Gud välsigne ditt företag

I tv-debatten mellan Palin och Biden för några dagar säger Palin, på temat corporate America, något om att hon verkligen känner för Exxon Mobil. Det är visserligen storföretagens VD:ar hennes hjärta blöder för, men när hon säger det låter det verkligen som om företagen de som hennes känslor riktas till. Det känns väldigt början av 2000-talet att ge företag mänskliga drag. Eller vad sägs om DN’s beskrivning av hur finanskrisen drar sig fram över Tyskland? En bank som kämpar för sin överlevnad? Den ligger alltså där i respirator och flämtar, eller förblöder den? Det handlar om timmar, säger man. Som om bara en tillräckligt skicklig läkare kunde dyka upp som en hjälte och rädda livet på banken. Inte en helt unik tanke, när IMF grundades var en av aktiviteterna att skicka s.k. money doctors ut till ekonomiskt drabbade länder för att ställa ekonomin i ordning. Och även om det fanns vissa ekonomiska brister som kunde rättas till med ekonomisk expertis – t.ex. att det inte lönar sig att trycka mera pengar – så är det en missuppfattning att ekonomi skulle kunna skötas på samma sätt som medicin.

Men nu är det faktiskt så att den där tyska banken inte lider. Företag har inte känslor, de kan inte bli sårade eller kränkta. Företag ”kämpar” inte, som i DN’s ingress. Människor kämpar. Människor råkar i kläm. Det blir inte lite absurt när företag garanteras mänskliga rättigheter, socialt skyddsnät och integritet samtidigt som dessa fråntas från människorna. Det är vad jag ville säga idag.

Not everything is business, no matter what you say

Airport ads. Few things are funnier. If I had had a spray can in my hand I would have written ”No, you idiot, life is not a curve. If you compare your life to the stock exchange you’re seriously in need of help.”

But maybe there are some twisted individuals out there who see this sign and start thinking about placing money.

Förr använde man glasögon

Om dethär företaget fick välja skulle 2050-talets barn få läsa i sina historieböcker om början av 2000-talet, tiden då folk var omoderna och använde något som kallades glasögon. Reklamen här berättar hur enkelt det är att bli av med glasögonen säkert, effektivt, smärtfritt och snabbt. Sådär, bara att stiga in i framtiden. För vem vill se ut som den misslyckade glasögonfamiljen på bilden.

Nu hade jag inte tänkt använda detta offentliga internetutrymme till att diskutera huruvida det är bra att närsynta opererar sina ögon eller inte (fast egentligen skulle jag gärna vilja veta mera om det). Däremot är jag fascinerad över hur företag alltmera arbetar med världsbild och attityder. Ni vet, lite som i Kleins No Logo, man säljer en livsstil. Det är fascinerande hur folk som kallar sig liberaler förespråkar den världsordning som håller på att ta form. Jag upptäckte hur fri jag är senast igår när jag gick in i en ganska stor mataffär och skulle köpa en godispåse. Det fanns kanske 300 olika godispåsar. Men alla var antingen Fazers eller Malacos eller kedjans eget billighetsmärke.

Så ser valfrihet ut år 2008. Kolla reklamen för funlight, där står ”Är du cool grape eller saftig svartvinbär?” …bara att välja! Prova hitta en tandkräm som inte är Colgates eller Pepsodents någon gång. Din identitet skapar du genom att stöda en viss Idols-stjärna, den coola, rebelliska långhåriga eller flickan-från-landet med babyröst, välj själv! Men hur du än väljer så är du linkad till Idols-sponsorn Coca-cola.

Såg filmen Juno nyligen. Den skulle säkert kunna kallas indie, men producerades av Fox. Nu kan du alltså vara antingen mainstream eller indie-lutande, alla ryms in hos Fox.

Naomi Klein i Helsingfors – högern har lyckats, därför kan den inte vinna rättvisa val

Det är länge sedan jag har känt en sådan optimism som den som Naomi Klein levererade idag. Det är svårt att inte känna att om alla bara läste hennes böcker skulle världen bli bättre. Själv tycker hon att det är synd att hon hittade det katastrofalkapitalistiska mönstret först efter kriser som invasionen av Irak och orkanen Katrina – annars hade man kunnat göra något åt saken. Men nu vet vi.

Det går inte att vinna val genom att föreslå nyliberal politik. Visst, säger Klein, gillar folk i allmänhet att få sänkta skatter (men man vill också ha skolor, bibliotek och sjukhus), men privatiseringen av vägar, skolor, vatten o.s.v. är helt enkelt inte populärt. (Ekonomikommentarer har passande statistik.) Därför väntar nyliberalerna på ett tillfälle då ingen är i stånd att debattera och inför ”reformerna” när befolkningen är i chock, som strax efter en naturkatastrof, en ekonomisk kris eller krig. Klein betonar att hon inte är någon konspirationsteoretiker, hon påstår inte att högern planerar attackerna själv (förutom i de självklara fallen som invasionen i Irak), men att de däremot samlar på idéer på lager, lite som vanliga människor samlar konserver och vatten i källaren ifall katastrofen skulle inträffa. Och då gäller det att slå till, att privatisera allt och söka vinster. Efter londonbombningarna i juli 2005 gick börsen faktiskt uppåt.

Vi upplever just nu den mest lyckade frigörelserörelsen i vår tid, säger Naomi Klein, men tyvärr handlar det inte om feminism eller rättigheter för homosexuella, utan om elitens frigörelse att samla på sig så mycket kapital som bara är möjligt, utan att behöva ta hänsyn till mänskliga rättigheter eller miljön. De har verkligen lyckats, och det ironiska är att det är just för att de har lyckats som de avslöjas och inte i en upplyst värld kommer att kunna vinna eller hålla på så här länge till. Problemet är att man inte blir immun mot chock. Tortyr beskriver Klein som en form av masskommunikation. Det är meningen att vi ska veta om Guantánamo och Abu Ghraib och om hemliga fängelser här och där i Europa. På det sättet hålls folk på mattan.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hennes 90 minuters föreläsning. Om den koloniala kvarlevan, drömmen om ett blankt papper, Terra Nullius, som tycks visa sitt fula tryne igen när man vill chockera/tortera en hel befolkning så till den grad att den blir klar att ta emot vilka värderingar man än vill ge den. Och om hur det ändå bara inte lyckas. Men lyssna på den här intervjun istället, där talar Klein om hur särskilt Skandinavien borde förstå bättre än att ta emot nyliberal politik.

Det smartaste jag har läst på bloggar idag var förresten Lars Hertzbergs jämförelse mellan homosexuellas och finlandssvenskars rättigheter.

Zeus, apan, datorn eller människorna själva?

Under Antiken var det vanligt med en annan jag-uppfattning än vi har nu, har jag lärt mej idag. Människorna såg sig själva som gudarnas marionetter och upplevde ofta att det som de utsattes för var utom deras egna kontroll. Man flöt på och kunde bara konstatera världens gång, inte tänka sig att man kunde påverka den själv. Innan man skrattar allt för högt åt hur dumma grekerna var kan man jämföra deras sätt att tänka med 2000-talets.

Jag tänker då på hur utbrett det är att tycka att man ändå inte kan göra någonting åt saker. I senaste Ordfront skriver Daniel Berg om orsakerna bakom den ekonomiska krisen. Artikeln finns tyvärr bara i pappersform, tyvärr eftersom den verkligen är läsvärd. I kapitlet ”Apan, Datorn och Cheney” visas en skrämmande bild av den ekonomiska världen upp. Experiment visar nämligen att när proffsinvesterare och ögonbundna testpersoner (som väljer placeringarna genom att kasta pil) får lika mängder kapital att placera samlar de på sig ungefär lika mycket pengar år efter år. Att krama vinster ur det globala kapitalet kan vara enkelt på kort sikt, men i det långa loppet tycks ingen kunna veta hur det lönar sig att placera för att få pengarna att fortsätta växa.

Ursäkta. Ingen människa ska det vara. Berg berättar om petabytes datorer (1 peta= 1000 tera) som Wall Streets största banker använder sig av. Dessa program är nu så avancerade att de rättar till sig själv, läser nyhetssidor och bloggar, allt i jakten på hur pengar borde placeras. Bankernas ekonomer kan vara nöjda. Äntligen ett ekonomiskt förnuft! Vad är det då dessa datorer säger oss? Det undrar Naomi Klein och levererar därefter det hårresande svaret: de investerar hungra gånger mera i vapen- och oljeindustrin än i förnyelsebar energi. Vi lyssnar och köper, för det är det som är lönsamt. Och hur många gånger har inte du hört en beslutsfattare säga att han/hon gärna skulle fatta ett annat beslut, men det går bara inte eftersom vi måste tänka på ekonomin? Och så finns det ingenting mera att säga liksom. Jag förstår det växande missnöjet mot politiker eftersom de flesta inte gör annat än spelar med. Men än så länge är det faktiskt bara människor som kan bedriva politik. Och jag skulle gärna påpeka att vi gillar att skylla allt på dedär eländiga nordamerikanerna, men vilken finländare eller svensk eller whatever som har placerat sina pensionspengar i en fond spelar faktiskt med i dethär systemet.

Under Antiken var det Zeus och gänget som bestämde. Nu är det Wall Streets superdatorer som räknar ut hur länge Irakkriget ska hålla på och var man ska slå till nästa gång. Allt för att inte siffrorna ska peka neråt.

För en tankeväckare om alternativ pengahushållning, läs om en räntefri värld på Forum för Frihet. Dagens finlandssvenska insider-höjdare finns hos Sara. Vidrigheterna i Palestina fortsätter förresten dagligen, trots att gammelmedia inte rapporterar. Läs t.ex. Anna Wester och Pastey.

Jag mötte Wallerstein – eller vilket ämne ska man studera om man vill studera världssystemet?

Idag har jag lyssnat på en levande legend. Immanuel Wallerstein, sociolog från Yale universitet, har studerat fattiga och rika länder, 1968-rörelserna och det kapitalistiska systemet – som kommer att kollapsa snarast, om man lyssnar på honom. Och det gjorde jag, han svarade dessutom helt självmant på min bloggfråga, åtminstone nästan. Han tror nämligen att något kommer att hända med universiteten så att de år 2050 är helt som gymnasier där man bara för kunskap vidare, medan forskningen sker på annat håll. Se på vetenskapsakademier och alla möjliga tankesmedjor som dyker upp, säger han.

Han ser också att det att privata aktörer smyger sig in i universiteten är ett klart problem, eftersom deras önskemål handlar om tillämpad kunskap – nya manicker, mediciner och metoder – medan de inte är intresserade av nya forskningsfält eller sådana som ifrågasätter det gamla. (så vitt jag förstod menade han så)

Och sen något annat intressant! Åtminstone för mej vars intressen ständigt pendlar mellan en massa olika vetenskaper som vill förklara världen. Wallerstein menar att uppdelningen i statskunskap, sociologi, ekonomi, historia, antropologi, regionala studier, gender- och minoritetsstudier o.s.v. inte tjänar till någon nytta i dagens värld. Professorerna i åldern 40-60 år vill gärna ha kvar de olika departamenten, det handlar ju om deras jobb, men vi skulle kanske behövar göra något drastiskt på universiteten, menar han.

Och så har han ett förslag på hur det skulle gå till. Botaniken och zoologin var tidigare skilda vetenskaper. Så slängde man upp dem i luften, kallade allt biologi och lät nya forskningsdiscipliner komma av sig själv – mikrobiologi, cellbiologi, evolution, miljö… Gör likadant med alla ämnen som studerar samhället, tycker Wallerstein! Publiken nickar försiktigt gillande. Såklart stiger några professorer i åldrarna 40-60 upp och försvarar sina avdelningar. Men kanske de kan komma på andra tankar.