Början av 2000-talet

-what the afterworld will be saying about these days

Att vara ung och under ockupation

Posted by Pia på fredag 18 juli 2008

Vi kan kalla henne Nora. Hon fyller snart 23 och studerar ekonomi på Bir Zeit universitetet på Västbanken. Senaste lördag satt jag i hennes vardagsrum i Ramallah. Vi hade varit ett gäng på middag i centrum och det var ganska sent. Nora satt och rökte i en fåtölj och svarade på sms. Vi pratade om mat och musik och människor. Så berättade hon lite om sin historia.

Noras hemstad är Jenin och hennes tonår råkade sammanfalla med den andra intifadan. När det såg ut att bli utegångsförbud hade hennes föräldrar samlat frysen full med mat. När den israeliska militären invaderade blev familjen, som bor i ett hus en bit utanför stan, utan elektricitet. I tretton dagar var Nora, hennes föräldrar, hennes småsyskon och hennes farmor fångar i sitt hem utan el. All mat de hade i frysen blev såklart hastigt dålig och vattnet kunde inte pumpas upp från källaren. Vi hörde på radion om vad som hände, säger Nora. Hela familjen var på helspänn. När de bara hade ett äpple kvar tog mamman och delade det i sex lika stora bitar. Det var det godaste äpplet jag någonsin har ätit, sa Nora. Och jag måste påminna mej själv om att dethär handlar om år 2002, inte om det finska vinterkriget.

Noras familj bodde en bit ifrån flyktinglägret i Jenin, där hennes klasskamraters hus mejades ner och folk dödades som flugor av israeliska soldater. När utegångsförbudet hade lyfts besökte Nora och hennes mamma lägret. ”Det jag mest minns var lukten”, säger Nora. Blod och död. Och så alla desperata människor. Folk som gick omkring och ropade på hjälp – har någon sett min man/min dotter/min mamma? Mitt i lägret hade hus mejats ner i en radie på kanske två kilometer. Man hade jämnat flyktinglägrets kärna med marken, för att låtsas komma åt terrorismens rötter, men vad är terrorism, undrar Nora?

Är det inte terrorism att vi aldrig ska kunna planera någonting? Att jag ska bli stoppad i checkpoints när jag ska gå på min bästa kompis bröllop? Nora, som alltså studerar ekonomi, har ofta sin laptop med i minibussen mellan Jenin och Ramallah, och stöter ständigt på problem. Soldaterna undrar vad hon gör med den, vad den innehåller och varför hon måste ha den. Jag kan inte tänka mej hur en 23-årig studerande i Finland skulle reagera på att alltid behöva förklara varför hon har en dator.

Är det inte terrorism att aldrig kunna känna sig trygg? Efter de tretton dagarnas totalförbud började då tonåriga Nora kunna gå i skolan igen. Men det gällde att ta sig dit och så hastigt hem igen, för efter klockan fem skulle ingen röra sig ute. I fem månader fick Nora bara drömma om att gå på gatan och träffa kompisar, i stället fick hon oroa sig varje timme, varje dag. En kväll när familjen firade pappans födelsedag knackade några soldater på. Jasså, ni firar din födelsedag, sa de. När de hörde att pappan jobbade med business var några av soldaterna intresserade, berättar Nora. De frågade honom om hans affärer och verkade faktiskt helt trevliga. När pappan sedan frågade om han kunde gå tillbaka till sin familj och fortsätta sa de nä. Han skulle åka med dem och peka ut alla hus i trakten, vem som bor var och vad de sysslar med. Det fanns inget att göra, Noras familj fick vänta med tårtan till klockan två på natten då pappan kom tillbaka.

Jag slängdes från total pessimism till en gnutta optimism och så till pessimism igen under min precis avslutade resa i Israel och Palestina. Det är svårare än jag hade förväntat mej att sortera alla intryck. Tills jag kommer vidare med det föreslår jag lite bra läsning på samma tema. Trip to freedom, Rawia Morra, Anna Wester och Betraktarens öga.

4 svar to “Att vara ung och under ockupation”

  1. Odelberg said

    Att det sedan från Israels sida heter att ”dem skjuter ju faktiskt på oss också” duger bevisligen inte. Nora tillhör helt enkelt inte ”dem” och ”dem” ska inte stoppas med våld från första början.

    Jag börjar tro att hela konflikten har numera sina rötter i att indoktrinerade barn lär sig hata fiendesidan, gärna med religion som verktyg eller nationalism.

  2. pia said

    Jag håller med dej Odelberg. Jag lärde känna flera israeler denhär gången och märkte att de inte hade någon aning om hur det ser ut eller vad folk gör i Ramallah t.ex. Efter en hel skolkarriär och två eller tre år i armén hade de bildat sig en bild av ”araberna” som ett farligt folk som man inte ska närma sig utan ett vapen i handen. Men de började faktiskt fråga efter ett tag. Vad gör dom på kvällarna, dina palestinska kompisar? Vad äter de, vad lyssnar de på för musik? Var köper de sina kläder? Det var en ganska konstig upplevelse att sitta där och berätta för dem om deras jämnåriga som bor 10 km österut bakom muren.

  3. Odelberg said

    Adam Chwejman (?) la fram detta under ett debattprogram. Lösningen är dialog mellan barnen, gemensamma skolor där man lär sig att ”dem” faktiskt är som oss osv. Jag tror att han har rätt till 100 procent (trots att han är Israelvän).

  4. pia said

    Visst. Men för att barn ska börja föra dialog måste vuxna vara beredda att satsa på det. Och där är man WAY OFF. Jag bekantade mej med ett långvarigt projekt för dialog i Haifa. Man jobbade tolv veckor i taget med dels israel-palestinska, dels israel-judiska elever och till slut hade de en gemensam konferens. Ett stort problem man stötte på var att föräldrarna var misstänksamma mot projektet och ville att barnen skulle sluta… Att få lärare och annan personal motiverad är inte heller någon enkel uppgift.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: