Början av 2000-talet

-what the afterworld will be saying about these days

Archive for the ‘militarism’ Category

Livsfarligt

Posted by Pia på torsdag 29 april 2010

I en attack i Oaxaca, Mexiko, dödades igår två personer, varav den ena var den finländska aktivisten Jyri Jaakkola. De var med i en tjugopersonersdelegation på väg till San Juan Copala för att observera situationen där. På Kaos En La Red kan man läsa varför de hade valt att åka dit. San Juan Copala hade drabbats av den mexikanska statens strukturella våld:

”Vi har ingen el, de har stängt av vårt vatten, de kommunala skolorna har inte varit igång sedan januari, det finns inga läkare, kvinnor som beger sig ut för att söka vatten och mat blir trakasserade av paramilitären som befinner sig här. Vårt samhälle hålls i permanent gisslan och läget som det är upprätthåller inga liv”

Observatörerna kom aldrig fram. Tio kilometer innan målet blev de tvungna att stanna eftersom vägen var blockerad. Strax därpå började blodbadet. Ett femtontal paramilitärer från det regerande partiet PRI’s styrka Ubisort (vars förkortning Unión de Bienestar Social para la Región Triqui betyder unionen för social välfärd i Triqui-regionen) fortsatte skjuta på dem som sprang iväg för att gömma sig i skogen, också efter att de hade märkt att ingen i delegationen var beväpnad. När Röda Korset senare kom för att undsätta de sårade blev de också beskjutna. Flera av de sårade är ännu försvunna, menar fifi.voima.fi. Enligt ett vittne som talat med Kaos En La Red blev de två som dog skjutna i huvudet.

”Är det nu farligt att resa till Mexiko?” frågade nyhetsuppläsaren i MTV3:s kvällsnyheter igår professorn i världspolitik, Teivo Teivainen, som mycket riktigt svarade att det faktiskt är farligt i Mexiko, särskilt för ursprungsbefolkningen i Oaxaca. Det var antagligen inte riktigt så nyhetsuppläsaren menade, hon var väl mera ute efter om finländarna nu borde ställa in sina charters till Cancún. Men vad betyder det att ett ställe är farligt? Jag var i Oaxaca för fem år sedan, och då blev kringresande där ofta påminda om att det var farligt där. Bussar blev stoppade och genomsökta, polisen fanns överallt. Men man poängterade inte att det var regeringens egna trupper man borde ha varit rädda för, utan man mumlade mantrat om rebellerna. Ja, dedär som bodde i byarna var de som beskrevs som farliga. Men mera rätt var att regeringen hade gjort livet odrägligt för dem, och om det är någonting som bevisligen är livsfarligt, så är det att hållas i permanent gisslan utan el, vatten eller tillgång till läkare.

På något sätt lyckas man i Mexiko (men inte bara där) upprätthålla en politisk diskurs som går ut på att ”hårda tag” är det som hjälper mot problem som härrör sig av att människor är fattiga. Man lyckas föra fram budskapet att de fattiga och förtryckta är farliga, istället för att säga att det är livsfarligt för en människa att vara fattig och att det är livsfarligt för en människa att vara förtryckt.

I denhär världen är det också livsfarligt att påpeka just hur livsfarligt det är att vara förtryckt. Jag kände inte Jyri Jaakkola (eller den mexikanska kvinna som också dog) men blev ändå berörd av nyheten och särskilt av stämningen på minnesdemonstrationen som ordnades utanför den mexikanska ambassaden i Helsingfors idag. Jag hoppas att detta leder till en ordentlig utredning och att de mexikanska myndigheterna ställs till svars, samt att påtryckningar sätts igång för att garantera de mänskliga rättigheterna för alla oaxacabor. Eftersom världen för den som saknar mänskliga rättigheter är en livsfarlig plats.

Posted in aktivism, fattigdom, Latinamerika, mänskliga rättigheter, militarism, polisstat, polisvåld, politik, rädsla, turism, Uncategorized, våld | 5 Comments »

Mera skonsamt att göra det om natten

Posted by Pia på fredag 14 augusti 2009

DSC_0039Minns sommaren 2009. Det var då som det officiella Europa visade ett fett långfinger åt begreppet människovärde.

2009 var först sommaren då kristna runt omkring Europa reagerade som deras religion påbjöd. I Köpenhamn och Bryssel blev de församlingar som upplät sina kyrkor som fristad för de män, kvinnor och barn snabbt omtalade i pressen. Historiskt hade polisen inte stormat kyrkor så människorna, de med olika öden, mannen på flykt från Irak, den marockanska änkan, teknikstudenten som trots sin pappas belgiska medborgarskap hade fått nej, kunde för några veckor andas ut.

Jag besökte kyrkan Béguinage i centrala Bryssel i juni. Bilderna här är alla därifrån. Det var inga stackare vi mötte utan folk som jobbade på byggen, föräldrar som uppfostrade sina barn, män och kvinnor som stred mot krångliga myndigheter för att få rätt att stanna och arbeta i landet där de inte sällan hade bott i tiotals år. Barn som inte kände till något annat hemland. Den katolska prästen kom in cyklande och började genast tala med människorna. ”Hur går det med din beslutsprocess?” ”Vad hände under demonstrationen igår?” ”Hur står DSC_0037det till med kökskassan?”.

Det har varit lugnande att se att församlingar ställer upp när människor lider nöd. Det borde ju inte vara något förvånande alls över att de gör det, kyrkor har ju tagit hand om samhällets avskum (Sarkozyretorik) sedan medeltiden. Då var de som resten av samhället inte ville höra talas om – pestsmittade, fattiga och handikappade – ju tvungna att förlita sig på kyrkan för sin överlevnad, eftersom vi inte hade några sociala skyddsnät. Idag låtsas vi att vi har sociala skyddsnät, men eftersom dessa inte är tillgängliga för dem som är papperslösa, de som plockar frukt så att den inte blir så dyr, de som städar upp efter våDSC_0047ra festivaler, så blir det kyrkan som får hoppa in. Och att ta hand om människor i riktig nöd har väl alltid varit civilkurage.

Kyrkor har alltså ansetts som heliga platser där man kan söka skydd. Är man fascistiskt lagd, som politikerna i Dansk folkeparti, blir man naturligtvis provocerad av sådant. I Köpenhamn gick polisen in i kyrkan Brorsons kirke natten mellan onsdag och torsdag. Där hade irakiska män, kvinnor och barn bott i några månader. Prästen fanns på plats men klarade inte av att se på när de kravallutrustade poliserna omringade irakierna, som hade samlats kring den korsfäste Jesus, säger han. En irakier flydde upp i kyrkotornet och hotade med att hoppa.

I Hbl intervjuas talesmannen i utrikes- och invandrarfrågor för Dans folkeparti. Han stöder polisen och menar att de var ”skonsamma” som gjorde detta om natten. Om det hade varit ljusan dag hade ju alla sett detta och det hade blivit bråk, säger han. Hmmm. Månne inte det uttalandet får stå för sig själv.

Jag måste uppdatera min länklista, den är hopplöst outdated. Men läs gärna Roya på samma temaEgon om Genèvekonventionen samt Förbannad pacifist som provocerar.

Posted in brott & straff, människor, mänskliga rättigheter, migration, militarism, våld | 4 Comments »

Någonstans emellan Dover – Calais

Posted by Pia på fredag 17 juli 2009

För några veckor sedan fick jag en möjlighet att besöka den nordfranska staden Calais. Idag har HBL en artikel om situationen där. Den finns inte på nätet, men artikelförfattaren har också skrivit i princip samma grej till tidningen Sydsvenskan. Den finns att läsa här (och här och här). Tillsammans med två andra nyfikna gick jag till det ställe som kallas ”Djungeln” och ligger nära hamnen i Calais. Det är ett tätt skogsområde och därinne bodde just då ca 700 människor. De vi träffade höll på att fylla på sina vattenkanistrar. De hade alla kommit från Afghanistan och resan såhär långt hade räckt ett år. Förutom dem bor kurder, irakier och afrikaner i området. De har gemensamt att de vill till England. ”Tomorrow, maybe” sa en man som påminde om subcomandante Marcos där han satt på en liten kulle med en duk över ansiktet.

DSC_0130 I denhär skogen väntar hundratals migranter på att få åka över.

I artiklarna nämns att det finns ett ”tribalt” system i ”Djungeln”. Det officiella Frankrike bistår inte med någon hjälp men nog med nattliga räder där poliser river ner provisoriska regnskydd och  skrämmer iväg migranterna. Det är kanske då inte så konstigt att man organiserar sig för att skydda sig mot yttervärlden genom att göra någon till ”hövding”. Men det lustiga är att just det ordet verkar påminna oss om att det är något konstigt med dedär människorna, att de gillar att leva i stammar och lita på sin hövding. Inte att de är människor som drömmer om en bättre värld, som flyr undan krig och fattigdom och som du och jag bara har ett liv på sig för att förverkliga sina drömmar.

DSC_0140 Som t.ex. att bli läkare, som den papperslösa flickan på bilden.

Samtidigt sysslar EU med att utveckla en teknologi som ska göra det omöjligt. ”Sofistikerad” mekanik mäter koldioxid, rörelse och värme i lasten på långtradarna. Det leder till att migranterna tar allt större risker, t.ex. genom att hänga under lasterna under resan genom tunneln. Dödsfall vid Europas gränser åstadkommer inga större diskussioner om vad som är humant.

Före året är slut har Frankrike lovat att ”städa upp” i skogsområdena i Calais. Jag hoppas att subcomandante har lyckats ta sig till England före det.

Posted in EU, fattigdom, globalisering, migration, militarism | 2 Comments »

Europas krig mot migranter

Posted by Pia på onsdag 25 mars 2009

I en sjua diskuterade vi migration för en tid sedan, och eleverna funderade på likheter och skillnader mellan europeer som flyttade till Amerika år 1909 och afrikaner som flyttar till Europa år 2009. Hopp om ett drägligare liv och äventyrslusta var en likhet. Byråkratin var en skillnad. Före första världskriget var det tämligen enkelt att bosätta sig lite var man ville utan diverse dokument. Idag är papper så viktiga att tusentals människor dör på vägen till det drägligare livet varje år.

venesiirtol_kansi_pakolaisapu_pieni_copyI Finlands flyktinghjälps debattbok Välimeren venesiirtolainen (Medelhavets båtmigranter, red. Marcus Floman & Jenni Hamara) lyfts migration upp ur olika synvinklar men med Medelhavet som utgångspunkt. Karina Horstis inlägg granskar medias beskrivning av båtmigranterna. Gång på gång avhumaniseras migranterna och tidningarna väljer att skriva om båtar – båtar som stoppas, som syns vid Kanarieöarna och som tar sig till Europa. Det är kanske lättare att tala om båtar. Men båtmigranterna är människor. Och de behöver varken ses som offer eller som hot utan helt enkelt som folk som organiserar sig och rör på sig istället för att underordna sig.

Näringsstrukturen i Europa skriker efter låglönearbetskraft, samtidigt som de som kan tänka sig att slita för slavlön förföljs. I Markus Himanens och Jukka Könönens inlägg jämförs den upptrappade sameuropeiska kampen mot ”illegal” invandring med USA’s krig mot terrorismen. Båda skapar ständigt nya dödsoffer utan storskaligt krig. Båda legitimeras med krav på säkerhet (Frontex, som jag har skrivit om tidigare, har libertas securitas justicia som slagord). Metoderna påminner om varandra – avvisningar/hemliga flyg till diktaturer i Syd, häktande av folk utan rättsprocess – Guantanamo, låsta flyktingförläggningar – men typiskt är framför allt det eviga undantagstillståndet, där vem som helst kan få sina mänskliga rättigheter åsidosatta för att det är säkrast så. För allmänhetens bästa, liksom.

Ursäkta, skrev jag vem som helst? Jag menade inte vem som helst. Jag menade inte dom ljushyade och blåögda. Jag menade människor som afghanske Ashraf, som bevisligen är ett barn, han som just nu gömmer sig undan polisen i Finland i rädsla för tvångsutvisning.

Läs idag Hanna Löfqvist om EU och Organisk Intellektuell om invandrare i media. Och ha det bra i den fria världen.

Posted in arbete, båtar, böcker, EU, fördomar, Finland, mänskliga rättigheter, media, migration, militarism | 3 Comments »

En tyst minut som blev av och en som inte blev det

Posted by Pia på söndag 8 februari 2009

n547942762_1430012_4450Gruppen Mothers Across the World for Gaza ordnade idag minnesstunder omkring i världen för de barn som dog i attackerna mot Gaza. Förutom i Helsingfors samlades man i bl.a. Amman, Kapstaden, Manchester och Palo Alto för att hedra offren och visa solidaritet med deras familjer. I slasket och regnet vid Gamla kyrkans park lästes namnet och åldern upp på alla de nästan trehundra barn som mist livet. Vi fick varsin lapp med namnet på ett offer. På min lapp, som snabbt blev helt blöt, stod det Ahmed Riad Mohammed Al-Sinwar, tre år.

Vi var inte många, kanske 30-40 personer. Rätt många pensionärer och så några barnfamiljer.

Jag stod förresten en stund och talade med en 12-årig Ali på minnesstunden. Han är ordförande för elevkåren i sin lågstadieskola och berättade att han okuva-208ch hans vänner hade föreslagit att eleverna under en morgonsamling skulle hålla en tyst minut för de barn som har dött i Gaza. Först tyckte lärarna att det var en bra idé, men när vicerektorn fick reda på planen satte hon stopp för den.

Det är något som känns så ledsamt med Alis historia. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Ett samhälleligt engagemang och aktivitet ska uppmuntras i skolan sägs det i varenda redogörelse, men det verkar som om man med de orden hade tänkt sig att eleverna skulle göra något neutralt samhälleligt. Som att rösta i elevkårsval och ordna städtalko eller jag vet inte vad. Kanske skriva brev till kommunens politiker om att få en cykelväg. Om en gymnasieklass ordnar gatufest eller kedjar sig fast vid ett rivningshotat bibliotek, då har det samhälleliga engagemanget gått för långt. Helt som om det fanns neutralt samhälleligt engagemang. Helt som om aktivt deltagande var något annat än aktivism. Scoutsjal är okej, palestinasjal är fel.

Eller är det 12-åriga Ali som är fel person? Hade reaktionen hos vicerektorn varit en annan om hans familj inte hade haft rötter i Palestina? Om någon genomfinsk Liisa bara hade sett bilder av attackerna och föreslagit den tysta minuten? Inte?

Idag läser jag Organisk Intellektuell om strukturell diskriminering, Roya om israeliska Likuds syn på Palestinas rätt att existera och Anna Wester om Sydafrikanska hamnarbetare som protesterar. Och dessutom Paavo Arhinmäki om Lex Nokia och de Grönas ambivalens.

Posted in aktivism, barn, bilder, demokrati, Finland, Israel, krig, lärare, människor, mänskliga rättigheter, militarism, ockupation, Palestina, politik, skola | 3 Comments »

Det är inte internets fel att människor bryr sig mindre om varandra

Posted by Pia på onsdag 24 september 2008

Tänk att vi lever i en tid när behovet av att vara någon är viktigare än överlevnadsdriften. Så sa en klok människa igår. När jag i november ifjol skrev om Jokela gjorde jag en ny tag – ”skolskjutningar”. Inte tänkte jag att det skulle bli ett återkommande ämne, sådär som ”politik” eller ”fördomar”. Fast inte tänkte jag att det inte skulle bli det heller.

Som lärare i en skola i Finland är jag är en av dem som ska trösta. Jag lyssnar, men vet faktiskt inte vad man ska säga åt femtonåringar vars världsbild bara rasar framför ögonen på en. De trettonårigar jag pratade med menade först att de inte behöver någon slags diskussion om dethär – ”vi pratade ju om allt detdär förra året”.

Tajtare vapenlagar, ja, mera psykologer, absolut, men det känns som att det är något utöver det som egentligen behövs. Kanske vi borde ta ett steg tillbaka och prioritera annorlunda. Göra ickeproduktiva saker tillsammans som att hänga, snacka, spela kort, andas emellanåt, blanda oss i, bjuda hem folk, bara göra saker långsamt. Sluta stirra på PISA-resultat och prestationer. Sluta kvalitetsmäta och sträva efter effektivitet. Jag får lite samma känsla som angående finanskrisen, som lindras genom att Bush pumpar in offentliga medel i bankerna för att hålla upp charaden i stället för att någon skulle ta sig en titt på systemet och våga utmana det. Vem vet, kanske de två kriserna har något med varandra att göra. En annan klok människa undrade faktiskt i tisdags (innan nyheten) om vi, såsom vi nu läser t.ex. nazismens och kommunismens svarta böcker kommer att ha en bestseller i framtiden: Konsumismens Svarta Bok.

Posted in åsiktsyttrande, brott & straff, desperation, Finland, konsumtion, lärare, militarism, mysterier, rädsla, skola, skolskjutningar | 1 Comment »

Finlands fula regering

Posted by Pia på torsdag 7 augusti 2008

En som jag känner beklagade sig nyligen över att man på hennes arbetsplats, ett ministerium, tycks ha svårt att nå höga poster om man har socialdemokratisk bakgrund eller ingen uttalad politisk bakgrund alls. ”Alla märker att det är så”, menade hon. Idag har det berättats att president Tarja Halonen lägger sig i regeringens utnämningspolitik på inrikesministeriet. Inrikesminister Holmlund är sur. ”Personens politiska bakgrund har inget med saken att göra” säger hon, som föreslår Ilkka Laitinen för posten. Vänta nu, låter det namnet inte bekant? Han har gjort en karriär inom EU:s gränsbevakningsorgan Frontex som jag skrev lite om för ett år sedan. I en tidningsartikel luftar han sin människosyn angående ”illegala invandrare”. De kan bli ”priset EU betalar för mera öppenhet” mellan länderna, menar han: ”När människor väl har kommit in i zonen, oavsett om det är legalt eller på annat sätt, är de fria att röra sig i alla medlemsstater”. Grymma tanke. Fria?! Att dessa (per definition onda) människor skulle få röra sig fritt?!?!

Jag tycker alltså att Tarja Halonen gör rätt i att använda sin lagenliga makt och ifrågasätta regeringen. Särskilt som inrikesministeriet redan från början har ett rykte om sig att vara främlingsfientligt. Den som har sett en viss video som undertecknad filmade förra året minns kanske att parlamentsledamot Petri Salo ser ”lösningen på problemet” med invandrare i att ge samlingspartiet just inrikesministerposten (det skrattar han rått åt där på slutet). Nu har de alltså sitt ministerium och vill sätta en gränsälskare på en hög kanslipost. Kanske minister Holmlund är alltför ”mesig” och behöver en man vid sin sida som vågar fatta hårda beslut? Äckligt, säger jag. Socialdemokraternas ledare Jutta Urpilainen påpekar förresten att regeringen har glömt jämlikheten mellan könen i sina utnämningar. Ja, det är ju också en del av det hela. Imorgon ska beslut fattas i frågan.

Dagens tips: Paolo Pissoffi om ett skrämmande alternativ till efterträdare för Olmert. Lyssna på Subcomandante Marcos hos Tommy1960. Och Badlands Hyena fortsätter vara justsådär ”härligt fräscht nyskapande” och visionära.

Posted in demokrati, EU, Finland, ideologier, migration, militarism, nyheter, polisstat, politik, samhälle | Leave a Comment »

Att vara ung och under ockupation

Posted by Pia på fredag 18 juli 2008

Vi kan kalla henne Nora. Hon fyller snart 23 och studerar ekonomi på Bir Zeit universitetet på Västbanken. Senaste lördag satt jag i hennes vardagsrum i Ramallah. Vi hade varit ett gäng på middag i centrum och det var ganska sent. Nora satt och rökte i en fåtölj och svarade på sms. Vi pratade om mat och musik och människor. Så berättade hon lite om sin historia.

Noras hemstad är Jenin och hennes tonår råkade sammanfalla med den andra intifadan. När det såg ut att bli utegångsförbud hade hennes föräldrar samlat frysen full med mat. När den israeliska militären invaderade blev familjen, som bor i ett hus en bit utanför stan, utan elektricitet. I tretton dagar var Nora, hennes föräldrar, hennes småsyskon och hennes farmor fångar i sitt hem utan el. All mat de hade i frysen blev såklart hastigt dålig och vattnet kunde inte pumpas upp från källaren. Vi hörde på radion om vad som hände, säger Nora. Hela familjen var på helspänn. När de bara hade ett äpple kvar tog mamman och delade det i sex lika stora bitar. Det var det godaste äpplet jag någonsin har ätit, sa Nora. Och jag måste påminna mej själv om att dethär handlar om år 2002, inte om det finska vinterkriget.

Noras familj bodde en bit ifrån flyktinglägret i Jenin, där hennes klasskamraters hus mejades ner och folk dödades som flugor av israeliska soldater. När utegångsförbudet hade lyfts besökte Nora och hennes mamma lägret. ”Det jag mest minns var lukten”, säger Nora. Blod och död. Och så alla desperata människor. Folk som gick omkring och ropade på hjälp – har någon sett min man/min dotter/min mamma? Mitt i lägret hade hus mejats ner i en radie på kanske två kilometer. Man hade jämnat flyktinglägrets kärna med marken, för att låtsas komma åt terrorismens rötter, men vad är terrorism, undrar Nora?

Är det inte terrorism att vi aldrig ska kunna planera någonting? Att jag ska bli stoppad i checkpoints när jag ska gå på min bästa kompis bröllop? Nora, som alltså studerar ekonomi, har ofta sin laptop med i minibussen mellan Jenin och Ramallah, och stöter ständigt på problem. Soldaterna undrar vad hon gör med den, vad den innehåller och varför hon måste ha den. Jag kan inte tänka mej hur en 23-årig studerande i Finland skulle reagera på att alltid behöva förklara varför hon har en dator.

Är det inte terrorism att aldrig kunna känna sig trygg? Efter de tretton dagarnas totalförbud började då tonåriga Nora kunna gå i skolan igen. Men det gällde att ta sig dit och så hastigt hem igen, för efter klockan fem skulle ingen röra sig ute. I fem månader fick Nora bara drömma om att gå på gatan och träffa kompisar, i stället fick hon oroa sig varje timme, varje dag. En kväll när familjen firade pappans födelsedag knackade några soldater på. Jasså, ni firar din födelsedag, sa de. När de hörde att pappan jobbade med business var några av soldaterna intresserade, berättar Nora. De frågade honom om hans affärer och verkade faktiskt helt trevliga. När pappan sedan frågade om han kunde gå tillbaka till sin familj och fortsätta sa de nä. Han skulle åka med dem och peka ut alla hus i trakten, vem som bor var och vad de sysslar med. Det fanns inget att göra, Noras familj fick vänta med tårtan till klockan två på natten då pappan kom tillbaka.

Jag slängdes från total pessimism till en gnutta optimism och så till pessimism igen under min precis avslutade resa i Israel och Palestina. Det är svårare än jag hade förväntat mej att sortera alla intryck. Tills jag kommer vidare med det föreslår jag lite bra läsning på samma tema. Trip to freedom, Rawia Morra, Anna Wester och Betraktarens öga.

Posted in Israel, katastrofer, krig, människor, mänskliga rättigheter, militarism, ockupation, Palestina, rädsla, våld | 4 Comments »

21st century Europe

Posted by Pia på tisdag 27 maj 2008

Really, I think this picture I took in Zurich on May 1st this year, before actually escaping from tear gas and rubber bullets 20 minutes later, should speak for itself.

Posted in aktivism, krig, människor, militarism, offentliga rum, polisstat, polisvåld, prekariatet, rädsla, samhälle, värderingar, världssystemet, våld, _english | Leave a Comment »

Mustafa Barghouti: ”Apartheid is to put it mildly”

Posted by Pia på torsdag 15 maj 2008

Remember Annapolis, the last conference supposed to bring peace between Israelis and Palestinians in November 2007? Since then, Israeli attacks on Palestinians have risen by 300%. The settlements have expanded eleven times as much as before the conference, there are 50 new checkpoints in the West Bank, and the WALL, which is twice as high as the Berlin wall but is called a ”fence”, is still being built onto more Palestinian land. Actually you can’t say that it separates Palestinians from Israelis, to the most part it separates Palestinians from Palestinians. Like in the town -now open air prison – of Qalqiliya for example, a city that is surrounded by the wall on all sides apart from a gate that is opened by Israeli soldiers, once in the morning, once during the day and finally at 6 pm. Those who get home after that have to sleep outside town. Pregnant women are now leaving town 2-3 weeks before their due dates to avoid having to give birth in front of soldiers standing there with the gate keys in their pockets (which still happens).

These are some of the facts Dr Mustafa Barghouti, a democracy activist, MD and founder of PMRS spoke about as an honour guest in the Finnish commemoration of 60 years since the Nakba. He spoke in the Finnish parliament as well, but apparently there were not many politicians there. It makes me very angry that they don’t bother to listen to this man. The fact that 48 of their counterparts – the Palestinian parliamentarians – are in prison was apparently not reason enough for our politicians to pay attention to this speaker.

They should, though. Because like Barghouti says, security is not a problem for Israel alone. Look at the figures in his presentation in the picture (click!). 45 Palestinians have died for every 1 Israeli since Annapolis. And every Israeli killed is a tragedy, Barghouti assures, while reminding that Palestinian leaders should have the right to demand security for their people just as much as the Israelis do. Who is protecting the people of Gaza, out of whom 165 people have died only because of the siege? Barghouti refers to Israel as an Apartheid state, showing that what is left of the West Bank are mere Bantustans, and stating that there is no real political will for a two-state-solution in Israel. And what makes the situation worse than that in South Africa is not just that this is the longest occupation in recent history, but that the segregation not only affects jobs and education, but even roads. In South Africa, at least everyone could drive on all roads, something that is not allowed for Palestinians in certain West Bank areas.

I am sure of three things, Barghouti wraps up his Helsinki presentation:

  1. The whole community can not stay silent about what is going on. We need to break the information barrier and tell the truth. In media, in schools and organisations.
  2. No matter how unjust this system is, it will not fall by itself. Palestine needs international support, the way Mandela got it (Mandela has by the way uttered that Palestine is the world’s number one moral issue at the moment) and
  3. Whatever sufferings we have to endure, the Palestinians will never surrender and leave.

Posted in aktivism, bilder, citat, Finland, Israel, krig, mänskliga rättigheter, militarism, ockupation, Palestina, _english | Leave a Comment »