En tyst minut som blev av och en som inte blev det

Gruppen Mothers Across the World for Gaza ordnade idag minnesstunder omkring i världen för de barn som dog i attackerna mot Gaza. Förutom i Helsingfors samlades man i bl.a. Amman, Kapstaden, Manchester och Palo Alto för att hedra offren och visa solidaritet med deras familjer. I slasket och regnet vid Gamla kyrkans park lästes namnet och åldern upp på alla de nästan trehundra barn som mist livet. Vi fick varsin lapp med namnet på ett offer. På min lapp, som snabbt blev helt blöt, stod det Ahmed Riad Mohammed Al-Sinwar, tre år.

Vi var inte många, kanske 30-40 personer. Rätt många pensionärer och så några barnfamiljer.

Jag stod förresten en stund och talade med en 12-årig Ali på minnesstunden. Han är ordförande för elevkåren i sin lågstadieskola och berättade att han och hans vänner hade föreslagit att eleverna under en morgonsamling skulle hålla en tyst minut för de barn som har dött i Gaza. Först tyckte lärarna att det var en bra idé, men när vicerektorn fick reda på planen satte hon stopp för den.

Det är något som känns så ledsamt med Alis historia. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Ett samhälleligt engagemang och aktivitet ska uppmuntras i skolan sägs det i varenda redogörelse, men det verkar som om man med de orden hade tänkt sig att eleverna skulle göra något neutralt samhälleligt. Som att rösta i elevkårsval och ordna städtalko eller jag vet inte vad. Kanske skriva brev till kommunens politiker om att få en cykelväg. Om en gymnasieklass ordnar gatufest eller kedjar sig fast vid ett rivningshotat bibliotek, då har det samhälleliga engagemanget gått för långt. Helt som om det fanns neutralt samhälleligt engagemang. Helt som om aktivt deltagande var något annat än aktivism. Scoutsjal är okej, palestinasjal är fel.

Eller är det 12-åriga Ali som är fel person? Hade reaktionen hos vicerektorn varit en annan om hans familj inte hade haft rötter i Palestina? Om någon genomfinsk Liisa bara hade sett bilder av attackerna och föreslagit den tysta minuten? Inte?

Idag läser jag Organisk Intellektuell om strukturell diskriminering, Roya om israeliska Likuds syn på Palestinas rätt att existera och Anna Wester om Sydafrikanska hamnarbetare som protesterar. Och dessutom Paavo Arhinmäki om Lex Nokia och de Grönas ambivalens.