Shame on Europe

In the year 2055, I think we will look back at Europe in the beginning of the 21st century with shame. I was ashamed last week when I took a bus from Riga to Warsaw and met a young woman from Moscow. We started talking because she was reading the lyrics of a well-known Swedish song. I asked her about it, and she said she is learning Swedish, she has visited Sweden a couple of times, her boyfriend lives there. She works for a company that sells Russian property mainly to Europeans. Her job includes a lot of travelling in Europe, but last year she couldn’t go meet her European partners for six months, because the French embassy had denied her visa application. ”Why?” I asked. ”Oh, you know, it’s like that. I’m a single Russian woman travelling, they just assume I’m a prostitute”.

I can’t even begin to imagine what it would feel like to have an authority deny me something because they thought I was selling sex. She has just had to get used to it.

Some people would be lucky to ever get a chance. My friend is trying to invite her Ghanan friend to come visit her, and she sent me a link to the rules that apply. She has to go through the Danish embassy and it’s just an absurd mess. If you are from Nigeria, you can’t even theoretically be granted a visa for private visits unless you have a spouse or under-aged children i Denmark. If you are from Congo or Benin, you don’t need any familiar ties to apply. If you’re from Mali you can apply for a tourist visa. If you’re Somalian, you might get a visa to come if a family member just died. Have a look at the one of the web pages yourself.

Att vara ung och under ockupation

Vi kan kalla henne Nora. Hon fyller snart 23 och studerar ekonomi på Bir Zeit universitetet på Västbanken. Senaste lördag satt jag i hennes vardagsrum i Ramallah. Vi hade varit ett gäng på middag i centrum och det var ganska sent. Nora satt och rökte i en fåtölj och svarade på sms. Vi pratade om mat och musik och människor. Så berättade hon lite om sin historia.

Noras hemstad är Jenin och hennes tonår råkade sammanfalla med den andra intifadan. När det såg ut att bli utegångsförbud hade hennes föräldrar samlat frysen full med mat. När den israeliska militären invaderade blev familjen, som bor i ett hus en bit utanför stan, utan elektricitet. I tretton dagar var Nora, hennes föräldrar, hennes småsyskon och hennes farmor fångar i sitt hem utan el. All mat de hade i frysen blev såklart hastigt dålig och vattnet kunde inte pumpas upp från källaren. Vi hörde på radion om vad som hände, säger Nora. Hela familjen var på helspänn. När de bara hade ett äpple kvar tog mamman och delade det i sex lika stora bitar. Det var det godaste äpplet jag någonsin har ätit, sa Nora. Och jag måste påminna mej själv om att dethär handlar om år 2002, inte om det finska vinterkriget.

Noras familj bodde en bit ifrån flyktinglägret i Jenin, där hennes klasskamraters hus mejades ner och folk dödades som flugor av israeliska soldater. När utegångsförbudet hade lyfts besökte Nora och hennes mamma lägret. ”Det jag mest minns var lukten”, säger Nora. Blod och död. Och så alla desperata människor. Folk som gick omkring och ropade på hjälp – har någon sett min man/min dotter/min mamma? Mitt i lägret hade hus mejats ner i en radie på kanske två kilometer. Man hade jämnat flyktinglägrets kärna med marken, för att låtsas komma åt terrorismens rötter, men vad är terrorism, undrar Nora?

Är det inte terrorism att vi aldrig ska kunna planera någonting? Att jag ska bli stoppad i checkpoints när jag ska gå på min bästa kompis bröllop? Nora, som alltså studerar ekonomi, har ofta sin laptop med i minibussen mellan Jenin och Ramallah, och stöter ständigt på problem. Soldaterna undrar vad hon gör med den, vad den innehåller och varför hon måste ha den. Jag kan inte tänka mej hur en 23-årig studerande i Finland skulle reagera på att alltid behöva förklara varför hon har en dator.

Är det inte terrorism att aldrig kunna känna sig trygg? Efter de tretton dagarnas totalförbud började då tonåriga Nora kunna gå i skolan igen. Men det gällde att ta sig dit och så hastigt hem igen, för efter klockan fem skulle ingen röra sig ute. I fem månader fick Nora bara drömma om att gå på gatan och träffa kompisar, i stället fick hon oroa sig varje timme, varje dag. En kväll när familjen firade pappans födelsedag knackade några soldater på. Jasså, ni firar din födelsedag, sa de. När de hörde att pappan jobbade med business var några av soldaterna intresserade, berättar Nora. De frågade honom om hans affärer och verkade faktiskt helt trevliga. När pappan sedan frågade om han kunde gå tillbaka till sin familj och fortsätta sa de nä. Han skulle åka med dem och peka ut alla hus i trakten, vem som bor var och vad de sysslar med. Det fanns inget att göra, Noras familj fick vänta med tårtan till klockan två på natten då pappan kom tillbaka.

Jag slängdes från total pessimism till en gnutta optimism och så till pessimism igen under min precis avslutade resa i Israel och Palestina. Det är svårare än jag hade förväntat mej att sortera alla intryck. Tills jag kommer vidare med det föreslår jag lite bra läsning på samma tema. Trip to freedom, Rawia Morra, Anna Wester och Betraktarens öga.

Pressmeddelande: Välkommen romer!

När poliser och vissa politiker diskuterar problemet med de tiggande romerna i Helsingfors och Hbl senast idag demoniserat dem för att de söker asyl – de har inte rätt till asyl eftersom de kommer från ett annat EU-land, de gör det för något så lömskt som att få tak över huvudet under processen -finns det andra som tar aktion. (”Asylsökande behandlas ju helt annorlunda. Det här kanske är deras sätt att turista här en tid” säger Kaj Wahlman vid utlänningspolisen till tidningen.) Nätverket Vapaa liikkuvuus, Fri rörlighet, kommer idag med pressmeddelande om att de i samarbete med det ockuperade huset Rajatila har börjat erbjuda logi åt romerna. Jag gör ett undantag idag och publicerar pressmeddelandet på finska eftersom jag bara inte hinner översätta, sorry! Detta var för bra för att låta gå!

TIEDOTE

VAPAA JULKAISTAVAKSI

Itä-Euroopan romanit – tervetuloa Suomeen!

Vapaa liikkuvuus -verkosto on yhteistyössä sosiaalikeskus Rajatilan kanssa
alkanut tarjota majoitusta Itä-Euroopan romanikerjäläisille. Töölön
Rajasaaressa sijaitseva vallattu talo on omaehtoinen toimintatila, jonka
käyttöä ei säätele kapitalistinen voitontavoittelun logiikka, vaan tilan
käyttäjien tarpeet.

”Projektimme tavoitteena on herättää keskustelua Helsingin kaupungin
tekopyhästä politiikasta: puhutaan näiden ihmisten auttamisesta, mutta
käytännössä romanikerjäläisiä vain ahdistellaan”, kommentoi Dan
Koivulaakso Vapaa liikkuvuus -verkostosta. Vapaa liikkuvuus -verkosto
painottaa, että romanit ovat EU-kansalaisia ja heille kuuluu oikeus
liikkua vapaasti EU-maasta toiseen. Samalla kyse on konkreettisen
suojapaikan tarjoamisesta kaupungissamme kerjääville.

Diakonissalaitoksen ja sosiaaliviraston virkailijat kiertävät kesällä
käynnistyneen katuprojektinsa myötä kaupungilla kyselemässä
romanikerjäläisiltä heidän taustoistaan, elinoloistaan Suomessa,
tulonlähteistään sekä mahdollisesta avuntarpeestaan. Projektiryhmän
johtaja Jarmo Räihä on kuitenkin ilmoittanut, etteivät he aio auttaa
kerjäläisiä ”asunnon tai ruuan osalta”. ”Ihmisten tarpeeseen nukkua
sisätiloissa on vastattu sillä perinteisellä keinolla eli laittamalla
poliisi asialle. Eräs romanikerjäläinen, joka tunkeutui Pukinmäen
vanhaan asemarakennukseen nukkumaan, otettiin kiinni ja sai sakot”,
kommentoi Katja Tuominen Vapaa liikkuvuus -verkostosta.

On ilmeistä, että työttömien, rasismia kaikkialla kohtaavien ja osin
myös luku- ja kirjoitustaidottomien romanien on pakko kerjätä Euroopan
metropoleissa taatakseen toimeentulon perheillensä. Omissa
lähtömaissaan romaniperhe voi saada erilaisina sosiaalitukina
keskimäärin noin 35 euroa kuukaudessa. Helsingissä arviot
kerjäämistulosta ovat jopa 80 euroa päivässä. Rajasaareen majoitetut
noin 20 romania ovat lähteneet kotiseudultaan, Romanian Bacausta,
koska heidän talonsa tuhoutuivat tulvissa.

Itä-Euroopan romanien pyrkimykseen parantaa elämäänsä ja käyttää
hyväksi EU-kansalaisten vapaan liikkumisen oikeutta on vastattu
uusilla kontrolleilla. Esimerkiksi Turun poliisin sittemin poisvedetyn
sisäisen ohjeistuksen mukaan kerjääjiä olisi ensin varoitettu
jatkamasta kerjäämistä ja otettu heiltä henkilötiedot ylös.
Kolmannella kerjäämiskerralla heitä olisi sakotettu. Lisäksi poliisi
oli suunnitellut takavarikoivansa kerjäämällä saadut rahat ja
käännyttävänsä kerjääjät maasta. Turun poliisin suunnitelmat olivat
lainvastaisia.

Koska projekti toteutetaan yhteistyössä sosiaalikeskus Rajatilan
kanssa, toimittajien on syytä huomioida, etteivät he ole tervetulleita
alueelle ilman ennakkoilmoitusta. Haastatteluista sekä kuvien
ottamisesta sosiaalikeskuksella on sovittava alla mainittujen
yhteyshenkilöiden kanssa.

Lisätietoa ja haastattelupyynnöt
Katja Tuominen / Vapaa liikkuvuus -verkosto, puh 0505373103,
katja.o.tuominen@helsinki.

fi
Dan Koivulaakso / Vapaa liikkuvuus -verkosto, puh 0445066613 (också på
svenska), dan@q-olio.netKolla in deras hemsida: vapaaliikkuvuus.net

Läs förresten Roya & Matilda.

Människor som resurs

I början av dokumentären Zizek! säger Zizek själv på en föreläsning i Buenos Aires något om början av 2000-talet som lite hänger ihop med mina senaste bloggposter. När jag var ung, säger han, diskuterade man vilt kring vilken ideologi som var bäst i längden, kapitalismen eller kommunismen eller något annat system. Idag finns det inget att diskutera, det är global kapitalism som är det enda rätta. Folk föreslår inte på allvar några andra system. Ett annat drag för denhär tiden är det återkommande pratet om vår undergång: dödliga virus, naturkatastrofer, miljöhot. Vi har lättare att tänka oss jordens undergång än den globala kapitalismens undergång, alltså. Så sa Zizek.

Men den som vill hitta det typiska för detta decennium behöver såklart inte lyssna på filosofer, det räcker med att gå ut. I ett stort köpcentrum i Helsingfors spelade lite 2000-tal upp sig framför mina ögon när ett berusat medelålders par stod och höttade med sina nävar och skrek de fulaste rasistiska ord jag har hört på finska åt ett gäng 12-åriga pojkar. När mannen sedan började springa efter pojkarna och hota med stryk larmades polisen på plats av väktarna, men också av åtminstone en av pojkarna. Och vad gjorde de fyra poliserna som var där på någon minut? Tre av dem ställde sig vid paret, lugnade ner mannen och tog upp hela hans historia. Den fjärde cyklade runt invandrargänget som om de vore boskap som måste hållas i styr. Några av pojkarna försökte berätta sin version av historien men så vitt jag såg tog polisen inte ens fram ett anteckningsblock.

Kanske jag bara såg vissa delar av vad som hände. Kanske det hade varit ett bråk innan, kanske pojkarna fick sin möjlighet att berätta sina versioner efteråt. Ändå kändes det (ännu en gång) som att någonting är fundamentalt fel i ”debatten om invandrarna”. I Åbo har man efter en utredning kommit till slutsatsen att vi måste se invandrarna som en resurs, berättar Motkulturfonden. Jag undrar hur jag skulle känna mej om någon sa att någon annan måste börja se mej som en resurs. Inte skulle jag känna mej särskilt delaktig. Och det är vad jag tror att är det största problemet, denna eviga jargong om hur VI kan förhålla oss till DEM. Från det till synes snälla -hur VI kan hjälpa DEM (ett absurt danskt exempel här), – till hur VI kan analysera, mäta och utreda DEM, -till det osmakliga hur VI kan undgå att ha att göra med DEM (debatten på Helsingin Sanomat efter uppgifter om att var femte grundskoleelev i huvudstaden snart kommer att ha utländsk bakgrund bemöttes med inlägg om hur långt ifrån Helsingfors familjerna nu måste flytta för att kunna säkerställa etniskt homogena finska klasser).

Jag kan riktigt höra de cyniska kommentarerna. Vad är det VI borde göra då? och har naturligtvis inga färdiga nycklar till lyckad integreringspolitik. Själv skulle jag bli lite ledsen om jag hade litat på att polisen skulle komma och lyssna på min historia bara för att märka att man inte var intresserad av den utan av att hålla mej och mitt gäng i styr. Jag skulle inte känna mej särskilt hemma om man över mitt huvud funderade på om jag ska ses som en resurs eller inte, om jag ska ses som ett problem eller som ett par nya händer i vården. Eller om jag upplevde att mina kompisar bara syns i medierna ifall någon begår ett brott eller om det är multikulturell temadag i förorten och någon vilsen reporter dyker upp. Ska det vara så svårt att lyssna på varandra egentligen? Kunde vi kanske öppna detdär VI-ordet lite och visa det, inte bara i ord utan också i handling? Jag kan hittills egentligen inte säga mera än ett ord: empower. Börja föra dialog horisontalt, lär alla barn precis vilka rättigheter de har om de blir kränkta och ta dem på allvar. Lyft fram invandrare i debatten också när det handlar om annat än multikulturalism, ge utsatta minoriteter poster i samhället som ger riktig makt och synlighet. Ja, det var ju faktiskt mera än ett ord. Men när man blir arg så blir man.

Cherin svarar förresten på fem frågor om muslimer på Betraktarens öga.

21st century Europe

Really, I think this picture I took in Zurich on May 1st this year, before actually escaping from tear gas and rubber bullets 20 minutes later, should speak for itself.

Hemmafrun på 2000-talet

Denna bild ska ha ingått i tidningen Popular Mechanics år 1950. Texten under bilden lyder: ”Because everything in her home is waterproof, the housewife of 2000 can do her daily cleaning with a hose.”

Jag hittade en liknande bild från år 1900 en gång. Den handlade om hur skolan skulle se ut om 100 år, år 2000. Kan tyvärr inte hitta den bilden, allra minst elektroniskt, men såhär skulle skolan se ut: läraren stod längst framme och tryckte in böcker i en stor vev, som hade kablar kopplade till elevernas hjärnor. Så skulle kunskap föras vidare tänkte man. Det intressanta var ändå att se på vad som inte hade förändrats. Eleverna hade fortfarande 1900-tals kortbyxor och frisyrer. Läraren såg väldigt 1900 ut, och klassrummet var kalt och asketiskt. Och alla elever var pojkar. Man kunde alltså vilt fantisera om en skola där böcker mals ner till information i små portioner som fördes in i hjärnan via kabel, men kom inte ens att tänka på att flickor kunde gå i samma skola. Och när jag nu ser framtidsvisionen här ovan tänker jag lite på samma sätt. Vattentät heminredning! Fantastiskt! Imponerande, nytänkande, fräscht! Men där står hon likaväl, Hemmafrun, med förkläde, lockigt 50-talshår och getingmidja.

Det är så lätt att göra sig lustig över hur dumma de var förr. Räck upp handen den som inte häpnat har skrattat åt hur man beskrev afrikaner i läroböckerna och i Tintin för 50 år sedan. Elever fick också lära sig att homosexualitet var en sjukdom, att ”indianer” var envisa, att den Vita Mannen hade en börda och att kvinnor passade bäst i hemmet. Epitet som ”neger”, ”dvärg” eller ”dåre” kunde fällas om människor utan att någon lyfte särskilt högt på ögonbrynen.

Men ibland undrar jag hur mycket bättre vi är i dag. Jag skrattar åt dendär hemmafrun, men har vi verkligen jämställdhet vad gäller hushållsarbete ens i det föredömliga Norden idag? I Finland är ”kvinnans euro” bara 80 cent (kvinnors löneinkomster ligger på 4/5 av männens). Att flickor får gå i skola är en självklarhet. Men hur mycket av lärarnas tid och t.ex. speciallärarresurser sätts på flickorna? Och hur kan det komma sig att kvinnorna är i majoritet bland de som börjar studera på universitet, men en försvinnande minoritet bland föreläsarna med fast tjänst?

Min poäng är liksom att tänk om det vi har sysslat med mest är att putsa fasaden. Jag var på en föreläsning om rasism i höstas där föreläsaren, en rasismforskare, berättade hur mycket hon jobbar med polis och vårdpersonal. ”Vilket ord ska vi då få använda om vi inte får använda n-ordet?” var en återkommande fråga på polisfortbildningarna, sa hon, som förresten brukar föreslå ordet ”kund”.

Ibland när jag är som mest pessimistisk undrar jag om jämställdhets- och antirasismarbetet bara har lett till ökad politisk korrekthet. Ingen civiliserad människa använder längre dedär orden, men tänk om folk bara har lärt sig välja sina ord bättre? Hur ska vi annars förklara att orättvisorna pågår? Jag kan förresten inte nu komma på några visioner kring hur skola, hem och hushållsarbete kommer att se ut år 2055. Men de brukar alltid fokusera på teknik och aldrig på nya slags relationer mellan människor.

Idag råkar många intressanta bloggtexter handla om våldtäkt. Jag har t.ex. läst kamferdroppar, Katrine Kielos & Roya och Matilda.

Reklam från Schweiz

Jag bjuder på lite schweiziska reklambilder. Reklam slutar aldrig fascinera. Får det vara lite cigarretter?

Så lite eskortservice. Gällande sexindustrin ser det ut att vara lite ambivalent. Är proffsighet alltså ett plus eller ett minus?

Ur framtidens lärobok i historia

Utdrag ur Historia för åttan, tryckt år 2055

Början av 2000-talet var minsann en förunderlig tid. Såhär år 2055 kan det te sig konstigt att vi för 50 år sedan hade en situation då matpriserna steg så till den grad att majoriteten av planetens alla människor fick problem med att skaffa tillräckligt med mat åt sig själva och sina familjer. Detta samtidigt som rekordstora summor pengar flyttades fram och tillbaka mellan olika konton varje dag, summor som hade kunnat få slut på hungern världen över flera gånger om.

Under början av 2000-talet fanns det länder som var väldigt fattiga. För att bekämpa skillnaderna satte en organisation som då fanns som hette FN tillsammans igång ett projekt som kallades Millenniemålen. Men det såg inte ljust ut. Statistiken visade att världens tre rikaste personer hade lika mycket pengar som de 49 fattigaste länderna! Det var inte bara i de fattiga länderna som saker gick snett. I landet som på den tiden var det rikaste och mäktigaste i världen, USA, sjönk faktiskt medellivslängden för kvinnor kring denhär tiden. Många människor förundrade sig över det som höll på att hända. Om inte ens världens rikaste land kunde rädda sina medborgare, hur skulle det gå i världen då?

Det som kanske förvånar dagens läsare är att man faktiskt hade demokrati under början av 2000-talet. Människorna runt omkring i världens länder hade alltså i praktiken möjlighet att välja ledare som lovade att ta itu med problemen med världens orättvisor. Dessvärre kom de politiska valen otroligt nog nästan alltid att handla om andra saker än dessa, t.ex. ”nationell säkerhet”, skatter, ”terrorism”, kandidaternas religiösa övertygelse för att inte tala om ”olja”, något man använde i sina bilar vid den tiden.

För att illustrera tankegångarna under denna ofattbara tid, klicka här i din interaktiva historiebok och läs om G8-mötet sommaren 2008. Ledarna för de rikaste länderna skulle träffas och bestämma vad som skulle göras med världen (se tidigare stycket om den tidens demokrati) med tanke på den stundande matkrisen. Märk väl att deras frågeställning inte var hur världens människor skulle kunna försäkras ett dugligt liv med mat åt alla, utan vad man skulle göra åt de upplopp och uttryck av missnöje som de hungriga människorna sysslade med, och därmed hotade vad man kallade ”stabiliteten”.

Uppgift 1. Ta reda på vad de absurda ekonomiska klyftorna i världen under början av 2000-talet ledde till. Skriv ett kort svar i ditt interaktiva häfte.

Han vägrar åka dit levande

Hufvudstadsbladet har lyckats intervjua iraniern som blev utvisad från Finland tidigare denna vecka, efter en hungerstrejk. Jag frågade för några dagar sedan var han var, och hur han mådde. Samtidigt som jag undrade det släpades han omkring på flygfältet en bit härifrån. Han vägrade gå självmant, så en från finländska utlänningspolisen satt sig på hans rygg och satt handbojor och benfängsel på honom. Polisen sa enligt iraniern att det ”inte lönar sig att spjärna emot – snart är du i Iran”. Som sista utväg lyckades han dra fram ett rakblad och skar sig i handlederna och försökte riva sina kläder och ropa på hjälp. Flygkaptener vägrade ta med honom ombord, så han transporterades tillbaka till mottagningsscentret i Krämertsskog där han sitter inlåst och isolerad från omvärlden. Utlänningspolisen måste ångra att man inte satsade på den tidigare beprövade metoden att droga ner sina utvisade (också mot deras vilja).

Jag hittar inget om fallet i några andra medier än HBL, så hittills är det bara en minimal bråkdel av finländarna som får veta att sådant här händer.

Människa, notis, borta

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fick man vara ifred utan att någon kollade bakom ryggen på en. Så menar Mikko att vi kommer att kunna säga år 2055. Då kanske vi också kommer att förvånas över hur den finländska polisen kunde gå omkring och begära ID av helsingforsare som såg ”utländska” ut. Det har de gjort helt sådär öppet. Min kompis som har rötter närmare Medelhavet än Östersjön har t.ex. blivit ombedd att styrka sin identitet sådär bara på gatan, två gånger på ett år faktiskt.

Det ska minsann inte få vara enkelt att se ”utländsk” ut i Finland. En grupp asylsökande började hungerstrejka där de satte inlåsta i väntan på besked, så vitt jag förstår för att protestera mot att de, som inte är kriminella, ska behöva vara inlåsta. Men jag vet inte, för inga journalister har fått tillåtelse att intervjua hungerstrejkarna. Mottagningscentralens chef, han får uttala sig, och han säger att det är ganska vanligt med hungerstrejker, men att de inte beror på att de asylsökande skulle bli dåligt behandlade. Han säger att hungerstrejkerna brukar upphöra med tiden. Lyssna på de orden.

En vecka efter den nyheten kommer en ny: en av de hungerstrejkande, en 30-årig iranier, ska utvisas dagen därpå.

I tider då man i månader varje dag ska läsa den senaste utvecklingen i fallet med den omdömeslösa sms-ministern, för att inte tala om följetongerna kring alla världens dans- och sångtävlingar för amatörer, slår det mej att vissa historier aldrig får ett slut i media. Jag vill veta vad som hände! Jag vill ha en seriös diskussion kring vad helsingforspolisen sysslar med! Jag vill veta var dendär iraniern är nu! Hur mår han, vad har han varit med om? Jag vägrar tro att hungerstrejk bara är något som man ska vänja sig vid. Vad hände med Adel i Sverige? Varför får vissa människor bara bli notiser när andra blir följetonger, även om det handlar om allvarliga tramp på mänskliga rättigheter som fortgår? Ett slut på historien om hungerstrejkarna kunde vara att beslutsfattare tog radikala beslut för att sätta stopp på hungerstrejkerna, eller åtminstone bestämde sig för att utreda vad som pågår där. Nä. Inget.

Maria-Pia Boëthius skriver ofta ledare i ETC som får mej att rysa. Likaså denna. Det som skrivs i våra tidningar och berättas i TV är allt mera underhållning och allt mindre granskning på djupet. Journalistiken ska löna sig varje gång, och jag tolkar det som orsaken till att danstävlingar blir följetonger som vi inte ska få släppa innan någon har vunnit och gråtit sina segertårar, medan människor vars liv förstörs i ett slag, ett stenkast från där jag bor, blir en engångsgrej.