Början av 2000-talet

-what the afterworld will be saying about these days

Archive for the ‘demokrati’ Category

”En diktator kan de facto hålla en del våldsamma krafter under kontroll”

Posted by Pia på onsdag 16 mars 2011

I likhet med mitt tidigare inlägg beskriver Johan Candelin idag i Radio Vega hur sättet att tala om en folkgrupp hänger ihop med hur den kommer att behandlas. När ”hjärntvätten har haft effekt” så följer våld säger han, och poängterar medias ansvar. Va bra, jag håller fullständigt med.

Bästa Johan Candelin. När du sedan i nästa andetag (03.40) berättar att det som mest oroar dig är klyftan mellan den ”muslimska världen” och ”Väst”, så gör du precis det som du varnar för i början. Jag beklagar stort dels att du gör det, dels att redaktören för programmet inte sköter sitt jobb och pekar ut det här, så att vegalyssnarna nu lockas att tro att en diktator vore bättre än demokrati åt muslimerna. Du får oss att tro att muslimer är fundamentalt annorlunda människor än ”oss” andra. Skäms, båda.

”När vi hör demokrati, tänker vi positivt och bra tecken – ja, nu blir det som hos oss” säger Candelin. Men så börjar han med sin egen kampanj för att förklara att vi inte ska tro att de är som vi. Candelin refererar, så vitt jag förstår, till denhär undersökningen. Jag hittar, trots letande, inga bevis på de siffror han citerar i etern – att 82 % av egyptierna skulle förespråka stening för otrogna. (Däremot t.ex. att ”Asked about extremism around the world, 30% of Egyptians were very concerned about Islamic extremism and 40% were somewhat concerned.”)

Och, helt i enlighet med Candelins visa ord i början, får sättet att tala om människor implikationer för hur man förhåller sig till dem. Själv hävdar han, helt på allvar, att: ”En diktator kan de facto hålla en del våldsamma krafter under kontroll” – och utan att journalisten reagerar (hallå, YLE, vilka var era värderingar nu igen?). Det är ingen överraskning att många egyptier vill att islam ska få komma in i politiken – de har ju faktiskt varit totalt utestängda under Mubarak. Men, lika lite som egyptierna ska komma och föreslå en diktator åt oss – där var femte stöder sannfinländarna och en handfull procent stöder kristdemokraterna – ska någon göra det åt Egyptens folk.

Jag ska erkänna att jag inte hade någon aning om vem Candelin är eller vad han gör, men lite googling gör klart att han är aktiv i martyrkyrkans vänner. Jag har inget att säga emot att man ber för förföljda. Men det kan eventuellt färga ens syn på den där nödvändiga dialogen som Candelin väntar på. Detta kanske Vegas lyssnare borde ha fått höra också. Vi ska naturligtvis stå upp för minoriteter i hela världen. Men det är inte helt fel att börja med att bekämpa islamofobin här hemma. Och den följer just det mönster Candelin talar om – först kommer ord ”de är inte som vi”, sen kommer diskriminering, trakasserier och våld. En högaktuell, bra text om ”klyftan mellan muslimer och väst” och om islamofobi finns här.

Förresten: ”Det var en jätteöverraskning för alla” säger Candelin om demokratirörelserna i Nordafrika – då undrar jag vem han räknar som ”alla”. T.ex. Asef Bayat, Stanford-sociologen som skrev den läsvärda boken Life as Politics – How ordinary people change the Middle East (2010) menade att någonting måste hända, snart.

Annonser

Posted in citat, demokrati, Finland, manipulering, media, rasism, rädsla, religion, värderingar | 1 Comment »

Två som flyter

Posted by Pia på lördag 24 april 2010

På temat Kalla Kriget dök en elev upp med en fråga: om Väst enligt läroboken kännetecknades för att vara demokratiskt, varför stod då DDR för Deutsche Demokratische Republik? Öst och Väst var ju varandras ideologiska motsatser. Nu tänkte jag inte här ge mej in på en analys av dylika beskrivningar i läroböcker, det som är mitt levebröd för tillfället, men svaret jag gav eleven var naturligtvis att demokratiskt är något som båda sidorna ville kalla sig själva och ta avstånd från den andra. Naturligtvis så att man i Öst menade att det inte kan finnas äkta demokrati där det finns klasskillnader medan man i Väst menade att det inte finns äkta demokrati om man bara har ett parti att rösta på eller där alla åsikter inte kan komma fram (varpå man för att knyta till idag kan fråga sig om två partier egentligen är så mycket bättre än ett (i länder med majoritetsval), eller om det räcker med att alla åsikter får komma fram om vissa kan betala sig fram till betydligt mera synlighet osv osv, lärarsvar har väl aldrig kännetecknats för att vara korta)

Demokrati alltså är ett typexempel på en flytande signifikant, ett begrepp som ingen diskurs har lyckats fånga och knyta fast. Ett annat exempel, ett som kanske känns mera aktuellt, är begreppet trygghet. Jag har reagerat lite på hur ordet trygghet har använts på sista tiden.

Föreställ dig t.ex. en person som jobbar inom trygghetsbranschen. Vad gör personen?

Inför fotbolls-VM har man talat en del om att öka tryggheten i Sydafrika. Vad betyder det?

Jag skulle vilja hävda att trygghet tidigare har haft mera att göra med att människor vet att de kommer att klara sig, att de inte råkar i knipa. Trygghet i Sydafrika kunde då alltså benämnas som att sydafrikanerna inte skulle behöva vara rädda för att bli tvungna att flytta från sina hus, att familjer i Sydafrika inte skulle behöva oroa sig för hur de ska klara sig i framtiden. Men att öka tryggheten i Sydafrika handlar på detaljplan inte om det utan om att de turister som kommer dit inte ska behöva bli rånade eller rädda för att bli rånade.

Det tänkte jag nu på, i ett litet försök att återuppliva denhär dödssuckande bloggen.

Posted in demokrati, fattigdom, filosofi, ideologier, rädsla, Uncategorized | 3 Comments »

EU och demokratin

Posted by Pia på måndag 2 november 2009

Bästa EU-medborgare, du ska snart få en president. Detta kanske inte känns särskilt angeläget. Själv orkar jag inte ens googla fram om nyheten om att presidenten ska väljas denna vecka stämmer, men jag vill minnas att dom sa så på radio häromdagen. Annat som kanske vore värt att googla fram är vilka befogenheter vår president kommer att få, samt vem som väljer honom/henne ocDSC_0249h hur han/hon kan störtas ifall det visar sig nödvändigt enligt oss, det europeiska folket.

Det är detdär med folket och så detdär med EU som jag har funderat på lite, sedan jag stötte på denhär artikeln. Jag hade liksom missat att man överhuvudtaget övervägde att göra Tony Blair till president över EU. Fatta. Man gör en grundlag som man säljer som en vinst för demokratin – bara för att placera mannen som ignorerade de miljontals protesterande människornas vilja och hittade på en lögn för att hänga med och invadera Irak. Fast nu handlar ju artikeln just om att Blair kanske är lite för magstark. Så man har en liten lista på alternativ till honom längst nere (siffrorna anger oddsen):

The alternative front-runners

Jan Peter Balkenende 4/1: Current Dutch PM, a Christian Democrat once described as a ‘petit bourgeois Harry Potter’

Jean-Claude Juncker 5/1: Prime Minister of Luxembourg, author of the Maastricht Treaty and therefore creator of the euro

Paavo Lipponen 6/1: Former PM of Finland, a social democrat who supported the Iraq war but is not a toxic figure in Europe

Mary Robinson 8/1: Former president of Ireland and UN human rights chief whose odds at Ladbrokes shortened yesterday

…kanske inte alltför muntert. Jag vet inte om jag förstår hur en småborgerlig Harry Potter skulle vara som president, men inte känns det särskilt trösterikt.

Posted in demokrati, EU | Leave a Comment »

En tyst minut som blev av och en som inte blev det

Posted by Pia på söndag 8 februari 2009

n547942762_1430012_4450Gruppen Mothers Across the World for Gaza ordnade idag minnesstunder omkring i världen för de barn som dog i attackerna mot Gaza. Förutom i Helsingfors samlades man i bl.a. Amman, Kapstaden, Manchester och Palo Alto för att hedra offren och visa solidaritet med deras familjer. I slasket och regnet vid Gamla kyrkans park lästes namnet och åldern upp på alla de nästan trehundra barn som mist livet. Vi fick varsin lapp med namnet på ett offer. På min lapp, som snabbt blev helt blöt, stod det Ahmed Riad Mohammed Al-Sinwar, tre år.

Vi var inte många, kanske 30-40 personer. Rätt många pensionärer och så några barnfamiljer.

Jag stod förresten en stund och talade med en 12-årig Ali på minnesstunden. Han är ordförande för elevkåren i sin lågstadieskola och berättade att han okuva-208ch hans vänner hade föreslagit att eleverna under en morgonsamling skulle hålla en tyst minut för de barn som har dött i Gaza. Först tyckte lärarna att det var en bra idé, men när vicerektorn fick reda på planen satte hon stopp för den.

Det är något som känns så ledsamt med Alis historia. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Ett samhälleligt engagemang och aktivitet ska uppmuntras i skolan sägs det i varenda redogörelse, men det verkar som om man med de orden hade tänkt sig att eleverna skulle göra något neutralt samhälleligt. Som att rösta i elevkårsval och ordna städtalko eller jag vet inte vad. Kanske skriva brev till kommunens politiker om att få en cykelväg. Om en gymnasieklass ordnar gatufest eller kedjar sig fast vid ett rivningshotat bibliotek, då har det samhälleliga engagemanget gått för långt. Helt som om det fanns neutralt samhälleligt engagemang. Helt som om aktivt deltagande var något annat än aktivism. Scoutsjal är okej, palestinasjal är fel.

Eller är det 12-åriga Ali som är fel person? Hade reaktionen hos vicerektorn varit en annan om hans familj inte hade haft rötter i Palestina? Om någon genomfinsk Liisa bara hade sett bilder av attackerna och föreslagit den tysta minuten? Inte?

Idag läser jag Organisk Intellektuell om strukturell diskriminering, Roya om israeliska Likuds syn på Palestinas rätt att existera och Anna Wester om Sydafrikanska hamnarbetare som protesterar. Och dessutom Paavo Arhinmäki om Lex Nokia och de Grönas ambivalens.

Posted in aktivism, barn, bilder, demokrati, Finland, Israel, krig, lärare, människor, mänskliga rättigheter, militarism, ockupation, Palestina, politik, skola | 3 Comments »

Political Helsinki

Posted by Pia på torsdag 23 oktober 2008

I can’t believe that 50 years ago, in the early 21st century, there were people who said that young people don’t care about politics. They said this because some people chose not to vote in elections. They didn’t consider other methods of political activity as anything of value. People dressed up as Smurfs dancing for free public transport, for instance, was seen as vandalism. Making an installation of doors in order to raise awareness about homeless people got the same kind of attention. The picture up on the left is what used to represent politics in these days, the Parliament building and a statue of the first president Ståhlberg. On the right are the official party lists with candidates to choose from, taken back in October 2008. Below are some examples of activity that was considered unnecessary and a little suspicious. This is portrayed by the presence of police cars never far from these manifestations.

Finally, here’s a question for you: out of these two pictures below, pick out the one that shows action seen as an annoyance in the city and that, according to several city officials should be banned?

Posted in demokrati, fattigdom, Finland, människor, mänskliga rättigheter, medborgarjournalistik, media, mysterier, offentliga rum, politik, reklam, samhälle, val, yttrandefrihet, _english | 2 Comments »

Kort om kommunalval

Posted by Pia på lördag 18 oktober 2008

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fanns det offentliga tjänster. Så tänker sig Martti att vi säger år 2055. Det är kommunalval på gång i Finland och väljare och uppställda ska i kandidattest ta ställning till frågor som ”Vilkendera ska kommunen hellre dra in på, hälsovården eller skolan?” I stället för att prata om de otaliga misslyckanden som privatiseringarna av t.ex. taxi för handikappade, skolmat, skolstädning osv har bjudit på vill man ha förslag på nya privatiseringar.

Jag tror annars att kandidattest är en ganska bra uppfinning eftersom de jämställer kandidaterna, i dem har en ny kandidat från ett litet parti lika stor chans att synas som en etablerad veteran. Det alltså förutsatt att testen är vettigt formulerade. I MTV3’s test har man försökt sig på att mäta värderingar på ett ganska misslyckat sätt tycker jag. Där ska du matchas ihop med en kandidat utifrån påståenden som ”Att gå i kyrkan hör till mina vanor” ”Jag ser mej själv mera som en hemmafru/hemmaman än en karriärtyp” samt ”Jag trivs som singel/frånskild”.  Snacka om relevanta frågor. Det är också ofattbart att inget av kandidattesten har berört skolfrågor ur ett ”ungdomar-som-mår-illa-perspektiv” trots två skolmassakrer inom ett års tid. Kanske det är för svårt och stort att säga något konkret om. Men jag förstår inte hur skolfrågor inte kan vara det allra största diskussionsämnet i dethär valet.

Trafiken är ett återkommande tema i Helsingfors lokalpolitik. Socialdemokraterna, de gröna och vänstern är officiellt för trängselavgifter. Samlingspartiets representant menade under vår skolas valdebatt att trängseln i trafiken mest beror på ”onödiga vägarbeten”. Barndagvård och hälsovård ska förresten inte bli avgiftsfria eftersom de som använder dessa tjänster kan betala, sägs det. Det lönar sig alltså att ta ut avgifter där det går. Från samma håll menar man å andra sidan att trängselavgifter är fel. Men är inte privatbilister perfekta exempel på sådana som kan betala och som det skulle löna sig att ta ut lite avgifter av?

Den bästa kommentaren efter vår valdebatt i skolan kom av en nia som inte var alltför nöjd. Det låter bra, men vad tänker dehär partierna göra sen? Kan de lova att de kommer hit och pratar med oss också då när det inte är val?

Bra grejor att läsa idag är Monbiot om likheterna mellan ekonomisk och ekologisk kollaps, Ekonomikommentarer om att öka de offentliga utgifterna, och så Betraktarens öga, som (under provocerande rubrik) välkomnande ifrågasätter begreppet islamofobi. Jag tycker inte heller att det är ett särskilt bra ord för den typen av rasism.

Posted in demokrati, ekonomi, Finland, politik, privatbilism, privatisering, rasism, samhälle, val | Leave a Comment »

Om nationalism

Posted by Pia på måndag 18 augusti 2008

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fanns det länder. Så tror Ricardo från Mexiko att vi kommer att kunna säga år 2055. Han menar att de nationalistiska mastodontprojekten kommer att implodera. Vad vi får i stället har inte Ricardo någon säkerhet om.

Saeb Erekat uttryckte sig lite likadant i somras när han tog emot vår ”delegation of educators” på besök i Palestina och Israel. Den mannen kan tala. (Vårt besök var inklämt mellan John Kerry och Gordon Browns rådgivare förresten) Hursomhelst så menade Erekat att 2000-talet inte handlar om nationalism. Det gör att han vågar se hopp för sitt folk, palestinierna. I flera arabländer säger nämligen den högsta ledningen en sak medan befolkningen tycker annorlunda. Därför dansar t.ex. Egypten efter Israels pipa trots de brott som Israel begår mot palestinierna framför ögonen på dem.

Mycket annat sa Erekat också. T.ex. att han är en misslyckad förhandlare eftersom hans förhandlande inte har lett till förbättringar för palestiniernas situation. Att ingen är immun mot rasism, inte heller de som själva blir utsatta, alla kan bli rasister. Att amerikanska diplomater förkovrar sig i kulturträning innan de ska åka till Indien eller Ostasien, de lär sig äta med pinnar, buga och le på rätt ställen, men när de träffar arabvärldens representanter säger de i stället bara vad de kräver av dem. Att den som säger att araber inte är redo för demokrati är en rasist.

Och en massa annat som jag skulle blogga om om det fanns tid, men nu har skolan börjat och dygnets timmar tar slut. Skulle gärna köpa en dag och bara läsa allt intressant som skrivs i cyberspace.

Posted in demokrati, ideologier, Israel, kultur, Palestina, rasism | 3 Comments »

Finlands fula regering

Posted by Pia på torsdag 7 augusti 2008

En som jag känner beklagade sig nyligen över att man på hennes arbetsplats, ett ministerium, tycks ha svårt att nå höga poster om man har socialdemokratisk bakgrund eller ingen uttalad politisk bakgrund alls. ”Alla märker att det är så”, menade hon. Idag har det berättats att president Tarja Halonen lägger sig i regeringens utnämningspolitik på inrikesministeriet. Inrikesminister Holmlund är sur. ”Personens politiska bakgrund har inget med saken att göra” säger hon, som föreslår Ilkka Laitinen för posten. Vänta nu, låter det namnet inte bekant? Han har gjort en karriär inom EU:s gränsbevakningsorgan Frontex som jag skrev lite om för ett år sedan. I en tidningsartikel luftar han sin människosyn angående ”illegala invandrare”. De kan bli ”priset EU betalar för mera öppenhet” mellan länderna, menar han: ”När människor väl har kommit in i zonen, oavsett om det är legalt eller på annat sätt, är de fria att röra sig i alla medlemsstater”. Grymma tanke. Fria?! Att dessa (per definition onda) människor skulle få röra sig fritt?!?!

Jag tycker alltså att Tarja Halonen gör rätt i att använda sin lagenliga makt och ifrågasätta regeringen. Särskilt som inrikesministeriet redan från början har ett rykte om sig att vara främlingsfientligt. Den som har sett en viss video som undertecknad filmade förra året minns kanske att parlamentsledamot Petri Salo ser ”lösningen på problemet” med invandrare i att ge samlingspartiet just inrikesministerposten (det skrattar han rått åt där på slutet). Nu har de alltså sitt ministerium och vill sätta en gränsälskare på en hög kanslipost. Kanske minister Holmlund är alltför ”mesig” och behöver en man vid sin sida som vågar fatta hårda beslut? Äckligt, säger jag. Socialdemokraternas ledare Jutta Urpilainen påpekar förresten att regeringen har glömt jämlikheten mellan könen i sina utnämningar. Ja, det är ju också en del av det hela. Imorgon ska beslut fattas i frågan.

Dagens tips: Paolo Pissoffi om ett skrämmande alternativ till efterträdare för Olmert. Lyssna på Subcomandante Marcos hos Tommy1960. Och Badlands Hyena fortsätter vara justsådär ”härligt fräscht nyskapande” och visionära.

Posted in demokrati, EU, Finland, ideologier, migration, militarism, nyheter, polisstat, politik, samhälle | Leave a Comment »

Striden om narrativet trappas upp

Posted by Pia på söndag 20 juli 2008

Jag kände mej inte så lite priviligerad som fick delta i denhär konferensen på Abu-Dis universitetet i östra Jerusalem för några veckor sedan. Riktigt, riktigt suveräna tal levererades ett efter ett annat. Och det är lätt att vara cynisk – vad hjälper det Nora jag skrev förra inlägget om att ett gäng akademiska och andra tilltyckare samlas för att prata om sin syn på Mellanöstern? Men jag ska börja med det optimistiska.

För tio år sedan, när Israel firade sitt femtioårsjubileum, var det knappast någon som hade hört ordet Nakba. Det att över 100 intellektuella brittiska judar deklarerade att de inte tänker fira sextioårsdagen eftersom de inte stöder Israels politik är något som tyder på en förändring. Richard Falk var den mest optimistiska talaren under den avslutande debatten. Vi måste tro på omöjlighetens politik, det är den som kan ge fred, menade han.

Det är lätt att dras med i Falks visioner. Jag bekantade mej med ett antal organisationer som alla har startats under de senaste tio åren, med syfte att bredda narrativet, t.ex. ICAHD med sina tuffa tanter, Breaking the Silence och Zochrot – organisationen som vill göra nakban känd bland israeler och placerar ut skyltar kring Tel Aviv med texter som ”här fanns en skola”. Zochrot ordnade förresten för någon månad sedan en konferens om de praktiska konsekvenserna av rätten att återvända. Man koncentrerade sig inte på OM palestinierna som fördrivits från sina hus skulle få återvända, utan HUR det skulle göras.

För två år sedan hade jag inte hört talas om Youtube, för ett år sedan visste jag inte vad Facebook var. Vem vet vad nästa sociala nätverksverktyg kan göra? Nu skulle nog Nora fnysa åt mej igen – vad hjälper det palestiniernas dagliga kamp att bratsen har fått nya internetsidor att hänga på? Men om det är en front som gör mej till en optimist så är det faktiskt de nya medierna. Richard Falk påpekade att internationell rätt stöder palestiniernas krav på att få återvända och sluta vara ockuperade, hur man än vrider och vänder på saken. Jag tror att situationen har fått fortgå så länge för att folk inte har vetat vad som händer. Man har kunnat hålla händerna för öronen och låtsats att man är neutral så länge man inte ”tar sida”. Man har inte vetat. Men att inte ta sida är att mena att ockupation är helt okej. Och det tror jag inte medvetna människor tycker.

Men slaget är inte vunnet för den delen. Ockupationen håller på för fullt. Bosättningarna, särskilt de runt Jerusalem, byggs nu ut i aggressiv takt. En palestinier som hör till en organisation, ingen skillnad vilken, kan när som helst vänta sig att bli slängd i fängelse. Och för narrativets del går det också hetare till. Så tolkar jag det i alla fall när bloggare hotas för att de skriver om Israel. Jargongen blir elakare också. Efter en tio dagars tur i Israel och Palestina var den överhängande frågan som två amerikanska lärare hade bara en: Hur ska jag kunna undervisa om vad som händer här utan att bli stämplad som antisemit eller självhatande jude? Phyllis Bennis hade ett svar, medan hon dippade pitabrödet i hummus på en restaurang i Jerusalem dendär julikvällen: det kan ni inte. Det finns alltid någon som kommer att slänga det fula ordet i ansiktet på er för att tysta ner er kritik av staten Israel. Men ge er inte för det, historien kommer att visa att ni har rätt.

Posted in aktivism, bloggande, demokrati, Israel, mänskliga rättigheter, medborgarjournalistik, media, ockupation, optimism, Palestina, politik | 4 Comments »

Människor som resurs

Posted by Pia på söndag 15 juni 2008

I början av dokumentären Zizek! säger Zizek själv på en föreläsning i Buenos Aires något om början av 2000-talet som lite hänger ihop med mina senaste bloggposter. När jag var ung, säger han, diskuterade man vilt kring vilken ideologi som var bäst i längden, kapitalismen eller kommunismen eller något annat system. Idag finns det inget att diskutera, det är global kapitalism som är det enda rätta. Folk föreslår inte på allvar några andra system. Ett annat drag för denhär tiden är det återkommande pratet om vår undergång: dödliga virus, naturkatastrofer, miljöhot. Vi har lättare att tänka oss jordens undergång än den globala kapitalismens undergång, alltså. Så sa Zizek.

Men den som vill hitta det typiska för detta decennium behöver såklart inte lyssna på filosofer, det räcker med att gå ut. I ett stort köpcentrum i Helsingfors spelade lite 2000-tal upp sig framför mina ögon när ett berusat medelålders par stod och höttade med sina nävar och skrek de fulaste rasistiska ord jag har hört på finska åt ett gäng 12-åriga pojkar. När mannen sedan började springa efter pojkarna och hota med stryk larmades polisen på plats av väktarna, men också av åtminstone en av pojkarna. Och vad gjorde de fyra poliserna som var där på någon minut? Tre av dem ställde sig vid paret, lugnade ner mannen och tog upp hela hans historia. Den fjärde cyklade runt invandrargänget som om de vore boskap som måste hållas i styr. Några av pojkarna försökte berätta sin version av historien men så vitt jag såg tog polisen inte ens fram ett anteckningsblock.

Kanske jag bara såg vissa delar av vad som hände. Kanske det hade varit ett bråk innan, kanske pojkarna fick sin möjlighet att berätta sina versioner efteråt. Ändå kändes det (ännu en gång) som att någonting är fundamentalt fel i ”debatten om invandrarna”. I Åbo har man efter en utredning kommit till slutsatsen att vi måste se invandrarna som en resurs, berättar Motkulturfonden. Jag undrar hur jag skulle känna mej om någon sa att någon annan måste börja se mej som en resurs. Inte skulle jag känna mej särskilt delaktig. Och det är vad jag tror att är det största problemet, denna eviga jargong om hur VI kan förhålla oss till DEM. Från det till synes snälla -hur VI kan hjälpa DEM (ett absurt danskt exempel här), – till hur VI kan analysera, mäta och utreda DEM, -till det osmakliga hur VI kan undgå att ha att göra med DEM (debatten på Helsingin Sanomat efter uppgifter om att var femte grundskoleelev i huvudstaden snart kommer att ha utländsk bakgrund bemöttes med inlägg om hur långt ifrån Helsingfors familjerna nu måste flytta för att kunna säkerställa etniskt homogena finska klasser).

Jag kan riktigt höra de cyniska kommentarerna. Vad är det VI borde göra då? och har naturligtvis inga färdiga nycklar till lyckad integreringspolitik. Själv skulle jag bli lite ledsen om jag hade litat på att polisen skulle komma och lyssna på min historia bara för att märka att man inte var intresserad av den utan av att hålla mej och mitt gäng i styr. Jag skulle inte känna mej särskilt hemma om man över mitt huvud funderade på om jag ska ses som en resurs eller inte, om jag ska ses som ett problem eller som ett par nya händer i vården. Eller om jag upplevde att mina kompisar bara syns i medierna ifall någon begår ett brott eller om det är multikulturell temadag i förorten och någon vilsen reporter dyker upp. Ska det vara så svårt att lyssna på varandra egentligen? Kunde vi kanske öppna detdär VI-ordet lite och visa det, inte bara i ord utan också i handling? Jag kan hittills egentligen inte säga mera än ett ord: empower. Börja föra dialog horisontalt, lär alla barn precis vilka rättigheter de har om de blir kränkta och ta dem på allvar. Lyft fram invandrare i debatten också när det handlar om annat än multikulturalism, ge utsatta minoriteter poster i samhället som ger riktig makt och synlighet. Ja, det var ju faktiskt mera än ett ord. Men när man blir arg så blir man.

Cherin svarar förresten på fem frågor om muslimer på Betraktarens öga.

Posted in barn, brott & straff, demokrati, Finland, människor, mänskliga rättigheter, migration, offentliga rum, politik, rasism, samhälle, våld | 2 Comments »