Humor på 2000-talet

Det fanns en tid då humor på film var intelligent sådan. Jag har åtminstone sett Chaplin som ganska samhällskritisk och skarp, utan att ge avkall på det roliga. Sedan finns det några decennier av amerikanska (t.ex. high school) filmer som blir roliga tack vare att publiken gillar stereotypier, sexism och rasism. Det verkar som om man resonerade såhär: har det gått några sekunder utan skratt? Släng då in en person i rullstol/tjock tant/blek glasögonorm/kortväxt/kines och låt personen hosta/säga något opassligt/försöka se sexig ut/trilla. Det kan inte gå fel. Alltså: bered plats på scenen åt en som inte följer normen för hur-man-ska-se-ut-och-bete-sig, och du har skratten i en ask. Kolla va fula och dumma de är!

En gång i mitt liv har jag varit på stå-upp-komedi, i Stockholm faktiskt, kanske år 2007. Då fick jag också lära mig att skratta åt komikerns utdragna berättelse om hur han som barn måste leka med en förståndshandikappad familjebekant. Haha! Komiker två avlöste med lite hårdsexism. ”ja ni vet när bruden vill bla bla bla?” och trean lockade fram skratt och applådåskor med en ”liten sagobok jag har gjort åt mitt barn. Kolla här, zigenaren, han är ute efter att stjäla din cykel”.

Kanske vi ännu är kvar där, men kanske vi är på väg åt ett annat håll. Jag såg Brüno idag, och den var bättre än jag hade förväntat mig. Det är strukturer som förlöjligas, inte människor (förutom Ron Paul då…). Jag visste t.ex. inte att det fanns människor i Hollywood som arbetar med att ge råd om vilka välgörenhetsändamål som är trendiga, eller att föräldrar till småbarn går med på vad som helst för att få roller åt dem (”väger hon 15 kg? kan ni banta henne ner till 10?” och mamman: we’ll try our best, och till slut går hon med på fettsugning). Scenerna där Brüno träffar kristna ”bögkonverterare” är snillrika, och han är som mest kvicktänkt just i de scenerna tycker jag. Mera analt än analytiskt skriver Hbl i sin recension och ja, mätt i minuter och sekunder blir det kanske så. Men det här är ändå unik samhällssatir som ifrågasätter normer för makt och könsroller. Och slutet har inte så lite pride skrivet över sig.

Jag hoppas att Sasha Baron Cohen har några äss kvar i kortärmen, några filmer kvar att göra. Kanske det är Europas tur att ertappas nu, det finns en och annan självgoding här som fnyser åt de korkade amerikanerna i Borat och Brüno. Nä, gör en ny karaktär och kom hit och sväng ljuset på våra fördomar. Kom t.ex. och filma de personer på Helsingfors gator som ”får lust att sparka dem” när de ser romska tiggare.

Gud välsigne ditt företag

I tv-debatten mellan Palin och Biden för några dagar säger Palin, på temat corporate America, något om att hon verkligen känner för Exxon Mobil. Det är visserligen storföretagens VD:ar hennes hjärta blöder för, men när hon säger det låter det verkligen som om företagen de som hennes känslor riktas till. Det känns väldigt början av 2000-talet att ge företag mänskliga drag. Eller vad sägs om DN’s beskrivning av hur finanskrisen drar sig fram över Tyskland? En bank som kämpar för sin överlevnad? Den ligger alltså där i respirator och flämtar, eller förblöder den? Det handlar om timmar, säger man. Som om bara en tillräckligt skicklig läkare kunde dyka upp som en hjälte och rädda livet på banken. Inte en helt unik tanke, när IMF grundades var en av aktiviteterna att skicka s.k. money doctors ut till ekonomiskt drabbade länder för att ställa ekonomin i ordning. Och även om det fanns vissa ekonomiska brister som kunde rättas till med ekonomisk expertis – t.ex. att det inte lönar sig att trycka mera pengar – så är det en missuppfattning att ekonomi skulle kunna skötas på samma sätt som medicin.

Men nu är det faktiskt så att den där tyska banken inte lider. Företag har inte känslor, de kan inte bli sårade eller kränkta. Företag ”kämpar” inte, som i DN’s ingress. Människor kämpar. Människor råkar i kläm. Det blir inte lite absurt när företag garanteras mänskliga rättigheter, socialt skyddsnät och integritet samtidigt som dessa fråntas från människorna. Det är vad jag ville säga idag.

Klein om Obama och rasism

Karin från Österrike kommer år 2055 att förundra sig över att det för 50 år sedan, år 2005, var USA som dominerade världen. Jag har en känsla av att hon inte behöver vänta så länge ens. Men kanske inte den stora mobbaren på världsarenans skolgård ger sig utan strid. Månne det inte blir ett och annat land som blöder mera än näsblod innan mobbaren sackar ihop av sina egna dåliga levnadsvanor och vi får nya kids som rule the block. Kina, Indien, vad de allt kan heta. (Även om det kanske är rektor Mark Naden som skriver världsskolgårdens regler, vad barnen än får för sig?)

Hursomhelst, om inte något riktigt drastiskt händer innan november i år, så får vi se en ny USA- och världsledare då. Idag har jag fascinerat mej av Naomi Kleins artikel i The Nation om Barack Obama, bilden på honom i traditionell somalisk dress och diskussionerna som följde. Åh va bra hon är. Rubriken är ”Obama, Being Called a Muslim is Not a Smear” och hon börjar med att påpeka att också Hillary, Bush och andra toppolitiker också har klätt sig i olika länders kläder, när de har varit på resor. Men att skillnaden är att när vitingar klär sig etniskt ser de lite roliga ut, när svarta gör det blir de främmande. Och när hans klädsel ens vagt påminner om något irakiska eller afghanska soldater brukar ha så blir det dessutom skrämmande. Detta är inte första gången man har försökt dra fram något muslimskt ur Obama från konkurrenternas läger. Man har skojat med hans förnamn och bytt ut den andra bokstaven sådär på skämt och tjatat om dendär ena skolan i Indonesien som alltså då inte var någon koranskola.

Obama har bemött osanningarna med dementerande. Vad kan man annat vänta sig? En del faktiskt, tycker Klein. Hon tycker att han borde påpeka vilka rasistiska/islamofobiska tecken som ligger bakom. Nästa gång Clintons läger ”anklagar” dej för att vara muslim, föreslår Klein, borde du slänga anklagandet tillbaka och klargöra att medan en kandidat som är allierad med läkemedelsföretag kan ha all orsak att dra på sig skandaler, skulle en religion inte göra kandidaten mindre moralisk.

Ja, det är taktik som gäller, jag vet. Det lönar sig helt enkelt inte att börja utmana folks fobier om man vill vinna ett val. Men var det inte just såhär på 1930-talet också, att det bästa sättet att intetgöra en politisk motståndare var att leta fram något judiskt i dennes bakgrund? Skulle man inte kunna peka på dethär sambandet? Klein tycker att Obama kunde göra det, och öppna upp för en diskussion om rasism. Jag håller med. Få se hur det går i Texas och Ohio imorgon i alla fall.