Början av 2000-talet

-what the afterworld will be saying about these days

Archive for the ‘elitism’ Category

”Off the beaten track” sa man

Posted by Pia på söndag 21 september 2008

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fanns det platser på jorden som var orörda av människan. Så tänker sig Janina att vi säger år 2055. Det tänkte jag på när jag läste Anders Mathleins recension ”Turisthyckleriet” om Jennie Dielemans och Shahab Salehis bok Välkommen till paradiset – reportage om turismen.

Den som vill hitta kolonialism behöver inte leta i historieböckerna. Vi upplever det som vår jävla rättighet att hänga i poolen i Gran Canaria och spela golf i Tunisien. Men senegaleser i fiskebåt ska portas från Kanarieöarna (som geografiskt och moraliskt kanske inte har något med Europa att göra alls), också med finländsk experthjälp, och tunisierna ska inte uppmuntras att använda sitt färskvatten till annat än gröna golfbanor. Och tyvärr blir det inte bättre av att välja äventyrsresande framom golfen. Skribenten menar nämligen att det ekologiska fotavtrycket hos en paketturist som snällt håller sig inom all-inclusive-området sannolikt blir mindre än det som den självständiga, utforskande lonelyplanetbackpackern lämnar. Detta är svidande men samtidigt intressant läsning för en som har en och annan stämpel i passet från just exotiska och annorlunda ställen.

När turisterna träffas vid poolkanten handlar diskussionerna ofta om hur dåligt städningen fungerar, hur underfundiga och lustiga ”the locals” är, var på stranden man kan ligga för att inte plågas av tiggare och försäljare och hur man ska pruta eller undgå att de lurar en (och här håller också formuleringen att backpackers inte är ett dyft bättre än massturister. Jag minns två mycket självständiga resenärer som skröt om tvådollarshororna de hade fått tag på o Pnom Penh).

Och även om Thailand och Kanarieöarna lever på turism ser turismen också till att hålla näringsstrukturen på sin plats.Det ska finnas sex, drinkar och parfymer att köpa, någon som bär resväskor, som tvättar toaletter och städar hotellrum (och alla dom ska helst le – annars förstörs semestern), men hur stimulerande är turismen som näring egentligen? Vem äger hotellen och dykningsfirmorna? Cheb Balowski sjunger förresten i låten Koulouli: ”Tourists, you’re the terrorists! And you kill with your bill”.

Så var det detdär med flygandet också. När John Webster som nyligen gjort en finlandssvensk ”obekvämsanningfilm” – en där hans familj testar på att leva utan olja – satt i talkshowen Bettina S och försökte prata om allvaret i vårt miljöförstörande ville intervjuaren bara styra in samtalet på annat: Men din fru då, blev hon inte sur på dej? När Webster sedan nämnde vilka enorma mängder koldioxid en resa till Thailand innebär i utsläpp bröt hon bara hastigt av tråden och vinkade in nästa gäst. Ingen ska få känna sig skyldig här inte.

Bloggar att rekommendera är Pastey om förorten i TV, Anna Wester om mediekritik, Förbannad Pacifist som påminner oss om att det är den internationella fredsdagen idag och Cattis som vill att vi inte ska glömma Burma.

Annonser

Posted in aktivism, böcker, ekonomi, elitism, fördomar, film, imperialism, katastrofer, klimatuppvärmningen, konsumtion, livsstil, miljö, natur, resa, turism, utveckling, världssystemet | 2 Comments »

Nonchalans på 2000-talet

Posted by Pia på onsdag 3 september 2008

Kanske alla hade sett detta klipp tidigare, men jag var åtminstone imponerad och såg alla fem delar på raken. Visst är vi enormt korkade som inte klarar av att räkna upp ledarna i världens två största länder. Sen är jag inte så säker på vad det är som föreslås. Ska alla börja skattefuska? Finns det ingen lösning?

I en av delarna nämner Härén att man i Zimbabwe, som listas som världens sämsta land att leva i, kan skicka pengar från sitt konto till någon annans via mobiltelefon. I Finland, som helt utan att se efter utnämnt sig själv till teknologins högkvarter, har man inte kommit nära någon sådan service. På dagens finländska konferens om IT-användning inom undervisning för hållbar utveckling (ironiskt nog) brakade det tekniska två gånger under presentationer. En föreläsare saknade ljud på sin powerpoint, och den direkta videolänken till den gröna MEP:en Satu Hassi hakade upp sig och hennes del som såg lovande ut blev till ingenting. Krånglet förklarades med att man hade testat länken via Strasbourg, men att hon plötsligt hade blivit tvungen att resa till Bryssel. Ha ja. Så man kan skicka pengar på mobilen mellan två byar runt Harare, men att hålla upp en konferenslänk mellan Bryssel och Esbo (konferenscentret ligger fem kilometer från Nokias högkvarter), det är för mycket begärt.

Posted in desperation, ekonomi, elitism, EU, fördomar, globalisering, pessimism, teknik, undervisning, universitet, utveckling, vardagsdilemman, värderingar, världssystemet, video | 2 Comments »

Naomi Klein i Helsingfors – högern har lyckats, därför kan den inte vinna rättvisa val

Posted by Pia på torsdag 5 juni 2008

Det är länge sedan jag har känt en sådan optimism som den som Naomi Klein levererade idag. Det är svårt att inte känna att om alla bara läste hennes böcker skulle världen bli bättre. Själv tycker hon att det är synd att hon hittade det katastrofalkapitalistiska mönstret först efter kriser som invasionen av Irak och orkanen Katrina – annars hade man kunnat göra något åt saken. Men nu vet vi.

Det går inte att vinna val genom att föreslå nyliberal politik. Visst, säger Klein, gillar folk i allmänhet att få sänkta skatter (men man vill också ha skolor, bibliotek och sjukhus), men privatiseringen av vägar, skolor, vatten o.s.v. är helt enkelt inte populärt. (Ekonomikommentarer har passande statistik.) Därför väntar nyliberalerna på ett tillfälle då ingen är i stånd att debattera och inför ”reformerna” när befolkningen är i chock, som strax efter en naturkatastrof, en ekonomisk kris eller krig. Klein betonar att hon inte är någon konspirationsteoretiker, hon påstår inte att högern planerar attackerna själv (förutom i de självklara fallen som invasionen i Irak), men att de däremot samlar på idéer på lager, lite som vanliga människor samlar konserver och vatten i källaren ifall katastrofen skulle inträffa. Och då gäller det att slå till, att privatisera allt och söka vinster. Efter londonbombningarna i juli 2005 gick börsen faktiskt uppåt.

Vi upplever just nu den mest lyckade frigörelserörelsen i vår tid, säger Naomi Klein, men tyvärr handlar det inte om feminism eller rättigheter för homosexuella, utan om elitens frigörelse att samla på sig så mycket kapital som bara är möjligt, utan att behöva ta hänsyn till mänskliga rättigheter eller miljön. De har verkligen lyckats, och det ironiska är att det är just för att de har lyckats som de avslöjas och inte i en upplyst värld kommer att kunna vinna eller hålla på så här länge till. Problemet är att man inte blir immun mot chock. Tortyr beskriver Klein som en form av masskommunikation. Det är meningen att vi ska veta om Guantánamo och Abu Ghraib och om hemliga fängelser här och där i Europa. På det sättet hålls folk på mattan.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hennes 90 minuters föreläsning. Om den koloniala kvarlevan, drömmen om ett blankt papper, Terra Nullius, som tycks visa sitt fula tryne igen när man vill chockera/tortera en hel befolkning så till den grad att den blir klar att ta emot vilka värderingar man än vill ge den. Och om hur det ändå bara inte lyckas. Men lyssna på den här intervjun istället, där talar Klein om hur särskilt Skandinavien borde förstå bättre än att ta emot nyliberal politik.

Det smartaste jag har läst på bloggar idag var förresten Lars Hertzbergs jämförelse mellan homosexuellas och finlandssvenskars rättigheter.

Posted in aktivism, bilder, desperation, ekonomi, elitism, fattigdom, globalisering, kapitalism, katastrofer, katastrofkapitalism, klimatuppvärmningen, konsumtion, krig, manipulering, Naomi Klein, ockupation, optimism, politik, privatisering, rädsla, storföretag, världssystemet | 3 Comments »

Hemmafrun på 2000-talet

Posted by Pia på tisdag 13 maj 2008

Denna bild ska ha ingått i tidningen Popular Mechanics år 1950. Texten under bilden lyder: ”Because everything in her home is waterproof, the housewife of 2000 can do her daily cleaning with a hose.”

Jag hittade en liknande bild från år 1900 en gång. Den handlade om hur skolan skulle se ut om 100 år, år 2000. Kan tyvärr inte hitta den bilden, allra minst elektroniskt, men såhär skulle skolan se ut: läraren stod längst framme och tryckte in böcker i en stor vev, som hade kablar kopplade till elevernas hjärnor. Så skulle kunskap föras vidare tänkte man. Det intressanta var ändå att se på vad som inte hade förändrats. Eleverna hade fortfarande 1900-tals kortbyxor och frisyrer. Läraren såg väldigt 1900 ut, och klassrummet var kalt och asketiskt. Och alla elever var pojkar. Man kunde alltså vilt fantisera om en skola där böcker mals ner till information i små portioner som fördes in i hjärnan via kabel, men kom inte ens att tänka på att flickor kunde gå i samma skola. Och när jag nu ser framtidsvisionen här ovan tänker jag lite på samma sätt. Vattentät heminredning! Fantastiskt! Imponerande, nytänkande, fräscht! Men där står hon likaväl, Hemmafrun, med förkläde, lockigt 50-talshår och getingmidja.

Det är så lätt att göra sig lustig över hur dumma de var förr. Räck upp handen den som inte häpnat har skrattat åt hur man beskrev afrikaner i läroböckerna och i Tintin för 50 år sedan. Elever fick också lära sig att homosexualitet var en sjukdom, att ”indianer” var envisa, att den Vita Mannen hade en börda och att kvinnor passade bäst i hemmet. Epitet som ”neger”, ”dvärg” eller ”dåre” kunde fällas om människor utan att någon lyfte särskilt högt på ögonbrynen.

Men ibland undrar jag hur mycket bättre vi är i dag. Jag skrattar åt dendär hemmafrun, men har vi verkligen jämställdhet vad gäller hushållsarbete ens i det föredömliga Norden idag? I Finland är ”kvinnans euro” bara 80 cent (kvinnors löneinkomster ligger på 4/5 av männens). Att flickor får gå i skola är en självklarhet. Men hur mycket av lärarnas tid och t.ex. speciallärarresurser sätts på flickorna? Och hur kan det komma sig att kvinnorna är i majoritet bland de som börjar studera på universitet, men en försvinnande minoritet bland föreläsarna med fast tjänst?

Min poäng är liksom att tänk om det vi har sysslat med mest är att putsa fasaden. Jag var på en föreläsning om rasism i höstas där föreläsaren, en rasismforskare, berättade hur mycket hon jobbar med polis och vårdpersonal. ”Vilket ord ska vi då få använda om vi inte får använda n-ordet?” var en återkommande fråga på polisfortbildningarna, sa hon, som förresten brukar föreslå ordet ”kund”.

Ibland när jag är som mest pessimistisk undrar jag om jämställdhets- och antirasismarbetet bara har lett till ökad politisk korrekthet. Ingen civiliserad människa använder längre dedär orden, men tänk om folk bara har lärt sig välja sina ord bättre? Hur ska vi annars förklara att orättvisorna pågår? Jag kan förresten inte nu komma på några visioner kring hur skola, hem och hushållsarbete kommer att se ut år 2055. Men de brukar alltid fokusera på teknik och aldrig på nya slags relationer mellan människor.

Idag råkar många intressanta bloggtexter handla om våldtäkt. Jag har t.ex. läst kamferdroppar, Katrine Kielos & Roya och Matilda.

Posted in arbete, bilder, elitism, etik, fördomar, feminism, filosofi, imperialism, jämställdhet, kultur, lärare, människor, mänskliga rättigheter, mysterier, orättvisor, skola, studier, teknik, Uncategorized, undervisning, universitet, utveckling, vardagsdilemman, värderingar, världssystemet | Leave a Comment »

Ur framtidens lärobok i historia

Posted by Pia på tisdag 22 april 2008

Utdrag ur Historia för åttan, tryckt år 2055

Början av 2000-talet var minsann en förunderlig tid. Såhär år 2055 kan det te sig konstigt att vi för 50 år sedan hade en situation då matpriserna steg så till den grad att majoriteten av planetens alla människor fick problem med att skaffa tillräckligt med mat åt sig själva och sina familjer. Detta samtidigt som rekordstora summor pengar flyttades fram och tillbaka mellan olika konton varje dag, summor som hade kunnat få slut på hungern världen över flera gånger om.

Under början av 2000-talet fanns det länder som var väldigt fattiga. För att bekämpa skillnaderna satte en organisation som då fanns som hette FN tillsammans igång ett projekt som kallades Millenniemålen. Men det såg inte ljust ut. Statistiken visade att världens tre rikaste personer hade lika mycket pengar som de 49 fattigaste länderna! Det var inte bara i de fattiga länderna som saker gick snett. I landet som på den tiden var det rikaste och mäktigaste i världen, USA, sjönk faktiskt medellivslängden för kvinnor kring denhär tiden. Många människor förundrade sig över det som höll på att hända. Om inte ens världens rikaste land kunde rädda sina medborgare, hur skulle det gå i världen då?

Det som kanske förvånar dagens läsare är att man faktiskt hade demokrati under början av 2000-talet. Människorna runt omkring i världens länder hade alltså i praktiken möjlighet att välja ledare som lovade att ta itu med problemen med världens orättvisor. Dessvärre kom de politiska valen otroligt nog nästan alltid att handla om andra saker än dessa, t.ex. ”nationell säkerhet”, skatter, ”terrorism”, kandidaternas religiösa övertygelse för att inte tala om ”olja”, något man använde i sina bilar vid den tiden.

För att illustrera tankegångarna under denna ofattbara tid, klicka här i din interaktiva historiebok och läs om G8-mötet sommaren 2008. Ledarna för de rikaste länderna skulle träffas och bestämma vad som skulle göras med världen (se tidigare stycket om den tidens demokrati) med tanke på den stundande matkrisen. Märk väl att deras frågeställning inte var hur världens människor skulle kunna försäkras ett dugligt liv med mat åt alla, utan vad man skulle göra åt de upplopp och uttryck av missnöje som de hungriga människorna sysslade med, och därmed hotade vad man kallade ”stabiliteten”.

Uppgift 1. Ta reda på vad de absurda ekonomiska klyftorna i världen under början av 2000-talet ledde till. Skriv ett kort svar i ditt interaktiva häfte.

Posted in demokrati, desperation, ekonomi, elitism, fattigdom, globalisering, katastrofkapitalism, livsstil, människor, nyliberalism, skola, storföretag, utveckling, värderingar, världssystemet | 2 Comments »

De borde ju vara tacksamma, eller?

Posted by Pia på lördag 5 april 2008

Tidningen Ylioppilaslehti (utges av studentkåren vid Helsingfors universitet) har i sin huvudledare av Elina Kervinen tagit upp Finlands finansminister Katainens senaste kommentarer kring det internationella biståndsmålet på 0,7 % och varför det ännu får vänta. Katainen motiverar nämligen beslutet att inte höja biståndsanslaget till det överenskomna med att själva summan har stigit i och med ökat finskt BNP. Han läser upp den totala finska biståndssumman och frågar: ”Är det mycket eller lite? Jag tycker att det är mycket”. Kervinen påpekar att Katainen har rätt i att summan har stigit totalt sett, men tycker att argumentet inte håller. Om nu finländarna blir rikare så är det väl inte ett argument att låta bli att hjälpa. Hon fortsätter med att påtala att vår nuvarande insats är i samma storlek som Medelhavsländerna och inte som övriga Norden. Detta uppfattas ibland som pinsamt. Men det är inte därför det är pinsamt säger Kervinen. ”Det är pinsamt för att 5 000 barn i världen dör varje dag i brist på rent vatten. Det är pinsamt för att nästan två miljoner afrikaner smittas av HIV varje år. Det är pinsamt för att 10 miljoner svälter ihjäl årligen”. Till sist poängterar hon att det är 26 miljoner som skulle behövas för att nå biståndsmålet, medan årets försvarsanlag bara för nytt material går på 624 miljoner €. Kervinen tycker att man kan fråga om det är mycket eller lite pengar. Mycket, tillägger hon.

Ton från Spanien tror att vi år 2055 kommer att säga: Tänk att för 50 år sedan, år 2005, dog så många barn i Afrika av hunger.

På detta tema skriver HBL idag en notis (inte på internet vad jag hittar) om att Afrikas tillväxt ökar, men att det inte har lett till förbättringar för de fattiga. FN-rapporten som hänvisas till finns här. Det visar enligt mej på att ökad handel inte är lösningen på fattigdomen så länge som det inte finns ett större mått rättvisa i spelet. För den som tror att bistånd är något slags välgörenhet som vi i den rika världen strör ner av ren godhet, kan t.ex. ta och titta på den geniala animationen storyofstuff.com och begrunda följande citat av Tolstoj (egen haltande översättning):

Jag sitter på en mans rygg, stryper honom och tvingar honom att bära mej, samtidigt som jag gör det klart för mej själv och andra att jag tycker väldigt synd om honom och önskar att lätta hans börda på alla möjliga sätt, förutom att gå ner från hans rygg.

Dagens rekommenderade läsning: spot-on om lärarjobbet och Klass 9A av Maja, skrämmande fakta om svenska friskolor av Ilse-Marie, mellanösterndosen av Rawia Morra samt finsk inrikespolitik av Motkulturfonden.

Posted in aktivism, barn, bilder, bistånd, citat, ekonomi, elitism, fattigdom, Finland, globalisering, hälsa, mänskliga rättigheter, politik, privatskolor, skola, utveckling, världssystemet | 7 Comments »

Överkörda av de stora

Posted by Pia på lördag 16 februari 2008

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, blev folk överkörda på skyddsvägen (=övergångsstället) inne i Helsingfors. Det hände i onsdags, två gånger inom en halv timme, ena gången var där som jag brukar gå över gatan varje dag. Folk kör som galna och stannar inte om man inte målmedvetet slänger sig ut på vägen och blänger på dem, och ja, jag vet att det inte är smart att spela med sitt liv på det sättet. Jag vet inte ens hur det står till med fotgängaren som på min gata flög ”en liten bit” och togs till akuten.

Men det var inte bara det jag menade. Jag ser till min glädje att den finska tidningen Voima som är känd för sinaadbustflag.jpg tvärtomreklamer har fått igång en hemsida med en massa adbusting-godis. Där finns många juveler också för den som inte kan finska, kolla! Adbusting är enligt mej att analysera och kritisera, något som det inte kan finnas för mycket av. Men alla håller inte med. Jag råkade få syn på en insändare i näringslivstidningen Kauppalehti igår, skriven av VD:n för Mainostajien Liitto, Annonsörernas förbund. Debattören frågade sig vad man ska kalla tvärtomreklamen – är den redaktionellt material eller någonslags samhällelig reklam? Budskapet är klart: eftersom adbusting kan anses skada vissa märkens rykte så borde man kunna ställa den inför Opinionsnämnden för massmedier. Alltså, i klarspråk, borde man kunna bestraffa visuella sågningar av kommersiella budskap. Allt i den vanliga andan: företag får mänskliga rättigheter medan människor får ge vika på sina.

Och sist men inte minst, på samma tema, något riktigt skumt håller på att hända i Israel & Palestina. Stormedia har varit ganska tyst på sista tiden, men läs Anna Wester och Rawia Morra och märk att de stora tycks få köra över de små helt och hållet utan att vi får läsa om det i tidningarna.

Posted in aktivism, ägande, bilder, brott & straff, ekonomi, elitism, fotgängare, Israel, krig, mänskliga rättigheter, militarism, nyheter, nyliberalism, Palestina, privatbilism, samhälle | Leave a Comment »

Om ordet utveckling

Posted by Pia på onsdag 23 januari 2008

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, dog så många barn i Afrika av hunger. Så tänker sig spanska Ton att vi kommer att säga år 2055. När vi säger det kommer vi att skämmas, menar han. Och det är svårt att inte hålla med, med tanke på att det finns resurser här på jorden så att alla skulle kunna bli mätta (och ha ett bra boende, och gå i skola, och ha en fungerande hälsovård, mm).

Jag går på en intressant kurs om politiska och filosofiska perspektiv på globalisering. Efter varje föreläsning skulle jag kunna skriva fem inlägg. Nu ska jag bara nämna en sak, diskussionen om ”vad-man-ska-kalla-dedär-länderna-som-har-problem”- Afrika, södra Asien, Latinamerika. Alla begrepp känns fel på något sätt: Fattiga länder? Borde man inte betona att det handlar om materiell fattigdom? Tredje världen? Mja, kan vi verkligen tala om den första och den andra ens? Syd och Nord? Australien då? Det som man länge har använt är väl ändå u-länder, där u:et ska stå för utveckling. Men vad ska man kalla länder som går bakåt på alla sätt att mäta välfärd? Och ordet utveckling var också det som ansågs kontroversiellt på kursen, tanken var att någon som utvecklas alltid är underordnad, lite som barnen i en familj, medan Europa och Nordamerika är föräldrarna i familjen som har nått målet och nu betraktar sina barn. Tesen var att varje gång man kallar vissa länder för u-länder så rekonstruerar man en världsordning som diskriminerar de länder som har det sämst ekonomiskt.

Detta är tankeväckande tycker jag. För så tänker man igen att det är synd om alla som bor söder om ekvatorn, att de bara gråter och skriker och lider och är oberäkneliga och livrädda hela dagarna. Jag kan inte förstå att jag ännu, efter att ha lärt känna många människor i fattiga länder som dag ut och dag in jobbar, skojar, träffar kompisar, demonstrerar, blir förälskade, chattar, dricker sig fulla, jävlas, skvallrar och gillar god mat, ännu blir förvånad när jag söker bloggar från Irak och hittar en som kämpar för sexuella minoriteter i landet. Va? Hur hinner de fundera på sin sexualitet när de är ockuperade? tänker jag. Jag börjar tycka att dendär tesen har en poäng – vem är jag att säga hur något land är i utveckling? Är inte mitt eget land i utveckling, en utveckling som jag inte gillar?

Utveckling är sannerligen inte heller vad som pågår i Gaza just nu. Läs om hur situationen på Västbanken påverkas av den omänskliga behandlingen från Israels sida på Anna Westers blogg!

Posted in bistånd, elitism, etik, fattigdom, fördomar, filosofi, globalisering, imperialism, Israel, katastrofer, krig, media, Palestina, rasism, rädsla, utveckling, värderingar, våld | 4 Comments »

Jag vill också se fattig ut, kosta vad det kosta vill!

Posted by Pia på söndag 20 januari 2008

Något som vi med säkerhet vet att vi kommer att förundra oss över i framtiden är hur folk gick klädda under början av 2000-talet. Det tycks inte spela någon roll hur man klär sig, tjugo år efteråt är det något man kan skratta gott åt. Alicia tänker sig att vi år 2055 kommer att säga: Tänk att för 50 år sedan, år 2005, hade vissa så många tatueringar och piercingar. Det är lite svårt för mej att föreställa mej att piercingar skulle kunna representera något gammalt och unket, något som farfar hade, men månne inte vi ser den tiden också.

Detta tänkte jag på när jag läste en artikel i Helsingin Sanomat (tyvärr bara på finska) om hur modeskaparna i USA härmar hemlösa och fattiga. Naomi Klein menade att modet med lösa collegebyxor kom från slummen, där barn hade ärvt sina äldre syskons utslitna och lösa brallor. Samma gäller halvtrasiga stövlar och tröjor som är antingen för stora eller för små, något som modesystrarna Mary-Kate och Ashley Olsen introducerade i sin ”homeless-look”, vilket ledde till att de beskrevs som ”fashion icons” i New York Times. (”She makes skinny girls in baggy clothes look cool” var en kommentar.) Idén var att kläderna skulle se ut som om de var hittade i en sopcontainer. Priset är däremot inte direkt jämförbart med loppisfynd – eller som en annan artikel i HS berättar: en blek t-shirt kostar 75 dollar och en rosa med lite text går på 198 dollar. Det tragikomiska är väl att det finns människor som köper.

Posted in elitism, konsumtion, kultur, livsstil, mode, Naomi Klein, reklam, samhälle | 5 Comments »

På tal om dyra julklappar

Posted by Pia på lördag 22 december 2007

Många som har svarat på frågan om år 2005 har varit inne på lite samma sak, d.v.s. att vi år 2055 kommer att tänka tillbaka på början av 2000-talet som en tid när man ännu vågade tro på jämlikhet och att alla människor var lika värda. Det är lite intressant, för det finns ju ingen facit för åt vilket håll samhällsutvecklingen kommer att gå. Än så länge finns det åtminstone nominella demokratiska styrningsorgan i många länder, vilket borde säga att världen blir så som vi vill att den ska bli. Men få är optimistiska. Naomi Klein menar i Chockdoktrinen att de ekonomiska reformer som har genomförts omkring i världen är något som ingen egentligen vill ha, och därför kan de inte införas med demokratiska metoder utan alltid genom chock.

Vad vill då människor? Vilka värden är de viktigaste? Får man ens säga att man tror att de allra flesta människor egentligen vill ha ganska samma saker? Jag har haft en idé om detta och fick syn på en graf som gör den idén lite tydligare. Via No Impact Man (som förklarar den tydligare här), här är ett ovetenskapligt men enligt mej förnuftigt bevis för att skatter gärna får vara radikalt progressiva:

qol_vs_consumption_2.jpg

Poängen är alltså denna: hur mycket välstånd ger den bästa livskvaliteten? Vissheten om att inte behöva oroa sig för mat, värme och trygghet för sig själv och sin familj, det ökar livskvaliteten. Så är det förstås roligt med bredband, tvättmedel, små födelsedagspresenter, biobesök, gitarrlektioner, semesterresor, slingor i håret och några restaurangkvällar då och då.

Men sen kommer en viss gräns, tror jag. Den infinner sig när man skaffar larmsystem på båten, anlitar bevakningsfirma när man åker lyxkryssare och intervjuar olika pigor för att vaska fram den lojalaste. Man börjar oroa sig! När man börjar köra sina barn till skolan för att det finns en risk att de blir kidnappade på vägen, vilket liv har man då? Jag tror faktiskt att denna fas börjar redan innan, t.ex. när man köper en multicutter (bilden) i julklapp åt någon som inte har metallarbete som yrke.skil-multicutter2900preview.jpg

Posted in ägande, bilder, demokrati, ekonomi, elitism, filosofi, katastrofkapitalism, konsumtion, liberalism, Naomi Klein, nyliberalism, politik, rädsla, shopping, skatter, vardagsdilemman | Leave a Comment »