintelsen och tonvikten verkar ligga på att få ut ämnet i multikulturella klassrum. Det låter vettigt, det behövs säkert nya metoder och infallsvinklar för att alla ska få lära sig om de ofattbara brotten som begicks för 60-70 år sedan mitt i Europa. Det som jag reagerar på är programmet dag 4:

Thursday, July 10, 2008 Morning Topic: Building a Better World – The Legacy of the Survivors and Celebrating Israel in its 60th Year

Professor Hanna Yablonka – Historian, Ben Gurion University of the Negev, Israel
Avner Shalev, Chairman, Yad Vashem Directorate, Israel
General Ido Nechushtan – Head of the Plans and Policy Directorate, Israeli Defense Forces,
Samuel Bak – Artist ,USA

Vad gör policychefen för IDF på en konferens om Förintelsen? Hans, Ido Nechushtans, nationella försvarsprogram har i tidningen Haaretz beskrivits såhär:

Henceforth, it could be understood from Nechushtan, there is just one aim: ”to win the battle.” The IDF’s sole aim, like the aim of any army worthy of its name, will be victory. And not by points, as in former chief of staff Dan Halutz’s golden statement, but, and without question, by a knockout.

Jag har inget till övers för förintelseförnekare eller folk som skriver antisemitism med citattecken omkring. Jag tror inte att det finns en liten judisk krets som hemligt leder eller försöker ta över världen (därmed inte sagt att makten i världen är transparent). Jag tycker visst att man ska kunna prata om Förintelsens offer utan att blanda in den israeliska arméns regelbundet återkommande attacker på palestinier. Men därför frågar jag mej varför de som har fixat denna konferens själva inte kan låta bli att blanda? Hur kan man under seminariet ha som dagstema ”Building a Better World” och bjuda in någon från armén som påbjuder upptrappat militärt våld mot palestinierna? Det är sådant här, gott folk, som gör att jag har lite svårt att bara glädjas och fira när staten Israel fyller 60 år.

Om yttrandefrihet och en annan Mohammed

Detta är allt lite väl skumt! Snubblade på en facebook-grupp vid namn ”facebook admin, why did u delete Mohamed Abutrika fan’s page?we r all Trika” men på grund av min begränsade arabiska kunde jag inte förstå allt som stod där. Jag förstod i alla fall att denne Mohamed Abutrika är en egyptisk fotbollsspelare, vars fan-sida tydligen har försvunnit ur Facebook. Då blir det ju lite intressant alltid, så jag fortsatte att söka.

Och det visade sig att det inte bara var Facebook som censurerar här. Jag läser att Abutrika under en match mot Sudan i Afrikamästerskapen i år, efter att ha sparkat in 3-0 målet, tog av sin spelskjorta och visade en underskjorta med texten ”Symphatize with Gaza”. Sånt får man inte göra enligt FIFA, även om en spelare från Ghana år 2006 lär ha viftat med en israelisk flagga utan reprimander.

Abutrika må väl få sitt straff då, vad det än kan tänkas vara. Men historien tar inte slut här. Prova på att googla på Abutrika och åtminstone jag hittar inga bilder som denhär, utan bara bilder när han spelar som vanligt. Lite lurt? Det tycker i alla fall Al Arabiya, som menar att det är Israel som har pressat Google på att ta bort bilderna, som i alla fall finns på Youtube. *

Och när vi nu går på här i Europa om den viktiga yttrandefriheten (som faktiskt ÄR viktig) så kanske vi kunde fråga om det inte är ganska allvarligt att en fotbollsspelare som råkar ha ett budskap inte får finnas på internet, varken på Facebook eller Google? Yttrandefriheten har sina gränser naturligtvis, man får inte kränka eller såra någon. Men att säga ”sympatisera med Gaza”? Hur kan man motivera att det är illa? Jag är jättenyfiken på denhär historien, men utan desto mera arabiskakunskaper fastnar jag nu, så OM det finns någon som kan hitta mera detaljer eller förstå vad det står på dendär Facebookgruppen om fallet är jag mer än nyfiken.

*Uppdaterat gällande Google, se kommentarerna.

Negroida drag, inte säljande alls.

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, valdes Bush till världens herre, två gånger. Så tänker sig Janne att vi kommer att säga år 2055. Att se USA’s president som världens herre är kanske lite att ta i, tänker jag, åtminstone tror jag inte att USA’s president kommer att ha den rollen år 2055. Men enorm makt har han eller hon som väljs i november i år. Det verkar som att loppet mellan Clinton och Obama inte är helt kört ännu.

I Finland har man livligt debatterat presidentvalet, t.ex. i YLE (public service) tv, i morgonsoffans politiska diskussionsprogram som kommer varje fredag. Ritva Santavuori, känd åklagare, som brukar företräda högeråsikter, uttalade sig för några veckor sedan såhär om Obamas farmor:

”…hon är ful… hon har kvar typiska negroida drag… hennes hår, kläder och tänder, och en näsa som en gorillas… det är inte en säljande bild!”

Till sist säger hon att Obama åtminstone är ”snygg”. Suck! Förra fredagen fick hon en tillsägelse av opinionsnämnden för massmedier. Hon anses enligt beslutet ha kränkt farmoderns människovärde och tagit fram hennes etniska ursprung på ett kränkande sätt. I förrgår meddelade chefen för YLE’s morgon-TV att Santavuori har fått gå från diskussionsprogrammet. Det enda vettiga, tycker jag. Själv var hon på resa och har inte kommenterat saken i några medier. Jag funderar förresten just nu på varför det alltid är högerpolitiker som kommer med såna här åsikter.

Då man läste TV-tablåer

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, gick man hem för att se på ett visst TV-program. Så föreslår Baba att vi kommer att säga år 2055. Jag kan tro att det blir konstigt att tänka sig en tid då TV-program var utsatta på vissa tider som man måste passa. Säkert kommer man att skynda hem i framtiden också för att följa med något – kanske finalen i fotbolls-VM, om vi har ett sådant evenemang då? Men knappast kommer någon att läsa tv-tablåer år 2055.

Säkert kommer mycket gällande TV att ändras, och det ganska snart. Jag tänkte på det idag när jag fick ett lite tjockare brev på posten. Det var en present från Kommunikationsverket, en svart mössa, som tack för att jag betalar TV-avgift! Hur ska man ställa sig till sådant här? Lite desperat kanske? Ska verkligen de som betalar sin TV-avgift ha en mössa som tack?