Början av 2000-talet

-what the afterworld will be saying about these days

Archive for the ‘vardagsdilemman’ Category

Nonchalans på 2000-talet

Posted by Pia på onsdag 3 september 2008

Kanske alla hade sett detta klipp tidigare, men jag var åtminstone imponerad och såg alla fem delar på raken. Visst är vi enormt korkade som inte klarar av att räkna upp ledarna i världens två största länder. Sen är jag inte så säker på vad det är som föreslås. Ska alla börja skattefuska? Finns det ingen lösning?

I en av delarna nämner Härén att man i Zimbabwe, som listas som världens sämsta land att leva i, kan skicka pengar från sitt konto till någon annans via mobiltelefon. I Finland, som helt utan att se efter utnämnt sig själv till teknologins högkvarter, har man inte kommit nära någon sådan service. På dagens finländska konferens om IT-användning inom undervisning för hållbar utveckling (ironiskt nog) brakade det tekniska två gånger under presentationer. En föreläsare saknade ljud på sin powerpoint, och den direkta videolänken till den gröna MEP:en Satu Hassi hakade upp sig och hennes del som såg lovande ut blev till ingenting. Krånglet förklarades med att man hade testat länken via Strasbourg, men att hon plötsligt hade blivit tvungen att resa till Bryssel. Ha ja. Så man kan skicka pengar på mobilen mellan två byar runt Harare, men att hålla upp en konferenslänk mellan Bryssel och Esbo (konferenscentret ligger fem kilometer från Nokias högkvarter), det är för mycket begärt.

Annonser

Posted in desperation, ekonomi, elitism, EU, fördomar, globalisering, pessimism, teknik, undervisning, universitet, utveckling, vardagsdilemman, värderingar, världssystemet, video | 2 Comments »

Hemmafrun på 2000-talet

Posted by Pia på tisdag 13 maj 2008

Denna bild ska ha ingått i tidningen Popular Mechanics år 1950. Texten under bilden lyder: ”Because everything in her home is waterproof, the housewife of 2000 can do her daily cleaning with a hose.”

Jag hittade en liknande bild från år 1900 en gång. Den handlade om hur skolan skulle se ut om 100 år, år 2000. Kan tyvärr inte hitta den bilden, allra minst elektroniskt, men såhär skulle skolan se ut: läraren stod längst framme och tryckte in böcker i en stor vev, som hade kablar kopplade till elevernas hjärnor. Så skulle kunskap föras vidare tänkte man. Det intressanta var ändå att se på vad som inte hade förändrats. Eleverna hade fortfarande 1900-tals kortbyxor och frisyrer. Läraren såg väldigt 1900 ut, och klassrummet var kalt och asketiskt. Och alla elever var pojkar. Man kunde alltså vilt fantisera om en skola där böcker mals ner till information i små portioner som fördes in i hjärnan via kabel, men kom inte ens att tänka på att flickor kunde gå i samma skola. Och när jag nu ser framtidsvisionen här ovan tänker jag lite på samma sätt. Vattentät heminredning! Fantastiskt! Imponerande, nytänkande, fräscht! Men där står hon likaväl, Hemmafrun, med förkläde, lockigt 50-talshår och getingmidja.

Det är så lätt att göra sig lustig över hur dumma de var förr. Räck upp handen den som inte häpnat har skrattat åt hur man beskrev afrikaner i läroböckerna och i Tintin för 50 år sedan. Elever fick också lära sig att homosexualitet var en sjukdom, att ”indianer” var envisa, att den Vita Mannen hade en börda och att kvinnor passade bäst i hemmet. Epitet som ”neger”, ”dvärg” eller ”dåre” kunde fällas om människor utan att någon lyfte särskilt högt på ögonbrynen.

Men ibland undrar jag hur mycket bättre vi är i dag. Jag skrattar åt dendär hemmafrun, men har vi verkligen jämställdhet vad gäller hushållsarbete ens i det föredömliga Norden idag? I Finland är ”kvinnans euro” bara 80 cent (kvinnors löneinkomster ligger på 4/5 av männens). Att flickor får gå i skola är en självklarhet. Men hur mycket av lärarnas tid och t.ex. speciallärarresurser sätts på flickorna? Och hur kan det komma sig att kvinnorna är i majoritet bland de som börjar studera på universitet, men en försvinnande minoritet bland föreläsarna med fast tjänst?

Min poäng är liksom att tänk om det vi har sysslat med mest är att putsa fasaden. Jag var på en föreläsning om rasism i höstas där föreläsaren, en rasismforskare, berättade hur mycket hon jobbar med polis och vårdpersonal. ”Vilket ord ska vi då få använda om vi inte får använda n-ordet?” var en återkommande fråga på polisfortbildningarna, sa hon, som förresten brukar föreslå ordet ”kund”.

Ibland när jag är som mest pessimistisk undrar jag om jämställdhets- och antirasismarbetet bara har lett till ökad politisk korrekthet. Ingen civiliserad människa använder längre dedär orden, men tänk om folk bara har lärt sig välja sina ord bättre? Hur ska vi annars förklara att orättvisorna pågår? Jag kan förresten inte nu komma på några visioner kring hur skola, hem och hushållsarbete kommer att se ut år 2055. Men de brukar alltid fokusera på teknik och aldrig på nya slags relationer mellan människor.

Idag råkar många intressanta bloggtexter handla om våldtäkt. Jag har t.ex. läst kamferdroppar, Katrine Kielos & Roya och Matilda.

Posted in arbete, bilder, elitism, etik, fördomar, feminism, filosofi, imperialism, jämställdhet, kultur, lärare, människor, mänskliga rättigheter, mysterier, orättvisor, skola, studier, teknik, Uncategorized, undervisning, universitet, utveckling, vardagsdilemman, värderingar, världssystemet | Leave a Comment »

Ta-det-lugnt-veckan

Posted by Pia på torsdag 17 januari 2008

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, gjorde de flesta ännu åtta timmars arbetsdagar. Så tänker sig Kaisa att vi kommer att säga år 2055. Nu har hon inte specifierat vad hon menar i sitt svar – kommer vi år 2055 att jobba flera eller färre timmar?

Detta med arbetstider är något jag en och annan gång har debatterat tillsammans med nordamerikaner. Min ståndpunkt är att en sex timmars arbetsdag kunde vara en ganska genialisk lösning på många samhälleliga problem, eller lösa detdär som i Sverige kallas för vardagspusslet, och som här i Finland inte har något namn (men likaväl existerar). Människor skulle ha mera tid för varandra, vara friskare, jobba effektivare, för att inte tala om de oväntade synergieffekterna. Jag tycker faktiskt att det är lite konstigt att det bara är från vänsterhåll som man talar om förkortad arbetstid, men sånt får jag väl bara sluta tycka är konstigt.

En av mina vänner på andra sidan Atlanten (USA), som själv alltid jobbar runt 60 timmar/vecka, tycker däremot att det är väldigt oansvarigt av européerna att jobba så lite, eftersom detdär jobbet ändå måste göras, och att varje gång en europé jobbar mindre så finns det någon indier som jobbar ännu mera för att hålla uppe dendär levnadsstandarden som europén självklart vill ha. Och även om det går att knocka detdär via hur ekonomi och arbetsliv fungerar så att det inte riktigt håller som argument, så finns det en svidande kritisk tanke där, tycker jag. Om jag gör av med saker och tjänster som det tar mer än sex timmar i dygnet att skapa, varför ska jag då inte dra mitt eget strå till stacken?

Adbusters.org har utlyst denna vecka till slow down week. De har en passande liten animation på sin sida, det skulle säkert gå att klippa ut den och limma in den här, men tills jag lär mej hur i friden man gör sånt, kolla gärna här.

Posted in arbete, ekonomi, etik, hälsa, jämställdhet, livsstil, prekariatet, samhälle, vardagsdilemman | 6 Comments »

På tal om dyra julklappar

Posted by Pia på lördag 22 december 2007

Många som har svarat på frågan om år 2005 har varit inne på lite samma sak, d.v.s. att vi år 2055 kommer att tänka tillbaka på början av 2000-talet som en tid när man ännu vågade tro på jämlikhet och att alla människor var lika värda. Det är lite intressant, för det finns ju ingen facit för åt vilket håll samhällsutvecklingen kommer att gå. Än så länge finns det åtminstone nominella demokratiska styrningsorgan i många länder, vilket borde säga att världen blir så som vi vill att den ska bli. Men få är optimistiska. Naomi Klein menar i Chockdoktrinen att de ekonomiska reformer som har genomförts omkring i världen är något som ingen egentligen vill ha, och därför kan de inte införas med demokratiska metoder utan alltid genom chock.

Vad vill då människor? Vilka värden är de viktigaste? Får man ens säga att man tror att de allra flesta människor egentligen vill ha ganska samma saker? Jag har haft en idé om detta och fick syn på en graf som gör den idén lite tydligare. Via No Impact Man (som förklarar den tydligare här), här är ett ovetenskapligt men enligt mej förnuftigt bevis för att skatter gärna får vara radikalt progressiva:

qol_vs_consumption_2.jpg

Poängen är alltså denna: hur mycket välstånd ger den bästa livskvaliteten? Vissheten om att inte behöva oroa sig för mat, värme och trygghet för sig själv och sin familj, det ökar livskvaliteten. Så är det förstås roligt med bredband, tvättmedel, små födelsedagspresenter, biobesök, gitarrlektioner, semesterresor, slingor i håret och några restaurangkvällar då och då.

Men sen kommer en viss gräns, tror jag. Den infinner sig när man skaffar larmsystem på båten, anlitar bevakningsfirma när man åker lyxkryssare och intervjuar olika pigor för att vaska fram den lojalaste. Man börjar oroa sig! När man börjar köra sina barn till skolan för att det finns en risk att de blir kidnappade på vägen, vilket liv har man då? Jag tror faktiskt att denna fas börjar redan innan, t.ex. när man köper en multicutter (bilden) i julklapp åt någon som inte har metallarbete som yrke.skil-multicutter2900preview.jpg

Posted in ägande, bilder, demokrati, ekonomi, elitism, filosofi, katastrofkapitalism, konsumtion, liberalism, Naomi Klein, nyliberalism, politik, rädsla, shopping, skatter, vardagsdilemman | Leave a Comment »

Bloggar du? Gör något vettigt i stället!

Posted by Pia på lördag 8 december 2007

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, så visste alla att allt gick åt helvete men gjorde ingen någonting åt saken. Så tror Joonas att vi kommer att säga år 2055. Jag känner igen dendär känslan. Mantrat för början av 2000-talet är: ”Jag vet att det är så fel att göra såhär, men jag: äter ändå kött vid varje måltid/åker ändå runt jorden för att vila upp mej en vecka/köper ändå dedär industritillverkade äggen (de är ju 1€ billigare)/handlar ändå nya kläder tillverkade på slavvillkor/kör ändå bil till jobbet/etc. Alla andra gör ju ändå det/Det blir ju bekvämast så (och vad vinner världen på att jag har det obekvämt?)”. Och eftersom alla ändå syndar på något vis så kan ingen egentligen kritisera andra, det tror jag.

Man hittar förstås det man letar efter, men vill man bevisa att Joonas har rätt i att världen går åt helvete så är det inget svårt uppdrag. Om man då vill ändra på saker, vad borde man göra? Detta har jag tänkt en hel del på. Vilket är det effektivaste sättet att stoppa det där med att allt går åt helvete? Rubriken på detta inlägg var något jag fick höra av en 60-årig frilansjournalist som delade vissa idéer med mej. Han tyckte själv att bloggande var ett slöseri med tid, du borde skriva artiklar, sa han. Jag kunde kanske inte helt avfärda hans kommentar, men så hörde jag talas om bloggupproret 2007 och blev lite glad. Om det finns någon som stör sig så på bloggar, särskilt om det är någon med koppling till näringslivet, så är det minsann inget slöseri med tid.

För vad ska man annars göra? Ibland tror jag att vi år 2055 kommer att säga: Tänk att för 50 år sedan, år 2005, vågade folk demonstrera. Jag vet i alla fall en familj i Marseille där man tänker efter två gånger innan man går ut på gatan och påpekar vissa verkliga missförhållanden igen. Brorsan fick nämligen nio års fängelse. Nu var brorsan ingen marscherande ängel utan han tände faktiskt eld på en näsduk och kastade in den i en buss, så att en kvinna fick brännskador. Men likaväl känns det lite mycket med nio års fängelse. Han är inte ensam där i fängelset i alla fall, två andra demonstranter fick sju år var och två fick fem år.

Posted in aktivism, bloggande, bojkott, brott & straff, demokrati, filosofi, köttätande, konsumtion, livsstil, miljö, rasism, shopping, vardagsdilemman | 4 Comments »

Lärares kläder

Posted by Pia på söndag 11 november 2007

Jag såg ett tv-program idag, och där intervjuades en tysk muslimsk parlamentsledamot med turkiskt ursprung om hur det är att leva som muslim i Europa. Ganska intressant var det. Det som fick mig att tänka var att sa att hon aldrig skulle kunna tänka sig att en lärare i skolan i Tyskland skulle få undervisa elever iklädd sjal. Skolan ska vara neutral, sa hon.

I Finland har det talats ganska lite om lärares sätt att uttrycka personliga åsikter och tro. Ändå har jag kolleger som har verkligt olika syn på saken. En god vän och kollega frågade om jag tycker att hennes pyttelilla wwf-pins på jackan är för mycket, en annan brukar ha sin CCCP-skjorta på sig ibland när han talar om hur nazi-Tyskland besegrades. Jag själv har en del t.ex. Amnestykläder som jag inte tvekar att använda i skolan. Men hur är det med den ständigt omdiskuterade palestinasjalen? För mig symboliserar den en ytterst berättigad frihetskamp men jag vet att inte alla ser det så. Jag minns en lärare i Sverige som råkade i trubbel efter att ha kommit till skolan med Che Guevara på t-shirten. Hur vill vi ha det?

Egentligen kanske det inte är så svårt. Jag citerar ur kapitlet Värdegrunden inom den grundläggande utbildningen ur Grunderna för grundskolans läroplanDe mänskliga rättigheterna, alla människors lika värde, demokrati, en vilja att bevara naturens mångfald och omgivningens livkraft samt tolerans och vilja att slå vakt om den kulturella mångfalden är de värden som den grundläggande utbildningen skall gestalta och förmedla”. Det tolkar jag som att en bild av Amnestys samvetsfånge är OK att ha på tröjan, medan hakkors inte är det. Hur blir det med religiösa symboler? Jag anser att man signalerar ganska mycket genom sina kläder. Om lärare får ha kors hängande kring halsen (vilket jag vet att många har) så borde väl slöja också duga? I Frankrike har man valt att stoppa alla religiösa symboler och gjort skolan till en sekulär zon, undrar hur det funkar för dem?

Så är det en sak till som jag skulle vilja påpeka. Om det blir ett så stort hallå kring Che Guevara-skjortan, varför är det ingen som kritiserar gymnastiklärare som går omkring som levande reklampelare för Puma och Nike? Att ha en viss firmas logo på sin college är en symbol för att vara sportig, verkar det som. Funderar de själva på vilket inflytande de kan ha? Jag förstår då hellre en lärare som har ett budskap som den har tänkt igenom än en som bara tycker att synliga ränder av ett visst märke är coolt. Om nu lärare ska vara rollmodeller.

Posted in åsiktsyttrande, demokrati, Finland, ideologier, lärare, mode, offentliga rum, religion, skola, storföretag, vardagsdilemman, värderingar | 9 Comments »

The least comfortable shoes on Earth(?)

Posted by Pia på tisdag 11 september 2007

I can not believe that 50 years ago, in 2005, there were people who bought these kind of shoes.

shoes1

Posted in bilder, konsumtion, made in China, vardagsdilemman, _english | Leave a Comment »

Celebrating dayends

Posted by Pia på måndag 9 juli 2007

Everyday in Palestine I listen to people’s struggles coping with the different faces of occupation. I see and hear about new ways of harassing human beings. Still, that’s not all there is about this place.

I met a guy in Ramallah who had big news, he had finally gotten everything organised to move to his new wife in London. (Which in turn could lead him to obtain an EU passport, which could give him rights that he as a Palestinian doesn’t have) But he was not just happy about this. He says he will miss Palestine, and this is why: In Europe, he told me, you work all week and get home late, waiting for the weekend, when you have to make the most of it, drinking, seeing people or whatever. In Palestine, it’s normal to finish work at 2 pm. After that it’s common to take a rest for an hour or two, eat a snack, and then you have all night to do something else. ”You celebrate weekends, we celebrate dayends”. And he is SO right. Ever since I came I have not managed to stay in one single night. If we don’t go to somebody’s home, we meet up for coffee, go people-watching in the mall, or just stroll the crowded Ramallah streets filled with children, parents, falafel vendors, and the smell of fruits and spices. At 9 or 10 pm, we go home and eat a dinner of pita bread with hummus, labbaneh, tabbouleh, olives, tomatos, white cheese and herbs.

Posted in livsstil, Palestina, resa, samhälle, vardagsdilemman, _english | 4 Comments »

Måste ha morgon-TV

Posted by Pia på torsdag 14 juni 2007

Ett av mina favoritsvar på frågan om hur vi kommer att prata om början av 2000-talet år 2055 är Ninas: Tänk att år 2005, tittade man på TV och tyckte att det var bra. Jag tror stenhårt på den förutsägelsen. Jag vet, det är liksom bara gamla tanter som gnäller att det kommer ingenting bra på TV, men herregud, det är ju sant.

Dessutom är jag alldeles speciellt arg på YLE:s morgonshow Aamu-TV. De har högst en intressant gäst under hela morgonen, och resten är gamla klipp. Men det allra mest störande är deras benägenhet att när de har en icke-finskatalande gäst simultantolka frågor och svar till finska. Så om de har tio minuter på sig att intervjua en gästprofessor från Oxford med massor intressant att säga på engelska, så går fem åt till att översätta allt till finska. Kan dom inte göra ett sammandrag senare? Tjat, tjat, tjat. Tacka vet jag favoriten Gomorron Sverige.

Posted in media, vardagsdilemman | Leave a Comment »

Wireless på utevessa?

Posted by Pia på onsdag 6 juni 2007

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, hade alla inte internet hemma, tror Minna-Maria att vi kommer att konstatera när det är år 2055. Andra har också berört samma tema, typ tänk att man då måste gå till ett internetcafé för att kommunicera. I själva verket är kommunicerandet något som många har tänkt på. Utvecklingen behöver ju inte alls vara så lineär, men så upplevs den nog just nu.

Jag har varit ytterskärs i några dagar och inte haft tillgång till internet. Bra så, det finns annat att upptäcka. Men för den som bor där ute längre tider i sträck skulle det kanske kunna smaka med en bit bredband. Och jag var minsann inte den enda som hade tänkt på den idén. Jag hittade snart en allmän förfrågan till skärgårdsborna. Man skulle höra av sig ifall man var intresserad. The catch var att månadsavgiften, 34 €, saltades med en öppningsavgift på 500 €. Femhundra!

Så jag fann mej skrivande en lång lista över allt som skulle hända när jag kom till det civiliserade Nätet igen, mail, bankärenden, bloggidéer, ta-reda-på-om-det-och-det, med papper och penna i kalendern. Det tror jag på något sätt att man inte gör år 2055. Men man vet ju aldrig.

Posted in bloggande, ekonomi, vardagsdilemman | Leave a Comment »