Två missförstånd om mänsklighet

Tänk att under början av 2000-talet trodde man…

Hans Magnus Enzensberger skriver (Suuri muutto – 33 merkintää, i Vastapainos fina bok Erilaisuus) om världskartor. När man tittar på en väderkarta ser man blå och röda pilar som ligger placerade enligt ett ordnat och statiskt mönster, men det går inte att beskriva väder och vind på det sättet. Det normala tillståndet för väder är turbulens, menar Enzensberger. Och det gäller befolkning också säger han. Det går liksom inte att skaffa fram exakta siffror på hur många människor som bor var, för det normala tillståndet för mänsklighet är rörelse. Jag tycker att man ganska lätt glömmer dethär. Det ligger alltså något djupt mänskligt i att flytta runt, och att bromsa mänsklig migration är lika omotiverat som att försöka bromsa vindarna.

Den andra missuppfattningen som har fascinerat mej på senaste tid knäcker Frantz Fanon i sin klassiker Jordens fördömda. Vi har en återkommande vilja av att beskriva konflikter i termer av etnicitet och religion. Lyssna på ordet ”stamkrig”. Det får det att verka som om människor av olika kulturer helt enkelt inte skulle kunna mötas utan att strida. Som om det fanns något i själva religions- eller kulturskillnaderna som triggade bråk. Fanon, som naturligtvis främst är kolonialistkritiker, påpekar att kolonisatörerna lämnade efter sig vissa områden rikare än andra. Vid frigörandet ville

då inte de som bodde på de rikare områdena dela med sig makt och resurser till sina fattigare ”landsmän”, ofta av en annan ”stam” eller språkgrupp. Små skillnader accentueras eller konstrueras då vissa gynnas ekonomiskt framom andra. Att kolonialismen har bidragit till miljontals döda också på senare tid är ingen nyhet, Rwanda kan bara tas som ett exempel, men kanske Fanons idé kan dras längre än såhär. Kanske vi inte alls kan tala om etniska konflikter, kanske vi bara borde tala om konflikter skapade av ekonomiska orättvisor. Det är nämligen inte muslimheten hos en palestinier och judendomen hos en israel som gör att det pågår krig i Mellanöstern. Det handlar om levnadsvillkor och makt.

Att förklara konflikter i termer av etnicitet är dessutom passiverande. En åskådare kan inte göra mycket om denna går omkring med uppfattningen att två folkgrupper bara inte kan komma överens, vare sig de kallas hutu och tutsi/shia och sunni/tamiler och lankeser… När konflikterna analyseras och visar sig handla om ekonomi, levnadsvillkor och förtryck får du och jag en uppgift: att kräva rättvisa, för utan rättvisa får ingen fred.

Europas krig mot migranter

I en sjua diskuterade vi migration för en tid sedan, och eleverna funderade på likheter och skillnader mellan europeer som flyttade till Amerika år 1909 och afrikaner som flyttar till Europa år 2009. Hopp om ett drägligare liv och äventyrslusta var en likhet. Byråkratin var en skillnad. Före första världskriget var det tämligen enkelt att bosätta sig lite var man ville utan diverse dokument. Idag är papper så viktiga att tusentals människor dör på vägen till det drägligare livet varje år.

I Finlands flyktinghjälps debattbok Välimeren venesiirtolainen (Medelhavets båtmigranter, red. Marcus Floman & Jenni Hamara) lyfts migration upp ur olika synvinklar men med Medelhavet som utgångspunkt. Karina Horstis inlägg granskar medias beskrivning av båtmigranterna. Gång på gång avhumaniseras migranterna och tidningarna väljer att skriva om båtar – båtar som stoppas, som syns vid Kanarieöarna och som tar sig till Europa. Det är kanske lättare att tala om båtar. Men båtmigranterna är människor. Och de behöver varken ses som offer eller som hot utan helt enkelt som folk som organiserar sig och rör på sig istället för att underordna sig.

Näringsstrukturen i Europa skriker efter låglönearbetskraft, samtidigt som de som kan tänka sig att slita för slavlön förföljs. I Markus Himanens och Jukka Könönens inlägg jämförs den upptrappade sameuropeiska kampen mot ”illegal” invandring med USA’s krig mot terrorismen. Båda skapar ständigt nya dödsoffer utan storskaligt krig. Båda legitimeras med krav på säkerhet (Frontex, som jag har skrivit om tidigare, har libertas securitas justicia som slagord). Metoderna påminner om varandra – avvisningar/hemliga flyg till diktaturer i Syd, häktande av folk utan rättsprocess – Guantanamo, låsta flyktingförläggningar – men typiskt är framför allt det eviga undantagstillståndet, där vem som helst kan få sina mänskliga rättigheter åsidosatta för att det är säkrast så. För allmänhetens bästa, liksom.

Ursäkta, skrev jag vem som helst? Jag menade inte vem som helst. Jag menade inte dom ljushyade och blåögda. Jag menade människor som afghanske Ashraf, som bevisligen är ett barn, han som just nu gömmer sig undan polisen i Finland i rädsla för tvångsutvisning.

Läs idag Hanna Löfqvist om EU och Organisk Intellektuell om invandrare i media. Och ha det bra i den fria världen.

Redbullens och skolskjutarnas decennium

Fjorton fjortonåringar och jag funderade i veckan på vilka saker 2000-talet (decenniet) kommer att kännetecknas av när de är 70.  Många menade att de kommer att berätta för sina blivande barnbarn om vad ungdomar underhöll sig med på deras tid, om PS3, HDTV och om sociala medier. Som vanligt vid den typen av diskussioner delades meningarna angående miljöfrågor – några tyckte att början av 2000-talet var tiden då folk inte ännu fattade att ta vara på naturen (vilket man gjorde senare i tid nog), medan de flesta trodde att de kommer att få berätta för sina barnbarn om hur snön såg ut och om alla djur som fanns då. Två fenomen som alla kunde hålla med om att hörde till att vara ungdom på 2000-talet var energidryck och skolskjutningar. Ganska bra summerat tänkte jag. Ganska konstig värld vi lever i.

Och! Den andra svenska utgåvan av Le Monde Diplomatique kom med posten idag. Jag kan inte nog pusha denna pocketserie! Kalle Ankas pocket för medvetna vuxna kallar de sig. Den andra utgåvan innehåller rykande färska och fingret-på-pulsen-analyser om finanskris, piraterna vid Afrikas horn, om Kina, pressfrihet och ny världsordning. Skaffa dej en prenumeration eller ge en i julklapp! Den svenska utgåvan kan beställas i Sverige via Ordfront och i Finland via Into kustannus.

Skryt

Jag har skrivit en artikel om mångkulturell skola ur ett helsingforsiskt perspektiv i förlaget Intokustannus’ nyutgivna politiska pamflett Koulu ja Valta (Skolan och Makten). Min text är på finska i pamfletten, som finns till salu, men den svenska originaltexten hittas här(pdf). På Helsingfors bokmässa samtalar jag och bokredaktören Martina Reuter nu på fredag kl. 10.30. Sånt.

”Off the beaten track” sa man

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fanns det platser på jorden som var orörda av människan. Så tänker sig Janina att vi säger år 2055. Det tänkte jag på när jag läste Anders Mathleins recension ”Turisthyckleriet” om Jennie Dielemans och Shahab Salehis bok Välkommen till paradiset – reportage om turismen.

Den som vill hitta kolonialism behöver inte leta i historieböckerna. Vi upplever det som vår jävla rättighet att hänga i poolen i Gran Canaria och spela golf i Tunisien. Men senegaleser i fiskebåt ska portas från Kanarieöarna (som geografiskt och moraliskt kanske inte har något med Europa att göra alls), också med finländsk experthjälp, och tunisierna ska inte uppmuntras att använda sitt färskvatten till annat än gröna golfbanor. Och tyvärr blir det inte bättre av att välja äventyrsresande framom golfen. Skribenten menar nämligen att det ekologiska fotavtrycket hos en paketturist som snällt håller sig inom all-inclusive-området sannolikt blir mindre än det som den självständiga, utforskande lonelyplanetbackpackern lämnar. Detta är svidande men samtidigt intressant läsning för en som har en och annan stämpel i passet från just exotiska och annorlunda ställen.

När turisterna träffas vid poolkanten handlar diskussionerna ofta om hur dåligt städningen fungerar, hur underfundiga och lustiga ”the locals” är, var på stranden man kan ligga för att inte plågas av tiggare och försäljare och hur man ska pruta eller undgå att de lurar en (och här håller också formuleringen att backpackers inte är ett dyft bättre än massturister. Jag minns två mycket självständiga resenärer som skröt om tvådollarshororna de hade fått tag på o Pnom Penh).

Och även om Thailand och Kanarieöarna lever på turism ser turismen också till att hålla näringsstrukturen på sin plats.Det ska finnas sex, drinkar och parfymer att köpa, någon som bär resväskor, som tvättar toaletter och städar hotellrum (och alla dom ska helst le – annars förstörs semestern), men hur stimulerande är turismen som näring egentligen? Vem äger hotellen och dykningsfirmorna? Cheb Balowski sjunger förresten i låten Koulouli: ”Tourists, you’re the terrorists! And you kill with your bill”.

Så var det detdär med flygandet också. När John Webster som nyligen gjort en finlandssvensk ”obekvämsanningfilm” – en där hans familj testar på att leva utan olja – satt i talkshowen Bettina S och försökte prata om allvaret i vårt miljöförstörande ville intervjuaren bara styra in samtalet på annat: Men din fru då, blev hon inte sur på dej? När Webster sedan nämnde vilka enorma mängder koldioxid en resa till Thailand innebär i utsläpp bröt hon bara hastigt av tråden och vinkade in nästa gäst. Ingen ska få känna sig skyldig här inte.

—

Bloggar att rekommendera är Pastey om förorten i TV, Anna Wester om mediekritik, Förbannad Pacifist som påminner oss om att det är den internationella fredsdagen idag och Cattis som vill att vi inte ska glömma Burma.

Ett inlägg som inte blir av

Idag morse när jag läste min morgontidning Hufvudstadsbladet såg jag ett debattinlägg som fick mej att rysa. Jag blev jättearg och satt och planerade hur jag skulle svara hela morgonen på väg till jobbet, men så fattade jag att jag inte skulle hinna eller orka skriva något svar.

Inlägget gick under rubriken: Självmorden en del av verkligheten? och var skrivet av en viss Semy Kahan från Jerusalem. I sitt lååånga inlägg granskar han orsakerna till självmordsbombningar och lyckas enligt mig inte bevisa något annat än att man kan hitta stöd i forskning för vilka åsikter man än har, också riktigt huvudlösa. Han pratar om en ”dödskult” bland fanatiska muslimer, om detdär med hoppet om paradiset, och förklarar också varför kvinnor spränger sig själv och andra i luften – det handlar enligt hans forskning inte sällan om att fly undan hedersmord eller att hämnas på pappor som har utsatt sina döttrar för psykiskt och fysiskt våld (borde de inte spränga upp sig tillsammans med papporna då, varför ta med sig oskyldiga israeler..?). I några ord: palestinier är muslimer och som sådana är de mera sannolika att bli självmordsbombare än andra människor är. Forskningen Kahan visar på är gjord i Israel. Jag vet att Israel har bra forskning inom flera vetenskaper, men deras resultat om orsakerna till ”terrorism” har jag lite svårt att ta utan en nypa salt.

Robert Papes gedigna undersökning från år 2006 visar däremot på en enda gemensam nämnare för självmordsdåd: ockupation. Det är enkelt. Och tänka sig att Israels isolering av Gaza eller fortsatta utbyggande av bosättningar på Västbanken inte nämndes alls i inlägget jag läste. Om jag hade skrivit ett svar skulle jag också ha berättat om R, som efter fem år i israelisk armé, som officer, en gång mumlade: ”Vem vet om inte jag också skulle bli en självmordsbombare om jag var palestinier” – vilket ledde till att han blev tagen till förhör och lärde sig att minsann inte säga om det. Och en massa annat argt skulle jag också ha skrivit.

Katastrofkapitalismens guldålder

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, levde vi i kapitalismens guldålder. Så spår Mika att vi kommer att säga år 2055. Jag tror att Naomi Klein kanske skulle hålla med Mika. Jag läste klart hennes bok Chockdoktrinen – katastrofkapitalismens genombrott idag.

Många andra bloggare har skrivit om Chockdoktrinen, och jag har hört den kallas decenniets viktigaste bok. Man kan säkert vara av olika åsikt om Klein, men hon granskar källor, vänder på stenar och framför allt drar paralleller och visar på mönster på ett sätt som gör att jag tycker att hon är värd all heder. Hon pekar på en medveten politik av tortyr och ekonomisk chockterapi som går igenom hela närhistorien, från Chile via Polen, Kina, Sydafrika och Ryssland, till USA, New Orleans, de tsunamidrabbade områdena och Irak. Överallt är strategin densamma: se till att befolkningen sätts i chock (eller utnyttja en naturkatastrof), ta bort offentlig service, privatisera, sälj ut institutioner och naturresurser till företag. Tysta ner oppositionen, ofta via tortyr, men den bästa tortyren är att ställa alla i ett chockläge där man inte vågar ifrågasätta eller protestera. Det är en dyster, dyster bild som målas upp, men i slutet av boken pekar Klein på tecken på att katastrofkapitalismen inte kommer att lyckas i all evighet, och hon håller upp Latinamerika som exempel.

På baksidan av boken läser jag att den ”kan underminera hela det nyliberala ekonomiska tänkandet av idag och förändra samhällsdebatten för lång tid framåt”. Får hoppas det, men det kräver att andra än de som redan är frälsta läser den, för katastrofkapitalisterna lyssnar inte på andra, det vet vi redan.

Något som jag inte direkt hade väntat mej av boken var kapitlet om Israel. Visste ni att terroristattacker, som förr orsakade börsras idag stärker börsen? Efter att Sovjetunionen fallit sönder flyttade så många ryska judar till landet att det skulle motsvaras av att alla greker flyttade till Frankrike. Detta bjöd Israel på en chans att köra ut palestinier som jobbade i landet (lika viktiga som mexikaner för södra USA) och ge jobben åt de nyanlända ryssarna i stället. År 1993, då man var optimistisk inför fred, stängde de därmed gränsen (samtidigt som man började bygga många nya bosättningar, de nya skulle ju bo någonstans…) och Palestinas BNP rasade, vilket lämnade en massa nya människor i fattigdom och arbetslöshet. Staten Israel blev dessutom leverantör av något som alla nu ville ha, d.v.s. ”kontraterrorismteknologi”. Nä, nu ska jag låta er läsa boken själva. Den är verkligen värd det.

Några röster från Mellanöstern

När det gäller Mellanöstern, tror jag att det finns mycket vi kommer att förundra oss över år 2055. Jag skulle t.ex. kunna tänka mej att vi säger: Tänk att för 50 år sedan, år 2005, hade bodde palestinska flyktingar i tredje generationen i flyktingläger, eller tilläts en stat utföra ”statsterrorism”, införa apartheid och helt strunta i FN-resolutioner, medan Europa och USA tittade på.

Jag fick en liten, kort inblick i palestiniernas vardag under ett volontäruppdrag på Västbanken, några veckor i somras. Den korta upplevelsen gjorde inte mej till någon expert, utan lite som Sokrates (sådär ödmjukt) förstod jag hur lite jag visste. Jag lärde mej att bilden jag har fått av medierna inte stämmer överens med verkligheten och träffade människor med berörande historier. Den som är intresserad kan klicka på Palestina i tagmolnet till höger.

En som vet en hel del mera om Mellanöstern är Robert Fisk. Jag kan rekommendera hans bok The Great War for Civilisation. Fisk har bott i området i 30 år och kommer i boken, via en massa berörande berättelser, till en slutsats: Efter september 2001 har journalister slutat ställa sig frågan varför. Man hittar på slogans för krig, man infiltrerar sig med invasionsstyrkor, berättar om nya vapen och anfall, man frågar var, hur, när, vem, vilka- men aldrig varför.

Jag tycker själv att Robert Fisk sammanfattar Israel/Palestina-konflikten ganska bra när han säger:

”One has God and logic on his side. The other has God and a bulldozer”.

I kritiken mot hur det palestinska folket har handskats med den israeliska ockupationen har temat självmordsbombning naturligtvis kommit upp. Jag har skrivit om vad en palestinsk läkare sa till mej här. Jag tror att alla sunda människor fördömer mord på oskyldiga människor. Vad hade t.ex. en 14-årig snäll flicka med hästsvans på köpcentret i Jerusalem någonsin gjort åt palestinierna? Inget kan rättfärdiga hennes död. Och trots att de överväldigande antalet barn som dör i konflikten är palestinska*, är varje dödsfall en enorm tragedi i sig. John Pilger är en annan journalist som i boken Friheten får vänta har intervuat Rami Elhanan, en israelisk fredsaktivist och pappa, vars dotter Smadat var just dendär flickan med hästsvansen som hastigt dog år 1997. Elhanan sörjer sin dotter djupt men säger att han själv har blod på händerna, eftersom han har tjänstgjort i den israeliska armén. Han säger:

”Det är smärtsamt att erkänna men det är i själva verket mycket enkelt. I grund och botten finns det ingen moralisk skillnad mellan soldaten vid vägspärren som hindrar en födande kvinna att komma fram, vilket gör att hon förlorar barnet, och den man som dödade min dotter.”

*Sedan år 2000 har 883 palestinska barn dött av israelisk armé eller israeliska bosättare, och ca 20 000 har skadats. källa

That building number seven

When it comes to analyzing the beginning of the 21st century, which is the humble aim of this blog, through the around 200 endings to the phrase ”I can’t believe that 50 years ago, in the year 2005…”, there is one man who writes essays that make me want to say: ”That’s exactly how I would have wanted to say it!”. Robert Fisk. This time he talks about the actual happenings of 9/11 and the conspiracy theories. Well worth reading! I can’t think of another single happening in history that has changed so much in society worldwide.

On my table is Fisk’s phenomenal book The Great War for Civilisation-The Conquest of the Middle East, with a bookmark on page 761 of 1300. Will be back with some more on that later.