Wall talk: Berlin speaks to the Middle East

Just stop it.

Om ordet kritik

Det finländska xenofobiska partiet Sannfinländarna, som drog hem 10 % av rösterna i EP-valet, kallar sig inte rasistiskt. Trots att en av röstmagneterna önskar att gröna multikulti-hypade tanter skulle bli våldtagna av afrikanska invandrare för att dessas sanna natur skulle uppenbara sig för damerna, och trots en massa annat sällsynt idiotiskt dravel som yttras i partiets namn, hävdar man att det de sysslar med inte är rasism. Det är invandrarkritik, på finska maahanmuuttokritiikki.

Jag fnös först åt deras patetiska försök att leka nyspråk, tills jag häromveckan märkte vilken genomslagskraft de har fått. Nu har jag bevisligen hört ordet “invandrarkritik” nämnas i både på TV och radio. Ja; filmkritik, litteraturkritik och kulturkritik (som alltså handlar om att se kritiskt på samtiden i den egna kulturella kontexten) är användbara begrepp. Invandrarkritik är INTE ett. Ändå hörde jag nu senast en och annan lärare på ett seminarium om kritisk pedagogik benämna sannfinländarna och deras anhängare som invandrarkritiker. Det har gått hem.

Seminariet var fascinerande, förresten. Det ska bli ett nöje att sätta sig in i kritisk och radikal pedagogik på djupet. Vissa åhörande lärare tvekade inför pedagogik med alltför kritiska element. Endel för att de helt klart blandade ihop två saker: att uppmuntra en elev till att vara kritisk och att uppmuntra till anarki och “dåliga fasoner”. Man tänkte sig att kritiska elever kanske ger sig på lärarna som personer. Andra ifrågasatte vart skolan är på väg om eleverna verkligen börjar se kritiskt på sin skola och sitt samhälle. Det är i och för sig en berättigad fråga. Men den verkligt intressanta frågan är kanske vad som händer om eleverna inte gör det.

Vi fick se en del statistik om grundskoleelevers attityder till politik och samhälle på seminariet. Finländska unga är genomgående i botten internationellt sett vad gäller politisk aktivitet. Ordet politiker förknippas med “gamla, dumma, gubbar”. Man har väldigt lite förtroende för partierna. När de däremot sitter vid makten kritiserar man dem inte. Bara var femte nia kan tänka sig att någon gång gå ut och demonstrera för någon sak. Sväng på det, sa föreläsaren. 80% skulle inte gå ut och demonstrera, vad som än hände i samhället. Man litar på auktoriteterna. Sen sa han såhär: under 1900-talet dödades flera människor av andra människor än någonsin under mänsklighetens samlade historia innan dess, sammanlagt. Vad vi behöver, för att undvika folkmord på 2000-talet, är inte människor som lyssnar på auktoriteter utan människor som klarar av tänka kritiskt, tolkar jag hans budskap. Kritik är alltså livsnödvändigt. Men inte den sortens “kritik” som sannfinländarna låtsas stå för. Kanske det kan sammanfattas såhär:

Kritik kan aldrig riktas mot människor för deras härkomsts/etnicitets/könstillhörighets skull. Kritik måste, ständigt, riktas mot det institutionella.

Polis och media gör ordet “muslim” till “brottsling”

Under början av 2000-talet var det ingen tvekan om vem som var “de andra” i det europeiska samhället. Svenska YLE:

Nyheten och bilden är alltså från Grekland, landet som för tillfället rankar sig rätt så lågt på mänskliga rättighets-skalan.  Den lättövertygade mediekonsumenten skulle kanske kunna förstå en sådanhär nyhet som att det är något hos muslimerna som är straffbart i sig. Medierna berättar om kravallerna och förklarar vem vi ska skylla på. Demonstranter från länder som Syrien och Somalia ska ha stått utanför den grekiska riksdagen och i något skede ropat “Allah!”. Big mistake. För det vet vi ju att det arabiska ordet för Gud är ett problem, media/samhället reagerar som om någon hade ropat bomb.

Det är otroligt smaklöst och idiotiskt att i medier få det att se ut som att demonstranterna inte var ute efter t.ex. mänskliga rättigheter och trygghet, utan efter att på något provocerande sätt hävda det muslimska. Det är inte demonstranterna som gör det här till en fråga om muslimer vs grekisk polis. De demonstrerar för att få bli behandlade som människor. Det är däremot statsmakten, i form av polisen,  som bestämmer att det är just muslimheten i dehär människorna som är det straffbara. Hur ska man annars förklara varför de rev sönder en koran?

Ska vi dela fil?

Användningen av piratmjukvara ökade år 2008 i Finland, skriver YLE (som citerar “Business Software Alliance’s” rapport). Folk tycks alltså gilla gratis produkter i stället för dyra likadana. Siffrorna kommenteras med orden: “En minskning av piratismen kunde globalt sett skapa hundratusentals nya arbetsplatser och tjäna in flera miljarder dollar.“

Vilket struntprat. Det skulle inte alls skapas hundratusentals arbetsplatser om vi slutade ladda ner. Vid industrialismens början, när arga arbetare slog sönder vävstolarna, hade de åtminstone rätt i sak. De kunde faktiskt ha fått tillbaka sina jobb om inte effektiviseringen hade lyckats. Men eftersom allt som kan förvandlas till ettor och nollor går att sprida rent tekniskt sett så kan inte dedär hundratusentals arbetsplatserna födas om inte ni förstör hela systemet, sorry. Jag skulle t.ex. aldrig betala hundratals euro för ett office-paket, och det kommer jag inte att behöva göra så länge det finns snälla människor som delar med sig sina. Och skulle det inte vara möjligt att ladda ner dem så finns det ännu snällare människor som skapar lika bra verktyg med öppen källkod.

Sedan finns det andra problem i detdär påståendet också. Jag skulle vilja hävda att piratism faktiskt kan skapa arbetsplatser, när människor snubblar över program och verktyg som de aldrig skulle ha köpt och för ihop sina skallar och skapar helt nya grejor på basen av dem.

För det tredje är det intressant att fundera på skillnader mellan att ladda ner musik/film och mjukvara. Jag lyssnade på några högstadieelevers diskussion om ämnet nyligen. Några propirater (tja, egentligen var väl alla i gruppen mer eller mindre piratiskt sinnade) hävdade nämligen att de ser ett större moraliskt dilemma i att ladda ner mjukvara än i att ladda ner musik och film. När jag frågade varför de resonerade just så menade de att artisterna har andra sätt att tjäna pengar på, som konserter, medan programmerarna inte har det. Inte helt tokigt resonerande kanske. En programmerarnörd säljer kanske inte så många t-shirts med sitt face på?

Kolla in det bästa om EU hos Organisk Intellektuell och så önskar jag att Hanna Löfqvist ställde upp i Finland också.

Kort om rasism och partier

Varför gillar inte Samlingspartiet när Timo Soini vägrar skriva under rasistappellen? Inte för att måna om antirasismen, utan för att de tappar värdefulla rasistiska röster till Sannfinländarna på det sättet, menar man på Motkulturfonden.

”Inte måste ni rösta på monster som Timo och Sannfinländarna för att få ut patrasket ur landet. Snabba utvisningar fixar vi nog här hos Samlingspartiet också, och istället för deras rassesnack kommer vi att kalla det något i stilen med ”hållbar integreringspolitik”.

Den “hållbara integreringspolitiken” handlar alltså om att människor som flyr från konfliktzoner påstås släppas in alldeles för enkelt. Deras möjligheter att leva i säkerhet tillsammans med sina närmaste anses också vara politiskt OK att putsa bort. Och så går folk omkring och tror att de fall av misskötsel från myndigheter, fall som har uppmärksammats genom att t.ex. kyrkan har gömt undan folk som senare har visat sig ha all laglig rätt att stanna, är undantag och inte toppen av ett isberg.

Om jag ska välja vad som är värre – sannfinländarnas framgång eller de “hårda tagen mot invandringen” i övriga partier – lutar jag helt klart åt det senare.

Men ta alltså och läs hela Blanquis inlägg på Motkulturfonden, det är så mycket bättre sagt där.

Så undrar de var invandrarföraktet kommer ifrån

Tidigare i vintras blåste tidningen HBL upp en regeringsrapport från Sverige, där man pekade på våld och oroligheter i Rosengård i Malmö. I enlighet med tidningens anda drog man till med en stor bild, kanske 20*40 cm, av brinnande bilar på någon gata. Artikeln handlade om hur radikala särskilt muslimerna hade blivit och hur många problem det fanns i stadsdelen.

När rapporten släpptes i Sverige följde en hel del debatt på nätet men också i andra tidningar. Forskarna bakom den sågades för sina metoder (när andra forskare ville titta närmare på det var ursprungsmaterialet borta), men rapporten sades också underblåsa fördomar med sina teorier om hur man kunde känna igen en radikal muslim (skägg t.ex.). Markus West, som hade skrivit artikeln för HBL, valde att inte skriva en rad om ifrågasättandena i HBL. De som inte följer med den politiska debatten i vårt grannland annat än via sverigekorrespondenten på HBL får alltså ingen annan bild än den som den ifrågasatta rapporten bjuder på. När jag mailade och frågade (1.2.09) varför han valt att ha berätta stort om rapporten men inte alls om kritiken mot den svarade han (utdrag):

Jag är inte okritisk till rapportens resultat. Om en
forskare eller ett forskarlag i Sverige visar att
verkligheten ser annorlunda ut i Rosengård är jag mer än
villig att rapportera om den undersökningen. Att
Försvarshögskolan har förstört källmaterialet är sanslöst.

Grejen var att det fanns flera forskare som ifrågasatte resultaten, men det framkom alltså aldrig i HBL. Sist i sitt svar skrev West:

Jag har läst kritiken mot rapporten från forskarna i Lund
och jag vet inte varifrån de har tagit påståendena om skägg
och ostrukturerade resor till Mellanöstern. Jag hittar dem
inte.

varpå jag samma dag mailar ett svar, efter 10 minuters googlande:

Hej och tack för svaret,

Jag önskade bara att det vetenskapliga ifrågasättandet av den kunde ha fått synlighet. Jag vet nämligen att sådana här rapporter brukar börja citeras kraftigt (bevis på det senast i dagens ledare i er tidning). Det är synd om den nu blir vedertagen sanning som andra bygger vidare på.
Checklistan för vad som är kännetecknar en radikaliserad muslim finns under kapitel 4.1. i rapporten.

Nu var det nämligen så att rapporten hänvisades till i åtminstone en ledare samma vecka (och vem vet vid hur många köksbord), som om den vore sanning skriven i sten. Så skriver tidningarna senare att attityderna mot invandrare hårdnar, som om det vore en märklig sak…

Denna lilla historia kom jag att tänka på idag när HBL på första sidan hade som rubrik “Invandrarflickor förtrycks”. Inne i tidningen finns en intervju där samma sverigekorrespondent, West, skrivit om hedersmord. Det finns t.o.m. en faktaruta. “Får inte välja man” är rubriken. Fakta är t.ex. att “Forskarna har skapat en trappa som visare på en stegvis upptrappning av den invandrade flickornas brist på självständighet”. (som om detta var en regel) I artikeln talar en ung anti-hedersmord-aktivist om varför hedersmord bland invandrare inte kan jämföras med våld i hemmet i Sverige (eller i Finland antar jag, där en kvinna dör ihjälslagen i sitt hem varenda vecka). Det handlar alltså inte om kön här, utan om “kyskhetskultur”.

Jaha. Hur förklarar man det då? Det är nästan som om artikelskribenten tänker sig att man kan skriva vad som helst “…Sverige litar för mycket på invandrarorganisationer… Hedersmord firas med en stor fest. Enligt den svenska metoden blir mördaren aldrig en hjälte…” bara för att den som intervjuas är en kvinna som heter Mohammed i efternamn. Samtidigt jublar rasisterna. Det var ju det vi sa! Invandrare ÄR våldsamma, till skillnad från de sansade männen här hemma.

Jag föreslår att Markus West (som inte tackade för länken till informationen han sökte) och alla andra intresserade av hedersmord läser t.ex. Gudrun Schyman.

Turist-TV-recensioner

“Varför bor en del av er i fina hus när det finns andra som bor så dåligt?”

“Grisarna står här som bilar i ett garage, i varsitt bås. De får mat och vatten automatiskt – undrar om också sömnen kommer automatiskt?”

Jag har fastnat för serien om papuanska Mudeya Kepaga och Poboli Palia och deras turistresa i Frankrike (finns med finsk text på YLE arenan). Den bjuder nämligen på något så ovanligt som en första inblick i europeiskt leverne utifrån. Att hitta någon som kan kommentera europeisk/occidental kultur spontant, utan förhandsföreställningar, kan inte ha varit en enkel match. De allra flesta människorna på jorden har inte lyckats undgå en dos kulturimperialism. Men Mudeya och Poboli känns äkta när de analyserar. Bilderna från resan varvas nämligen med klipp från hembyn där de två männen berättar för sina närmaste om vad de har sett och upplevt. De är stundvis imponerade över likheterna (här tycks de också ha respekt för sina döda), däremellan roade, avundsjuka, äcklade (oftast över mat), ofta förbryllade (vad är poängen med att klättra upp för ett berg, det finns ju ingenting där uppe, dessutom är det farligt!) och ibland beklagande, som i slutdiskussionen där de funderar över vad som har gjort staden Paris så vacker och konstaterar att mycket av den guld de ser ursprungligen kommer från deras egna länder.

I finländska Madventures, som nu hårdlanseras på engelska, åker två män dit no man has gone before och dricker magiska drycker, tatuerar sig, träffar de tuffaste av de tuffa och pratar om vad dom har gjort över en öl. Av någon orsak tyckte jag det första programmet, där de intervjuar gängledare i en brasiliensk favela och irriterar sig på långsamma myndigheter när de ansöker om tillstånd att åka in i Amazonas, (de gjorde nog annat också men här somnade jag), var urtråkigt. Men jag anar nog varför. Det känns liksom uttjatat att titta på dedär infödingarna. Jag tycker faktiskt att betraktandet av occidentalisterna är intressantare. Därför gillar jag Boratfilmen, om man totalt bortser från allt fjanteri och underbältethumorn. Det Baron Cohen gör där nu och då, när filmen är som bäst, är att han kastar ljus på egenheter hos USA-amerikanerna. Rädslan för det främmande, elitismen, artigheten och humorn t.ex. Och samma tema syns förresten på bloggen Stuff White People Like som har besökts 58 miljoner gånger och blivit bok.

Glada nyheter folks: Motkulturfonden är back in business.

Dumhetens tid

Tänka sig, ett gäng brittiska filmmakare har gjort en hel film på temat nu-är-det-2055-och-vad-sysslade-vi-egentligen-med-för-50-år-sedan! Filmen heter the Age of Stupid och hårdlanseras för att nå möjligast stor publik inför jätteklimatmötet i Köpenhamn i december i år. Det är i själva verket Franny Armstrong, hon som gjorde dokumentären om McLibel-rättegången, som står bakom denhär filmen. Upplägget är detta: huvudpersonen är en gammal man som tittar på arkiv från 2008 och frågar sig varför man inte gjorde något åt klimatförändringen när det ännu var möjligt. Kolla själva!Idag dessutom: Anna Wester om hur Israel fortsätter bygga ut sina bosättningar på Västbanken, hela tiden.

Europas krig mot migranter

I en sjua diskuterade vi migration för en tid sedan, och eleverna funderade på likheter och skillnader mellan europeer som flyttade till Amerika år 1909 och afrikaner som flyttar till Europa år 2009. Hopp om ett drägligare liv och äventyrslusta var en likhet. Byråkratin var en skillnad. Före första världskriget var det tämligen enkelt att bosätta sig lite var man ville utan diverse dokument. Idag är papper så viktiga att tusentals människor dör på vägen till det drägligare livet varje år.

I Finlands flyktinghjälps debattbok Välimeren venesiirtolainen (Medelhavets båtmigranter, red. Marcus Floman & Jenni Hamara) lyfts migration upp ur olika synvinklar men med Medelhavet som utgångspunkt. Karina Horstis inlägg granskar medias beskrivning av båtmigranterna. Gång på gång avhumaniseras migranterna och tidningarna väljer att skriva om båtar – båtar som stoppas, som syns vid Kanarieöarna och som tar sig till Europa. Det är kanske lättare att tala om båtar. Men båtmigranterna är människor. Och de behöver varken ses som offer eller som hot utan helt enkelt som folk som organiserar sig och rör på sig istället för att underordna sig.

Näringsstrukturen i Europa skriker efter låglönearbetskraft, samtidigt som de som kan tänka sig att slita för slavlön förföljs. I Markus Himanens och Jukka Könönens inlägg jämförs den upptrappade sameuropeiska kampen mot “illegal” invandring med USA’s krig mot terrorismen. Båda skapar ständigt nya dödsoffer utan storskaligt krig. Båda legitimeras med krav på säkerhet (Frontex, som jag har skrivit om tidigare, har libertas securitas justicia som slagord). Metoderna påminner om varandra – avvisningar/hemliga flyg till diktaturer i Syd, häktande av folk utan rättsprocess – Guantanamo, låsta flyktingförläggningar – men typiskt är framför allt det eviga undantagstillståndet, där vem som helst kan få sina mänskliga rättigheter åsidosatta för att det är säkrast så. För allmänhetens bästa, liksom.

Ursäkta, skrev jag vem som helst? Jag menade inte vem som helst. Jag menade inte dom ljushyade och blåögda. Jag menade människor som afghanske Ashraf, som bevisligen är ett barn, han som just nu gömmer sig undan polisen i Finland i rädsla för tvångsutvisning.

Läs idag Hanna Löfqvist om EU och Organisk Intellektuell om invandrare i media. Och ha det bra i den fria världen.

Bara lite svart humor

Tidningen Haaretz har skrivit en del om Israels krigsförbrytelser i Gaza under massakrern/operationen kring nyår. Här skriver de om t-shirts som med IDF’s (israels armés) godkännande trycks upp åt soldaterna efter avslutad utbildning. En IDF-anställd kallar dem för “svart humor, främst från prickskyttar, som den med en palestinsk pojke och texten ‘Don’t bother running because you’ll die tired’ “.

Bilden som illustrerar artikeln föreställer en t-shirt med en gravid muslimsk kvinna i siktet och texten “1 shot 2 kills”. Döda en gravid palestinier, spara en kula. Svart humor.

I början av 2000-talet användes ordet terrorism flitigt för att skilja på olika sorters dödande. Terrorism var dödandet av oskyldiga i ondskefullt syfte, medan det goda dödandet beskrevs som tråkiga bieffekter av oundvikliga operationer. Även om mönstret var detsamma från Tjetjenien till Irak stod Mellanöstern ut i jämförelse. Ingen annanstans i världen var dödade människor så tätt inpå varandra beskrivna på så olika sätt.  Det gällde förutom döda människor också folkvalda organ, palestinska Hamas terrorstämplades, bojkottades, sanktionerades och isolerades medan valet av rasister in i den israeliska regeringen bara konstaterades.

Jag ser att Ali Esbati och Anna Wester skriver om samma sak.