Uganda år 2049

Tänk att för 50 år sedan, under början av 2000-talet, var levnadsstandarden så låg i Uganda. Ekonomin kommer att gå bättre i framtiden och vi kommer att leva bättre. Så tänker sig ett gäng sista-årets-studerande i gymnasieskolan Lake Bunyoni secondary school i södra Uganda att de kommer att säga år 2049. ”De av oss som lever alltså, för alla kommer vi inte att göra det”, var gruppen överens om. HIV/Aids ses som ett reellt hot i landet med en drygt halv miljon smittade personer.

Inom ramen för en lärarfortbildning fokuserad på globalt ansvarstagande fick jag och fjorton andra lärare möjlighet att besöka Uganda i två veckor. Det blev en blandad dos flyktingläger och skolor och bussåkande och babianer. Det bästa var att vi fick möjlighet att följa med undervisning och undervisa själva. Med gruppen ”senior six” i Bunyonyiskolan, elever i 19-årsåldern, drog en kollega och jag en övning som går till så här:

1. Eleverna/deltagarna skriver rubriker som de tror att kan komma att stå i tidningen år 2049. Bara en rubrik per lapp.

2. Ledaren gör ett fyrfält på tavlan med två axlar: sannolikt – inte sannolikt, önskvärt – inte önskvärt

3. Deltagarna går upp, presenterar sina lappar och placerar dem i den ruta där gruppen anser att den hör hemma. Om gruppen är oenig diskuterar man och röstar till sist om var rubriken hör hemma.

Det roligaste med övningen var att se vilket framtidshopp som fanns. Ingen i klassen tänkte sig att Uganda skulle få det sämre ekonomiskt i framtiden. Visserligen fanns det inte så mycket hopp om välfärd som kommer inifrån, man tänkte sig däremot att teknik som utvecklas på andra håll i världen blir billig och kommer Afrika till gagn. När jag gör motsvarande övningar med finländska unga tänker de sig att de själva kommer att komma med de nya uppfinningarna som räddar världen. Jag är övertygad om att det kollektiva självförtroendet, inte bara specialiserade utbildningar, spelar roll när det gäller att komma med idéerna som räddar världen. När man tror på sin förmåga att lyckas är man redan halvvägs.

Den kanske ivrigaste diskussionen handlade om lappen ”World population 20 billion” som på tavlan har hamnat i rutan inte önskvärt – inte sannolikt. Befolkningstillväxt visade sig vara ett hett tema i Uganda, där familjer med 10-12 barn är ganska vanliga. En deltagare i framtidsseminariet tyckte att befolkningsökningen var Ugandas största problem, medan en annan framhöll att mera människor betyder mera idéer och möjligheter. Det visade sig inte vara ovanligt att ditresta européer påpekade att ugandaborna borde satsa på att skaffa mindre familjer för att ha en ekonomiskt hållbar situation. Attityden andas kolonialism (vi tror inte att flera sådana som ni är en lösning på er situation utan bara problem) men är dessutom ovetenskaplig eftersom utvecklingsekonomisk teori visar att det enda som får ner familjestorlekarna (på gott och ont) är ökad välfärd. Bashälsovård, skola för alla. Så fort man börjar kunna lita på att barn ska överleva sin femårsdag börjar man planera att ha färre barn. Så har det sett ut i land efter land.

En av de intressantaste bekantskaperna i Uganda var förresten Ambrose Kibuuka Mukiibi, en samhällsvetare med en vision om ny pedagogik i Ugandas skolor. Ambrose bjuds in av regeringen som expert och sitter i TV-soffor när det handlar om att förnya skolorna i landet. Och där cynikerna svartmålar regeringens ambition om grundskola för alla – för att klasserna blir så stora – säger Ambrose att det inte handlar om klasstorlekar utan om ett nytt sätt att se på pedagogik. ”Det man kan göra med 40 elever kan man också göra med 60” säger han och då känner man sig lite petig som klagar när den största gruppen man har är 23.  Och även om det låter lite väl optimistiskt – självklart behövs det resurser och nyanställningar också – pekar Ambroses syn på det som jag tror att behövs, en vision om utbildning som nyckeln till en bättre framtid. Jag frågade Ambrose vad han säger åt dem som menar att befolkningsökningen borde förhindras med olika sanktioner. ”Det är inte vår uppgift att gå in i folks sovrum” sa han.

Själv är denna akademiker förresten född på 1970-talet i en hydda som det tionde barnet av elva.

Små och stora tecken på change

Av någon till synes outgrundlig orsak är jag optimist idag. Outgrundlig därför att oddsen inte är på optimistens sida vad gäller nöden i Gaza. Journalisterna, som inte fick komma in under förstörelseräderna för att visa riktigt hur fula märken det blir när en av världens största militärmakter mejar ner sin instängda samling oönskat folk, kommer knappast att ha någon efterfrågan för sina historier nu, om de skulle få lättare att komma in nu. Medierna har tröttnat. Israel har väl dragit sig tillbaka, eller hur? Status quo igen? Problemet är att redan status quo är för jävligt när man är gazabo. Dehär demonstrationerna vi har hållit de senaste veckorna – befria Palestina! – planerade vi att ha redan i höstas. ”Andra länder importerar men palestinier smugglar” sa Rawia Morra en gång. Gaza har varit, och är, fullständigt isolerat och lämnat åt gamarna.

Så kommer diskussionen om uppsåt. Vad menade Israel egentligen med allt detta dödande? Israel dödar inte civila på flit, hävdas det om och om igen. Men hur i hela friden kan landets armé begå så många misstag? Jag undrar också hur dessa misstag (alltså mördade människor, som kallas palestinier) kan viftas bort så lätt som de görs. Jag har upprepade gånger sett israelförsvarare påstå att dessa döda civila inte kan vara annat än misstag för annars ”…skulle de inte ligga på bara ca 1000”. Det ger mej kalla kårar.

Men det var optimism det skulle handla om. För det första, jag kan inte vara annat än optimist när det gäller Obama. Jag tror inte att han skyndar med att försöka förhandla fram det som jag hoppas på – en rättvis fred i Mellanöstern – men ärligt talat, han kan omöjligt vara sämre än sin företrädare ens på den fronten.

För det andra marscherade vi för fred i Palestina i Helsingfors idag igen, rutten var densamma, och gatan som Israels ambassad ligger på var som vanligt avstängd så vi fick stå och ropa på ett litet avstånd. Vi var färre än för två veckor sedan och inga journalister syntes till. Men det gick ett sus genom den lilla folkmassan när någon som bodde granne med ambassaden öppnade sitt fönster och vecklade ut en palestinsk flagga som var nästan lika stor som den israeliska som vajade bredvid. Och en PACE-flagga från sitt andra fönster. Det måste bli ett slut på ockupationen och det måste bli fred i Mellanöstern. För allas skull.

En annan bra sak är internet, där kan du läsa t.ex: alltid skarpa Esbati, Pissoffi, Pastey, en debatt om Israel, Gaza, islamofobi och antisemitism hos Roya samt Hanna Löfqvist som visar att allt som skrivs om EU inte behöver vara tråkigt.

Striden om narrativet trappas upp

Jag kände mej inte så lite priviligerad som fick delta i denhär konferensen på Abu-Dis universitetet i östra Jerusalem för några veckor sedan. Riktigt, riktigt suveräna tal levererades ett efter ett annat. Och det är lätt att vara cynisk – vad hjälper det Nora jag skrev förra inlägget om att ett gäng akademiska och andra tilltyckare samlas för att prata om sin syn på Mellanöstern? Men jag ska börja med det optimistiska.

För tio år sedan, när Israel firade sitt femtioårsjubileum, var det knappast någon som hade hört ordet Nakba. Det att över 100 intellektuella brittiska judar deklarerade att de inte tänker fira sextioårsdagen eftersom de inte stöder Israels politik är något som tyder på en förändring. Richard Falk var den mest optimistiska talaren under den avslutande debatten. Vi måste tro på omöjlighetens politik, det är den som kan ge fred, menade han.

Det är lätt att dras med i Falks visioner. Jag bekantade mej med ett antal organisationer som alla har startats under de senaste tio åren, med syfte att bredda narrativet, t.ex. ICAHD med sina tuffa tanter, Breaking the Silence och Zochrot – organisationen som vill göra nakban känd bland israeler och placerar ut skyltar kring Tel Aviv med texter som ”här fanns en skola”. Zochrot ordnade förresten för någon månad sedan en konferens om de praktiska konsekvenserna av rätten att återvända. Man koncentrerade sig inte på OM palestinierna som fördrivits från sina hus skulle få återvända, utan HUR det skulle göras.

För två år sedan hade jag inte hört talas om Youtube, för ett år sedan visste jag inte vad Facebook var. Vem vet vad nästa sociala nätverksverktyg kan göra? Nu skulle nog Nora fnysa åt mej igen – vad hjälper det palestiniernas dagliga kamp att bratsen har fått nya internetsidor att hänga på? Men om det är en front som gör mej till en optimist så är det faktiskt de nya medierna. Richard Falk påpekade att internationell rätt stöder palestiniernas krav på att få återvända och sluta vara ockuperade, hur man än vrider och vänder på saken. Jag tror att situationen har fått fortgå så länge för att folk inte har vetat vad som händer. Man har kunnat hålla händerna för öronen och låtsats att man är neutral så länge man inte ”tar sida”. Man har inte vetat. Men att inte ta sida är att mena att ockupation är helt okej. Och det tror jag inte medvetna människor tycker.

Men slaget är inte vunnet för den delen. Ockupationen håller på för fullt. Bosättningarna, särskilt de runt Jerusalem, byggs nu ut i aggressiv takt. En palestinier som hör till en organisation, ingen skillnad vilken, kan när som helst vänta sig att bli slängd i fängelse. Och för narrativets del går det också hetare till. Så tolkar jag det i alla fall när bloggare hotas för att de skriver om Israel. Jargongen blir elakare också. Efter en tio dagars tur i Israel och Palestina var den överhängande frågan som två amerikanska lärare hade bara en: Hur ska jag kunna undervisa om vad som händer här utan att bli stämplad som antisemit eller självhatande jude? Phyllis Bennis hade ett svar, medan hon dippade pitabrödet i hummus på en restaurang i Jerusalem dendär julikvällen: det kan ni inte. Det finns alltid någon som kommer att slänga det fula ordet i ansiktet på er för att tysta ner er kritik av staten Israel. Men ge er inte för det, historien kommer att visa att ni har rätt.

Naomi Klein i Helsingfors – högern har lyckats, därför kan den inte vinna rättvisa val

Det är länge sedan jag har känt en sådan optimism som den som Naomi Klein levererade idag. Det är svårt att inte känna att om alla bara läste hennes böcker skulle världen bli bättre. Själv tycker hon att det är synd att hon hittade det katastrofalkapitalistiska mönstret först efter kriser som invasionen av Irak och orkanen Katrina – annars hade man kunnat göra något åt saken. Men nu vet vi.

Det går inte att vinna val genom att föreslå nyliberal politik. Visst, säger Klein, gillar folk i allmänhet att få sänkta skatter (men man vill också ha skolor, bibliotek och sjukhus), men privatiseringen av vägar, skolor, vatten o.s.v. är helt enkelt inte populärt. (Ekonomikommentarer har passande statistik.) Därför väntar nyliberalerna på ett tillfälle då ingen är i stånd att debattera och inför ”reformerna” när befolkningen är i chock, som strax efter en naturkatastrof, en ekonomisk kris eller krig. Klein betonar att hon inte är någon konspirationsteoretiker, hon påstår inte att högern planerar attackerna själv (förutom i de självklara fallen som invasionen i Irak), men att de däremot samlar på idéer på lager, lite som vanliga människor samlar konserver och vatten i källaren ifall katastrofen skulle inträffa. Och då gäller det att slå till, att privatisera allt och söka vinster. Efter londonbombningarna i juli 2005 gick börsen faktiskt uppåt.

Vi upplever just nu den mest lyckade frigörelserörelsen i vår tid, säger Naomi Klein, men tyvärr handlar det inte om feminism eller rättigheter för homosexuella, utan om elitens frigörelse att samla på sig så mycket kapital som bara är möjligt, utan att behöva ta hänsyn till mänskliga rättigheter eller miljön. De har verkligen lyckats, och det ironiska är att det är just för att de har lyckats som de avslöjas och inte i en upplyst värld kommer att kunna vinna eller hålla på så här länge till. Problemet är att man inte blir immun mot chock. Tortyr beskriver Klein som en form av masskommunikation. Det är meningen att vi ska veta om Guantánamo och Abu Ghraib och om hemliga fängelser här och där i Europa. På det sättet hålls folk på mattan.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hennes 90 minuters föreläsning. Om den koloniala kvarlevan, drömmen om ett blankt papper, Terra Nullius, som tycks visa sitt fula tryne igen när man vill chockera/tortera en hel befolkning så till den grad att den blir klar att ta emot vilka värderingar man än vill ge den. Och om hur det ändå bara inte lyckas. Men lyssna på den här intervjun istället, där talar Klein om hur särskilt Skandinavien borde förstå bättre än att ta emot nyliberal politik.

Det smartaste jag har läst på bloggar idag var förresten Lars Hertzbergs jämförelse mellan homosexuellas och finlandssvenskars rättigheter.

Hur ska skolan se ut?

Jag fick skäl att fundera på Tinas svar på min fråga när jag såg på SVT igår. Tina är lärare i kemi i en skola i Detroit. Hon tror att vi år 2055 kommer att säga: Tänk att för 50 år sedan, år 2005, hade man samma undervisningsmetoder som idag. Hon tror att vi kommer att experimentera en del med skolan men sådär strax före 2050 komma tillbaka till att detdär traditionella sättet var det bästa.  Vem vet? Och programmet jag såg på var Klass 9A, där ett gäng pedagogproffs sätts in för att vända en svag klass till en av Sveriges bästa på en termin.

Först ska jag säga att det säkert finns befogad kritik till att göra ett gäng 15-åringar som faktiskt inte gör annat än sin skolplikt (som vi för övrigt inte har i Finland, utan läroplikt) till såpakändisar. Jag är glad att ingen lät mej bli intervjuad i riks-TV när jag var 15, det skulle ha varit jobbigt att se senare. Nu tänker jag ändå fokusera på det positiva med att lyfta fram problemet i stället. För det är ju ett problem! Jag visste att det fanns svårigheter i skolorna i Sverige, men inte att var fjärde elev går ut med icke godkänt i ett ämne, var det inte så? Jag var på skolbesök i en skola i Stockholm nyligen och där var föreläsarna nästan nervösa. ”Ni är ju från Finland, det är ju ni som borde stå här och tala för oss” sa de, med hänvisning till Finlands toppresultat i PISA-undersökningen som mäter elevers kunskap i naturvetenskap. Nu är jag inte så säker på att vår skola något att ta efter på alla plan. Goda saker enligt mej är att lärarna har en bra ställning och att skolorna får bestämma själva om sånt som mössor och mobiler. Men de goda kunskaperna i naturvetenskap kommer inte gratis, utan på bekostnad av sociala och samhälleliga färdigheter. Ungdomarna trivs sämst i våra skolor och är minst intresserade av politik eller att påverka. Detta är inget bra alls!! Så kanske inte det finska skolsystemet borde kopieras om man vill ha framgång och inte bara deppiga handlingsförlamade elever.

Jag blir riktigt inspirerad av att läsa intervjuerna med lärarna som medverkar i programmet. De visar att det inte finns ett enda sätt att vara en bra lärare. Vissa tål lite oljud, andra inte. Endel konfiskerar mobiler direkt, andra anser att en sms-ande elev är ett tecken på att hans lektion inte håller måttet. Det som de har gemensamt som jag ser det är kunskap, erfarenhet, tid, verklig omtanke för eleverna och en positiv syn på sitt jobb.

Jag skulle himla gärna vilja veta hur mina läsare, också de som inte är lärare själva, skulle svara på frågorna i intervjuerna. Eller ens någon av dem! Jag behöver själv lite tid att tänka på dem, men återkommer.

1. Vad gör du/borde läraren göra om elever stör på lektionen?

2.Vad gör du/borde läraren göra för att få igång de tysta eleverna?

3.Hur gör du /borde läraren göra för att få en elev att göra läxorna?

4. Ska lärarna få beslagta mobiltelefoner?

5.Har flickor och pojkar samma möjligheter i skolan?

Om volontärarbete

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, åkte unga från Europa och Nordamerika till resten av världen på jakt efter upplevelser. Detta kallades backpacking, eftersom ungdomarna ville göra skillnad på sig själva och på turister som åkte på charter. Kanske någon säger sådär år 2055. Om jag är där då så kan jag ta mej själv som exempel. Jag är alltså inte ute efter att döma här, om det låter så.

Jag har gjort en liten volontärsida med info om ställen jag känner till där man kan jobba frivilligt på runt omkring i världen. Naturligtvis kan man volontärjobba lokalt, att flyga till andra sidan jorden är minsann inget krav för den som vill bidra med något. Men vad jag försöker säga är att om man ändå har tänkt resa så finns det saker man kan göra.

För volontärjobb är något av det roligaste jag vet. Vare sig det är att vaka med 18 spyende ungar mitt i natten utan el i djungeln, ordna miniteater med barn på Västbanken, pyssla armband med småflickor i slummen i Brasilien, åka lokalbuss med en ung skoputsare, lära 12-åriga guatemalanska barn att läsa eller bara att gå på en promenad med dedär ungdomarna och lyssna på deras historier, det är helt obeskrivligt mycket värt. Senast för en månad sedan gick jag med en 16-årig rastlös kompis som tidigare har bott på gatan på promenad i staden Fronteras i Guatemala, vi drack milkshake och pratade om livet, skola, vänner och religion. Jag lärde mej enormt mycket, såklart.

Så är det ganska roligt att träffa andra volontärer också. De flesta är väl sådär som man förväntar sig: världsvana trevliga optimister kring 20, men jag har jobbat med andra också. Allt från det pensionerade engelska paret, den 18-åriga äkta rebellen som hade rymt hemifrån och tänkt överleva och ta sig tillbaka till Canada på bara 20 dollar, mannen som gav sig ut för att vara (döv) läkare och gick omkring i gröna kirurgkläder men som hastigt försvann när det blev tal om att visa sitt läkar-ID, till officern från Israels armé (som hade lärt otaliga rekryter att använda komplicerade vapen), toppjuristen från Madrid och den argentinska feministen och fotbollshuliganen som hade bott ett halvt år i Lacandonadjungeln (och som chockerade mej med att hävda att Subcomandante Marcos eventuellt inte finns på riktigt! Hjälp!).

2008

Vet inte om det ar nagot i luften, i det klorerade flodvattnet eller nagot annat som har virrat bort en inbiten kritiker, men mitt i allt sa kanns det som att 2008 kan bli ett bra ar. Besokte en K’ekchi-talande familjefar som har specialiserat sig pa Nawaler, lite som mayahoroskop. Han gor smycken av naturmaterial som han saljer i sin lilla stuga. Den som koper far en lang lektion mayakultur pa kopet. Femhundra ar av kolonisering och katolisering har inte brutit den stolthet han bar pa.

Ett fenomenalt nytt ar, gamla och nya vanner i bloggvarlden!