Början av 2000-talet

-what the afterworld will be saying about these days

Jag vill också se fattig ut, kosta vad det kosta vill!

Posted by Pia på söndag 20 januari 2008

Något som vi med säkerhet vet att vi kommer att förundra oss över i framtiden är hur folk gick klädda under början av 2000-talet. Det tycks inte spela någon roll hur man klär sig, tjugo år efteråt är det något man kan skratta gott åt. Alicia tänker sig att vi år 2055 kommer att säga: Tänk att för 50 år sedan, år 2005, hade vissa så många tatueringar och piercingar. Det är lite svårt för mej att föreställa mej att piercingar skulle kunna representera något gammalt och unket, något som farfar hade, men månne inte vi ser den tiden också.

Detta tänkte jag på när jag läste en artikel i Helsingin Sanomat (tyvärr bara på finska) om hur modeskaparna i USA härmar hemlösa och fattiga. Naomi Klein menade att modet med lösa collegebyxor kom från slummen, där barn hade ärvt sina äldre syskons utslitna och lösa brallor. Samma gäller halvtrasiga stövlar och tröjor som är antingen för stora eller för små, något som modesystrarna Mary-Kate och Ashley Olsen introducerade i sin ”homeless-look”, vilket ledde till att de beskrevs som ”fashion icons” i New York Times. (”She makes skinny girls in baggy clothes look cool” var en kommentar.) Idén var att kläderna skulle se ut som om de var hittade i en sopcontainer. Priset är däremot inte direkt jämförbart med loppisfynd – eller som en annan artikel i HS berättar: en blek t-shirt kostar 75 dollar och en rosa med lite text går på 198 dollar. Det tragikomiska är väl att det finns människor som köper.

5 svar to “Jag vill också se fattig ut, kosta vad det kosta vill!”

  1. Konsten att göra hemlöshet till ett stort problem”!

    I Stockholm har under senare år kostnaderna för att dölja den brist vi har på billiga integrerade hyresrätter skenat iväg kraftigt och kostar idag skattebetalarna minst en miljard per år. Men istället för att bygga bostäder där människor har råd att bo kvar, satsas enorma summor på olika former av sysselsättningsbaserade ”uppfostringsboenden” för våra ”fattiga” kommuninvånare. Detta gäller nu allt som oftast människor som ännu inte hunnit utvecklat någon psykisk sjukdom eller missbruksproblem men ändå tvingas söka hjälp hos socialtjänsten. Om eller snarare när så socialen inte anser dessa människor vara berättigad deras hjälp vräks de och placeras i något av dessa ”uppfostringsboenden” som finns att tillgå, där bostadskarriären slutligen ska leda till ett eget hem igen. Dessa drivs av hör och häpna, socialtjänsten och andra välgörenhetsorganisationer. Hur detta tillvägagångssätt skulle kunna leda till att folk blir rikare för att senare ha råd med en liknande bostad de blev vräkta ifrån är svårt att förstå. Denna trappa består i botten av härbärgen eller jourboenden (hotell) med oförsvarligt höga priser, där en säng över natten kan kosta upp till 1400 kronor för kommunen. Det här är inget annat än diskriminering och en människovidrig syn på våra ”fattiga” medborgare. Förutom den människosyn som råder är detta även ur samhällsekonomiskt perspektiv oförsvarbart, då det skulle vara mycket, mycket billigare att med alla medel stödja och hjälpa människorna att behålla hemmet. De höga priserna försvaras med att de ska sätta press på kommunerna för att snabbt hjälpa folk vidare till nästa steg. Men vad händer när det ser ut som idag, då det inte finns något vidare att föra människorna till när det översta steget är nått? Jo, vi bygger ännu fler svindyra vidmakthållande ”hemlöshetsstegar” (”fattighus”) där det redan innan oåtkomliga trygga hemmet förflyttas ännu ett steg bortom horisonten. På detta vis skapar vi hemlösa människor som fastnar i olika trappor och snubblar fram och tillbaka på de allt högre trösklarna och samtidigt skapas jobb åt de förträffliga att problematisera våra hemlösa medborgare med olika diagnoser. När ska våra hemlösa medborgare få sitt trygga hem att bygga upp ett drägligt liv i?
    Sverige är fantastiskt!

    Rolf Nilsson
    Föreningen Stockholms hemlösa

  2. pia said

    Hej och välkommen Rolf!

    Det var en tankeväckande text. Verkar som om det finns en hel del som kunde göras ganska enkelt för att hjälpa de hemlösa i Stockholm, om bara den politiska viljan funnes.

    Det slog mej när du skrev om ett drägligt liv för hemlösa att man visst för någon tid sedan skrev om s.k. bumfights, när unga män slåss med hemlösa, filmar och lägger upp slagsmålen på nätet. Jag minns att de hade ihjäl flera personer också. Det känns ganska obehagligt att sådant kan hända.

    ”Du ska få bo kvar på gatan och vi vill gärna kunna klå upp dej och skryta om det utan desto vidare konsekvenser, men vi gillar din sunkiga klädstil!” Är det människovärde dethär?

  3. Vladi said

    Det kapitalistiska systemet har en förmåga att inkorporera dess ”avarter” och göra dessa till symboler utan ”essens”, att förtinga verkligheten.

    Den sociala ekonomiska verklighet som tvingar (eller får som konskevens)många till hemlöshet och fattigdom och till att vandra omkring i trasiga skor och kläder, förvandlas till ett ”mode” bland medeklassen och överklassens mode elit, när verkligheten förtingas. Patetiskt.Det politiska förkastliga blir mode.

    Att inkorporera delar av motståndet är en del av hur hegemonin arbetar för att kvarhålla sin dominans. Gramsci var en klok marxist. Ha det bra Pia!

  4. pia said

    Vladi!!! Vilken tur att du är här och gör teori av det som jag försöker säga! En vacker dag ska jag lära mej den konsten. Tack! Ha det bra du!!!

  5. Roffe said

    Hur kan det komma sig att Sveriges medborgare så förbehållslöst köper det som landets frivilligorganisationer och socialtjänsten påstår att människor behöver? Dessa organisationer uppehåller sig uteslutande vid de olika diagnoser och symtom som individen uppvisar. Att människor saknar ett tryggt hem att gå till förvandlas i de hjälpandes ögon till en åkomma. En åkomma som bara förvärras för varje dag den drabbade tvingas gå med på de hjälpandes villkor. Tror verkligen Sveriges skattebetalande medborgare att hemlösa individer har särskilda grundläggande behov? Skiljer sig deras behov sig från en människa med ett hem att gå till? Vid de föreläsningar jag håller brukar jag ställa en fråga till åhörarna: ”Om ni blir tvungna att välja bort jobbet eller bostaden, vilket skulle ni välja” På denna fråga har ingen ännu valt bort bostaden vilket jag tar som en bekräftelse på hur viktig den anses vara för vår existens. Har människor som förvägras ett hem inte samma grundbehov? Sveriges medborgare borde känna en djup oro kring det faktum en hemlös missbrukas så systematiskt av de som säger sig vilja hjälpa. Så som det ser ut i dag utgör den hemlöse en stor inkomstkälla för ett stort antal organisationsmänniskor. Något som bara kan fortgå så länge definitionen hemlös kvarstår. Det finns idag ca 900 organisationer i Sverige med inriktning på hemlöshet, dessa sammanslutningar avlönar tillsammans ca 30 000 människor, sen plus alla volontärer de sysselsätter som hjälp åt våra ca 18 000 hemlösa. Så i praktiken blir hjälpen avsedd för våra hemlösa istället en hjälp att sysselsätta redan etablerade människor.

    Rolf Nilsson
    Ordförande
    Föreningen Stockholms hemlösa
    Tel: 0736-76 42 86 el 08-600 12 99
    http://www.stockholmshemlosa.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: