Början av 2000-talet

-what the afterworld will be saying about these days

Archive for juli, 2008

Striden om narrativet trappas upp

Posted by Pia på söndag 20 juli 2008

Jag kände mej inte så lite priviligerad som fick delta i denhär konferensen på Abu-Dis universitetet i östra Jerusalem för några veckor sedan. Riktigt, riktigt suveräna tal levererades ett efter ett annat. Och det är lätt att vara cynisk – vad hjälper det Nora jag skrev förra inlägget om att ett gäng akademiska och andra tilltyckare samlas för att prata om sin syn på Mellanöstern? Men jag ska börja med det optimistiska.

För tio år sedan, när Israel firade sitt femtioårsjubileum, var det knappast någon som hade hört ordet Nakba. Det att över 100 intellektuella brittiska judar deklarerade att de inte tänker fira sextioårsdagen eftersom de inte stöder Israels politik är något som tyder på en förändring. Richard Falk var den mest optimistiska talaren under den avslutande debatten. Vi måste tro på omöjlighetens politik, det är den som kan ge fred, menade han.

Det är lätt att dras med i Falks visioner. Jag bekantade mej med ett antal organisationer som alla har startats under de senaste tio åren, med syfte att bredda narrativet, t.ex. ICAHD med sina tuffa tanter, Breaking the Silence och Zochrot – organisationen som vill göra nakban känd bland israeler och placerar ut skyltar kring Tel Aviv med texter som ”här fanns en skola”. Zochrot ordnade förresten för någon månad sedan en konferens om de praktiska konsekvenserna av rätten att återvända. Man koncentrerade sig inte på OM palestinierna som fördrivits från sina hus skulle få återvända, utan HUR det skulle göras.

För två år sedan hade jag inte hört talas om Youtube, för ett år sedan visste jag inte vad Facebook var. Vem vet vad nästa sociala nätverksverktyg kan göra? Nu skulle nog Nora fnysa åt mej igen – vad hjälper det palestiniernas dagliga kamp att bratsen har fått nya internetsidor att hänga på? Men om det är en front som gör mej till en optimist så är det faktiskt de nya medierna. Richard Falk påpekade att internationell rätt stöder palestiniernas krav på att få återvända och sluta vara ockuperade, hur man än vrider och vänder på saken. Jag tror att situationen har fått fortgå så länge för att folk inte har vetat vad som händer. Man har kunnat hålla händerna för öronen och låtsats att man är neutral så länge man inte ”tar sida”. Man har inte vetat. Men att inte ta sida är att mena att ockupation är helt okej. Och det tror jag inte medvetna människor tycker.

Men slaget är inte vunnet för den delen. Ockupationen håller på för fullt. Bosättningarna, särskilt de runt Jerusalem, byggs nu ut i aggressiv takt. En palestinier som hör till en organisation, ingen skillnad vilken, kan när som helst vänta sig att bli slängd i fängelse. Och för narrativets del går det också hetare till. Så tolkar jag det i alla fall när bloggare hotas för att de skriver om Israel. Jargongen blir elakare också. Efter en tio dagars tur i Israel och Palestina var den överhängande frågan som två amerikanska lärare hade bara en: Hur ska jag kunna undervisa om vad som händer här utan att bli stämplad som antisemit eller självhatande jude? Phyllis Bennis hade ett svar, medan hon dippade pitabrödet i hummus på en restaurang i Jerusalem dendär julikvällen: det kan ni inte. Det finns alltid någon som kommer att slänga det fula ordet i ansiktet på er för att tysta ner er kritik av staten Israel. Men ge er inte för det, historien kommer att visa att ni har rätt.

Posted in aktivism, bloggande, demokrati, Israel, mänskliga rättigheter, medborgarjournalistik, media, ockupation, optimism, Palestina, politik | 4 Comments »

Att vara ung och under ockupation

Posted by Pia på fredag 18 juli 2008

Vi kan kalla henne Nora. Hon fyller snart 23 och studerar ekonomi på Bir Zeit universitetet på Västbanken. Senaste lördag satt jag i hennes vardagsrum i Ramallah. Vi hade varit ett gäng på middag i centrum och det var ganska sent. Nora satt och rökte i en fåtölj och svarade på sms. Vi pratade om mat och musik och människor. Så berättade hon lite om sin historia.

Noras hemstad är Jenin och hennes tonår råkade sammanfalla med den andra intifadan. När det såg ut att bli utegångsförbud hade hennes föräldrar samlat frysen full med mat. När den israeliska militären invaderade blev familjen, som bor i ett hus en bit utanför stan, utan elektricitet. I tretton dagar var Nora, hennes föräldrar, hennes småsyskon och hennes farmor fångar i sitt hem utan el. All mat de hade i frysen blev såklart hastigt dålig och vattnet kunde inte pumpas upp från källaren. Vi hörde på radion om vad som hände, säger Nora. Hela familjen var på helspänn. När de bara hade ett äpple kvar tog mamman och delade det i sex lika stora bitar. Det var det godaste äpplet jag någonsin har ätit, sa Nora. Och jag måste påminna mej själv om att dethär handlar om år 2002, inte om det finska vinterkriget.

Noras familj bodde en bit ifrån flyktinglägret i Jenin, där hennes klasskamraters hus mejades ner och folk dödades som flugor av israeliska soldater. När utegångsförbudet hade lyfts besökte Nora och hennes mamma lägret. ”Det jag mest minns var lukten”, säger Nora. Blod och död. Och så alla desperata människor. Folk som gick omkring och ropade på hjälp – har någon sett min man/min dotter/min mamma? Mitt i lägret hade hus mejats ner i en radie på kanske två kilometer. Man hade jämnat flyktinglägrets kärna med marken, för att låtsas komma åt terrorismens rötter, men vad är terrorism, undrar Nora?

Är det inte terrorism att vi aldrig ska kunna planera någonting? Att jag ska bli stoppad i checkpoints när jag ska gå på min bästa kompis bröllop? Nora, som alltså studerar ekonomi, har ofta sin laptop med i minibussen mellan Jenin och Ramallah, och stöter ständigt på problem. Soldaterna undrar vad hon gör med den, vad den innehåller och varför hon måste ha den. Jag kan inte tänka mej hur en 23-årig studerande i Finland skulle reagera på att alltid behöva förklara varför hon har en dator.

Är det inte terrorism att aldrig kunna känna sig trygg? Efter de tretton dagarnas totalförbud började då tonåriga Nora kunna gå i skolan igen. Men det gällde att ta sig dit och så hastigt hem igen, för efter klockan fem skulle ingen röra sig ute. I fem månader fick Nora bara drömma om att gå på gatan och träffa kompisar, i stället fick hon oroa sig varje timme, varje dag. En kväll när familjen firade pappans födelsedag knackade några soldater på. Jasså, ni firar din födelsedag, sa de. När de hörde att pappan jobbade med business var några av soldaterna intresserade, berättar Nora. De frågade honom om hans affärer och verkade faktiskt helt trevliga. När pappan sedan frågade om han kunde gå tillbaka till sin familj och fortsätta sa de nä. Han skulle åka med dem och peka ut alla hus i trakten, vem som bor var och vad de sysslar med. Det fanns inget att göra, Noras familj fick vänta med tårtan till klockan två på natten då pappan kom tillbaka.

Jag slängdes från total pessimism till en gnutta optimism och så till pessimism igen under min precis avslutade resa i Israel och Palestina. Det är svårare än jag hade förväntat mej att sortera alla intryck. Tills jag kommer vidare med det föreslår jag lite bra läsning på samma tema. Trip to freedom, Rawia Morra, Anna Wester och Betraktarens öga.

Posted in Israel, katastrofer, krig, människor, mänskliga rättigheter, militarism, ockupation, Palestina, rädsla, våld | 4 Comments »

Mera senare

Posted by Pia på torsdag 10 juli 2008

For tio ar sedan, nar 50 ar hade gatt sedan 1948, visste knappast nagon vad ordet nakba betydde. Idag ar det annorlunda. Folk borjar bli medvetna och kraver att veta mera, och en massa nya organisationer, kanske speciellt pa den israeliska sidan, har kommit igang med att medvetandegora orattvisorna som startade for sextio ar sedan. Jag traffar israeler som ifragasatter versionen som de har blivit uppvuxna med i skolan och militaren. Det blir svarare och svarare att bara ty sig till det israeliska narrativet om ett land utan folk at ett folk utan land. Det hander saker.

Anda ar det svart att vara optimist nar hela stader gors till fangelser ocksa har pa Vastbanken. Unga manniskor vill ut, se varlden och studera, men stoppas redan nar de ska halsa pa sina slaktingar i grannbyn. Den starka utbildningstraditionen lider nar niometersmuren byggs upp mellan hemmet och skolan. Man kampar med tander och klor mot byggandet av kolossen som river odlingsmarker, byar, familjer och regional identitet i bitar. Detta har ingenting med sakerhet – utan allt med att bryta det palestinska medvetandet – att gora. I byarna overklagar man och demonstrerar fredligt varje dag eller varje vecka och blir mott av targas och gummikulor – utan resultat. Nar besokande europeer hamnar i elden blir det nyheter av det hela.

I Tel Aviv syns Gandhis ansikte och slogans pa affischer, det ar inte sa lite ironiskt. Jag har forresten tusen saker att beratta, men tror att jag betar av dem nar jag kommer hem, snart.

Posted in Uncategorized | Leave a Comment »

Krypterat

Posted by Pia på onsdag 2 juli 2008

Det kanske ar onodigt, men en av delegaterna pa denhar resan till Vastbanken och Israel som jag ar pa blev googlad innan han kom in i landet, och de borjade tjata pa nagon text han hade skrivit dar israeler inte kom i god dager. Sju timmar satt han fast i forhoren. Eftersom det nastan alltid verkar krangligare att ta sig ut an att ta sig in (logiken?) tankte jag vara pa den sakra sidan och inte skriva om vilka politiker, forhandlare och kanda aktivister som jag har traffat har. Men en av dem vi fick lyssna pa hade John Kerry som gast just fore oss och Gordon Browns representant strax efter. Har ocksa besokt ett stalle dar man varje fredag demonstrerar mot muren och lyssnat pa folk som fatt sina byar avskurna i tva for att den fula niometersbetongkolossen som kallas sakerhetsstangsel ska erbjudas plats. Hade den verkligen varit for sakerhet sa hade den byggts for att skilja at palestinska omraden fran israeliska, inte palestinska fran palestinska.

En politiker fran den instangda remsan som borjar pa G kunde inte komma till konferensen vi hade i Jerusalem idag, sa vi hade videokonferens. Dar finns inga stearinljus att kopa nu, ens pa svarta marknaden, sa det blir lite morkt nar elen stangs av. Och samtidigt som vi satt i konferensen korde en traktorforare in i nagra bilar och hade ihjal fyra. Det ar mycket skumt att vara har.

Posted in Uncategorized | Leave a Comment »