Två missförstånd om mänsklighet

Tänk att under början av 2000-talet trodde man…

Hans Magnus Enzensberger skriver (Suuri muutto – 33 merkintää, i Vastapainos fina bok Erilaisuus) om världskartor. När man tittar på en väderkarta ser man blå och röda pilar som ligger placerade enligt ett ordnat och statiskt mönster, men det går inte att beskriva väder och vind på det sättet. Det normala tillståndet för väder är turbulens, menar Enzensberger. Och det gäller befolkning också säger han. Det går liksom inte att skaffa fram exakta siffror på hur många människor som bor var, för det normala tillståndet för mänsklighet är rörelse. Jag tycker att man ganska lätt glömmer dethär. Det ligger alltså något djupt mänskligt i att flytta runt, och att bromsa mänsklig migration är lika omotiverat som att försöka bromsa vindarna.

Den andra missuppfattningen som har fascinerat mej på senaste tid knäcker Frantz Fanon i sin klassiker Jordens fördömda. Vi har en återkommande vilja av att beskriva konflikter i termer av etnicitet och religion. Lyssna på ordet ”stamkrig”. Det får det att verka som om människor av olika kulturer helt enkelt inte skulle kunna mötas utan att strida. Som om det fanns något i själva religions- eller kulturskillnaderna som triggade bråk. Fanon, som naturligtvis främst är kolonialistkritiker, påpekar att kolonisatörerna lämnade efter sig vissa områden rikare än andra. Vid frigörandet ville

då inte de som bodde på de rikare områdena dela med sig makt och resurser till sina fattigare ”landsmän”, ofta av en annan ”stam” eller språkgrupp. Små skillnader accentueras eller konstrueras då vissa gynnas ekonomiskt framom andra. Att kolonialismen har bidragit till miljontals döda också på senare tid är ingen nyhet, Rwanda kan bara tas som ett exempel, men kanske Fanons idé kan dras längre än såhär. Kanske vi inte alls kan tala om etniska konflikter, kanske vi bara borde tala om konflikter skapade av ekonomiska orättvisor. Det är nämligen inte muslimheten hos en palestinier och judendomen hos en israel som gör att det pågår krig i Mellanöstern. Det handlar om levnadsvillkor och makt.

Att förklara konflikter i termer av etnicitet är dessutom passiverande. En åskådare kan inte göra mycket om denna går omkring med uppfattningen att två folkgrupper bara inte kan komma överens, vare sig de kallas hutu och tutsi/shia och sunni/tamiler och lankeser… När konflikterna analyseras och visar sig handla om ekonomi, levnadsvillkor och förtryck får du och jag en uppgift: att kräva rättvisa, för utan rättvisa får ingen fred.