”De verkliga problemen”

För den som har minsta insikt i socialkonstruktionistisk världssyn är det klart: sanning och verklighet skapas i samhället, via diskussioner, media och politik. Världen är alltså inte en plats som behöver avtäckas för att visas så som den är, utan världen blir sådan som den är genom vårt sätt att tala om den.

HBL på nätet har som största nyhet idag en artikel om mångkulturell undervisning. Kommentarerna har inte låtit vänta på sig. Såhär låter det bl.a.:

”Allt fler lärare för fram de VERKLIGA problemen, medan de i sina kanslier förringar problemen… Rubriken i sig själv visar igen på HBL’s inställning 😉 Ps. Hur skall de kvinnliga lärarna göra i praktiken då muslimska pojkar (med stöd av sina pappor) ej respekterar dem? Det är gratanterat en orsak till stökigheten.”

En kompis sökte nyligen råd för hur hon och hennes pojkvän från ett afrikanskt land kunde göra för att vara tillsammans. Fanns det någon som visste om han överhuvudtaget kan få visum för att komma på besök? Alla försök hittills hade slutat i ogrundade nej från myndigheterna. Hade någon erfarenhet, behövde hon åka dit varje gång? Kommentarerna fokuserade inte precis på frågan hon ställde. Blondinhora, är du fet, dum eller gammal som vill ha honom? Flytta dit bara. Han är ändå bara ute efter dina pengar. Hahaha. Så gillade de varandras inlägg. Tummen upp! Och nu har jag censurerat, något som denna Finlands mest besökta portal inte hade gjort, trots att de uttryckligen säger att de tar bort rasistiska inlägg. Ännu ett dygn efter att ha skrivits fanns de riktigt, riktigt rasistiska och hetsande kommentarerna kvar (t.ex. om vad man borde göra åt dessa n***, sätta dem på en pråm ute i havet och sänka dem. Tummen upp!). Ett dygn! Fattar man inte att om sådant får stå kvar ett dygn så spelar det inte så stor roll om de tas bort efter det, för då är inläggena inte längre aktuella.

De verkliga problemen, är orden. Det har vi liksom sett. När Ghadaffi i förrgår sa att de flottiga råttorna ska få vad de förtjänar, att han ska gå in i hus efter hus och söka upp dem, då gäller det att reagera. För våld föregås i regel av språk. Rwanda om någonting visade på det – när människor jämförs med kackerlackor är steget inte långt att hugga halsen av dem. De vitt spridda nidbilderna av judar i 1930-talets Europa visade sig också vara mer än bara bilder, ett tecken.

Det spelar kanske inte så stor roll vem det är som sitter i sina fåtöljer och skriver om hur afrikaner borde drunkna i pråmar, även om jag har lite svårt att släppa just den frågan. Den större frågan är naturligtvis vad språket gör för vår värld. Vi ser kanske redan svaret, för afrikaner drunknar faktiskt redan idag i pråmar, utan att det framkallar särskilt stora rubriker. Men poängen är kanske att frågan om yttrandefrihetens gränser tas upp på ett problematiskt sätt – man talar om att gränserna finns där för att man inte ska såra andra. Det ska man förvisso inte, men det är inte därför vi behöver värna om dem  – utan för att ett rasistiskt språkbruk skapar en värld som är farlig att leva i. ”Verkligt” farlig.

Om kollektiv europeisk glömska och fascism

När Geert Wilders parti nu blev tredje största i det holländska valet jublade han över: Mera säkerhet, mindre kriminalitet, mindre invandring, mindre islam. Då kan det vara på sin plats att påminna sig om att nazisterna också kom till makten i demokratiska val. Jag menar, förr försvarade de rasistiska politikerna ändå sig genom att säga att de var emot ”islamism”, inte själva islam. Nu funkar det att säga sådär. Och nu har partiet, som vill förbjuda Koranen och införa skatt på slöjor, en eventuell regeringsplats.

Hur blev det såhär i Europa? Hur är det möjligt att dethär händer i landet där det ständigt finns en hundrameterskö utanför fenomenala Anne Franks Hus, för att nya generationer ska lära sig att det värsta som kan hända i ett samhälle inte bara är en utopi, utan att den kan bli verklighet? Jag förstår det inte. Alla de miljontals européer som är 70 år eller äldre har levat här under de värsta folkmorden i kontinentens historia. Och ändå.

I måndagens Helsingin Sanomat ingick ett reportage där de tiggande romerna hade fotat sin vardag. Logiken var nog att visa ett mänskligt ansikte, även om jag undrar om man inte gjorde lite övertramp i valet av bilder – att visa upp foton på människor som precis ha fått veta att en familjemedlem har dött är kanske inte riktigt vad tidningen väljer att visa i vanliga fall. Bland kommentarerna återkom naturligtvis de hatiska rösterna. ”Varför skaffar de barn om de har det så dåligt!” Intressant nog var det några som kände sig lite hotade. ”De försöker få oss att känna sympati genom bilderna, ge er inte!” menade en. Det är lite märkvärdigt hur man kan få för sig att skriva så på ett forum. Skribenten kan alltså inte ha undgått att känna sympati, men efter en inre kamp bestämt sig för att inte låta veklingen i sig komma fram. Det är smått förbryllande. Den sortens känsloblockering behöver man bara om man är i krig, som jag ser det. Då funkar det inte att se den andra som en människa eftersom man har som uppdrag att döda. Men som finländaren på gatan år 2010, vilket behov har man då av att blockera sin urkänsla av medmänsklighet och uppmana andra att göra lika?

Två missförstånd om mänsklighet

Tänk att under början av 2000-talet trodde man…

Hans Magnus Enzensberger skriver (Suuri muutto – 33 merkintää, i Vastapainos fina bok Erilaisuus) om världskartor. När man tittar på en väderkarta ser man blå och röda pilar som ligger placerade enligt ett ordnat och statiskt mönster, men det går inte att beskriva väder och vind på det sättet. Det normala tillståndet för väder är turbulens, menar Enzensberger. Och det gäller befolkning också säger han. Det går liksom inte att skaffa fram exakta siffror på hur många människor som bor var, för det normala tillståndet för mänsklighet är rörelse. Jag tycker att man ganska lätt glömmer dethär. Det ligger alltså något djupt mänskligt i att flytta runt, och att bromsa mänsklig migration är lika omotiverat som att försöka bromsa vindarna.

Den andra missuppfattningen som har fascinerat mej på senaste tid knäcker Frantz Fanon i sin klassiker Jordens fördömda. Vi har en återkommande vilja av att beskriva konflikter i termer av etnicitet och religion. Lyssna på ordet ”stamkrig”. Det får det att verka som om människor av olika kulturer helt enkelt inte skulle kunna mötas utan att strida. Som om det fanns något i själva religions- eller kulturskillnaderna som triggade bråk. Fanon, som naturligtvis främst är kolonialistkritiker, påpekar att kolonisatörerna lämnade efter sig vissa områden rikare än andra. Vid frigörandet ville

då inte de som bodde på de rikare områdena dela med sig makt och resurser till sina fattigare ”landsmän”, ofta av en annan ”stam” eller språkgrupp. Små skillnader accentueras eller konstrueras då vissa gynnas ekonomiskt framom andra. Att kolonialismen har bidragit till miljontals döda också på senare tid är ingen nyhet, Rwanda kan bara tas som ett exempel, men kanske Fanons idé kan dras längre än såhär. Kanske vi inte alls kan tala om etniska konflikter, kanske vi bara borde tala om konflikter skapade av ekonomiska orättvisor. Det är nämligen inte muslimheten hos en palestinier och judendomen hos en israel som gör att det pågår krig i Mellanöstern. Det handlar om levnadsvillkor och makt.

Att förklara konflikter i termer av etnicitet är dessutom passiverande. En åskådare kan inte göra mycket om denna går omkring med uppfattningen att två folkgrupper bara inte kan komma överens, vare sig de kallas hutu och tutsi/shia och sunni/tamiler och lankeser… När konflikterna analyseras och visar sig handla om ekonomi, levnadsvillkor och förtryck får du och jag en uppgift: att kräva rättvisa, för utan rättvisa får ingen fred.

Mera skonsamt att göra det om natten

Minns sommaren 2009. Det var då som det officiella Europa visade ett fett långfinger åt begreppet människovärde.

2009 var först sommaren då kristna runt omkring Europa reagerade som deras religion påbjöd. I Köpenhamn och Bryssel blev de församlingar som upplät sina kyrkor som fristad för de män, kvinnor och barn snabbt omtalade i pressen. Historiskt hade polisen inte stormat kyrkor så människorna, de med olika öden, mannen på flykt från Irak, den marockanska änkan, teknikstudenten som trots sin pappas belgiska medborgarskap hade fått nej, kunde för några veckor andas ut.

Jag besökte kyrkan Béguinage i centrala Bryssel i juni. Bilderna här är alla därifrån. Det var inga stackare vi mötte utan folk som jobbade på byggen, föräldrar som uppfostrade sina barn, män och kvinnor som stred mot krångliga myndigheter för att få rätt att stanna och arbeta i landet där de inte sällan hade bott i tiotals år. Barn som inte kände till något annat hemland. Den katolska prästen kom in cyklande och började genast tala med människorna. ”Hur går det med din beslutsprocess?” ”Vad hände under demonstrationen igår?” ”Hur står det till med kökskassan?”.

Det har varit lugnande att se att församlingar ställer upp när människor lider nöd. Det borde ju inte vara något förvånande alls över att de gör det, kyrkor har ju tagit hand om samhällets avskum (Sarkozyretorik) sedan medeltiden. Då var de som resten av samhället inte ville höra talas om – pestsmittade, fattiga och handikappade – ju tvungna att förlita sig på kyrkan för sin överlevnad, eftersom vi inte hade några sociala skyddsnät. Idag låtsas vi att vi har sociala skyddsnät, men eftersom dessa inte är tillgängliga för dem som är papperslösa, de som plockar frukt så att den inte blir så dyr, de som städar upp efter våra festivaler, så blir det kyrkan som får hoppa in. Och att ta hand om människor i riktig nöd har väl alltid varit civilkurage.

Kyrkor har alltså ansetts som heliga platser där man kan söka skydd. Är man fascistiskt lagd, som politikerna i Dansk folkeparti, blir man naturligtvis provocerad av sådant. I Köpenhamn gick polisen in i kyrkan Brorsons kirke natten mellan onsdag och torsdag. Där hade irakiska män, kvinnor och barn bott i några månader. Prästen fanns på plats men klarade inte av att se på när de kravallutrustade poliserna omringade irakierna, som hade samlats kring den korsfäste Jesus, säger han. En irakier flydde upp i kyrkotornet och hotade med att hoppa.

I Hbl intervjuas talesmannen i utrikes- och invandrarfrågor för Dans folkeparti. Han stöder polisen och menar att de var ”skonsamma” som gjorde detta om natten. Om det hade varit ljusan dag hade ju alla sett detta och det hade blivit bråk, säger han. Hmmm. Månne inte det uttalandet får stå för sig själv.

—

Jag måste uppdatera min länklista, den är hopplöst outdated. Men läs gärna Roya på samma tema,  Egon om Genèvekonventionen samt Förbannad pacifist som provocerar.

Om ordet kritik

Det finländska xenofobiska partiet Sannfinländarna, som drog hem 10 % av rösterna i EP-valet, kallar sig inte rasistiskt. Trots att en av röstmagneterna önskar att gröna multikulti-hypade tanter skulle bli våldtagna av afrikanska invandrare för att dessas sanna natur skulle uppenbara sig för damerna, och trots en massa annat sällsynt idiotiskt dravel som yttras i partiets namn, hävdar man att det de sysslar med inte är rasism. Det är invandrarkritik, på finska maahanmuuttokritiikki.

Jag fnös först åt deras patetiska försök att leka nyspråk, tills jag häromveckan märkte vilken genomslagskraft de har fått. Nu har jag bevisligen hört ordet ”invandrarkritik” nämnas i både på TV och radio. Ja; filmkritik, litteraturkritik och kulturkritik (som alltså handlar om att se kritiskt på samtiden i den egna kulturella kontexten) är användbara begrepp. Invandrarkritik är INTE ett. Ändå hörde jag nu senast en och annan lärare på ett seminarium om kritisk pedagogik benämna sannfinländarna och deras anhängare som invandrarkritiker. Det har gått hem.

Seminariet var fascinerande, förresten. Det ska bli ett nöje att sätta sig in i kritisk och radikal pedagogik på djupet. Vissa åhörande lärare tvekade inför pedagogik med alltför kritiska element. Endel för att de helt klart blandade ihop två saker: att uppmuntra en elev till att vara kritisk och att uppmuntra till anarki och ”dåliga fasoner”. Man tänkte sig att kritiska elever kanske ger sig på lärarna som personer. Andra ifrågasatte vart skolan är på väg om eleverna verkligen börjar se kritiskt på sin skola och sitt samhälle. Det är i och för sig en berättigad fråga. Men den verkligt intressanta frågan är kanske vad som händer om eleverna inte gör det.

Vi fick se en del statistik om grundskoleelevers attityder till politik och samhälle på seminariet. Finländska unga är genomgående i botten internationellt sett vad gäller politisk aktivitet. Ordet politiker förknippas med ”gamla, dumma, gubbar”. Man har väldigt lite förtroende för partierna. När de däremot sitter vid makten kritiserar man dem inte. Bara var femte nia kan tänka sig att någon gång gå ut och demonstrera för någon sak. Sväng på det, sa föreläsaren. 80% skulle inte gå ut och demonstrera, vad som än hände i samhället. Man litar på auktoriteterna. Sen sa han såhär: under 1900-talet dödades flera människor av andra människor än någonsin under mänsklighetens samlade historia innan dess, sammanlagt. Vad vi behöver, för att undvika folkmord på 2000-talet, är inte människor som lyssnar på auktoriteter utan människor som klarar av tänka kritiskt, tolkar jag hans budskap. Kritik är alltså livsnödvändigt. Men inte den sortens ”kritik” som sannfinländarna låtsas stå för. Kanske det kan sammanfattas såhär:

Kritik kan aldrig riktas mot människor för deras härkomsts/etnicitets/könstillhörighets skull. Kritik måste, ständigt, riktas mot det institutionella.

Uganda år 2049

Tänk att för 50 år sedan, under början av 2000-talet, var levnadsstandarden så låg i Uganda. Ekonomin kommer att gå bättre i framtiden och vi kommer att leva bättre. Så tänker sig ett gäng sista-årets-studerande i gymnasieskolan Lake Bunyoni secondary school i södra Uganda att de kommer att säga år 2049. ”De av oss som lever alltså, för alla kommer vi inte att göra det”, var gruppen överens om. HIV/Aids ses som ett reellt hot i landet med en drygt halv miljon smittade personer.

Inom ramen för en lärarfortbildning fokuserad på globalt ansvarstagande fick jag och fjorton andra lärare möjlighet att besöka Uganda i två veckor. Det blev en blandad dos flyktingläger och skolor och bussåkande och babianer. Det bästa var att vi fick möjlighet att följa med undervisning och undervisa själva. Med gruppen ”senior six” i Bunyonyiskolan, elever i 19-årsåldern, drog en kollega och jag en övning som går till så här:

1. Eleverna/deltagarna skriver rubriker som de tror att kan komma att stå i tidningen år 2049. Bara en rubrik per lapp.

2. Ledaren gör ett fyrfält på tavlan med två axlar: sannolikt – inte sannolikt, önskvärt – inte önskvärt

3. Deltagarna går upp, presenterar sina lappar och placerar dem i den ruta där gruppen anser att den hör hemma. Om gruppen är oenig diskuterar man och röstar till sist om var rubriken hör hemma.

Det roligaste med övningen var att se vilket framtidshopp som fanns. Ingen i klassen tänkte sig att Uganda skulle få det sämre ekonomiskt i framtiden. Visserligen fanns det inte så mycket hopp om välfärd som kommer inifrån, man tänkte sig däremot att teknik som utvecklas på andra håll i världen blir billig och kommer Afrika till gagn. När jag gör motsvarande övningar med finländska unga tänker de sig att de själva kommer att komma med de nya uppfinningarna som räddar världen. Jag är övertygad om att det kollektiva självförtroendet, inte bara specialiserade utbildningar, spelar roll när det gäller att komma med idéerna som räddar världen. När man tror på sin förmåga att lyckas är man redan halvvägs.

Den kanske ivrigaste diskussionen handlade om lappen ”World population 20 billion” som på tavlan har hamnat i rutan inte önskvärt – inte sannolikt. Befolkningstillväxt visade sig vara ett hett tema i Uganda, där familjer med 10-12 barn är ganska vanliga. En deltagare i framtidsseminariet tyckte att befolkningsökningen var Ugandas största problem, medan en annan framhöll att mera människor betyder mera idéer och möjligheter. Det visade sig inte vara ovanligt att ditresta européer påpekade att ugandaborna borde satsa på att skaffa mindre familjer för att ha en ekonomiskt hållbar situation. Attityden andas kolonialism (vi tror inte att flera sådana som ni är en lösning på er situation utan bara problem) men är dessutom ovetenskaplig eftersom utvecklingsekonomisk teori visar att det enda som får ner familjestorlekarna (på gott och ont) är ökad välfärd. Bashälsovård, skola för alla. Så fort man börjar kunna lita på att barn ska överleva sin femårsdag börjar man planera att ha färre barn. Så har det sett ut i land efter land.

En av de intressantaste bekantskaperna i Uganda var förresten Ambrose Kibuuka Mukiibi, en samhällsvetare med en vision om ny pedagogik i Ugandas skolor. Ambrose bjuds in av regeringen som expert och sitter i TV-soffor när det handlar om att förnya skolorna i landet. Och där cynikerna svartmålar regeringens ambition om grundskola för alla – för att klasserna blir så stora – säger Ambrose att det inte handlar om klasstorlekar utan om ett nytt sätt att se på pedagogik. ”Det man kan göra med 40 elever kan man också göra med 60” säger han och då känner man sig lite petig som klagar när den största gruppen man har är 23.  Och även om det låter lite väl optimistiskt – självklart behövs det resurser och nyanställningar också – pekar Ambroses syn på det som jag tror att behövs, en vision om utbildning som nyckeln till en bättre framtid. Jag frågade Ambrose vad han säger åt dem som menar att befolkningsökningen borde förhindras med olika sanktioner. ”Det är inte vår uppgift att gå in i folks sovrum” sa han.

Själv är denna akademiker förresten född på 1970-talet i en hydda som det tionde barnet av elva.

En tyst minut som blev av och en som inte blev det

Gruppen Mothers Across the World for Gaza ordnade idag minnesstunder omkring i världen för de barn som dog i attackerna mot Gaza. Förutom i Helsingfors samlades man i bl.a. Amman, Kapstaden, Manchester och Palo Alto för att hedra offren och visa solidaritet med deras familjer. I slasket och regnet vid Gamla kyrkans park lästes namnet och åldern upp på alla de nästan trehundra barn som mist livet. Vi fick varsin lapp med namnet på ett offer. På min lapp, som snabbt blev helt blöt, stod det Ahmed Riad Mohammed Al-Sinwar, tre år.

Vi var inte många, kanske 30-40 personer. Rätt många pensionärer och så några barnfamiljer.

Jag stod förresten en stund och talade med en 12-årig Ali på minnesstunden. Han är ordförande för elevkåren i sin lågstadieskola och berättade att han och hans vänner hade föreslagit att eleverna under en morgonsamling skulle hålla en tyst minut för de barn som har dött i Gaza. Först tyckte lärarna att det var en bra idé, men när vicerektorn fick reda på planen satte hon stopp för den.

Det är något som känns så ledsamt med Alis historia. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Ett samhälleligt engagemang och aktivitet ska uppmuntras i skolan sägs det i varenda redogörelse, men det verkar som om man med de orden hade tänkt sig att eleverna skulle göra något neutralt samhälleligt. Som att rösta i elevkårsval och ordna städtalko eller jag vet inte vad. Kanske skriva brev till kommunens politiker om att få en cykelväg. Om en gymnasieklass ordnar gatufest eller kedjar sig fast vid ett rivningshotat bibliotek, då har det samhälleliga engagemanget gått för långt. Helt som om det fanns neutralt samhälleligt engagemang. Helt som om aktivt deltagande var något annat än aktivism. Scoutsjal är okej, palestinasjal är fel.

Eller är det 12-åriga Ali som är fel person? Hade reaktionen hos vicerektorn varit en annan om hans familj inte hade haft rötter i Palestina? Om någon genomfinsk Liisa bara hade sett bilder av attackerna och föreslagit den tysta minuten? Inte?

Idag läser jag Organisk Intellektuell om strukturell diskriminering, Roya om israeliska Likuds syn på Palestinas rätt att existera och Anna Wester om Sydafrikanska hamnarbetare som protesterar. Och dessutom Paavo Arhinmäki om Lex Nokia och de Grönas ambivalens.

Går det att tortera fram snällare grannar?

Är Israels attack mot Gaza berättigad? frågade Finlands största dagstidning i en nätgallup HS.fi den 29.12.2008. Hela 39% svarade ”JA”. Inte för att finländare skulle vara något särskilt fredsälskande folk direkt, men riktigt så glada i att se blodbad trodde jag inte att man var här. Men så är infokriget på nätet, förutom att ingen dör här, lika intensiv som den på marken. På bloggen Motbilder finns en bra genomgång om hur det kan gå till. Teorierna verkar stämma ganska bra in på finska förhållanden, t.ex. bland de kommentarer som massproduceras efter nyheter på t.ex. HS.fi.

Hur i all världen går det att kalla massakrerna för ”berättigade” överhuvudtaget? Jag antar att det har att göra med t.ex. beskrivningarna av Hamas. Människor tycks på allvar tro att organisationen bygger sina högkvarter nära sjukhus och skolor för att vinna sympati via antalet civila offer. Smaka på den tanken. Vi hoppas att så många av våra barn och sjuka som möjligt bombas och skjuts ihjäl, för att folk ska börja gilla oss? Jag undrar om de som tror att Hamas strategiskt placerar ut sina militära mål bland civila har sett en karta av Gaza? Kolla! Google Earth t.ex. Remsan är överbefolkad och full! Det är ett enormt flyktingläger med bara gator och tättbebyggda hus! Det finns ingenstans att ta vägen trots att de uppmanas att lämna sina hem. Vart ska alla barn, gamlingar, kvinnor eller män gå när markanfallet kommer? För de är faktiskt människor, de som bor på Gaza, också de som dör som råkar vara män och därmed inte räknas som civila. Tro det eller ej, men också de som gillar Hamas är människor. Jag känner bara en, W från Ramallah. Han är barnläkare. Han tycker för övrigt inte att Israel ska bort från kartan. Han har räddat livet på flera, inte dödat en enda. Han har Alfons Åberg översatt till arabiska i sitt mottagningsrum. Dethär säger jag inte för att jag skulle stöda Hamas politiskt sett, utan för att människor är människor. Och för att jag upplever att det måste påpekas.

Ett annat sätt att rättfärdiga blodbadet är att säga att det finns ett litet gäng elaka hamasmän som förstör – och att det är dessa Israel nu ”städar ut” för att ge rum åt mera moderata palestinier. Men ”Hamas” är nog mera än ett antal skäggiga män. De unga världsvana palestinier jag känner bäst bor på Västbanken och är minsann inga hamaskramare, men har i sina facebook-statusar på sista tiden blivit helt klart mera bestämda i sin åsikt – att Palestina ska stå upp mot ockupanten Israel. Esbati ger ett exempel på samma fenomen. De senaste dagarnas protester på Västbanken tyder på att det går just så. Men det kan väl inte finnas någon som på allvar tror att det går att mörda ett folk för att göra de överlevande mera moderata?

Det som mest fick mig att må illa idag var när jag läste spekulationer om orsakerna till attackerna. Ja, inte handlade det om att få Hamas att sluta skjuta raketer eller tappa mark. Det ska nämligen bli val i februari och Tzipi Livni ska visa att hon minsann också kan vara hård. Antar att det behövs såhär mycket palestinskt blod för att visa att en kvinna kan leda landet Israel. Det är så fruktansvärt nedvärderande av människoliv att jag önskar att jag inte hade läst det. För gazabornas skull, men också för att jag fick ett mail nyss – av en människa jag känner och bryr mig om, en som mot sin vilja har blivit inkallad av sitt lands, Israels, armé, och som är någonstans på vägen till Gaza just nu, jag vet inte med vilka order.

Mänsklighetens karma låg rejält på minus när 2009 inleddes.

Lite repetition: De palestinska områdena är OCKUPERADE av Israel. Israel tömde visserligen Gaza på bosättningar 2005, men har sedan dess kontrollerat dess luftrum och vatten och hållit dess 1,5 miljoner invånare belägrade, orsakande en humanitär katastrof, hopplöshet och total ekonomisk kollaps.

För bättre läsning på temat, kolla absolut in Mustafa Barghouti, Rawia Morra, Motbilder, Esbati, Paolo Pissoffi.

Political Helsinki

I can’t believe that 50 years ago, in the early 21st century, there were people who said that young people don’t care about politics. They said this because some people chose not to vote in elections. They didn’t consider other methods of political activity as anything of value. People dressed up as Smurfs dancing for free public transport, for instance, was seen as vandalism. Making an installation of doors in order to raise awareness about homeless people got the same kind of attention. The picture up on the left is what used to represent politics in these days, the Parliament building and a statue of the first president Ståhlberg. On the right are the official party lists with candidates to choose from, taken back in October 2008. Below are some examples of activity that was considered unnecessary and a little suspicious. This is portrayed by the presence of police cars never far from these manifestations.

Finally, here’s a question for you: out of these two pictures below, pick out the one that shows action seen as an annoyance in the city and that, according to several city officials should be banned?

Gud välsigne ditt företag

I tv-debatten mellan Palin och Biden för några dagar säger Palin, på temat corporate America, något om att hon verkligen känner för Exxon Mobil. Det är visserligen storföretagens VD:ar hennes hjärta blöder för, men när hon säger det låter det verkligen som om företagen de som hennes känslor riktas till. Det känns väldigt början av 2000-talet att ge företag mänskliga drag. Eller vad sägs om DN’s beskrivning av hur finanskrisen drar sig fram över Tyskland? En bank som kämpar för sin överlevnad? Den ligger alltså där i respirator och flämtar, eller förblöder den? Det handlar om timmar, säger man. Som om bara en tillräckligt skicklig läkare kunde dyka upp som en hjälte och rädda livet på banken. Inte en helt unik tanke, när IMF grundades var en av aktiviteterna att skicka s.k. money doctors ut till ekonomiskt drabbade länder för att ställa ekonomin i ordning. Och även om det fanns vissa ekonomiska brister som kunde rättas till med ekonomisk expertis – t.ex. att det inte lönar sig att trycka mera pengar – så är det en missuppfattning att ekonomi skulle kunna skötas på samma sätt som medicin.

Men nu är det faktiskt så att den där tyska banken inte lider. Företag har inte känslor, de kan inte bli sårade eller kränkta. Företag ”kämpar” inte, som i DN’s ingress. Människor kämpar. Människor råkar i kläm. Det blir inte lite absurt när företag garanteras mänskliga rättigheter, socialt skyddsnät och integritet samtidigt som dessa fråntas från människorna. Det är vad jag ville säga idag.