Hemmafrun på 2000-talet

Denna bild ska ha ingått i tidningen Popular Mechanics år 1950. Texten under bilden lyder: ”Because everything in her home is waterproof, the housewife of 2000 can do her daily cleaning with a hose.”

Jag hittade en liknande bild från år 1900 en gång. Den handlade om hur skolan skulle se ut om 100 år, år 2000. Kan tyvärr inte hitta den bilden, allra minst elektroniskt, men såhär skulle skolan se ut: läraren stod längst framme och tryckte in böcker i en stor vev, som hade kablar kopplade till elevernas hjärnor. Så skulle kunskap föras vidare tänkte man. Det intressanta var ändå att se på vad som inte hade förändrats. Eleverna hade fortfarande 1900-tals kortbyxor och frisyrer. Läraren såg väldigt 1900 ut, och klassrummet var kalt och asketiskt. Och alla elever var pojkar. Man kunde alltså vilt fantisera om en skola där böcker mals ner till information i små portioner som fördes in i hjärnan via kabel, men kom inte ens att tänka på att flickor kunde gå i samma skola. Och när jag nu ser framtidsvisionen här ovan tänker jag lite på samma sätt. Vattentät heminredning! Fantastiskt! Imponerande, nytänkande, fräscht! Men där står hon likaväl, Hemmafrun, med förkläde, lockigt 50-talshår och getingmidja.

Det är så lätt att göra sig lustig över hur dumma de var förr. Räck upp handen den som inte häpnat har skrattat åt hur man beskrev afrikaner i läroböckerna och i Tintin för 50 år sedan. Elever fick också lära sig att homosexualitet var en sjukdom, att ”indianer” var envisa, att den Vita Mannen hade en börda och att kvinnor passade bäst i hemmet. Epitet som ”neger”, ”dvärg” eller ”dåre” kunde fällas om människor utan att någon lyfte särskilt högt på ögonbrynen.

Men ibland undrar jag hur mycket bättre vi är i dag. Jag skrattar åt dendär hemmafrun, men har vi verkligen jämställdhet vad gäller hushållsarbete ens i det föredömliga Norden idag? I Finland är ”kvinnans euro” bara 80 cent (kvinnors löneinkomster ligger på 4/5 av männens). Att flickor får gå i skola är en självklarhet. Men hur mycket av lärarnas tid och t.ex. speciallärarresurser sätts på flickorna? Och hur kan det komma sig att kvinnorna är i majoritet bland de som börjar studera på universitet, men en försvinnande minoritet bland föreläsarna med fast tjänst?

Min poäng är liksom att tänk om det vi har sysslat med mest är att putsa fasaden. Jag var på en föreläsning om rasism i höstas där föreläsaren, en rasismforskare, berättade hur mycket hon jobbar med polis och vårdpersonal. ”Vilket ord ska vi då få använda om vi inte får använda n-ordet?” var en återkommande fråga på polisfortbildningarna, sa hon, som förresten brukar föreslå ordet ”kund”.

Ibland när jag är som mest pessimistisk undrar jag om jämställdhets- och antirasismarbetet bara har lett till ökad politisk korrekthet. Ingen civiliserad människa använder längre dedär orden, men tänk om folk bara har lärt sig välja sina ord bättre? Hur ska vi annars förklara att orättvisorna pågår? Jag kan förresten inte nu komma på några visioner kring hur skola, hem och hushållsarbete kommer att se ut år 2055. Men de brukar alltid fokusera på teknik och aldrig på nya slags relationer mellan människor.

Idag råkar många intressanta bloggtexter handla om våldtäkt. Jag har t.ex. läst kamferdroppar, Katrine Kielos & Roya och Matilda.

Tankar om skolan, del II

-Hur känns det att jobba för en institution som använder samma tortyrmetoder som Stasi?

Det var en morgon klockan 7.15 och jag hade kommit till en av skolorna jag jobbar på för att övervaka veckans försittning, ett straff som tilldelas elever som har gjort sig skyldiga till antingen skolk, upprepade förseningar eller annat fuffens som t.ex. att rita på möblerna eller röka. Eleven som ställde frågan där vi satt i det ensliga klassrummet och såg solen stiga upp påpekade att Stasi också sysslade med att hålla folk vakna med tvång. Jag hade inte så mycket att säga till skolans försvar faktiskt. Jag ser att man i Sverige har debatterat straff i skolan. I Finland förs sådana diskussioner aldrig på nationell nivå, utan i skolorna. Ofta tycker jag att det är bra att tillåta skolorna att hitta på sina egna lösningar, men det svenska sättet gör att man tvingas lyfta upp diskussionen, vilket är bra. Nackdelen med vårt system är att om en skola av någon orsak inte tycker att det finns något att förnya så händer ingenting, utan man får fortfarande kvarsittning för slarv enligt samma mönster som på 1980-talet.

Men varför ska Finland ändra på något som fungerar så himla fint då? Det kan man undra om man läser Wall Street Journals artikel What Makes Finnish Kids So Smart?. Ganska underhållande läsning, även om jag undrar om våra odubbade TV-program verkligen är lösningen till att 15-åringarna är så bra på naturvetenskap i Finland. Så blir jag också lite trött på att man bara talar om naturvetenskap som framgång när ”våra” elever trivs så dåligt i skolan, bryr sig minst om att påverka sin skolgång och har den mest passiva attityden mot elevkårsverksamhet och politiker. Att lära sig bilda en egen åsikt och stå för den står inte heller högst i kurs i den finländska skolan, tyvärr.

Det finns å andra sidan en annan sak som framkommer i artikeln, och det är att lärare aktivt uppmanas att fortbilda sig i Finland, och det finns stor frihet gällande kurserna. Det tror jag definitivt är en lyckad sak. Vet inte hur det är t.ex. i Sverige på den fronten. Ekonomistas lyfter upp behovet av mentorskap för nya lärare, och det gillar jag. Överhuvudtaget tror jag att allt samarbete mellan lärare är bra, lärare ska inte vara instängda i sina egna klassrum utan uppmuntras att jobba över gränserna, sitta med på varandras lektioner och lyssna, planera och utföra gemensamma helheter och lösa problem i grupp. Eleverna uppskattar när lärarna samarbetar och framför allt gör det jobbet roligare.

Hur ska skolan se ut?

Jag fick skäl att fundera på Tinas svar på min fråga när jag såg på SVT igår. Tina är lärare i kemi i en skola i Detroit. Hon tror att vi år 2055 kommer att säga: Tänk att för 50 år sedan, år 2005, hade man samma undervisningsmetoder som idag. Hon tror att vi kommer att experimentera en del med skolan men sådär strax före 2050 komma tillbaka till att detdär traditionella sättet var det bästa.  Vem vet? Och programmet jag såg på var Klass 9A, där ett gäng pedagogproffs sätts in för att vända en svag klass till en av Sveriges bästa på en termin.

Först ska jag säga att det säkert finns befogad kritik till att göra ett gäng 15-åringar som faktiskt inte gör annat än sin skolplikt (som vi för övrigt inte har i Finland, utan läroplikt) till såpakändisar. Jag är glad att ingen lät mej bli intervjuad i riks-TV när jag var 15, det skulle ha varit jobbigt att se senare. Nu tänker jag ändå fokusera på det positiva med att lyfta fram problemet i stället. För det är ju ett problem! Jag visste att det fanns svårigheter i skolorna i Sverige, men inte att var fjärde elev går ut med icke godkänt i ett ämne, var det inte så? Jag var på skolbesök i en skola i Stockholm nyligen och där var föreläsarna nästan nervösa. ”Ni är ju från Finland, det är ju ni som borde stå här och tala för oss” sa de, med hänvisning till Finlands toppresultat i PISA-undersökningen som mäter elevers kunskap i naturvetenskap. Nu är jag inte så säker på att vår skola något att ta efter på alla plan. Goda saker enligt mej är att lärarna har en bra ställning och att skolorna får bestämma själva om sånt som mössor och mobiler. Men de goda kunskaperna i naturvetenskap kommer inte gratis, utan på bekostnad av sociala och samhälleliga färdigheter. Ungdomarna trivs sämst i våra skolor och är minst intresserade av politik eller att påverka. Detta är inget bra alls!! Så kanske inte det finska skolsystemet borde kopieras om man vill ha framgång och inte bara deppiga handlingsförlamade elever.

Jag blir riktigt inspirerad av att läsa intervjuerna med lärarna som medverkar i programmet. De visar att det inte finns ett enda sätt att vara en bra lärare. Vissa tål lite oljud, andra inte. Endel konfiskerar mobiler direkt, andra anser att en sms-ande elev är ett tecken på att hans lektion inte håller måttet. Det som de har gemensamt som jag ser det är kunskap, erfarenhet, tid, verklig omtanke för eleverna och en positiv syn på sitt jobb.

Jag skulle himla gärna vilja veta hur mina läsare, också de som inte är lärare själva, skulle svara på frågorna i intervjuerna. Eller ens någon av dem! Jag behöver själv lite tid att tänka på dem, men återkommer.

1. Vad gör du/borde läraren göra om elever stör på lektionen?

2.Vad gör du/borde läraren göra för att få igång de tysta eleverna?

3.Hur gör du /borde läraren göra för att få en elev att göra läxorna?

4. Ska lärarna få beslagta mobiltelefoner?

5.Har flickor och pojkar samma möjligheter i skolan?

Skolsnack

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, var man tvungen att gå till en skolbyggnad. Så tänker sig Kajsa att vi kommer att säga år 2055, när utbildningen sedan länge sker på distans via datorer. Jag antar att vissa saker inom utbildningen kommer att bli mera nätbaserade, och jag gillar internet, men tror ändå inte att skolbyggnaderna kan försvinna. Egentligen tror jag att vi får andra, viktigare saker att diskutera vad gäller framtidens skola. Som synen på kunskap, verkliga demokratifrågor, detdär med ”effektivitet” som ovälkommet har smugit sig in från näringslivet i det offentliga, och kanske framför allt detdär med privatskolor, som Finland ännu nästan helt har klarat sig utan.

PG är från Brasilien och sysslar i livet med lite samma saker som jag, samhällsvetenskaper, filosofi och att vara lärare. Vi träffades för några år sedan på jakt efter zapatistvibrationer i Chiapas nära sydöstra Mexicos berg. Nu skriver han om situationen i skolorna i sitt land:

”I år börjar jag undervisa filosofi, jag ser fram emot det, eftersom jag kan komma i kontakt med verkligheten och hjälpa eleverna med det lilla jag kan. Det mest sannolika är att jag börjar undervisa i en offentlig skola, där eleverna inte behöver betala. De offentliga skolorna i Brasilien mår inte bra alls, de är fulla av auktoritära lärare och rektorer utan tålamod inför eleverna, elever som är i gymnasiet men ännu inte kan läsa, och med andra problem. Här har man privatiserat utbildningen och de som kan betala går i fina privatskolor till skillnad från majoriteten av folket, detta är enligt mej ett problem för hela Latinamerika… …Men själv är jag just nu nöjd för det är dessa barn som jag vill jobba med, undervisa och lära mig av mycket av det som de vet, lära känna dem och deras åsikter, det är det viktigaste för mej.”

No atheists in 2055?

As a teacher of social science, studying philosophy at the university on the side is quite a good mix, especially if you believe in some sort of balance. During the days I hang around both philosophers, who are good at making everything abstract and theoretical, and teachers, who are experts at making everything concrete and practical. I have to say I enjoy both.

Imagine that 50 years ago, in 2005, there were atheists. Maybe we’ll say that in 2055? It was Rasmus who suggested that sentence, in a gathering of aspiring and professional philosophers some days ago. Sometimes it seems that you can just pick out any of the suggestions to what we might say in 2055 and discuss it for ages. The idea behind this particular one was that our unconditional trust in Science instead of Religion might not stay around for ever. Hmmm? Fifty years is a long time and our ways of thinking about the world can certainly change, if someone from today travelled back to 1957 and talked about ”the war on terror”, facebook or the concept of rape within marriages, it might have been difficult for people to take it all in. But to surpass all of science as just one way of thinking, not as the ultimate and best one, is a hard bit to swallow.

Säkerhetshysteri

År 2055 tror Mikko att vi kommer att tala om början av 2000-talet som tiden då man fick vara ifred, och slapp oroa sig för att kollade bakom ryggen på en. Jag tycker att det har hänt enorma saker på integritetsfronten på senaste tiden. Det tog ett tag innan jag fattade att de svarta halvkloten i taken precis överallt är kameror. En klok kvinna med åtta barn berättade för mej att när hennes första barn var små, på 1980-talet, kunde man lämna sin barnvagn med sovande barn utanför matbutiken utan problem. På 1990-talet, när hennes yngre barn var små, blev det ovanligt och idag ska alla tränga in de stora vagnarna mellan hyllorna, ingen skulle ens tänka på att lämna sin baby utanför.

Man skulle förstå hysterin bättre om det verkligen hade hänt något här. Men jag kan inte minnas några barnkidnappningar. Visst har vi enstaka galningar i våra städer, men faktiskt så händer det inte så mycket. Säkerhetspådragen är överdrivna, vågar jag påstå. Vi vill så gärna vara med och leka i de stora barnens klubb, men i Finland är gatorna ännu ytterst säkra. Våldsdåd händer hemma istället, där skulle det kanske behövas kameror.

För att inte tala om gatornas riktiga hjältar, säkerhetsvakterna. I morse berättades det i morgon-TV om en ny magisterutbildning i säkerhet som ska starta nästa höst, på initiativ av nya inrikesministern Anne Holmlund. Ursäkta? När har vaktjobb blivit ett akademiskt ämne? Ska man forska i handbojsteknik? Man kan kanske fråga sig om det inte räcker med en polishögskola? Nej, säger ”hjärnorna” bakom planen. Vi har ett stort behov från näringslivet. Jag kan inte riktigt tro att det är sant. Ska vi akademiskt utbilda särskilda skyddskårer för våra köpcentrum? Pojkarna i morgonsoffan log stolt när de berättade om sitt nya projekt. De sa att Finland är föregångare på denna front, bara i USA och Storbritannien har man hittills satsat på en liknande magisterutbildning. Stora pojkarnas klubb alltså. Lite reality check, snälla.