Början av 2000-talet

-what the afterworld will be saying about these days

Archive for the ‘ockupation’ Category

Det här håller inte

Posted by Pia på onsdag 15 juli 2009

Jag tror att det är värt att fråga sig om det överhuvudtaget finns någon gräns. Om det finns något som Israel kunde göra som skulle få USA DSC_0216och Europa att reagera och kräva förändring.

Organisationen Breaking the Silence består av IDF-soldater och befäl på hög nivå. Gemensamt har de att de inte längre kan hålla tyst om de krigsförbrytelser som de har sett eller varit med om i Israels armé. Nu kommer deras rapport om invasionen av Gaza i vintras. Det som Amnesty och HRW tidigare har vittnat om visar sig alltså inte bara vara påhitt. Palestinier användes som mänskliga sköldar. Civila dödades i massor. Av dem var flera hundra barn. Man skulle tro att Israel inte skulle kunna hålla på såhär. Man skulle t.ex. tro att de självutnämnda försvararna av demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, USA och EU, skulle säga emot.

Men ”Väst” håller tyst och Israel fortsätter. Tidningen Guardian fick tag på ett över 100-sidigt ambitiöst dokument (kolla!) som i ord och bild beskriver hur man kan tala om ”The Israel Project” – alltså Israels ohållbara politik – på ett sätt som låter övertygande. Det handlar om att vifta med Hamas och Hizbollah-kortet, att peka ut det demokratiska i allt som Israel gör, samt, ofattbart ironiskt nog, att insinuera att de som tycker att de israeliska bosättningarna ska bort följer nazi-tyskt mönster, att de vill rensa bort judarna (s.62).  Israelisk bosättarpolitik på 2000-talet fungerar alltså såhär: först ockuperar man ett område och uppmuntrar sina medborgare att flytta ut dit. Sedan använder man sig av begrepp från Förintelsen för att motivera sin krigshandling. Det är så osmakligt att det knappt går att begripa.

(dokumentet via Paolo Pissoffi)

Annonser

Posted in Israel, katastrofer, krig, ockupation, Palestina, våld | 6 Comments »

Wall talk: Berlin speaks to the Middle East

Posted by Pia på onsdag 1 juli 2009

DSC_0232Just stop it.

Posted in bilder, Israel, ockupation, Palestina, _english | Leave a Comment »

Bara lite svart humor

Posted by Pia på lördag 21 mars 2009

Tidningen Haaretz har skrivit en del om Israels krigsförbrytelser i Gaza under massakrern/operationen kring nyår. Här skriver de om t-shirts som med IDF’s (israels armés) godkännande trycks upp åt soldaterna efter avslutad utbildning. En IDF-anställd kallar dem för ”svart humor, främst från prickskyttar, som den med en palestinsk pojke och texten ‘Don’t bother running because you’ll die tired’ ”.

Bilden som illustrerar artikeln föreställer en t-shirt med en gravid muslimsk kvinna i siktet och texten ”1 shot 2 kills”. Döda en gravid palestinier, spara en kula. Svart humor.

I början av 2000-talet användes ordet terrorism flitigt för att skilja på olika sorters dödande. Terrorism var dödandet av oskyldiga i ondskefullt syfte, medan det goda dödandet beskrevs som tråkiga bieffekter av oundvikliga operationer. Även om mönstret var detsamma från Tjetjenien till Irak stod Mellanöstern ut i jämförelse. Ingen annanstans i världen var dödade människor så tätt inpå varandra beskrivna på så olika sätt.  Det gällde förutom döda människor också folkvalda organ, palestinska Hamas terrorstämplades, bojkottades, sanktionerades och isolerades medan valet av rasister in i den israeliska regeringen bara konstaterades.

Jag ser att Ali Esbati och Anna Wester skriver om samma sak.

Posted in Israel, krig, ockupation, Palestina, rasism, våld | 2 Comments »

En tyst minut som blev av och en som inte blev det

Posted by Pia på söndag 8 februari 2009

n547942762_1430012_4450Gruppen Mothers Across the World for Gaza ordnade idag minnesstunder omkring i världen för de barn som dog i attackerna mot Gaza. Förutom i Helsingfors samlades man i bl.a. Amman, Kapstaden, Manchester och Palo Alto för att hedra offren och visa solidaritet med deras familjer. I slasket och regnet vid Gamla kyrkans park lästes namnet och åldern upp på alla de nästan trehundra barn som mist livet. Vi fick varsin lapp med namnet på ett offer. På min lapp, som snabbt blev helt blöt, stod det Ahmed Riad Mohammed Al-Sinwar, tre år.

Vi var inte många, kanske 30-40 personer. Rätt många pensionärer och så några barnfamiljer.

Jag stod förresten en stund och talade med en 12-årig Ali på minnesstunden. Han är ordförande för elevkåren i sin lågstadieskola och berättade att han okuva-208ch hans vänner hade föreslagit att eleverna under en morgonsamling skulle hålla en tyst minut för de barn som har dött i Gaza. Först tyckte lärarna att det var en bra idé, men när vicerektorn fick reda på planen satte hon stopp för den.

Det är något som känns så ledsamt med Alis historia. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Ett samhälleligt engagemang och aktivitet ska uppmuntras i skolan sägs det i varenda redogörelse, men det verkar som om man med de orden hade tänkt sig att eleverna skulle göra något neutralt samhälleligt. Som att rösta i elevkårsval och ordna städtalko eller jag vet inte vad. Kanske skriva brev till kommunens politiker om att få en cykelväg. Om en gymnasieklass ordnar gatufest eller kedjar sig fast vid ett rivningshotat bibliotek, då har det samhälleliga engagemanget gått för långt. Helt som om det fanns neutralt samhälleligt engagemang. Helt som om aktivt deltagande var något annat än aktivism. Scoutsjal är okej, palestinasjal är fel.

Eller är det 12-åriga Ali som är fel person? Hade reaktionen hos vicerektorn varit en annan om hans familj inte hade haft rötter i Palestina? Om någon genomfinsk Liisa bara hade sett bilder av attackerna och föreslagit den tysta minuten? Inte?

Idag läser jag Organisk Intellektuell om strukturell diskriminering, Roya om israeliska Likuds syn på Palestinas rätt att existera och Anna Wester om Sydafrikanska hamnarbetare som protesterar. Och dessutom Paavo Arhinmäki om Lex Nokia och de Grönas ambivalens.

Posted in aktivism, barn, bilder, demokrati, Finland, Israel, krig, lärare, människor, mänskliga rättigheter, militarism, ockupation, Palestina, politik, skola | 3 Comments »

Små och stora tecken på change

Posted by Pia på tisdag 20 januari 2009

Av någon till synes outgrundlig orsak är jag optimist idag. Outgrundlig därför att oddsen inte är på optimistens sida vad gäller nöden i Gaza. Journalisterna, som inte fick komma in under förstörelseräderna för att visa riktigt hur fula märken det blir när en av världens största militärmakter mejar ner sin instängda samling oönskat folk, kommer knappast att ha någon efterfrågan för sina historier nu, om de skulle få lättare att komma in nu. Medierna har tröttnat. Israel har väl dragit sig tillbaka, eller hur? Status quo igen? Problemet är att redan status quo är för jävligt när man är gazabo. Dehär demonstrationerna vi har hållit de senaste veckorna – befria Palestina! – planerade vi att ha redan i höstas. ”Andra länder importerar men palestinier smugglar” sa Rawia Morra en gång. Gaza har varit, och är, fullständigt isolerat och lämnat åt gamarna.

dsc_0125Så kommer diskussionen om uppsåt. Vad menade Israel egentligen med allt detta dödande? Israel dödar inte civila på flit, hävdas det om och om igen. Men hur i hela friden kan landets armé begå så många misstag? Jag undrar också hur dessa misstag (alltså mördade människor, som kallas palestinier) kan viftas bort så lätt som de görs. Jag har upprepade gånger sett israelförsvarare påstå att dessa döda civila inte kan vara annat än misstag för annars ”…skulle de inte ligga på bara ca 1000”. Det ger mej kalla kårar.

Men det var optimism det skulle handla om. För det första, jag kan inte vara annat än optimist när det gäller Obama. Jag tror inte att han skyndar med att försöka förhandla fram det som jag hoppas på – en rättvis fred i Mellanöstern – men ärligt talat, han kan omöjligt vara sämre än sin företrädare ens på den fronten.

För det andra marscherade vi för fred i Palestina i Helsingfors idag igen, rutten var densamma, och gatan som Israels ambassad ligger på var som vanligt avstängd så vi fick stå och ropa på ett litet avstånd. Vi var färre än för två veckor sedan och inga journalister syntes till. Men det gick ett sus genom den lilla folkmassan när någon som bodde granne med ambassaden öppnade sitt fönster och vecklade ut en palestinsk flagga som var nästan lika stor som den israeliska som vajade bredvid. Och en PACE-flagga från sitt andra fönster. Det måste bli ett slut på ockupationen och det måste bli fred i Mellanöstern. För allas skull.

En annan bra sak är internet, där kan du läsa t.ex: alltid skarpa Esbati, Pissoffi, Pastey, en debatt om Israel, Gaza, islamofobi och antisemitism hos Roya samt Hanna Löfqvist som visar att allt som skrivs om EU inte behöver vara tråkigt.

Posted in Finland, Israel, krig, Obama, ockupation, optimism, Palestina | Leave a Comment »

Går det att tortera fram snällare grannar?

Posted by Pia på lördag 3 januari 2009

Är Israels attack mot Gaza berättigad? frågade Finlands största dagstidning i en nätgallup HS.fi den 29.12.2008. Hela 39% svarade ”JA”. Inte för att finländare skulle vara något särskilt fredsälskande folk direkt, men riktigt så glada i att se blodbad trodde jag inte att man var här. Men så är infokriget på nätet, förutom att ingen dör här, lika intensiv som den på marken. På bloggen Motbilder finns en bra genomgång om hur det kan gå till. Teorierna verkar stämma ganska bra in på finska förhållanden, t.ex. bland de kommentarer som massproduceras efter nyheter på t.ex. HS.fi.

Hur i all världen går det att kalla massakrerna för ”berättigade” överhuvudtaget? Jag antar att det har att göra med t.ex. beskrivningarna av Hamas. Människor tycks på allvar tro att organisationen bygger sina högkvarter nära sjukhus och skolor för att vinna sympati via antalet civila offer. Smaka på den tanken. Vi hoppas att så många av våra barn och sjuka som möjligt bombas och skjuts ihjäl, för att folk ska börja gilla oss? Jag undrar om de som tror att Hamas strategiskt placerar ut sina militära mål bland civila har sett en karta av Gaza? Kolla! Google Earth t.ex. Remsan är överbefolkad och full! Det är ett enormt flyktingläger med bara gator och tättbebyggda hus! Det finns ingenstans att ta vägen trots att de uppmanas att lämna sina hem. Vart ska alla barn, gamlingar, kvinnor eller män gå när markanfallet kommer? För de är faktiskt människor, de som bor på Gaza, också de som dör som råkar vara män och därmed inte räknas som civila. Tro det eller ej, men också de som gillar Hamas är människor. Jag känner bara en, W från Ramallah. Han är barnläkare. Han tycker för övrigt inte att Israel ska bort från kartan. Han har räddat livet på flera, inte dödat en enda. Han har Alfons Åberg översatt till arabiska i sitt mottagningsrum. Dethär säger jag inte för att jag skulle stöda Hamas politiskt sett, utan för att människor är människor. Och för att jag upplever att det måste påpekas.

Ett annat sätt att rättfärdiga blodbadet är att säga att det finns ett litet gäng elaka hamasmän som förstör – och att det är dessa Israel nu ”städar ut” för att ge rum åt mera moderata palestinier. Men ”Hamas” är nog mera än ett antal skäggiga män. De unga världsvana palestinier jag känner bäst bor på Västbanken och är minsann inga hamaskramare, men har i sina facebook-statusar på sista tiden blivit helt klart mera bestämda i sin åsikt – att Palestina ska stå upp mot ockupanten Israel. Esbati ger ett exempel på samma fenomen. De senaste dagarnas protester på Västbanken tyder på att det går just så. Men det kan väl inte finnas någon som på allvar tror att det går att mörda ett folk för att göra de överlevande mera moderata?

Det som mest fick mig att må illa idag var när jag läste spekulationer om orsakerna till attackerna. Ja, inte handlade det om att få Hamas att sluta skjuta raketer eller tappa mark. Det ska nämligen bli val i februari och Tzipi Livni ska visa att hon minsann också kan vara hård. Antar att det behövs såhär mycket palestinskt blod för att visa att en kvinna kan leda landet Israel. Det är så fruktansvärt nedvärderande av människoliv att jag önskar att jag inte hade läst det. För gazabornas skull, men också för att jag fick ett mail nyss – av en människa jag känner och bryr mig om, en som mot sin vilja har blivit inkallad av sitt lands, Israels, armé, och som är någonstans på vägen till Gaza just nu, jag vet inte med vilka order.

Mänsklighetens karma låg rejält på minus när 2009 inleddes.

Lite repetition: De palestinska områdena är OCKUPERADE av Israel. Israel tömde visserligen Gaza på bosättningar 2005, men har sedan dess kontrollerat dess luftrum och vatten och hållit dess 1,5 miljoner invånare belägrade, orsakande en humanitär katastrof, hopplöshet och total ekonomisk kollaps.

För bättre läsning på temat, kolla absolut in Mustafa Barghouti, Rawia Morra, Motbilder, Esbati, Paolo Pissoffi.

Posted in Israel, katastrofer, krig, människor, ockupation, Palestina, våld | 1 Comment »

Framme

Posted by Pia på söndag 24 augusti 2008

Skeppet Free Gaza har nått sin destination. Vi har brutit belägringen mot Gaza, säger freegaza.org. Ett skepp lastat med mediciner, förnödenheter, aktivister och kändisar visar åt världen att militär makt inte är den enda att räknas med, inte ens under början av 2000-talet.

På konferensen för fred i regionen som jag deltog i för en dryg månad sedan deltog inte de inbjudna experterna från Gaza. Det var omöjligt för dem att komma ut, trots att man hade förberett alltihopa noga och försökt på alla sätt. Barnläkaren och människorättsaktivisten som skulle ha deltagit i vår diskussion fick göra det via videokonferens i stället.

De berättade om familjer som slits sönder, om barn som är rädda så fort det blir mörkt och om vuxna som saknar kontroll över sina egna liv. Om pappor som inte kan ge sina barn en enda shekel per dag. En av delegaterna frågade om de två gazaborna hade några hälsningar till dem som sitter ombord på skeppet. ”Välkomna!” svarade barnläkaren. ”Vi ska ta emot er, vi har säkert någon överraskning åt er” sa människorättsaktivisten.

Tidningarna och TV har här i Finland varit extremt tysta om denna historiska händelse. Inte för att det förvånar mej…

Läs mera om skeppet hos Anna Wester och Rawia!

Posted in aktivism, båtar, desperation, mänskliga rättigheter, media, ockupation, Palestina, resa, yttrandefrihet | 1 Comment »

Mera om bosättningarna

Posted by Pia på söndag 3 augusti 2008

Det kom fram år 1999 att israeliska bosättare på väg till sina nybyggda kolosser till hus på Västbanken tappade kontakt med sina mobilnät när de åkte nära en kulle, för cirka 20 sekunder. Kullen skymde den israeliska operatören oranges nät, detta rapporterades och uppgavs av bosättarna vara en säkerhetsfara. Orange bestämde sig för att åtgärda problemet genom att sätta upp en mast högst uppe på den kullen, mitt på palestinsk privatägd olivmark. Men det räckte inte med en mast. Nya elledningar behövde dras, vatten och cement togs till området, samt en vakt, som snart tog dit sin familj och drog upp stängsel och taggtråd runt omkring sig. Och vips hade man startat en ny bosättning, dit andra familjer lockades att flytta. Idag är hela kullen en stor bosättning. Arkitekten Eyal Wiezman berättar att en bosättning kan starta just så. En helikopter dumpar ner ett cementblock en natt, och palestinierna som har bott där och odlat jorden så länge någon kan komma ihåg får bara finna sig i att se sina byar och näringskällor försvinna. När man kör omkring på Västbanken ser man nerhuggna olivträd överallt, som på bilden som jag tog i juli nära Betlehem.

Hur blir man en bosättare? Vad har hänt med en förälder när denna ger sin 10-åriga son en pistol – ifall han skulle stöta på en palestinier? Hur kommer barnen att växa upp när pappa har gått omkring med ett maskingevär på söndagspromenaden med dem i vagnen, som i Hebron? Hur förklarar man för sig själv sin rätt att förtrycka palestinierna? I sin frustration över sådana frågor försökte Joan, en 55-årig judisk författare från USA närma sig sina trosfränder i Hebron. Hon arbetar på en bok om judisk identitet. ”Det enda jag vill göra är att tala med er!” bad hon bosättarkvinnorna som ropade glåpord åt hennes delegation. ”Älskar du Israel?” ville en av bosättarkvinnorna veta. Och även om Joan svarade ja – hon älskar verkligen landet och har en stark judisk identitet berättar hon – gick de därifrån efter arga blickar. Joan är förtvivlad över vad hon ser hända i landet som symboliserar hennes identitet. Och hon är inte ensam.

På tal om annat, idag har jag läst Ekonomikommentarer såga myten om den åldrande befokningen, Pastey om ful jordbrukspolitik och Kontaktmannen om en folkmördares tröja.

Posted in etik, imperialism, Israel, katastrofer, miljö, ockupation, orättvisor, Palestina, våld | 4 Comments »

Striden om narrativet trappas upp

Posted by Pia på söndag 20 juli 2008

Jag kände mej inte så lite priviligerad som fick delta i denhär konferensen på Abu-Dis universitetet i östra Jerusalem för några veckor sedan. Riktigt, riktigt suveräna tal levererades ett efter ett annat. Och det är lätt att vara cynisk – vad hjälper det Nora jag skrev förra inlägget om att ett gäng akademiska och andra tilltyckare samlas för att prata om sin syn på Mellanöstern? Men jag ska börja med det optimistiska.

För tio år sedan, när Israel firade sitt femtioårsjubileum, var det knappast någon som hade hört ordet Nakba. Det att över 100 intellektuella brittiska judar deklarerade att de inte tänker fira sextioårsdagen eftersom de inte stöder Israels politik är något som tyder på en förändring. Richard Falk var den mest optimistiska talaren under den avslutande debatten. Vi måste tro på omöjlighetens politik, det är den som kan ge fred, menade han.

Det är lätt att dras med i Falks visioner. Jag bekantade mej med ett antal organisationer som alla har startats under de senaste tio åren, med syfte att bredda narrativet, t.ex. ICAHD med sina tuffa tanter, Breaking the Silence och Zochrot – organisationen som vill göra nakban känd bland israeler och placerar ut skyltar kring Tel Aviv med texter som ”här fanns en skola”. Zochrot ordnade förresten för någon månad sedan en konferens om de praktiska konsekvenserna av rätten att återvända. Man koncentrerade sig inte på OM palestinierna som fördrivits från sina hus skulle få återvända, utan HUR det skulle göras.

För två år sedan hade jag inte hört talas om Youtube, för ett år sedan visste jag inte vad Facebook var. Vem vet vad nästa sociala nätverksverktyg kan göra? Nu skulle nog Nora fnysa åt mej igen – vad hjälper det palestiniernas dagliga kamp att bratsen har fått nya internetsidor att hänga på? Men om det är en front som gör mej till en optimist så är det faktiskt de nya medierna. Richard Falk påpekade att internationell rätt stöder palestiniernas krav på att få återvända och sluta vara ockuperade, hur man än vrider och vänder på saken. Jag tror att situationen har fått fortgå så länge för att folk inte har vetat vad som händer. Man har kunnat hålla händerna för öronen och låtsats att man är neutral så länge man inte ”tar sida”. Man har inte vetat. Men att inte ta sida är att mena att ockupation är helt okej. Och det tror jag inte medvetna människor tycker.

Men slaget är inte vunnet för den delen. Ockupationen håller på för fullt. Bosättningarna, särskilt de runt Jerusalem, byggs nu ut i aggressiv takt. En palestinier som hör till en organisation, ingen skillnad vilken, kan när som helst vänta sig att bli slängd i fängelse. Och för narrativets del går det också hetare till. Så tolkar jag det i alla fall när bloggare hotas för att de skriver om Israel. Jargongen blir elakare också. Efter en tio dagars tur i Israel och Palestina var den överhängande frågan som två amerikanska lärare hade bara en: Hur ska jag kunna undervisa om vad som händer här utan att bli stämplad som antisemit eller självhatande jude? Phyllis Bennis hade ett svar, medan hon dippade pitabrödet i hummus på en restaurang i Jerusalem dendär julikvällen: det kan ni inte. Det finns alltid någon som kommer att slänga det fula ordet i ansiktet på er för att tysta ner er kritik av staten Israel. Men ge er inte för det, historien kommer att visa att ni har rätt.

Posted in aktivism, bloggande, demokrati, Israel, mänskliga rättigheter, medborgarjournalistik, media, ockupation, optimism, Palestina, politik | 4 Comments »

Att vara ung och under ockupation

Posted by Pia på fredag 18 juli 2008

Vi kan kalla henne Nora. Hon fyller snart 23 och studerar ekonomi på Bir Zeit universitetet på Västbanken. Senaste lördag satt jag i hennes vardagsrum i Ramallah. Vi hade varit ett gäng på middag i centrum och det var ganska sent. Nora satt och rökte i en fåtölj och svarade på sms. Vi pratade om mat och musik och människor. Så berättade hon lite om sin historia.

Noras hemstad är Jenin och hennes tonår råkade sammanfalla med den andra intifadan. När det såg ut att bli utegångsförbud hade hennes föräldrar samlat frysen full med mat. När den israeliska militären invaderade blev familjen, som bor i ett hus en bit utanför stan, utan elektricitet. I tretton dagar var Nora, hennes föräldrar, hennes småsyskon och hennes farmor fångar i sitt hem utan el. All mat de hade i frysen blev såklart hastigt dålig och vattnet kunde inte pumpas upp från källaren. Vi hörde på radion om vad som hände, säger Nora. Hela familjen var på helspänn. När de bara hade ett äpple kvar tog mamman och delade det i sex lika stora bitar. Det var det godaste äpplet jag någonsin har ätit, sa Nora. Och jag måste påminna mej själv om att dethär handlar om år 2002, inte om det finska vinterkriget.

Noras familj bodde en bit ifrån flyktinglägret i Jenin, där hennes klasskamraters hus mejades ner och folk dödades som flugor av israeliska soldater. När utegångsförbudet hade lyfts besökte Nora och hennes mamma lägret. ”Det jag mest minns var lukten”, säger Nora. Blod och död. Och så alla desperata människor. Folk som gick omkring och ropade på hjälp – har någon sett min man/min dotter/min mamma? Mitt i lägret hade hus mejats ner i en radie på kanske två kilometer. Man hade jämnat flyktinglägrets kärna med marken, för att låtsas komma åt terrorismens rötter, men vad är terrorism, undrar Nora?

Är det inte terrorism att vi aldrig ska kunna planera någonting? Att jag ska bli stoppad i checkpoints när jag ska gå på min bästa kompis bröllop? Nora, som alltså studerar ekonomi, har ofta sin laptop med i minibussen mellan Jenin och Ramallah, och stöter ständigt på problem. Soldaterna undrar vad hon gör med den, vad den innehåller och varför hon måste ha den. Jag kan inte tänka mej hur en 23-årig studerande i Finland skulle reagera på att alltid behöva förklara varför hon har en dator.

Är det inte terrorism att aldrig kunna känna sig trygg? Efter de tretton dagarnas totalförbud började då tonåriga Nora kunna gå i skolan igen. Men det gällde att ta sig dit och så hastigt hem igen, för efter klockan fem skulle ingen röra sig ute. I fem månader fick Nora bara drömma om att gå på gatan och träffa kompisar, i stället fick hon oroa sig varje timme, varje dag. En kväll när familjen firade pappans födelsedag knackade några soldater på. Jasså, ni firar din födelsedag, sa de. När de hörde att pappan jobbade med business var några av soldaterna intresserade, berättar Nora. De frågade honom om hans affärer och verkade faktiskt helt trevliga. När pappan sedan frågade om han kunde gå tillbaka till sin familj och fortsätta sa de nä. Han skulle åka med dem och peka ut alla hus i trakten, vem som bor var och vad de sysslar med. Det fanns inget att göra, Noras familj fick vänta med tårtan till klockan två på natten då pappan kom tillbaka.

Jag slängdes från total pessimism till en gnutta optimism och så till pessimism igen under min precis avslutade resa i Israel och Palestina. Det är svårare än jag hade förväntat mej att sortera alla intryck. Tills jag kommer vidare med det föreslår jag lite bra läsning på samma tema. Trip to freedom, Rawia Morra, Anna Wester och Betraktarens öga.

Posted in Israel, katastrofer, krig, människor, mänskliga rättigheter, militarism, ockupation, Palestina, rädsla, våld | 4 Comments »