Att hjälpa fattiga på 10-talet

Slavoj Zizek talar om hur konsumerism och en antikonsumeristisk, ekologisk hållning körs ihop inom kapitalismen som den ser ut idag. Han talar om kampanjer som ”köp ett par skor, vi skickar ett par skor till Afrika”, eller om alla produkter som marknadsförs som etiska, rättvisemärkta och som främst handlar om att skapa en image: du kan alltså både fortsätta konsumera OCH rädda världen. Här förklarar han det i en strålande animation.

Nu stötte jag på något som jag tror skulle få Zizek att tappa hakan. Detta! Storkoncernen Kesko har dragit igång en kampanj, annaateria.fi, där du möts av en bild av en ångande gryta. Donera en måltid! Det handlar om ett samarbete mellan koncernen och Kyrkans utlandshjälp, jag citerar (egen översättning:) K-plussa och Kyrkans Utlandshjälp samarbetar för att förbättra matsäkerheten i utvecklingsländer. Du donerar en måltid åt en familj i ett u-land, när du ger K-Plussa elektroniskt marknadsföringstillstånd.

Du behöver alltså nu inte köpa den där ena skon för att ge en sko åt en fattig, det räcker nu med att du ger upp din integritet för att låta K-affärerna använda dina uppgifter för marknadsföring. Huh.

Tack, Hakkarainen

Teuvo Hakkarainen har valts till riksdagen och kravlat ut ur sin Hommaforumgrotta. Nu tvingas han se dagsljus, kameror och bandspelare. HS fångar hans rasism på band (men kallar det inte rasism) och han uppmanas att förklara sig. Han får en ”tillrättavisning” av Soini. Så då utger han sig för att vara förvånad. Jasså, sårar dethär någon? Jamen förlåt då. Och ingenstans nämns ordet rasism. När Biaudet anmäler honom vågar HBL rubricera ärendet under ”rasismmisstankar”. Men fortfarande talar de flesta medierna om ”skandal” och fokuserar på att hans uttalanden ”förargar”, de placerar alltså problemet hos dem som blir upprörda. Såhär talar riksdagsmannen i Iltalehtis intervju:

 Puhuit Helsingin Sanomien nettivideolla neekereistä. Onko se mielestäsi soveliasta kansanedustajalle?

– Minun koulukirjassani luki vielä neekeri. Jos se on solvaamista, pyydän anteeksi.

Sitä sanaa pidetään yleisesti halventavana.

– Jos niin on, pyydän anteeksi.

Mitä ajattelet muslimeista?

– Sen näkee, mitä maailmalla tehdään. Pommit räjähtelevät ja murhia tehdään. Me olemme täällä suvaitsemassa kaikkea, mutta he tuovat oman suvaitsemattomuutensa tänne. Eivät hyväksy mitään. En ymmärrä sellaista.

Det goda med det rysliga fallet är vad Hakkarainen synliggör, dvs. en kolonialistisk, rasistisk världsordning som finländare har badats i under generationer. De stora massorna i landet har faktiskt lärt sig i skolan att vita människor är bättre på det mesta än människor av andra färger. Det dåliga är att han tror att världen såsom den förklarades för honom i folkskolan representerar någon sorts sanning. Det är okunskap, men det är inte det värsta. Det värsta är att vi i dagens värld vet alltför väl vad som händer när då rasistiska uttalanden lyfter sitt ansikte. Det leder konsekvent till våld. Jag tänker t.ex. på fruarna till busschaufförerna på Helsingfors nattlinjer, de som nu har all orsak att ligga vakna på småtimmarna. Blir det min man den här gången, och hur långt går de?

Men det duger inte att låtsas vara okunnig. Hakkarainen hävdar att han är från landet och inte visste bättre – men man är inte rasist bara för att man kommer från landet. För även om man kanske kan undgå att veta vilka begrepp som är kränkande så förstår även ett barn vad det är att vara elak, trots att man påstår sig ”tala ett annat språk än etablissemanget”.

För att illustrera: Jag hörde nyligen en story om en bekant man från landsbygden som inte visste vad som var korrekt begrepp för att tala om en person som kom långt bort ifrån. Med sitt sätt att prata bidrar han alltså till samma rasistiska diskurs som han har vuxit upp i. Men när han hörde om Helsingfors’ planer på att stänga av elen för de romer som utan tak över huvudet var inhysta nära stadens socialcentrum, blev han arg. Stänga av elen, nu när nätterna är så kalla? Det är ju för jävligt, så behandlar man väl inte folk.

Jag tar när som helst människor som han som beslutsfattare framom etablerade politiker i slips som vet vilka ord som passar sig i salongerna, men som med sina politiska beslut klämmer till greppet runt halsen på de som har det allra sämst, genom att stänga av elen, dra in livsnödvändiga understöd, försvårar familjeåterföreningar så att barn måste växa upp utan sina föräldrar, osv. Sannfinländarna, eller åtminstone en stor del av dem, bjuder på det sämsta av båda världarna. De är politiker som använder skällsord när de talar om de allra utsattaste samtidigt som de stänger av deras el.

PS. Ännu om mediers ansvar och rasism-ordet: Den citerade intervjun är bara en i raden av sorglig journalistik: man försöker tala om vad som är ”lämpligt” för en riksdagsman att säga, i stället för att prata om det med sitt verkliga ord, rasism. Om man inte vågar kalla det rasism när en riksdagsledamot talar om ”negergubbar” som bara kommer hit för att leva på våra pengar, och löjlar sig över muslimers bönerop, vänta, vad ska man då behöva säga för att kallas rasist? Utan den analysen kan man inte heller komma vidare och tala om rasismens risker och möjligheter att rätta till problemen.

”En diktator kan de facto hålla en del våldsamma krafter under kontroll”

I likhet med mitt tidigare inlägg beskriver Johan Candelin idag i Radio Vega hur sättet att tala om en folkgrupp hänger ihop med hur den kommer att behandlas. När ”hjärntvätten har haft effekt” så följer våld säger han, och poängterar medias ansvar. Va bra, jag håller fullständigt med.

Bästa Johan Candelin. När du sedan i nästa andetag (03.40) berättar att det som mest oroar dig är klyftan mellan den ”muslimska världen” och ”Väst”, så gör du precis det som du varnar för i början. Jag beklagar stort dels att du gör det, dels att redaktören för programmet inte sköter sitt jobb och pekar ut det här, så att vegalyssnarna nu lockas att tro att en diktator vore bättre än demokrati åt muslimerna. Du får oss att tro att muslimer är fundamentalt annorlunda människor än ”oss” andra. Skäms, båda.

”När vi hör demokrati, tänker vi positivt och bra tecken – ja, nu blir det som hos oss” säger Candelin. Men så börjar han med sin egen kampanj för att förklara att vi inte ska tro att de är som vi. Candelin refererar, så vitt jag förstår, till denhär undersökningen. Jag hittar, trots letande, inga bevis på de siffror han citerar i etern – att 82 % av egyptierna skulle förespråka stening för otrogna. (Däremot t.ex. att ”Asked about extremism around the world, 30% of Egyptians were very concerned about Islamic extremism and 40% were somewhat concerned.”)

Och, helt i enlighet med Candelins visa ord i början, får sättet att tala om människor implikationer för hur man förhåller sig till dem. Själv hävdar han, helt på allvar, att: ”En diktator kan de facto hålla en del våldsamma krafter under kontroll” – och utan att journalisten reagerar (hallå, YLE, vilka var era värderingar nu igen?). Det är ingen överraskning att många egyptier vill att islam ska få komma in i politiken – de har ju faktiskt varit totalt utestängda under Mubarak. Men, lika lite som egyptierna ska komma och föreslå en diktator åt oss – där var femte stöder sannfinländarna och en handfull procent stöder kristdemokraterna – ska någon göra det åt Egyptens folk.

Jag ska erkänna att jag inte hade någon aning om vem Candelin är eller vad han gör, men lite googling gör klart att han är aktiv i martyrkyrkans vänner. Jag har inget att säga emot att man ber för förföljda. Men det kan eventuellt färga ens syn på den där nödvändiga dialogen som Candelin väntar på. Detta kanske Vegas lyssnare borde ha fått höra också. Vi ska naturligtvis stå upp för minoriteter i hela världen. Men det är inte helt fel att börja med att bekämpa islamofobin här hemma. Och den följer just det mönster Candelin talar om – först kommer ord ”de är inte som vi”, sen kommer diskriminering, trakasserier och våld. En högaktuell, bra text om ”klyftan mellan muslimer och väst” och om islamofobi finns här.

Förresten: ”Det var en jätteöverraskning för alla” säger Candelin om demokratirörelserna i Nordafrika – då undrar jag vem han räknar som ”alla”. T.ex. Asef Bayat, Stanford-sociologen som skrev den läsvärda boken Life as Politics – How ordinary people change the Middle East (2010) menade att någonting måste hända, snart.

Världen är en Mellanösternkonflikt

Med anledning av 25-årsdagen sedan mordet på Olof Palme diskuterades det en del om hans roll för socialdemokratin och vad som har hänt sen dess. Hans tal citerades. ”Dessa satans mördare” talade han om när han syftade på rovkapitalisterna som gjorde världen orättvis på den tiden. Jag hajar till. Så kan man väl ändå inte få säga som statsminister?

Den israeliska youtubaren Noy Alooshe laddade efter Gaddafis förvirrade tal upp dansvideon Zenga Zenga! Min reaktion påminde nog om många andras – så rörande! Att människor världen över möts på ickehierarkiska forum på nätet och samarbetar i kamp mot diktaturer. De nordafrikanska ungdomarna kontaktade Alooshe. Kunde han göra en ny version, utan de dansande nakna brudarna? Så att de kunde visa videon för sina föräldrar? Och Noy Alooshe gjorde det, och snart dök det upp kommentarer om att alla kan leva tillsammans, det verkade så bra.

Så kom de övriga kommentarerna – för de kommer. Alooshe stod i alla fall för en fiendemakt. Det är regeringen han röstar fram som dödade hundratals barn i Gaza för två år sedan, och som tvångsförflyttar folk i västra Jerusalem idag. Hur kändes det för Noy Alooshe att gå igenom dethär? Hur var det att märka att hans låt blev en hit, hur kändes det att sedan bli utsatt för kommentarer? Jag har ingen aning, men gissar att han kan ha reagerat som många av de israeler jag har träffat. ”Va? Varför hatar de oss så mycket?” Flera av mina vänners vänner bor i Tel Aviv (bilden är därifrån) och ser ingenting av de förtryck som pågår ett tiotal kilometer österut. De ser inte gamlingarna som körs ut ur sina hus. De har ingen aning om barnen som blir skjutna när de flyger drake på taket. De ser inte föräldrarna som inte har makt över sina egna eller sina barns liv.

Sen slår det mej – världen är en Mellanösternkonflikt. När mina tonåriga elever frågar varför de ska göra dagsverke för barn i Kenya – vad får vi av dem? så handlar det om samma sak. Vi lever i samma dunkel. När elektronikfabriker i Kina, där din och min telefon görs, måste sätta upp nät under sina fönster för att arbetarna inte ska hoppa ner och göra självmord – och vi reagerar med ”Va? Hur är det möjligt?” så handlar det om samma sak. Kanske det då behövs en Palme för att tala klarspråk.

”De verkliga problemen”

För den som har minsta insikt i socialkonstruktionistisk världssyn är det klart: sanning och verklighet skapas i samhället, via diskussioner, media och politik. Världen är alltså inte en plats som behöver avtäckas för att visas så som den är, utan världen blir sådan som den är genom vårt sätt att tala om den.

HBL på nätet har som största nyhet idag en artikel om mångkulturell undervisning. Kommentarerna har inte låtit vänta på sig. Såhär låter det bl.a.:

”Allt fler lärare för fram de VERKLIGA problemen, medan de i sina kanslier förringar problemen… Rubriken i sig själv visar igen på HBL’s inställning 😉 Ps. Hur skall de kvinnliga lärarna göra i praktiken då muslimska pojkar (med stöd av sina pappor) ej respekterar dem? Det är gratanterat en orsak till stökigheten.”

En kompis sökte nyligen råd för hur hon och hennes pojkvän från ett afrikanskt land kunde göra för att vara tillsammans. Fanns det någon som visste om han överhuvudtaget kan få visum för att komma på besök? Alla försök hittills hade slutat i ogrundade nej från myndigheterna. Hade någon erfarenhet, behövde hon åka dit varje gång? Kommentarerna fokuserade inte precis på frågan hon ställde. Blondinhora, är du fet, dum eller gammal som vill ha honom? Flytta dit bara. Han är ändå bara ute efter dina pengar. Hahaha. Så gillade de varandras inlägg. Tummen upp! Och nu har jag censurerat, något som denna Finlands mest besökta portal inte hade gjort, trots att de uttryckligen säger att de tar bort rasistiska inlägg. Ännu ett dygn efter att ha skrivits fanns de riktigt, riktigt rasistiska och hetsande kommentarerna kvar (t.ex. om vad man borde göra åt dessa n***, sätta dem på en pråm ute i havet och sänka dem. Tummen upp!). Ett dygn! Fattar man inte att om sådant får stå kvar ett dygn så spelar det inte så stor roll om de tas bort efter det, för då är inläggena inte längre aktuella.

De verkliga problemen, är orden. Det har vi liksom sett. När Ghadaffi i förrgår sa att de flottiga råttorna ska få vad de förtjänar, att han ska gå in i hus efter hus och söka upp dem, då gäller det att reagera. För våld föregås i regel av språk. Rwanda om någonting visade på det – när människor jämförs med kackerlackor är steget inte långt att hugga halsen av dem. De vitt spridda nidbilderna av judar i 1930-talets Europa visade sig också vara mer än bara bilder, ett tecken.

Det spelar kanske inte så stor roll vem det är som sitter i sina fåtöljer och skriver om hur afrikaner borde drunkna i pråmar, även om jag har lite svårt att släppa just den frågan. Den större frågan är naturligtvis vad språket gör för vår värld. Vi ser kanske redan svaret, för afrikaner drunknar faktiskt redan idag i pråmar, utan att det framkallar särskilt stora rubriker. Men poängen är kanske att frågan om yttrandefrihetens gränser tas upp på ett problematiskt sätt – man talar om att gränserna finns där för att man inte ska såra andra. Det ska man förvisso inte, men det är inte därför vi behöver värna om dem  – utan för att ett rasistiskt språkbruk skapar en värld som är farlig att leva i. ”Verkligt” farlig.

Skräckalternativet

Svenska YLE berättade igår om Centerns, Samlingspartiets och Sannfinländarnas gemensamma förslag att göra Finland mindre lockande för familjeåterförening genom att skärpa reglerna. Lite i stil med Danmark då. Min första fråga är: sedan när har de här tre börjat samarbeta politiskt? Det är nämligen inte alls någon osannolik regeringskombination i vår. Och det, hävdar jag, är det allra värsta alternativet för människovärde i dethär landet. För att inte tala om t.ex. miljöpolitiken.

Martina Reuter skrev för nyligen en tankeväckande kolumn i Ny Tid om hur Sannfinländarna i själva verket påminner om ett vänsterparti, som dessutom kunde tänkas platsa i en vänsterregering. Skattepolitiskt så verkar de nämligen ligga långt vänsterut. Jag blev först förvånad. Skulle SannF nöja sig med att få igenom sin skattepolitik? Skulle det göra dem så nöjda att de skulle glömma sin politiska xenofobi? Av någon orsak, och särskilt i det rådande klimatet, känns det som en naiv tanke.

Men för att återgå till det första alternativet, de tre som nu tycks ha någon sorts gememsam agenda – även om den än så länge bara handlar om att stoppa flyktingbarn från att växa upp med sina föräldrar och syskon – så vill jag påpeka att det ligger något riktigt ruggigt i det samarbetet. De värsta hoten mot människors värde och möjlighet kommer nämligen knappast från arga sannfinländare med lejonhuppare made in Thailand utan från män med slips och makt, de som sitter långt framme i riksdagssalen, ofta samlingspartister,  som med mat i magen talar om ”turvapaikkaturismi” och vill förbjuda tiggeri. De vet oftast hur och var man ska tala för att inte bli stämplad som rasist. De sitter i de rätta utskotten och ”känner folk”. I ett samarbete där de sitter och hör SannF säga ”vad folket vill” går ingen säker. Särskilt inte de som skulle behöva säkerhet mest. Det är ju det enda de i grund och botten är överens om.

En stad där ingen ber om mina pengar, tack? eller Riktiga Karlar gillar lika

Inrikesministeriets arbetsgrupp föreslår ett förbud mot tiggande. Det ska inte ses som riktat mot en viss etnisk grupp. Men man vill ändå se till att den enskilde nattugglan som tigger för pengar till nattbussen hem inte ska kunna sättas dit. Alltså knyter man tiggandet, akten, till person, genom att säga att man inte får göra det som huvudsaklig syssla. Kort sagt: du får tigga, men du får inte vara en tiggare.
  
Det smartaste som har sagts i frågan just nu kommer enligt mej av Teemu Mäki i nyaste voima, rättare sagt när han kopplar ihop tiggande med reklam. Det handlar ju faktiskt om precis samma sak men med helt olika dimensioner. När en fattig rumän vill ha mina pengar har jag alltså rätt att bli arg och kräva förbud, men när staden bereder rum för storföretag som vill precis samma sak ska jag inte klaga. Det finns faktiskt ingen annan poäng med reklam än att be om någons pengar. Och till skillnad från romerna som sitter i olika hörn kan företagens reklam i ordets sanna mening vara störande: t.ex. när man reser i en buss som är målad med reklam så att man inte kan se ut. För att inte tala om kroppsfixeringen och de unkna könsrollerna och stereotypierna som reklamen prackar på. Alltså: ska det vara förbjudet att be om folks pengar så borde vi rimligen också införa reklamförbud. 

(Förresten: det finns inga bevis på att tiggandet skulle vara organiserad verksamhet som bara styr pengarna i vissa personers fickor, medan vi vet att reklamen är organiserad verksamhet. Personerna med de fetaste fickorna sitter på t.ex. JCDecaux. )
 
Bara en sak till på temat: samlingspartisten Harry Bogomoloff störde sig imorse (lyssna, länk nere på sidan) på dem som motsätter sig tiggeriförbudet. De är samma slappliberaler som ”tycker att alla blommor ska blomma”, menade han, och tillade att riktiga karlar minsann stöder förbudet. Hah. Se där en dimension i diskussionen om hur manlighet ska konstrueras. Ja, en riktig karl sparkar på tiggarna och förbjuder blommor som inte följder standarden. Riktiga karlar gillar inte mångfald.

”Nu har Sverige en framtid igen och jag säger ba’ WAAAAAAAAH”

Så uttryckte sig en av de få kvinnorna på Sverigedemokraternas valvaka i Agenda idag. Jag vågar ana att de flesta av kvinnorna som syntes i bild var flickvänner till grabbgänget som mest påminde om ett omklädningsrum fullt av svettiga ishockeyspelare. De liksom stod där och röt.

Det är svårt att tro att dedär trotsiga omklädningsrumskillarna skulle kunna få genomslag för sin politik. Men ärligt talat, vem hade trott att det som har hänt i Danmark under de senaste tio åren skulle hända?  Jag tycker att mina danska bekanta verkar – vid sidan av sorgsna – genuint förvånade. Hur gick dethär till?

Statsvetaren Chantal Mouffe har ett tydligt och svårmotsägligt svar: Brist på ideologi i den politiska debatten föder högerradikala partier. När man undviker att tala i form av konflikt mellan samhälleliga intressen och vrider debatten från en diskussion om makt till en diskussion om rätt och fel slags politik, ”vettiga lösningar”, så kommer dehär partierna som brev på posten. Det handlar alltså inte om att man inte har debatterat integration. Det handlar om att man inte har talat om vem som gynnas av vilka politiska åtgärder och vilka alternativen kunde vara.

Som finländare är det ändå svårt att inte vara lite avundsjuk på Sverige, där dagstidningar uppmanar till aktion mot SD, och där alla partier har sagt att de inte kommer att samarbeta med rasisterna. De finländska kvällstidningarna backar ju främst upp Soini. Visserligen är finska PS och svenska SD inte samma sak – Soini sa i radio Vega idag att han inte ens känner ledningen i SD. Problemet är att dedär hockeyomklädningsrumsstämningarna är precis samma här som där, och att Soini är den minst skrämmande (politiskt sett) av PS’ garde.

Men… Bojkotten mot rasismen i riksdagen är nog ingen självklarhet. Jag hade blivit övertygad om argumenten för att hålla SD utan för makten var lite mer övertygande än vad regeringspartiet på valaffischen här nere förespråkar. (bild via Alliansfritt Sverige)

Om kollektiv europeisk glömska och fascism

När Geert Wilders parti nu blev tredje största i det holländska valet jublade han över: Mera säkerhet, mindre kriminalitet, mindre invandring, mindre islam. Då kan det vara på sin plats att påminna sig om att nazisterna också kom till makten i demokratiska val. Jag menar, förr försvarade de rasistiska politikerna ändå sig genom att säga att de var emot ”islamism”, inte själva islam. Nu funkar det att säga sådär. Och nu har partiet, som vill förbjuda Koranen och införa skatt på slöjor, en eventuell regeringsplats.

Hur blev det såhär i Europa? Hur är det möjligt att dethär händer i landet där det ständigt finns en hundrameterskö utanför fenomenala Anne Franks Hus, för att nya generationer ska lära sig att det värsta som kan hända i ett samhälle inte bara är en utopi, utan att den kan bli verklighet? Jag förstår det inte. Alla de miljontals européer som är 70 år eller äldre har levat här under de värsta folkmorden i kontinentens historia. Och ändå.

I måndagens Helsingin Sanomat ingick ett reportage där de tiggande romerna hade fotat sin vardag. Logiken var nog att visa ett mänskligt ansikte, även om jag undrar om man inte gjorde lite övertramp i valet av bilder – att visa upp foton på människor som precis ha fått veta att en familjemedlem har dött är kanske inte riktigt vad tidningen väljer att visa i vanliga fall. Bland kommentarerna återkom naturligtvis de hatiska rösterna. ”Varför skaffar de barn om de har det så dåligt!” Intressant nog var det några som kände sig lite hotade. ”De försöker få oss att känna sympati genom bilderna, ge er inte!” menade en. Det är lite märkvärdigt hur man kan få för sig att skriva så på ett forum. Skribenten kan alltså inte ha undgått att känna sympati, men efter en inre kamp bestämt sig för att inte låta veklingen i sig komma fram. Det är smått förbryllande. Den sortens känsloblockering behöver man bara om man är i krig, som jag ser det. Då funkar det inte att se den andra som en människa eftersom man har som uppdrag att döda. Men som finländaren på gatan år 2010, vilket behov har man då av att blockera sin urkänsla av medmänsklighet och uppmana andra att göra lika?

Finlandssvensk slöjdebatt

På Finlands Socialforum i Helsingfors för några veckor sedan diskuterades nättrollen i en intressant workshop. Vem är de, varifrån dyker de upp, vad kan göras för att komma åt den. Den allmänna åsikten var att de är en marginell grupp som samlar ihop varann och gör aktioner för att sprida sitt budskap (kvinnor ska lyda män, bara etnofinländare ska bo här, alla som är ovanliga på något sätt ska sluta vara det eller förtjänar stryk, naturen är här för att användas osv). Partiet SFP – och andra finlandssvenska aktörer har ibland uttryckt det som att finlandssvenskar har en naturlig benägenhet att respektera minoriteter eftersom vi vet hur det känns att vara minoritet. Efter att ha läst nyheten om ”problemet” med en elev som inte får komma till skolan i slöja, och kommentarerna på nyheten, är det skäl att revidera det påståendet. Eller vad sägs om:

Ingent ”dumt svin”!!

Det här har ingenting med religion att göra, endast med förtyck!

De muslimska männen måste läras förstå att här i västvärlden är vi alla fria och jämnlika oberoende av kön.

Börjar vi tillåta dukar och burkor slutar de med hedersmord, eller skall det också tillåtas i religionens namn? Vill man inte anpassa sig till det västerländska samhället så skall man stanna där man hör hemma. Underligt att de kan godkänna vår social- och grundtrygghet,

den duger att ta emot!!

SFP:are

Absolut inte, det skall vara möjligt att se vem som gör vad. detta har ingenting med firande av olika högtider att göra, det kan man göra var man än bor, men det gör man hemma eller inom sitt eget samfund. I det offentliga t.ex skolan tar man seden dit man kommer!

Varför måste vi alltid böja oss för andra kulture om dom kommer hit? Reser vi tille ett muslimskt land, är det bara att ta seden dit man kommer, annars går det dåligt,

Månen

Om kvinnor som inte bär huvudduk räknas som mindervärdiga, prostituerade eller dylikt, så berättar det ju hur man ser på vår ”förfallna” västvärld från muslimskt håll. Jämlikhet mellan könen är dagens ord här i Finland och Europa. Här lever vi inte mera i forntiden, och det här borde berättas åt asylsökanden, om de int vet om det från tidigare, före de söker sej hit, så att dom hinner ändra sej i tid. Att börja förtrycka kvinnor nu, efter en så förtjänstfull historia som Finland har när det gäller jämnlikheten, förstår jag inte, och ännu till på befallning av invandrare. Hurudana chanser sku vi ha att börja möblera om reglerna i dessa asylsökandes länders skolor ? Inga, bra om man sku komma ut ur landet med livet i behåll. Nej, här är det ju ännu vi som bestämmer reglerna.

J-E.S

Hjälp invandrarbarnen.

Samhället måste stå på den svagare partens (barnets) sida.

När föräldrar håller barn hemma från skolan är det utpressning från föräldern mot barnet.

Invandrarbarn är mobbing offer på grund av sina föräldrars dumhet.

Finns det alltså en finlandssvensk underavdelning i dendär finländska trollarmén? Vem representerar dehär åsikterna? Denhär samlingen är förstås bara ett utdrag. Men ändå. Gå in och läs. ”lärare, helsingfors” är jag.

På en diskussionsafton i Stockholm på temat Postkolonial feminism: Global hegemoni, ojämlikhet och exploatering berördes slöjdebatten. Katarina Mattson, kulturgeograf vid Uppsala universitet jämförde slöjan med andra könade symboler, t.ex. BH och klackskor. Slöjan, BH:n och klackskorna är inga plagg som någon behöver, t.ex. för att inte frysa ihjäl, utan hänger ihop med en patriarkal ordning om hur kvinnokroppen ska pyntas för att duga. Så länge vi inte förbjuder BH och klackskor behöver vi inte börja förbjuda slöja heller. Eller: ett samhälle som respekterar människor ska inte lagstifta om kvinnors kroppar.

I debatten på YLE blandas dessutom huvudduk ihop med burka. Nå. Dedär tvåtusen franska kvinnorna som bär burka önskar kanske att de hade haft ett så stort inflytande på andra lagar än just kläder. Förutom att slöja inte är burka borde det kanske påpekas att den som är drabbad av en underordning alltid borde få vara den som formulerar problemet. Annars går det inte att rädda någon. Seminariet i Stockholm var också enigt: Feminister och vänstern borde dra ner byxorna på rasister som talar om jämställdhet och minoritetskvinnors rättigheter. De som kommenterat på nyheten ovan är inte oroade över kvinnors rättigheter. Då skulle t.ex. inte signaturerna ”Ingent dumt svin” och ”Månen” hänvisa till jämställdhet som ett avslutat projekt.

Puuuust!