Political Helsinki

I can’t believe that 50 years ago, in the early 21st century, there were people who said that young people don’t care about politics. They said this because some people chose not to vote in elections. They didn’t consider other methods of political activity as anything of value. People dressed up as Smurfs dancing for free public transport, for instance, was seen as vandalism. Making an installation of doors in order to raise awareness about homeless people got the same kind of attention. The picture up on the left is what used to represent politics in these days, the Parliament building and a statue of the first president Ståhlberg. On the right are the official party lists with candidates to choose from, taken back in October 2008. Below are some examples of activity that was considered unnecessary and a little suspicious. This is portrayed by the presence of police cars never far from these manifestations.

Finally, here’s a question for you: out of these two pictures below, pick out the one that shows action seen as an annoyance in the city and that, according to several city officials should be banned?

Striden om narrativet trappas upp

Jag kände mej inte så lite priviligerad som fick delta i denhär konferensen på Abu-Dis universitetet i östra Jerusalem för några veckor sedan. Riktigt, riktigt suveräna tal levererades ett efter ett annat. Och det är lätt att vara cynisk – vad hjälper det Nora jag skrev förra inlägget om att ett gäng akademiska och andra tilltyckare samlas för att prata om sin syn på Mellanöstern? Men jag ska börja med det optimistiska.

För tio år sedan, när Israel firade sitt femtioårsjubileum, var det knappast någon som hade hört ordet Nakba. Det att över 100 intellektuella brittiska judar deklarerade att de inte tänker fira sextioårsdagen eftersom de inte stöder Israels politik är något som tyder på en förändring. Richard Falk var den mest optimistiska talaren under den avslutande debatten. Vi måste tro på omöjlighetens politik, det är den som kan ge fred, menade han.

Det är lätt att dras med i Falks visioner. Jag bekantade mej med ett antal organisationer som alla har startats under de senaste tio åren, med syfte att bredda narrativet, t.ex. ICAHD med sina tuffa tanter, Breaking the Silence och Zochrot – organisationen som vill göra nakban känd bland israeler och placerar ut skyltar kring Tel Aviv med texter som ”här fanns en skola”. Zochrot ordnade förresten för någon månad sedan en konferens om de praktiska konsekvenserna av rätten att återvända. Man koncentrerade sig inte på OM palestinierna som fördrivits från sina hus skulle få återvända, utan HUR det skulle göras.

För två år sedan hade jag inte hört talas om Youtube, för ett år sedan visste jag inte vad Facebook var. Vem vet vad nästa sociala nätverksverktyg kan göra? Nu skulle nog Nora fnysa åt mej igen – vad hjälper det palestiniernas dagliga kamp att bratsen har fått nya internetsidor att hänga på? Men om det är en front som gör mej till en optimist så är det faktiskt de nya medierna. Richard Falk påpekade att internationell rätt stöder palestiniernas krav på att få återvända och sluta vara ockuperade, hur man än vrider och vänder på saken. Jag tror att situationen har fått fortgå så länge för att folk inte har vetat vad som händer. Man har kunnat hålla händerna för öronen och låtsats att man är neutral så länge man inte ”tar sida”. Man har inte vetat. Men att inte ta sida är att mena att ockupation är helt okej. Och det tror jag inte medvetna människor tycker.

Men slaget är inte vunnet för den delen. Ockupationen håller på för fullt. Bosättningarna, särskilt de runt Jerusalem, byggs nu ut i aggressiv takt. En palestinier som hör till en organisation, ingen skillnad vilken, kan när som helst vänta sig att bli slängd i fängelse. Och för narrativets del går det också hetare till. Så tolkar jag det i alla fall när bloggare hotas för att de skriver om Israel. Jargongen blir elakare också. Efter en tio dagars tur i Israel och Palestina var den överhängande frågan som två amerikanska lärare hade bara en: Hur ska jag kunna undervisa om vad som händer här utan att bli stämplad som antisemit eller självhatande jude? Phyllis Bennis hade ett svar, medan hon dippade pitabrödet i hummus på en restaurang i Jerusalem dendär julikvällen: det kan ni inte. Det finns alltid någon som kommer att slänga det fula ordet i ansiktet på er för att tysta ner er kritik av staten Israel. Men ge er inte för det, historien kommer att visa att ni har rätt.

Pressmeddelande: Välkommen romer!

När poliser och vissa politiker diskuterar problemet med de tiggande romerna i Helsingfors och Hbl senast idag demoniserat dem för att de söker asyl – de har inte rätt till asyl eftersom de kommer från ett annat EU-land, de gör det för något så lömskt som att få tak över huvudet under processen -finns det andra som tar aktion. (”Asylsökande behandlas ju helt annorlunda. Det här kanske är deras sätt att turista här en tid” säger Kaj Wahlman vid utlänningspolisen till tidningen.) Nätverket Vapaa liikkuvuus, Fri rörlighet, kommer idag med pressmeddelande om att de i samarbete med det ockuperade huset Rajatila har börjat erbjuda logi åt romerna. Jag gör ett undantag idag och publicerar pressmeddelandet på finska eftersom jag bara inte hinner översätta, sorry! Detta var för bra för att låta gå!

TIEDOTE

VAPAA JULKAISTAVAKSI

Itä-Euroopan romanit – tervetuloa Suomeen!

Vapaa liikkuvuus -verkosto on yhteistyössä sosiaalikeskus Rajatilan kanssa
alkanut tarjota majoitusta Itä-Euroopan romanikerjäläisille. Töölön
Rajasaaressa sijaitseva vallattu talo on omaehtoinen toimintatila, jonka
käyttöä ei säätele kapitalistinen voitontavoittelun logiikka, vaan tilan
käyttäjien tarpeet.

”Projektimme tavoitteena on herättää keskustelua Helsingin kaupungin
tekopyhästä politiikasta: puhutaan näiden ihmisten auttamisesta, mutta
käytännössä romanikerjäläisiä vain ahdistellaan”, kommentoi Dan
Koivulaakso Vapaa liikkuvuus -verkostosta. Vapaa liikkuvuus -verkosto
painottaa, että romanit ovat EU-kansalaisia ja heille kuuluu oikeus
liikkua vapaasti EU-maasta toiseen. Samalla kyse on konkreettisen
suojapaikan tarjoamisesta kaupungissamme kerjääville.

Diakonissalaitoksen ja sosiaaliviraston virkailijat kiertävät kesällä
käynnistyneen katuprojektinsa myötä kaupungilla kyselemässä
romanikerjäläisiltä heidän taustoistaan, elinoloistaan Suomessa,
tulonlähteistään sekä mahdollisesta avuntarpeestaan. Projektiryhmän
johtaja Jarmo Räihä on kuitenkin ilmoittanut, etteivät he aio auttaa
kerjäläisiä ”asunnon tai ruuan osalta”. ”Ihmisten tarpeeseen nukkua
sisätiloissa on vastattu sillä perinteisellä keinolla eli laittamalla
poliisi asialle. Eräs romanikerjäläinen, joka tunkeutui Pukinmäen
vanhaan asemarakennukseen nukkumaan, otettiin kiinni ja sai sakot”,
kommentoi Katja Tuominen Vapaa liikkuvuus -verkostosta.

On ilmeistä, että työttömien, rasismia kaikkialla kohtaavien ja osin
myös luku- ja kirjoitustaidottomien romanien on pakko kerjätä Euroopan
metropoleissa taatakseen toimeentulon perheillensä. Omissa
lähtömaissaan romaniperhe voi saada erilaisina sosiaalitukina
keskimäärin noin 35 euroa kuukaudessa. Helsingissä arviot
kerjäämistulosta ovat jopa 80 euroa päivässä. Rajasaareen majoitetut
noin 20 romania ovat lähteneet kotiseudultaan, Romanian Bacausta,
koska heidän talonsa tuhoutuivat tulvissa.

Itä-Euroopan romanien pyrkimykseen parantaa elämäänsä ja käyttää
hyväksi EU-kansalaisten vapaan liikkumisen oikeutta on vastattu
uusilla kontrolleilla. Esimerkiksi Turun poliisin sittemin poisvedetyn
sisäisen ohjeistuksen mukaan kerjääjiä olisi ensin varoitettu
jatkamasta kerjäämistä ja otettu heiltä henkilötiedot ylös.
Kolmannella kerjäämiskerralla heitä olisi sakotettu. Lisäksi poliisi
oli suunnitellut takavarikoivansa kerjäämällä saadut rahat ja
käännyttävänsä kerjääjät maasta. Turun poliisin suunnitelmat olivat
lainvastaisia.

Koska projekti toteutetaan yhteistyössä sosiaalikeskus Rajatilan
kanssa, toimittajien on syytä huomioida, etteivät he ole tervetulleita
alueelle ilman ennakkoilmoitusta. Haastatteluista sekä kuvien
ottamisesta sosiaalikeskuksella on sovittava alla mainittujen
yhteyshenkilöiden kanssa.

Lisätietoa ja haastattelupyynnöt
Katja Tuominen / Vapaa liikkuvuus -verkosto, puh 0505373103,
katja.o.tuominen@helsinki.

fi
Dan Koivulaakso / Vapaa liikkuvuus -verkosto, puh 0445066613 (också på
svenska), dan@q-olio.netKolla in deras hemsida: vapaaliikkuvuus.net

Läs förresten Roya & Matilda.

Ett samhälleligt problem

Igår såg jag en dokumentär om Seung-Hui Cho, han som för ett år sedan dödade 32 personer i Virginia Tech. Jag reagerade på att man enbart sökte förklaringar till dådet hos Cho själv. Han ska ha lidit av sociala fobier och depression, men man spekulerade också i vilken roll pappan som ofta jobbade sent kan ha haft. Är det inte lite konstigt att prata om skolskjutningar och bara söka efter förklaringar hos den som utför dem? Hallå, samhället? Jag menar, har det inte alltid funnits elever med sociala fobier och pappor som jobbar sent? Det är nu sju månader sedan tragedin i Jokela och det slog mej just att jag fortfarande inte har sett några slags initiativ eller utredningar kring vad man ska göra för att förbättra skolelevers psykiska hälsa och trivsel i skolan. Vi lärare fick krisinformation precis när det hände men sedan har det varit tyst.

On a completely different note så följer jag med ena ögat, men entusiastiskt, med debatten om FRA-lagen i Sverige. Vilken fantastisk kämparglöd, bloggare! Det finns något djupt demokratiskt-historieskapande i det ni gör, och om regeringspartierna inte tar sitt förnuft till fånga imorgon kommer de att få ångra sig senare. Och förresten tycker jag att alla ska läsa dagens Rawia!

Om att kunskap är allas

Ibland tror jag att vi år 2055 kommer att förundra oss över början av 2000-talets syn på kunskap och vem som hade rätt till den. På en lärarfortbildning nyligen fick jag veta att ordet kunskap saknas i de australiensiska aboriginernas språk. Därför att kunskap finns överallt, i gamla, i barn, i växter och djur, i bergen och i marken. Jag förstod det lite som så att kunskapen om en viss växtart finns i växtarten själv, och kan alltså inte finnas i en faktabok om den växten, hur tjock den boken än är.

Igår delades det Stora Journalistpriset ut i Finland. Det är mediekoncernen Bonnier som står för priset, och det är kanske just därför som jag lite förvånas över vinnaren i kategorin ”årets artikel”. Det kneps av den 13-åriga Waltteri Seretin, som i augusti förra året upptäckte att de bilder som visades upp som bevis på att Ryssland hade nått Norra Ishavets botten, i själva verket var plockade från filmen Titanic. En ganska imponerande upptäckt som fick Reuters nyhetsbyrå att skämmas och som säkert orsakade lite diskussion i Kreml också.

Jag ser det lite som det här med läraryrket. Det finns fortfarande lärare som ser på sin yrkesroll som en enbart förmedlare av kunskap. Det fungerade säkert bra förr i tiden, men idag kan man klicka fram rätt svar på en fråga på en dator i klassrummet i stället. Läraren behövs fortfarande, men inte som lexikon utan som guidebok i infodjungeln. Det handlar om att påminna om det kritiska tänkandet och motivera eleverna till vidare kunskapssökning. Många har nog fastnat i den gamla rollen, vilket gör att de upplever brist på respekt när eleverna inte bara accepterar deras sanningar. Och såhär tror jag att det är med journalisterna också, det ställs nya krav på dem om de (många av dem) inte ännu har fattat. Medborgarjournalister och politiska bloggare kan inte ta över journalisternas jobb, vi behöver yrkesfolk som kan analysera händelser och förklara mönster. Men de ska verkligen våga göra det, annars gör de ingen nytta! Jag undrar t.ex. hur det är med de etablerade journalisternas kunskap om konflikten i Mellanöstern – de som varje dag förklarar vad som händer där och påverkar miljoner läsares åsikter.

Det är också något lite ironiskt i att EU nu vill införa en femte rörlighet (efter pengar, människor, varor och tjänster), och denna gång är det just kunskap som ska få ”röra sig”. Jag undrar vad man menar med dethär – kan faktiskt se det som ett argument för t.ex. fri fildelning, men antar att det inte är vad EU avser. Hursomhelst så kommer det betyda att det finns något system som gör att kunskapen rör sig inom EU och inte sipprar ut till andra delar av världen.

Poängen är att kunskap aldrig mår bra av att någon pantar på den. Kunskap är till för att delas mellan människor, det är så den frodas.

För övrigt står jag inte ut med att följa med finska medier idag. Vi har en utrikesminister som sysslar med diverse ”kvinnoaffärer” som alla viftar bort med för han är en ”riktig kvinnokarl”, jag bara orkar inte höra mera om det, och i TV debatterar man de rumänska tiggarna, som stadsborna inte ger pengar åt ”för då lär de sig inte att tiggande inte lönar sig” eller för att ”det är inget yrke att tigga”.