Gud välsigne ditt företag

I tv-debatten mellan Palin och Biden för några dagar säger Palin, på temat corporate America, något om att hon verkligen känner för Exxon Mobil. Det är visserligen storföretagens VD:ar hennes hjärta blöder för, men när hon säger det låter det verkligen som om företagen de som hennes känslor riktas till. Det känns väldigt början av 2000-talet att ge företag mänskliga drag. Eller vad sägs om DN’s beskrivning av hur finanskrisen drar sig fram över Tyskland? En bank som kämpar för sin överlevnad? Den ligger alltså där i respirator och flämtar, eller förblöder den? Det handlar om timmar, säger man. Som om bara en tillräckligt skicklig läkare kunde dyka upp som en hjälte och rädda livet på banken. Inte en helt unik tanke, när IMF grundades var en av aktiviteterna att skicka s.k. money doctors ut till ekonomiskt drabbade länder för att ställa ekonomin i ordning. Och även om det fanns vissa ekonomiska brister som kunde rättas till med ekonomisk expertis – t.ex. att det inte lönar sig att trycka mera pengar – så är det en missuppfattning att ekonomi skulle kunna skötas på samma sätt som medicin.

Men nu är det faktiskt så att den där tyska banken inte lider. Företag har inte känslor, de kan inte bli sårade eller kränkta. Företag ”kämpar” inte, som i DN’s ingress. Människor kämpar. Människor råkar i kläm. Det blir inte lite absurt när företag garanteras mänskliga rättigheter, socialt skyddsnät och integritet samtidigt som dessa fråntas från människorna. Det är vad jag ville säga idag.

Förr använde man glasögon

Om dethär företaget fick välja skulle 2050-talets barn få läsa i sina historieböcker om början av 2000-talet, tiden då folk var omoderna och använde något som kallades glasögon. Reklamen här berättar hur enkelt det är att bli av med glasögonen säkert, effektivt, smärtfritt och snabbt. Sådär, bara att stiga in i framtiden. För vem vill se ut som den misslyckade glasögonfamiljen på bilden.

Nu hade jag inte tänkt använda detta offentliga internetutrymme till att diskutera huruvida det är bra att närsynta opererar sina ögon eller inte (fast egentligen skulle jag gärna vilja veta mera om det). Däremot är jag fascinerad över hur företag alltmera arbetar med världsbild och attityder. Ni vet, lite som i Kleins No Logo, man säljer en livsstil. Det är fascinerande hur folk som kallar sig liberaler förespråkar den världsordning som håller på att ta form. Jag upptäckte hur fri jag är senast igår när jag gick in i en ganska stor mataffär och skulle köpa en godispåse. Det fanns kanske 300 olika godispåsar. Men alla var antingen Fazers eller Malacos eller kedjans eget billighetsmärke.

Så ser valfrihet ut år 2008. Kolla reklamen för funlight, där står ”Är du cool grape eller saftig svartvinbär?” …bara att välja! Prova hitta en tandkräm som inte är Colgates eller Pepsodents någon gång. Din identitet skapar du genom att stöda en viss Idols-stjärna, den coola, rebelliska långhåriga eller flickan-från-landet med babyröst, välj själv! Men hur du än väljer så är du linkad till Idols-sponsorn Coca-cola.

Såg filmen Juno nyligen. Den skulle säkert kunna kallas indie, men producerades av Fox. Nu kan du alltså vara antingen mainstream eller indie-lutande, alla ryms in hos Fox.

Naomi Klein i Helsingfors – högern har lyckats, därför kan den inte vinna rättvisa val

Det är länge sedan jag har känt en sådan optimism som den som Naomi Klein levererade idag. Det är svårt att inte känna att om alla bara läste hennes böcker skulle världen bli bättre. Själv tycker hon att det är synd att hon hittade det katastrofalkapitalistiska mönstret först efter kriser som invasionen av Irak och orkanen Katrina – annars hade man kunnat göra något åt saken. Men nu vet vi.

Det går inte att vinna val genom att föreslå nyliberal politik. Visst, säger Klein, gillar folk i allmänhet att få sänkta skatter (men man vill också ha skolor, bibliotek och sjukhus), men privatiseringen av vägar, skolor, vatten o.s.v. är helt enkelt inte populärt. (Ekonomikommentarer har passande statistik.) Därför väntar nyliberalerna på ett tillfälle då ingen är i stånd att debattera och inför ”reformerna” när befolkningen är i chock, som strax efter en naturkatastrof, en ekonomisk kris eller krig. Klein betonar att hon inte är någon konspirationsteoretiker, hon påstår inte att högern planerar attackerna själv (förutom i de självklara fallen som invasionen i Irak), men att de däremot samlar på idéer på lager, lite som vanliga människor samlar konserver och vatten i källaren ifall katastrofen skulle inträffa. Och då gäller det att slå till, att privatisera allt och söka vinster. Efter londonbombningarna i juli 2005 gick börsen faktiskt uppåt.

Vi upplever just nu den mest lyckade frigörelserörelsen i vår tid, säger Naomi Klein, men tyvärr handlar det inte om feminism eller rättigheter för homosexuella, utan om elitens frigörelse att samla på sig så mycket kapital som bara är möjligt, utan att behöva ta hänsyn till mänskliga rättigheter eller miljön. De har verkligen lyckats, och det ironiska är att det är just för att de har lyckats som de avslöjas och inte i en upplyst värld kommer att kunna vinna eller hålla på så här länge till. Problemet är att man inte blir immun mot chock. Tortyr beskriver Klein som en form av masskommunikation. Det är meningen att vi ska veta om Guantánamo och Abu Ghraib och om hemliga fängelser här och där i Europa. På det sättet hålls folk på mattan.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hennes 90 minuters föreläsning. Om den koloniala kvarlevan, drömmen om ett blankt papper, Terra Nullius, som tycks visa sitt fula tryne igen när man vill chockera/tortera en hel befolkning så till den grad att den blir klar att ta emot vilka värderingar man än vill ge den. Och om hur det ändå bara inte lyckas. Men lyssna på den här intervjun istället, där talar Klein om hur särskilt Skandinavien borde förstå bättre än att ta emot nyliberal politik.

Det smartaste jag har läst på bloggar idag var förresten Lars Hertzbergs jämförelse mellan homosexuellas och finlandssvenskars rättigheter.

Ur framtidens lärobok i historia

Utdrag ur Historia för åttan, tryckt år 2055

Början av 2000-talet var minsann en förunderlig tid. Såhär år 2055 kan det te sig konstigt att vi för 50 år sedan hade en situation då matpriserna steg så till den grad att majoriteten av planetens alla människor fick problem med att skaffa tillräckligt med mat åt sig själva och sina familjer. Detta samtidigt som rekordstora summor pengar flyttades fram och tillbaka mellan olika konton varje dag, summor som hade kunnat få slut på hungern världen över flera gånger om.

Under början av 2000-talet fanns det länder som var väldigt fattiga. För att bekämpa skillnaderna satte en organisation som då fanns som hette FN tillsammans igång ett projekt som kallades Millenniemålen. Men det såg inte ljust ut. Statistiken visade att världens tre rikaste personer hade lika mycket pengar som de 49 fattigaste länderna! Det var inte bara i de fattiga länderna som saker gick snett. I landet som på den tiden var det rikaste och mäktigaste i världen, USA, sjönk faktiskt medellivslängden för kvinnor kring denhär tiden. Många människor förundrade sig över det som höll på att hända. Om inte ens världens rikaste land kunde rädda sina medborgare, hur skulle det gå i världen då?

Det som kanske förvånar dagens läsare är att man faktiskt hade demokrati under början av 2000-talet. Människorna runt omkring i världens länder hade alltså i praktiken möjlighet att välja ledare som lovade att ta itu med problemen med världens orättvisor. Dessvärre kom de politiska valen otroligt nog nästan alltid att handla om andra saker än dessa, t.ex. ”nationell säkerhet”, skatter, ”terrorism”, kandidaternas religiösa övertygelse för att inte tala om ”olja”, något man använde i sina bilar vid den tiden.

För att illustrera tankegångarna under denna ofattbara tid, klicka här i din interaktiva historiebok och läs om G8-mötet sommaren 2008. Ledarna för de rikaste länderna skulle träffas och bestämma vad som skulle göras med världen (se tidigare stycket om den tidens demokrati) med tanke på den stundande matkrisen. Märk väl att deras frågeställning inte var hur världens människor skulle kunna försäkras ett dugligt liv med mat åt alla, utan vad man skulle göra åt de upplopp och uttryck av missnöje som de hungriga människorna sysslade med, och därmed hotade vad man kallade ”stabiliteten”.

Uppgift 1. Ta reda på vad de absurda ekonomiska klyftorna i världen under början av 2000-talet ledde till. Skriv ett kort svar i ditt interaktiva häfte.

Ekonomi är ingen neutral vetenskap

Tänk er att för 50 år sedan, på 1950-talet när Internationella valutafonden (IMF) var relativt ny, tänkte man sig att ekonomin kunde vara något avpolitiserat, ”lika neutralt som väderleken”. Detta fick jag höra på en föreläsningsserie om globalisering jag går på, ett samarbete mellan filosofiska och statsvetenskapliga fakulteten. Några årtionden tidigare hade USA lånat ut pengar till latinamerikanska länder med vissa villkor för lånen efter problem med skuldcykler på 1800-talet. Man skickade ner s.k. ”money doctors” som skulle rätta till felen i penningpolitiken. Efter att flera länder, med Bolivia i spetsen, på 1930-talet började mumla om att man inte kunde betala tillbaka de stora lånen, och t.o.m. ifrågasatte om man alls borde göra det, blev man (USA) tvungen att hitta nya sätt att institutionalisera det ekonomiska. IMF och Världsbanken blev de perfekta verktygen. Och snart var det inte bara penningpolitiken (styrräntor, devalvering, osv) utan också finanspolitiken (t.ex. hur mycket pengar som satsas på offentlig sektor) som blev vetenskap.

Detdär var länge sedan. Det konstiga är kanske att många ännu på 2000-talet tror att ekonomi är att bara läsa kurvor och lära sig beteckningar, att tacka och ta emot. Att överhuvudtaget skilja ekonomi från resten av det samhälleliga och politiska är en konstruktion. Jag kommer faktiskt ihåg en tid då det inte fanns särskilda ekonominyheter på TV eller ekonomisidor i tidningarna, och vi klarade oss ändå. Hur kunde vi? I grundskolans sista klass i Finland har eleverna för några år sedan fått en extra timme samhällskunskap i veckan, men den ska användas för ekonomikunskap. Bra så. Men jag hoppas innerligen att inte andra lärare följer läroböckernas upplägg, med en skild del ”vanlig samhällslära” där man läser om kommuner, stat, lag, makt, medier osv och den andra delen, som är ”ekonomi”. Borde inte ekonomi finnas med i allt detdär?

Nej, det som vi ska lära oss är att det finns vissa saker vi får och ska påverka, dit hör t.ex. som vem som har dansat finast eller sjungit fulast i något TV-program eller vilket slags omslagspapper favoritchokladen ska ha i framtiden. Men allt som är ekonomi, det ska vi sakta men säkert lämna över åt dem som vet och kan.

Saker att fundera på

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, hade man självständiga stater, inte bara multinationella företag. Så tänker sig Martti att vi kommer att säga år 2055. Undrar om vi ens måste vänta så länge? Eller om det kanske ändå finns en verklig möjlighet att få stopp på den rådande utvecklingen?

Idag har jag läst flera tankeväckande samtidsanalytiska blogginlägg. Så intressanta faktiskt att de får tala för sig själva. Läs Vladi som dissekerar marknaden utgående från fallet Telia Sonera, Evagrios om att man kanske inte kan lura människor länge mera, Vänstra Stranden som funderar på alternativ till demokrati och Paolo Pissoffi om den ofattbara rädslan för en muslimsk invasion av Europa.

Katastrofkapitalismens guldålder

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, levde vi i kapitalismens guldålder. Så spår Mika att vi kommer att säga år 2055. Jag tror att Naomi Klein kanske skulle hålla med Mika. Jag läste klart hennes bok Chockdoktrinen – katastrofkapitalismens genombrott idag.

Många andra bloggare har skrivit om Chockdoktrinen, och jag har hört den kallas decenniets viktigaste bok. Man kan säkert vara av olika åsikt om Klein, men hon granskar källor, vänder på stenar och framför allt drar paralleller och visar på mönster på ett sätt som gör att jag tycker att hon är värd all heder. Hon pekar på en medveten politik av tortyr och ekonomisk chockterapi som går igenom hela närhistorien, från Chile via Polen, Kina, Sydafrika och Ryssland, till USA, New Orleans, de tsunamidrabbade områdena och Irak. Överallt är strategin densamma: se till att befolkningen sätts i chock (eller utnyttja en naturkatastrof), ta bort offentlig service, privatisera, sälj ut institutioner och naturresurser till företag. Tysta ner oppositionen, ofta via tortyr, men den bästa tortyren är att ställa alla i ett chockläge där man inte vågar ifrågasätta eller protestera. Det är en dyster, dyster bild som målas upp, men i slutet av boken pekar Klein på tecken på att katastrofkapitalismen inte kommer att lyckas i all evighet, och hon håller upp Latinamerika som exempel.

På baksidan av boken läser jag att den ”kan underminera hela det nyliberala ekonomiska tänkandet av idag och förändra samhällsdebatten för lång tid framåt”. Får hoppas det, men det kräver att andra än de som redan är frälsta läser den, för katastrofkapitalisterna lyssnar inte på andra, det vet vi redan.

Något som jag inte direkt hade väntat mej av boken var kapitlet om Israel. Visste ni att terroristattacker, som förr orsakade börsras idag stärker börsen? Efter att Sovjetunionen fallit sönder flyttade så många ryska judar till landet att det skulle motsvaras av att alla greker flyttade till Frankrike. Detta bjöd Israel på en chans att köra ut palestinier som jobbade i landet (lika viktiga som mexikaner för södra USA) och ge jobben åt de nyanlända ryssarna i stället. År 1993, då man var optimistisk inför fred, stängde de därmed gränsen (samtidigt som man började bygga många nya bosättningar, de nya skulle ju bo någonstans…) och Palestinas BNP rasade, vilket lämnade en massa nya människor i fattigdom och arbetslöshet. Staten Israel blev dessutom leverantör av något som alla nu ville ha, d.v.s. ”kontraterrorismteknologi”. Nä, nu ska jag låta er läsa boken själva. Den är verkligen värd det.

Skogen – plocka bär eller kalhugga?

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, kunde jag plocka bär i skogen. Så tror Virva att hon kommer att säga år 2055.

Jag gick med en kollega för att lyssna på ett föredrag av en av Finlands kändaste biologer, Ilkka Hanski, i förrgår. Han föreläste om biodiversitet och om ett forskningsprojekt på Madagaskar. Jag är ingen biolog men har en viss fascination för evolution, det långa perspektivet, hundratals miljoner år och sånt. Det var ett nöje att lyssna på Hanski, jag lärde mej om de fem utrotningsvågorna som har varit (speciellt om den femte, den som dödade dinosaurierna och gav utrymme för nya däggdjur) och den sjätte som är på gång just nu. Jag lärde mej att det tar några miljoner år för en ny art att uppkomma, men att de kan utrotas blixtsnabbt. Inga biologer kan heller förutspå vilka djurarters utrotning som kommer att vara fatal för människorna och jorden. Men, påpekade Hanski, det som vi med säkerhet vet är att mikroberna har levt igenom så mycket att de nog kan klara av det mesta.

Orsaken till att jag kopplar ihop Virvas vision ovan med Ilkka Hanskis föredrag har att göra med skogen och framtiden. Finland är täckt med skog, men bara 0,5% av den är skyddad, och så många som var femte art som lever i skogen är idag på något sätt hotad eller under bevakning. Hanski berättade att skogsindustrin i framtiden kommer att behöva fälla betydligt mera skog (10-15 miljoner m2 mera per år, skriver de själva) och att de då kommer att behöva köpa mark av skogsägarna (var femte finländare äger skog, största delen av skogen ägs av dem). Då, sa Hanski, kan de komma att stöta på problem, eftersom många privatpersoner som äger skog är ganska miljömedvetna och inte är ute efter att låta den gå till industrin. Vad händer då? Med tanke på att Finlands ekonomi är så beroende av industrin kan man från statens sida komma att pressa på folk att sälja. Och det, menade Hanski, kan leda till en intressant situation. Är inte den privata äganderätten det allra mest heliga för Näringslivet, hur ska de gå med på det att den trampas på, om det så gagnar dem? Jag hade aldrig trott att jag skulle vara så fascinerad av skogspolitik.

Lärares kläder

Jag såg ett tv-program idag, och där intervjuades en tysk muslimsk parlamentsledamot med turkiskt ursprung om hur det är att leva som muslim i Europa. Ganska intressant var det. Det som fick mig att tänka var att sa att hon aldrig skulle kunna tänka sig att en lärare i skolan i Tyskland skulle få undervisa elever iklädd sjal. Skolan ska vara neutral, sa hon.

I Finland har det talats ganska lite om lärares sätt att uttrycka personliga åsikter och tro. Ändå har jag kolleger som har verkligt olika syn på saken. En god vän och kollega frågade om jag tycker att hennes pyttelilla wwf-pins på jackan är för mycket, en annan brukar ha sin CCCP-skjorta på sig ibland när han talar om hur nazi-Tyskland besegrades. Jag själv har en del t.ex. Amnestykläder som jag inte tvekar att använda i skolan. Men hur är det med den ständigt omdiskuterade palestinasjalen? För mig symboliserar den en ytterst berättigad frihetskamp men jag vet att inte alla ser det så. Jag minns en lärare i Sverige som råkade i trubbel efter att ha kommit till skolan med Che Guevara på t-shirten. Hur vill vi ha det?

Egentligen kanske det inte är så svårt. Jag citerar ur kapitlet Värdegrunden inom den grundläggande utbildningen ur Grunderna för grundskolans läroplan ”De mänskliga rättigheterna, alla människors lika värde, demokrati, en vilja att bevara naturens mångfald och omgivningens livkraft samt tolerans och vilja att slå vakt om den kulturella mångfalden är de värden som den grundläggande utbildningen skall gestalta och förmedla”. Det tolkar jag som att en bild av Amnestys samvetsfånge är OK att ha på tröjan, medan hakkors inte är det. Hur blir det med religiösa symboler? Jag anser att man signalerar ganska mycket genom sina kläder. Om lärare får ha kors hängande kring halsen (vilket jag vet att många har) så borde väl slöja också duga? I Frankrike har man valt att stoppa alla religiösa symboler och gjort skolan till en sekulär zon, undrar hur det funkar för dem?

Så är det en sak till som jag skulle vilja påpeka. Om det blir ett så stort hallå kring Che Guevara-skjortan, varför är det ingen som kritiserar gymnastiklärare som går omkring som levande reklampelare för Puma och Nike? Att ha en viss firmas logo på sin college är en symbol för att vara sportig, verkar det som. Funderar de själva på vilket inflytande de kan ha? Jag förstår då hellre en lärare som har ett budskap som den har tänkt igenom än en som bara tycker att synliga ränder av ett visst märke är coolt. Om nu lärare ska vara rollmodeller.

Clownnäsa mot barnarbete

Mika från Finland har lite olika svar på hur han tror att vi kommer att säga år 2055. Ett är dethär: ”Tänk att för 50 år sedan, år 2005, levde vi utan begränsningar och utan att veta vad våra val leder till”. Ganska tankeväckande ord tycker jag. Detdär med att leva utan begränsningar är nog ganska typiskt början av 2000-talet om man frågar mej. Det är väl klart att jag ska få resa vart som helst? Behöver jag en orsak? En nigeriansk man däremot i giftasvuxen ålder kan inte få ett turistvisum till Finland.

Hursomhelst. Det jag tänkte skriva om idag är något som går av stapeln imorgon och kallas för ”Näsdagen”. Jag uppmanas att hitta på ett jippo, eller delta i ett, eller ha på mej en clownnäsa som jag har köpt i R-kiosken för 1,50 € (varav hela 40% går till välgörenhet).

Jag skulle verkligen inte ha lust att vara cynisk. Finlands public service-TV, YLE, ska hålla en insamlingskväll med inhemska artister och en egen låt. På skolor och daghem uppmanas man att delta. Jag tror säkert att evenemanget kan göra någon lite medveten om orättvisorna i världen. Barnarbete är något man vill komma åt genom kampanjen, och man påpekar att 35 € räcker för att betala ett barns skolgång ett år.

Och just sådär länge kan jag låta bli att vara cynisk. Inte bara det att 40% av 1,50 € är ganska lite pengar som ska nå barnarbetarna. Vem har tillverkat dedär clownnäsorna månne? Till näsdagens sponsorer hör åtminstone ett flygbolag och flera marknadsföringsföretag. Vad jag vill säga är dethär: Så som läget är idag kommer det nog ett nytt barn och tar över jobbet för varje barn som får börja skola för våra 35 €. Det finns helt enkelt ett enormt sug av arbetskraft, något som inte beror på att dedär fattiga människorna inte förstår utbildningens betydelse, utan för att det är storföretagens krav på billiga leksaker, kläder och elektronikprylar som styr. Barbiehusen och minnepinnarna ska göras snabbt och billigt. Även om det inte alltid är fråga om barnarbete så som vi uppfattar om, låt oss säga, 16-17-åringar packar clownnäsor, så är det värt att komma ihåg att FN’s barnkonvention kallar alla under 18 år för barn och att väldigt många barnarbetare jobbar inom jordbruket, kanske för att föräldrarna jobbar 16h/dag på en närliggande fabrik.

Så är det detta med clownnäsan. Inget illa mot clowner, men är detta rätt infallsvinkel? Om jag uppfattas som en ignorant jävel för att jag inte har på mej någon extra näsa imorgon så får jag ta det. Och med dethär vill jag inte säga att det är något fel med att delta i såna jippon. Tvärtom. Jag är säker på att många hjälper, donerar pengar, sprider information och deltar i det nationella lotteriet med andra baktankar än att vinna dendär flygresan till New York som är huvudvinsten.