Om ordet kritik

Det finländska xenofobiska partiet Sannfinländarna, som drog hem 10 % av rösterna i EP-valet, kallar sig inte rasistiskt. Trots att en av röstmagneterna önskar att gröna multikulti-hypade tanter skulle bli våldtagna av afrikanska invandrare för att dessas sanna natur skulle uppenbara sig för damerna, och trots en massa annat sällsynt idiotiskt dravel som yttras i partiets namn, hävdar man att det de sysslar med inte är rasism. Det är invandrarkritik, på finska maahanmuuttokritiikki.

Jag fnös först åt deras patetiska försök att leka nyspråk, tills jag häromveckan märkte vilken genomslagskraft de har fått. Nu har jag bevisligen hört ordet ”invandrarkritik” nämnas i både på TV och radio. Ja; filmkritik, litteraturkritik och kulturkritik (som alltså handlar om att se kritiskt på samtiden i den egna kulturella kontexten) är användbara begrepp. Invandrarkritik är INTE ett. Ändå hörde jag nu senast en och annan lärare på ett seminarium om kritisk pedagogik benämna sannfinländarna och deras anhängare som invandrarkritiker. Det har gått hem.

Seminariet var fascinerande, förresten. Det ska bli ett nöje att sätta sig in i kritisk och radikal pedagogik på djupet. Vissa åhörande lärare tvekade inför pedagogik med alltför kritiska element. Endel för att de helt klart blandade ihop två saker: att uppmuntra en elev till att vara kritisk och att uppmuntra till anarki och ”dåliga fasoner”. Man tänkte sig att kritiska elever kanske ger sig på lärarna som personer. Andra ifrågasatte vart skolan är på väg om eleverna verkligen börjar se kritiskt på sin skola och sitt samhälle. Det är i och för sig en berättigad fråga. Men den verkligt intressanta frågan är kanske vad som händer om eleverna inte gör det.

Vi fick se en del statistik om grundskoleelevers attityder till politik och samhälle på seminariet. Finländska unga är genomgående i botten internationellt sett vad gäller politisk aktivitet. Ordet politiker förknippas med ”gamla, dumma, gubbar”. Man har väldigt lite förtroende för partierna. När de däremot sitter vid makten kritiserar man dem inte. Bara var femte nia kan tänka sig att någon gång gå ut och demonstrera för någon sak. Sväng på det, sa föreläsaren. 80% skulle inte gå ut och demonstrera, vad som än hände i samhället. Man litar på auktoriteterna. Sen sa han såhär: under 1900-talet dödades flera människor av andra människor än någonsin under mänsklighetens samlade historia innan dess, sammanlagt. Vad vi behöver, för att undvika folkmord på 2000-talet, är inte människor som lyssnar på auktoriteter utan människor som klarar av tänka kritiskt, tolkar jag hans budskap. Kritik är alltså livsnödvändigt. Men inte den sortens ”kritik” som sannfinländarna låtsas stå för. Kanske det kan sammanfattas såhär:

Kritik kan aldrig riktas mot människor för deras härkomsts/etnicitets/könstillhörighets skull. Kritik måste, ständigt, riktas mot det institutionella.