Dumhetens tid

Tänka sig, ett gäng brittiska filmmakare har gjort en hel film på temat nu-är-det-2055-och-vad-sysslade-vi-egentligen-med-för-50-år-sedan! Filmen heter the Age of Stupid och hårdlanseras för att nå möjligast stor publik inför jätteklimatmötet i Köpenhamn i december i år. Det är i själva verket Franny Armstrong, hon som gjorde dokumentären om McLibel-rättegången, som står bakom denhär filmen. Upplägget är detta: huvudpersonen är en gammal man som tittar på arkiv från 2008 och frågar sig varför man inte gjorde något åt klimatförändringen när det ännu var möjligt. Kolla själva!Idag dessutom: Anna Wester om hur Israel fortsätter bygga ut sina bosättningar på Västbanken, hela tiden.

Uganda år 2049

Tänk att för 50 år sedan, under början av 2000-talet, var levnadsstandarden så låg i Uganda. Ekonomin kommer att gå bättre i framtiden och vi kommer att leva bättre. Så tänker sig ett gäng sista-årets-studerande i gymnasieskolan Lake Bunyoni secondary school i södra Uganda att de kommer att säga år 2049. ”De av oss som lever alltså, för alla kommer vi inte att göra det”, var gruppen överens om. HIV/Aids ses som ett reellt hot i landet med en drygt halv miljon smittade personer.

Inom ramen för en lärarfortbildning fokuserad på globalt ansvarstagande fick jag och fjorton andra lärare möjlighet att besöka Uganda i två veckor. Det blev en blandad dos flyktingläger och skolor och bussåkande och babianer. Det bästa var att vi fick möjlighet att följa med undervisning och undervisa själva. Med gruppen ”senior six” i Bunyonyiskolan, elever i 19-årsåldern, drog en kollega och jag en övning som går till så här:

1. Eleverna/deltagarna skriver rubriker som de tror att kan komma att stå i tidningen år 2049. Bara en rubrik per lapp.

2. Ledaren gör ett fyrfält på tavlan med två axlar: sannolikt – inte sannolikt, önskvärt – inte önskvärt

3. Deltagarna går upp, presenterar sina lappar och placerar dem i den ruta där gruppen anser att den hör hemma. Om gruppen är oenig diskuterar man och röstar till sist om var rubriken hör hemma.

Det roligaste med övningen var att se vilket framtidshopp som fanns. Ingen i klassen tänkte sig att Uganda skulle få det sämre ekonomiskt i framtiden. Visserligen fanns det inte så mycket hopp om välfärd som kommer inifrån, man tänkte sig däremot att teknik som utvecklas på andra håll i världen blir billig och kommer Afrika till gagn. När jag gör motsvarande övningar med finländska unga tänker de sig att de själva kommer att komma med de nya uppfinningarna som räddar världen. Jag är övertygad om att det kollektiva självförtroendet, inte bara specialiserade utbildningar, spelar roll när det gäller att komma med idéerna som räddar världen. När man tror på sin förmåga att lyckas är man redan halvvägs.

Den kanske ivrigaste diskussionen handlade om lappen ”World population 20 billion” som på tavlan har hamnat i rutan inte önskvärt – inte sannolikt. Befolkningstillväxt visade sig vara ett hett tema i Uganda, där familjer med 10-12 barn är ganska vanliga. En deltagare i framtidsseminariet tyckte att befolkningsökningen var Ugandas största problem, medan en annan framhöll att mera människor betyder mera idéer och möjligheter. Det visade sig inte vara ovanligt att ditresta européer påpekade att ugandaborna borde satsa på att skaffa mindre familjer för att ha en ekonomiskt hållbar situation. Attityden andas kolonialism (vi tror inte att flera sådana som ni är en lösning på er situation utan bara problem) men är dessutom ovetenskaplig eftersom utvecklingsekonomisk teori visar att det enda som får ner familjestorlekarna (på gott och ont) är ökad välfärd. Bashälsovård, skola för alla. Så fort man börjar kunna lita på att barn ska överleva sin femårsdag börjar man planera att ha färre barn. Så har det sett ut i land efter land.

En av de intressantaste bekantskaperna i Uganda var förresten Ambrose Kibuuka Mukiibi, en samhällsvetare med en vision om ny pedagogik i Ugandas skolor. Ambrose bjuds in av regeringen som expert och sitter i TV-soffor när det handlar om att förnya skolorna i landet. Och där cynikerna svartmålar regeringens ambition om grundskola för alla – för att klasserna blir så stora – säger Ambrose att det inte handlar om klasstorlekar utan om ett nytt sätt att se på pedagogik. ”Det man kan göra med 40 elever kan man också göra med 60” säger han och då känner man sig lite petig som klagar när den största gruppen man har är 23.  Och även om det låter lite väl optimistiskt – självklart behövs det resurser och nyanställningar också – pekar Ambroses syn på det som jag tror att behövs, en vision om utbildning som nyckeln till en bättre framtid. Jag frågade Ambrose vad han säger åt dem som menar att befolkningsökningen borde förhindras med olika sanktioner. ”Det är inte vår uppgift att gå in i folks sovrum” sa han.

Själv är denna akademiker förresten född på 1970-talet i en hydda som det tionde barnet av elva.

Mobilbild tagen i mörkt Helsingfors

Mormor och barnbarn på bilden står upp till midjan i vatten. Barnbarnet frågar: ”Mormor, vad gjorde du när man ännu hade kunnat göra något åt detta klimatkaos?” Mormor svarar:

Kära barn, det var under början av 2000-talet då man trodde på ekonomisk tillväxt! Jag shoppade, åt kött och litade på politikerna. Det var mycket senare jag förstod att det var dags att göra något.

Kampanjsidan som syns längst nere på bilden, www.hyokyaalto.org, samlar namnteckningar för en vettigare klimatpolitik och ett slut på sanslös konsumtion.

För övrigt har Alliansfritt Sverige och finska Lehti julkalendrar i år. Och så gillar jag dethär.

”Off the beaten track” sa man

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fanns det platser på jorden som var orörda av människan. Så tänker sig Janina att vi säger år 2055. Det tänkte jag på när jag läste Anders Mathleins recension ”Turisthyckleriet” om Jennie Dielemans och Shahab Salehis bok Välkommen till paradiset – reportage om turismen.

Den som vill hitta kolonialism behöver inte leta i historieböckerna. Vi upplever det som vår jävla rättighet att hänga i poolen i Gran Canaria och spela golf i Tunisien. Men senegaleser i fiskebåt ska portas från Kanarieöarna (som geografiskt och moraliskt kanske inte har något med Europa att göra alls), också med finländsk experthjälp, och tunisierna ska inte uppmuntras att använda sitt färskvatten till annat än gröna golfbanor. Och tyvärr blir det inte bättre av att välja äventyrsresande framom golfen. Skribenten menar nämligen att det ekologiska fotavtrycket hos en paketturist som snällt håller sig inom all-inclusive-området sannolikt blir mindre än det som den självständiga, utforskande lonelyplanetbackpackern lämnar. Detta är svidande men samtidigt intressant läsning för en som har en och annan stämpel i passet från just exotiska och annorlunda ställen.

När turisterna träffas vid poolkanten handlar diskussionerna ofta om hur dåligt städningen fungerar, hur underfundiga och lustiga ”the locals” är, var på stranden man kan ligga för att inte plågas av tiggare och försäljare och hur man ska pruta eller undgå att de lurar en (och här håller också formuleringen att backpackers inte är ett dyft bättre än massturister. Jag minns två mycket självständiga resenärer som skröt om tvådollarshororna de hade fått tag på o Pnom Penh).

Och även om Thailand och Kanarieöarna lever på turism ser turismen också till att hålla näringsstrukturen på sin plats.Det ska finnas sex, drinkar och parfymer att köpa, någon som bär resväskor, som tvättar toaletter och städar hotellrum (och alla dom ska helst le – annars förstörs semestern), men hur stimulerande är turismen som näring egentligen? Vem äger hotellen och dykningsfirmorna? Cheb Balowski sjunger förresten i låten Koulouli: ”Tourists, you’re the terrorists! And you kill with your bill”.

Så var det detdär med flygandet också. När John Webster som nyligen gjort en finlandssvensk ”obekvämsanningfilm” – en där hans familj testar på att leva utan olja – satt i talkshowen Bettina S och försökte prata om allvaret i vårt miljöförstörande ville intervjuaren bara styra in samtalet på annat: Men din fru då, blev hon inte sur på dej? När Webster sedan nämnde vilka enorma mängder koldioxid en resa till Thailand innebär i utsläpp bröt hon bara hastigt av tråden och vinkade in nästa gäst. Ingen ska få känna sig skyldig här inte.

—

Bloggar att rekommendera är Pastey om förorten i TV, Anna Wester om mediekritik, Förbannad Pacifist som påminner oss om att det är den internationella fredsdagen idag och Cattis som vill att vi inte ska glömma Burma.

Nonchalans på 2000-talet

Kanske alla hade sett detta klipp tidigare, men jag var åtminstone imponerad och såg alla fem delar på raken. Visst är vi enormt korkade som inte klarar av att räkna upp ledarna i världens två största länder. Sen är jag inte så säker på vad det är som föreslås. Ska alla börja skattefuska? Finns det ingen lösning?

I en av delarna nämner Härén att man i Zimbabwe, som listas som världens sämsta land att leva i, kan skicka pengar från sitt konto till någon annans via mobiltelefon. I Finland, som helt utan att se efter utnämnt sig själv till teknologins högkvarter, har man inte kommit nära någon sådan service. På dagens finländska konferens om IT-användning inom undervisning för hållbar utveckling (ironiskt nog) brakade det tekniska två gånger under presentationer. En föreläsare saknade ljud på sin powerpoint, och den direkta videolänken till den gröna MEP:en Satu Hassi hakade upp sig och hennes del som såg lovande ut blev till ingenting. Krånglet förklarades med att man hade testat länken via Strasbourg, men att hon plötsligt hade blivit tvungen att resa till Bryssel. Ha ja. Så man kan skicka pengar på mobilen mellan två byar runt Harare, men att hålla upp en konferenslänk mellan Bryssel och Esbo (konferenscentret ligger fem kilometer från Nokias högkvarter), det är för mycket begärt.

Not everything is business, no matter what you say

Airport ads. Few things are funnier. If I had had a spray can in my hand I would have written ”No, you idiot, life is not a curve. If you compare your life to the stock exchange you’re seriously in need of help.”

But maybe there are some twisted individuals out there who see this sign and start thinking about placing money.

Hemmafrun på 2000-talet

Denna bild ska ha ingått i tidningen Popular Mechanics år 1950. Texten under bilden lyder: ”Because everything in her home is waterproof, the housewife of 2000 can do her daily cleaning with a hose.”

Jag hittade en liknande bild från år 1900 en gång. Den handlade om hur skolan skulle se ut om 100 år, år 2000. Kan tyvärr inte hitta den bilden, allra minst elektroniskt, men såhär skulle skolan se ut: läraren stod längst framme och tryckte in böcker i en stor vev, som hade kablar kopplade till elevernas hjärnor. Så skulle kunskap föras vidare tänkte man. Det intressanta var ändå att se på vad som inte hade förändrats. Eleverna hade fortfarande 1900-tals kortbyxor och frisyrer. Läraren såg väldigt 1900 ut, och klassrummet var kalt och asketiskt. Och alla elever var pojkar. Man kunde alltså vilt fantisera om en skola där böcker mals ner till information i små portioner som fördes in i hjärnan via kabel, men kom inte ens att tänka på att flickor kunde gå i samma skola. Och när jag nu ser framtidsvisionen här ovan tänker jag lite på samma sätt. Vattentät heminredning! Fantastiskt! Imponerande, nytänkande, fräscht! Men där står hon likaväl, Hemmafrun, med förkläde, lockigt 50-talshår och getingmidja.

Det är så lätt att göra sig lustig över hur dumma de var förr. Räck upp handen den som inte häpnat har skrattat åt hur man beskrev afrikaner i läroböckerna och i Tintin för 50 år sedan. Elever fick också lära sig att homosexualitet var en sjukdom, att ”indianer” var envisa, att den Vita Mannen hade en börda och att kvinnor passade bäst i hemmet. Epitet som ”neger”, ”dvärg” eller ”dåre” kunde fällas om människor utan att någon lyfte särskilt högt på ögonbrynen.

Men ibland undrar jag hur mycket bättre vi är i dag. Jag skrattar åt dendär hemmafrun, men har vi verkligen jämställdhet vad gäller hushållsarbete ens i det föredömliga Norden idag? I Finland är ”kvinnans euro” bara 80 cent (kvinnors löneinkomster ligger på 4/5 av männens). Att flickor får gå i skola är en självklarhet. Men hur mycket av lärarnas tid och t.ex. speciallärarresurser sätts på flickorna? Och hur kan det komma sig att kvinnorna är i majoritet bland de som börjar studera på universitet, men en försvinnande minoritet bland föreläsarna med fast tjänst?

Min poäng är liksom att tänk om det vi har sysslat med mest är att putsa fasaden. Jag var på en föreläsning om rasism i höstas där föreläsaren, en rasismforskare, berättade hur mycket hon jobbar med polis och vårdpersonal. ”Vilket ord ska vi då få använda om vi inte får använda n-ordet?” var en återkommande fråga på polisfortbildningarna, sa hon, som förresten brukar föreslå ordet ”kund”.

Ibland när jag är som mest pessimistisk undrar jag om jämställdhets- och antirasismarbetet bara har lett till ökad politisk korrekthet. Ingen civiliserad människa använder längre dedär orden, men tänk om folk bara har lärt sig välja sina ord bättre? Hur ska vi annars förklara att orättvisorna pågår? Jag kan förresten inte nu komma på några visioner kring hur skola, hem och hushållsarbete kommer att se ut år 2055. Men de brukar alltid fokusera på teknik och aldrig på nya slags relationer mellan människor.

Idag råkar många intressanta bloggtexter handla om våldtäkt. Jag har t.ex. läst kamferdroppar, Katrine Kielos & Roya och Matilda.

Ur framtidens lärobok i historia

Utdrag ur Historia för åttan, tryckt år 2055

Början av 2000-talet var minsann en förunderlig tid. Såhär år 2055 kan det te sig konstigt att vi för 50 år sedan hade en situation då matpriserna steg så till den grad att majoriteten av planetens alla människor fick problem med att skaffa tillräckligt med mat åt sig själva och sina familjer. Detta samtidigt som rekordstora summor pengar flyttades fram och tillbaka mellan olika konton varje dag, summor som hade kunnat få slut på hungern världen över flera gånger om.

Under början av 2000-talet fanns det länder som var väldigt fattiga. För att bekämpa skillnaderna satte en organisation som då fanns som hette FN tillsammans igång ett projekt som kallades Millenniemålen. Men det såg inte ljust ut. Statistiken visade att världens tre rikaste personer hade lika mycket pengar som de 49 fattigaste länderna! Det var inte bara i de fattiga länderna som saker gick snett. I landet som på den tiden var det rikaste och mäktigaste i världen, USA, sjönk faktiskt medellivslängden för kvinnor kring denhär tiden. Många människor förundrade sig över det som höll på att hända. Om inte ens världens rikaste land kunde rädda sina medborgare, hur skulle det gå i världen då?

Det som kanske förvånar dagens läsare är att man faktiskt hade demokrati under början av 2000-talet. Människorna runt omkring i världens länder hade alltså i praktiken möjlighet att välja ledare som lovade att ta itu med problemen med världens orättvisor. Dessvärre kom de politiska valen otroligt nog nästan alltid att handla om andra saker än dessa, t.ex. ”nationell säkerhet”, skatter, ”terrorism”, kandidaternas religiösa övertygelse för att inte tala om ”olja”, något man använde i sina bilar vid den tiden.

För att illustrera tankegångarna under denna ofattbara tid, klicka här i din interaktiva historiebok och läs om G8-mötet sommaren 2008. Ledarna för de rikaste länderna skulle träffas och bestämma vad som skulle göras med världen (se tidigare stycket om den tidens demokrati) med tanke på den stundande matkrisen. Märk väl att deras frågeställning inte var hur världens människor skulle kunna försäkras ett dugligt liv med mat åt alla, utan vad man skulle göra åt de upplopp och uttryck av missnöje som de hungriga människorna sysslade med, och därmed hotade vad man kallade ”stabiliteten”.

Uppgift 1. Ta reda på vad de absurda ekonomiska klyftorna i världen under början av 2000-talet ledde till. Skriv ett kort svar i ditt interaktiva häfte.

De borde ju vara tacksamma, eller?

Tidningen Ylioppilaslehti (utges av studentkåren vid Helsingfors universitet) har i sin huvudledare av Elina Kervinen tagit upp Finlands finansminister Katainens senaste kommentarer kring det internationella biståndsmålet på 0,7 % och varför det ännu får vänta. Katainen motiverar nämligen beslutet att inte höja biståndsanslaget till det överenskomna med att själva summan har stigit i och med ökat finskt BNP. Han läser upp den totala finska biståndssumman och frågar: ”Är det mycket eller lite? Jag tycker att det är mycket”. Kervinen påpekar att Katainen har rätt i att summan har stigit totalt sett, men tycker att argumentet inte håller. Om nu finländarna blir rikare så är det väl inte ett argument att låta bli att hjälpa. Hon fortsätter med att påtala att vår nuvarande insats är i samma storlek som Medelhavsländerna och inte som övriga Norden. Detta uppfattas ibland som pinsamt. Men det är inte därför det är pinsamt säger Kervinen. ”Det är pinsamt för att 5 000 barn i världen dör varje dag i brist på rent vatten. Det är pinsamt för att nästan två miljoner afrikaner smittas av HIV varje år. Det är pinsamt för att 10 miljoner svälter ihjäl årligen”. Till sist poängterar hon att det är 26 miljoner som skulle behövas för att nå biståndsmålet, medan årets försvarsanlag bara för nytt material går på 624 miljoner €. Kervinen tycker att man kan fråga om det är mycket eller lite pengar. Mycket, tillägger hon.

Ton från Spanien tror att vi år 2055 kommer att säga: Tänk att för 50 år sedan, år 2005, dog så många barn i Afrika av hunger.

På detta tema skriver HBL idag en notis (inte på internet vad jag hittar) om att Afrikas tillväxt ökar, men att det inte har lett till förbättringar för de fattiga. FN-rapporten som hänvisas till finns här. Det visar enligt mej på att ökad handel inte är lösningen på fattigdomen så länge som det inte finns ett större mått rättvisa i spelet. För den som tror att bistånd är något slags välgörenhet som vi i den rika världen strör ner av ren godhet, kan t.ex. ta och titta på den geniala animationen storyofstuff.com och begrunda följande citat av Tolstoj (egen haltande översättning):

Jag sitter på en mans rygg, stryper honom och tvingar honom att bära mej, samtidigt som jag gör det klart för mej själv och andra att jag tycker väldigt synd om honom och önskar att lätta hans börda på alla möjliga sätt, förutom att gå ner från hans rygg.

Dagens rekommenderade läsning: spot-on om lärarjobbet och Klass 9A av Maja, skrämmande fakta om svenska friskolor av Ilse-Marie, mellanösterndosen av Rawia Morra samt finsk inrikespolitik av Motkulturfonden.

Hur ska skolan se ut?

Jag fick skäl att fundera på Tinas svar på min fråga när jag såg på SVT igår. Tina är lärare i kemi i en skola i Detroit. Hon tror att vi år 2055 kommer att säga: Tänk att för 50 år sedan, år 2005, hade man samma undervisningsmetoder som idag. Hon tror att vi kommer att experimentera en del med skolan men sådär strax före 2050 komma tillbaka till att detdär traditionella sättet var det bästa.  Vem vet? Och programmet jag såg på var Klass 9A, där ett gäng pedagogproffs sätts in för att vända en svag klass till en av Sveriges bästa på en termin.

Först ska jag säga att det säkert finns befogad kritik till att göra ett gäng 15-åringar som faktiskt inte gör annat än sin skolplikt (som vi för övrigt inte har i Finland, utan läroplikt) till såpakändisar. Jag är glad att ingen lät mej bli intervjuad i riks-TV när jag var 15, det skulle ha varit jobbigt att se senare. Nu tänker jag ändå fokusera på det positiva med att lyfta fram problemet i stället. För det är ju ett problem! Jag visste att det fanns svårigheter i skolorna i Sverige, men inte att var fjärde elev går ut med icke godkänt i ett ämne, var det inte så? Jag var på skolbesök i en skola i Stockholm nyligen och där var föreläsarna nästan nervösa. ”Ni är ju från Finland, det är ju ni som borde stå här och tala för oss” sa de, med hänvisning till Finlands toppresultat i PISA-undersökningen som mäter elevers kunskap i naturvetenskap. Nu är jag inte så säker på att vår skola något att ta efter på alla plan. Goda saker enligt mej är att lärarna har en bra ställning och att skolorna får bestämma själva om sånt som mössor och mobiler. Men de goda kunskaperna i naturvetenskap kommer inte gratis, utan på bekostnad av sociala och samhälleliga färdigheter. Ungdomarna trivs sämst i våra skolor och är minst intresserade av politik eller att påverka. Detta är inget bra alls!! Så kanske inte det finska skolsystemet borde kopieras om man vill ha framgång och inte bara deppiga handlingsförlamade elever.

Jag blir riktigt inspirerad av att läsa intervjuerna med lärarna som medverkar i programmet. De visar att det inte finns ett enda sätt att vara en bra lärare. Vissa tål lite oljud, andra inte. Endel konfiskerar mobiler direkt, andra anser att en sms-ande elev är ett tecken på att hans lektion inte håller måttet. Det som de har gemensamt som jag ser det är kunskap, erfarenhet, tid, verklig omtanke för eleverna och en positiv syn på sitt jobb.

Jag skulle himla gärna vilja veta hur mina läsare, också de som inte är lärare själva, skulle svara på frågorna i intervjuerna. Eller ens någon av dem! Jag behöver själv lite tid att tänka på dem, men återkommer.

1. Vad gör du/borde läraren göra om elever stör på lektionen?

2.Vad gör du/borde läraren göra för att få igång de tysta eleverna?

3.Hur gör du /borde läraren göra för att få en elev att göra läxorna?

4. Ska lärarna få beslagta mobiltelefoner?

5.Har flickor och pojkar samma möjligheter i skolan?