Början av 2000-talet

-what the afterworld will be saying about these days

Archive for the ‘barn’ Category

Skräckalternativet

Posted by Pia på torsdag 10 februari 2011

Svenska YLE berättade igår om Centerns, Samlingspartiets och Sannfinländarnas gemensamma förslag att göra Finland mindre lockande för familjeåterförening genom att skärpa reglerna. Lite i stil med Danmark då. Min första fråga är: sedan när har de här tre börjat samarbeta politiskt? Det är nämligen inte alls någon osannolik regeringskombination i vår. Och det, hävdar jag, är det allra värsta alternativet för människovärde i dethär landet. För att inte tala om t.ex. miljöpolitiken.

Martina Reuter skrev för nyligen en tankeväckande kolumn i Ny Tid om hur Sannfinländarna i själva verket påminner om ett vänsterparti, som dessutom kunde tänkas platsa i en vänsterregering. Skattepolitiskt så verkar de nämligen ligga långt vänsterut. Jag blev först förvånad. Skulle SannF nöja sig med att få igenom sin skattepolitik? Skulle det göra dem så nöjda att de skulle glömma sin politiska xenofobi? Av någon orsak, och särskilt i det rådande klimatet, känns det som en naiv tanke.

Men för att återgå till det första alternativet, de tre som nu tycks ha någon sorts gememsam agenda – även om den än så länge bara handlar om att stoppa flyktingbarn från att växa upp med sina föräldrar och syskon – så vill jag påpeka att det ligger något riktigt ruggigt i det samarbetet. De värsta hoten mot människors värde och möjlighet kommer nämligen knappast från arga sannfinländare med lejonhuppare made in Thailand utan från män med slips och makt, de som sitter långt framme i riksdagssalen, ofta samlingspartister,  som med mat i magen talar om ”turvapaikkaturismi” och vill förbjuda tiggeri. De vet oftast hur och var man ska tala för att inte bli stämplad som rasist. De sitter i de rätta utskotten och ”känner folk”. I ett samarbete där de sitter och hör SannF säga ”vad folket vill” går ingen säker. Särskilt inte de som skulle behöva säkerhet mest. Det är ju det enda de i grund och botten är överens om.

Annonser

Posted in barn, fattigdom, Finland, politik, rasism, val | Leave a Comment »

Precis som en riktig bebis

Posted by Pia på söndag 6 december 2009

Jag satt och bläddrade i leksakskatalogen med en tvåårig kompis nyligen. Sånt har alltid varit lämpligt underhållande och provokativt. Naturligtvis uppmuntrades pojkarna att leka med helikoptrar och flickorna att leka med nån sorts varelser med stora huvuden och enorma målade ögon på pinnar till kroppar – som skall föreställa homegirls. Naturligtvis också under parollen ”du kan bli vad du vill, låt ingen stoppa dina drömmar, du är bra som du är”, yada yada yada. Men sånt kan man liksom förutsäga. Det här var något nytt faktiskt.

Babyborn är dockan som är precis som en riktig baby. Den kan badas och matas och ser ut såhär:

När jag som barn lekte med dockor som föreställde bebisar var det goda att man kunde lägga dem att sova, glömma sitt föräldraansvar och leka andra lekar under tiden. Babydockorna var passiva och hade inga andra funktioner i leken än att vilja bli tröstade och påklädda av sina femåriga föräldrar. Men se, där har någonting hänt. Babyborn går nuförtiden på träningar i sin bekväma träningsdräkt.

Babyborn har (precis som en riktigt bebis) också körkort för vespa.

Precis som riktiga bebisar, planerar Babyborn sitt bröllop. Snacka om barnbrudar alltså. Eller finns det någon som menar att det unga tu på bilden ser könsmogna ut?

Men äktenskap som ingås i så unga år har kanske oddsen emot sig. Tur då att Babyborn kommer med en utdragbar bäddsoffa, dit hon eller han kan dra om det krisar till sig i sängkammaren.

Posted in barn, bilder, flum, kultur, reklam | 2 Comments »

En tyst minut som blev av och en som inte blev det

Posted by Pia på söndag 8 februari 2009

n547942762_1430012_4450Gruppen Mothers Across the World for Gaza ordnade idag minnesstunder omkring i världen för de barn som dog i attackerna mot Gaza. Förutom i Helsingfors samlades man i bl.a. Amman, Kapstaden, Manchester och Palo Alto för att hedra offren och visa solidaritet med deras familjer. I slasket och regnet vid Gamla kyrkans park lästes namnet och åldern upp på alla de nästan trehundra barn som mist livet. Vi fick varsin lapp med namnet på ett offer. På min lapp, som snabbt blev helt blöt, stod det Ahmed Riad Mohammed Al-Sinwar, tre år.

Vi var inte många, kanske 30-40 personer. Rätt många pensionärer och så några barnfamiljer.

Jag stod förresten en stund och talade med en 12-årig Ali på minnesstunden. Han är ordförande för elevkåren i sin lågstadieskola och berättade att han okuva-208ch hans vänner hade föreslagit att eleverna under en morgonsamling skulle hålla en tyst minut för de barn som har dött i Gaza. Först tyckte lärarna att det var en bra idé, men när vicerektorn fick reda på planen satte hon stopp för den.

Det är något som känns så ledsamt med Alis historia. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Ett samhälleligt engagemang och aktivitet ska uppmuntras i skolan sägs det i varenda redogörelse, men det verkar som om man med de orden hade tänkt sig att eleverna skulle göra något neutralt samhälleligt. Som att rösta i elevkårsval och ordna städtalko eller jag vet inte vad. Kanske skriva brev till kommunens politiker om att få en cykelväg. Om en gymnasieklass ordnar gatufest eller kedjar sig fast vid ett rivningshotat bibliotek, då har det samhälleliga engagemanget gått för långt. Helt som om det fanns neutralt samhälleligt engagemang. Helt som om aktivt deltagande var något annat än aktivism. Scoutsjal är okej, palestinasjal är fel.

Eller är det 12-åriga Ali som är fel person? Hade reaktionen hos vicerektorn varit en annan om hans familj inte hade haft rötter i Palestina? Om någon genomfinsk Liisa bara hade sett bilder av attackerna och föreslagit den tysta minuten? Inte?

Idag läser jag Organisk Intellektuell om strukturell diskriminering, Roya om israeliska Likuds syn på Palestinas rätt att existera och Anna Wester om Sydafrikanska hamnarbetare som protesterar. Och dessutom Paavo Arhinmäki om Lex Nokia och de Grönas ambivalens.

Posted in aktivism, barn, bilder, demokrati, Finland, Israel, krig, lärare, människor, mänskliga rättigheter, militarism, ockupation, Palestina, politik, skola | 3 Comments »

Redbullens och skolskjutarnas decennium

Posted by Pia på fredag 19 december 2008

Fjorton fjortonåringar och jag funderade i veckan på vilka saker 2000-talet (decenniet) kommer att kännetecknas av när de är 70.  Många menade att de kommer att berätta för sina blivande barnbarn om vad ungdomar underhöll sig med på deras tid, om PS3, HDTV och om sociala medier. Som vanligt vid den typen av diskussioner delades meningarna angående miljöfrågor – några tyckte att början av 2000-talet var tiden då folk inte ännu fattade att ta vara på naturen (vilket man gjorde senare i tid nog), medan de flesta trodde att de kommer att få berätta för sina barnbarn om hur snön såg ut och om alla djur som fanns då. Två fenomen som alla kunde hålla med om att hörde till att vara ungdom på 2000-talet var energidryck och skolskjutningar. Ganska bra summerat tänkte jag. Ganska konstig värld vi lever i.

Och! Den andra svenska utgåvan av Le Monde Diplomatique kom med posten idag. Jag kan inte nog pusha denna pocketserie! Kalle Ankas pocket för medvetna vuxna kallar de sig. Den andra utgåvan innehåller rykande färska och fingret-på-pulsen-analyser om finanskris, piraterna vid Afrikas horn, om Kina, pressfrihet och ny världsordning. Skaffa dej en prenumeration eller ge en i julklapp! Den svenska utgåvan kan beställas i Sverige via Ordfront och i Finland via Into kustannus.

Posted in aktivism, barn, böcker, filosofi, nyheter, politik, reklam, skola, skolskjutningar, världssystemet | 2 Comments »

Världens bästa skola

Posted by Pia på söndag 9 november 2008

Tänk att under början av 2000-talet trodde man i Finland att man hade ett bra skolsystem. Ärligt. Jag är rädd att många tror att det vi gör i våra skolor är just sådär bra och unikt som PISA-rapporteringen ger vid hand. Men vi har ungdomar som vill begå självmord, och som begår självmord, mera än i något annat land förutom vissa gamla sovjetrepubliker. Vi har mest mobbning i världen. Finländska barn har färre kompisar än barn i något annat land.

dscf5004Såklart är detta inte bara skolans problem. Men det är lättare att söka fel i den än i den andra delen av ungas värld, hemmen. Finländska barn lär ska prata med sina föräldrar mindre än tio minuter per dag. Men så går det kanske när föräldrar förväntas kunna jobba ”flexiblare arbetstider” så fort barnen fyllt åtta och lärt sig öppna dörren med nyckel och trycka på rätt knappar på mikrovågsugnen.

Även om t.ex. sextimmarsarbetsdagar kanske vore det lättare sättet att komma åt vårt _akuta_ problem finns det saker man kan göra i skolorna också. T.ex. skaffa mera soffor och pingisbord och myshörnor och sen hålla dörrarna öppna till 18-19. Datorsalar, bibliotek och gymnastikutrymmen finns ju redan. Låt sedan fritidsledare och kuratorer vandra runt och prata med ungdomarna. Samarbeta med organisationer och idrottsföreningar. Alla lärare och assistenter kan ombes arbeta en kväll i månaden, eller kanske någon vill arbeta flera kvällar. Uppmuntra föräldrar att sticka sig in. Låt dem och ungdomarna vara med i utvecklandet och utvärderandet.

Det finns garanterat andra bra lösningar, för min del behöver det inte bli just dendär. Men det otroliga, i ett land med två skolmassakrer inom ett år, är att man inte har ändrat på någonting. Man har sett över nödutgångarna och högtalarsystemen, men man har inte ändrat på någonting. Det blev klart i fredags då rektorn för Keravan yhteiskoulu intervjuades i Nelonens nyhetssändning på årsdagen av Jokela. I hennes skola hade eleverna varit så rädda för nya attentat att var tredje hade stannat hemma just den 7.11. Inte utan orsak heller. Polisen meddelade i veckan att de hade stoppat ett långt planerat nytt attentat någonstans i landet, och bara under de senaste sex veckorna har man tagit emot 250 skolhot. Rektorn beklagade att det finns personer som vill förstöra på dethär sättet:

”Någon gör såhär för sitt höga nöjes skull. Nu är skoldagen förstörd, och vi hade t.ex. många prov planerade för den här dagen”.

Rektorn beklagade alltså inte att en tredjedel av eleverna var rädda för sina liv. Jag hävdar att så länge rektorer och andra på höga poster i skolvärlden prioriterar prov när eleverna har ångest för att de ska dö, så kommer vi att fortsätta ha unga som begår självmord, antingen stilla för sig själva eller våldsamt i klassrummen efter att för evigt ha raderat ut de andra på klassfotot.

I världen utanför Finland väntar jag med spänning på vad Obama kommer att betyda för palestiniernas situation. Kanske inte så mycket.

Posted in arbete, barn, bilder, citat, desperation, Finland, katastrofer, lärare, offentliga rum, rädsla, skola, skolskjutningar, Uncategorized, våld | 4 Comments »

Människor som resurs

Posted by Pia på söndag 15 juni 2008

I början av dokumentären Zizek! säger Zizek själv på en föreläsning i Buenos Aires något om början av 2000-talet som lite hänger ihop med mina senaste bloggposter. När jag var ung, säger han, diskuterade man vilt kring vilken ideologi som var bäst i längden, kapitalismen eller kommunismen eller något annat system. Idag finns det inget att diskutera, det är global kapitalism som är det enda rätta. Folk föreslår inte på allvar några andra system. Ett annat drag för denhär tiden är det återkommande pratet om vår undergång: dödliga virus, naturkatastrofer, miljöhot. Vi har lättare att tänka oss jordens undergång än den globala kapitalismens undergång, alltså. Så sa Zizek.

Men den som vill hitta det typiska för detta decennium behöver såklart inte lyssna på filosofer, det räcker med att gå ut. I ett stort köpcentrum i Helsingfors spelade lite 2000-tal upp sig framför mina ögon när ett berusat medelålders par stod och höttade med sina nävar och skrek de fulaste rasistiska ord jag har hört på finska åt ett gäng 12-åriga pojkar. När mannen sedan började springa efter pojkarna och hota med stryk larmades polisen på plats av väktarna, men också av åtminstone en av pojkarna. Och vad gjorde de fyra poliserna som var där på någon minut? Tre av dem ställde sig vid paret, lugnade ner mannen och tog upp hela hans historia. Den fjärde cyklade runt invandrargänget som om de vore boskap som måste hållas i styr. Några av pojkarna försökte berätta sin version av historien men så vitt jag såg tog polisen inte ens fram ett anteckningsblock.

Kanske jag bara såg vissa delar av vad som hände. Kanske det hade varit ett bråk innan, kanske pojkarna fick sin möjlighet att berätta sina versioner efteråt. Ändå kändes det (ännu en gång) som att någonting är fundamentalt fel i ”debatten om invandrarna”. I Åbo har man efter en utredning kommit till slutsatsen att vi måste se invandrarna som en resurs, berättar Motkulturfonden. Jag undrar hur jag skulle känna mej om någon sa att någon annan måste börja se mej som en resurs. Inte skulle jag känna mej särskilt delaktig. Och det är vad jag tror att är det största problemet, denna eviga jargong om hur VI kan förhålla oss till DEM. Från det till synes snälla -hur VI kan hjälpa DEM (ett absurt danskt exempel här), – till hur VI kan analysera, mäta och utreda DEM, -till det osmakliga hur VI kan undgå att ha att göra med DEM (debatten på Helsingin Sanomat efter uppgifter om att var femte grundskoleelev i huvudstaden snart kommer att ha utländsk bakgrund bemöttes med inlägg om hur långt ifrån Helsingfors familjerna nu måste flytta för att kunna säkerställa etniskt homogena finska klasser).

Jag kan riktigt höra de cyniska kommentarerna. Vad är det VI borde göra då? och har naturligtvis inga färdiga nycklar till lyckad integreringspolitik. Själv skulle jag bli lite ledsen om jag hade litat på att polisen skulle komma och lyssna på min historia bara för att märka att man inte var intresserad av den utan av att hålla mej och mitt gäng i styr. Jag skulle inte känna mej särskilt hemma om man över mitt huvud funderade på om jag ska ses som en resurs eller inte, om jag ska ses som ett problem eller som ett par nya händer i vården. Eller om jag upplevde att mina kompisar bara syns i medierna ifall någon begår ett brott eller om det är multikulturell temadag i förorten och någon vilsen reporter dyker upp. Ska det vara så svårt att lyssna på varandra egentligen? Kunde vi kanske öppna detdär VI-ordet lite och visa det, inte bara i ord utan också i handling? Jag kan hittills egentligen inte säga mera än ett ord: empower. Börja föra dialog horisontalt, lär alla barn precis vilka rättigheter de har om de blir kränkta och ta dem på allvar. Lyft fram invandrare i debatten också när det handlar om annat än multikulturalism, ge utsatta minoriteter poster i samhället som ger riktig makt och synlighet. Ja, det var ju faktiskt mera än ett ord. Men när man blir arg så blir man.

Cherin svarar förresten på fem frågor om muslimer på Betraktarens öga.

Posted in barn, brott & straff, demokrati, Finland, människor, mänskliga rättigheter, migration, offentliga rum, politik, rasism, samhälle, våld | 2 Comments »

Skärmtid

Posted by Pia på fredag 25 april 2008

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, hände det att en hälsoaktivist kom till skolan och bannade eleverna som inte motionerade tillräckligt – och framför allt för att en undersökning bland eleverna i den skolan visade flera av dem tillbringar så mycket som dryga 2 timmar per dag framför en skärm (TV eller dator).

Jag är redan från början ganska störd på att skolelever hela tiden ska skuldbeläggas för olika saker. Det ska finnas andra sätt att motivera än skuld (eleverna fick inte ens tips om roliga aktiviteter, här var det bara siffror om dåliga vanor som gällde ). Det som jag reagerar på är främst detta med skärmtid, jag tycker att gnället är lite absurt. Jag menar, två timmar framför datorn går faktiskt ganska snabbt, om någon nu inte har märkt det. Och om vissa tolv- och trettonåringar hellre spelar dataspel än basket så tycker jag inte att det är någon katastrof. Åtminstone tycker jag inte att de ska behöva höra från alla håll att de har så himla dåliga rutiner och vanor.

Posted in barn, fördomar, lärare, skola, sport | 5 Comments »

De borde ju vara tacksamma, eller?

Posted by Pia på lördag 5 april 2008

Tidningen Ylioppilaslehti (utges av studentkåren vid Helsingfors universitet) har i sin huvudledare av Elina Kervinen tagit upp Finlands finansminister Katainens senaste kommentarer kring det internationella biståndsmålet på 0,7 % och varför det ännu får vänta. Katainen motiverar nämligen beslutet att inte höja biståndsanslaget till det överenskomna med att själva summan har stigit i och med ökat finskt BNP. Han läser upp den totala finska biståndssumman och frågar: ”Är det mycket eller lite? Jag tycker att det är mycket”. Kervinen påpekar att Katainen har rätt i att summan har stigit totalt sett, men tycker att argumentet inte håller. Om nu finländarna blir rikare så är det väl inte ett argument att låta bli att hjälpa. Hon fortsätter med att påtala att vår nuvarande insats är i samma storlek som Medelhavsländerna och inte som övriga Norden. Detta uppfattas ibland som pinsamt. Men det är inte därför det är pinsamt säger Kervinen. ”Det är pinsamt för att 5 000 barn i världen dör varje dag i brist på rent vatten. Det är pinsamt för att nästan två miljoner afrikaner smittas av HIV varje år. Det är pinsamt för att 10 miljoner svälter ihjäl årligen”. Till sist poängterar hon att det är 26 miljoner som skulle behövas för att nå biståndsmålet, medan årets försvarsanlag bara för nytt material går på 624 miljoner €. Kervinen tycker att man kan fråga om det är mycket eller lite pengar. Mycket, tillägger hon.

Ton från Spanien tror att vi år 2055 kommer att säga: Tänk att för 50 år sedan, år 2005, dog så många barn i Afrika av hunger.

På detta tema skriver HBL idag en notis (inte på internet vad jag hittar) om att Afrikas tillväxt ökar, men att det inte har lett till förbättringar för de fattiga. FN-rapporten som hänvisas till finns här. Det visar enligt mej på att ökad handel inte är lösningen på fattigdomen så länge som det inte finns ett större mått rättvisa i spelet. För den som tror att bistånd är något slags välgörenhet som vi i den rika världen strör ner av ren godhet, kan t.ex. ta och titta på den geniala animationen storyofstuff.com och begrunda följande citat av Tolstoj (egen haltande översättning):

Jag sitter på en mans rygg, stryper honom och tvingar honom att bära mej, samtidigt som jag gör det klart för mej själv och andra att jag tycker väldigt synd om honom och önskar att lätta hans börda på alla möjliga sätt, förutom att gå ner från hans rygg.

Dagens rekommenderade läsning: spot-on om lärarjobbet och Klass 9A av Maja, skrämmande fakta om svenska friskolor av Ilse-Marie, mellanösterndosen av Rawia Morra samt finsk inrikespolitik av Motkulturfonden.

Posted in aktivism, barn, bilder, bistånd, citat, ekonomi, elitism, fattigdom, Finland, globalisering, hälsa, mänskliga rättigheter, politik, privatskolor, skola, utveckling, världssystemet | 7 Comments »

Ett människoöde på spel

Posted by Pia på fredag 21 mars 2008

Nu vet jag faktiskt inte var Hofors ligger, bara att det är i Sverige. Och att där finns en lärare som heter Ulla-Carin Lindström och att hon har sådan civilkurage som man kan önska att flera hade. Hon har gått ut med ett öppet brev på yelah.net igår, ett upprop för att hennes elev Adel inte ska behöva utvisas till Afghanistan. Hon vill gärna att man sprider berättelsen. Så här kommer den:

”Min elev Enayatulla Adel kom för fyra år sedan ensam till Sverige från Afghanistan. Han bror och far hade mördats av talibanerna och Adels enda chans att överleva var att fly. Under fyra år har han nu levt, studerat, arbetat och byggt upp sitt liv i Hofors. Han är en älskad vän och medmänniska. Om tre månader skulle han ha tagit sin student.

Kl. 07.00 i torsdags klev fyra poliser in i hans lägenhet utan att knacka, beslagtog hans telefon och förde honom till Migrationsverkets förvar. Han ska avvisas till Afghanistan nästa vecka. Advokaten har överklagat och vi försöker desperat få till en tidsfrist.

Tack för att ni kämpar för humanism och mänskliga rättigheter! Sprid berättelsen om Adel och vår kamp för honom, och alla andra afghanska flyktingar.”

Posted in aktivism, barn, lärare, mänskliga rättigheter, migration, rädsla, skola, Sverige | 10 Comments »

Om volontärarbete

Posted by Pia på tisdag 29 januari 2008

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, åkte unga från Europa och Nordamerika till resten av världen på jakt efter upplevelser. Detta kallades backpacking, eftersom ungdomarna ville göra skillnad på sig själva och på turister som åkte på charter. Kanske någon säger sådär år 2055. Om jag är där då så kan jag ta mej själv som exempel. Jag är alltså inte ute efter att döma här, om det låter så.

Jag har gjort en liten volontärsida med info om ställen jag känner till där man kan jobba frivilligt på runt omkring i världen. Naturligtvis kan man volontärjobba lokalt, att flyga till andra sidan jorden är minsann inget krav för den som vill bidra med något. Men vad jag försöker säga är att om man ändå har tänkt resa så finns det saker man kan göra.

För volontärjobb är något av det roligaste jag vet. Vare sig det är att vaka med 18 spyende ungar mitt i natten utan el i djungeln, ordna miniteater med barn på Västbanken, pyssla armband med småflickor i slummen i Brasilien, åka lokalbuss med en ung skoputsare, lära 12-åriga guatemalanska barn att läsa eller bara att gå på en promenad med dedär ungdomarna och lyssna på deras historier, det är helt obeskrivligt mycket värt. Senast för en månad sedan gick jag med en 16-årig rastlös kompis som tidigare har bott på gatan på promenad i staden Fronteras i Guatemala, vi drack milkshake och pratade om livet, skola, vänner och religion. Jag lärde mej enormt mycket, såklart.

Så är det ganska roligt att träffa andra volontärer också. De flesta är väl sådär som man förväntar sig: världsvana trevliga optimister kring 20, men jag har jobbat med andra också. Allt från det pensionerade engelska paret, den 18-åriga äkta rebellen som hade rymt hemifrån och tänkt överleva och ta sig tillbaka till Canada på bara 20 dollar, mannen som gav sig ut för att vara (döv) läkare och gick omkring i gröna kirurgkläder men som hastigt försvann när det blev tal om att visa sitt läkar-ID, till officern från Israels armé (som hade lärt otaliga rekryter att använda komplicerade vapen), toppjuristen från Madrid och den argentinska feministen och fotbollshuliganen som hade bott ett halvt år i Lacandonadjungeln (och som chockerade mej med att hävda att Subcomandante Marcos eventuellt inte finns på riktigt! Hjälp!).

Posted in aktivism, arbete, barn, Guatemala, livsstil, människor, optimism, resa, turism, volontärjobb | 4 Comments »