Början av 2000-talet

-what the afterworld will be saying about these days

Kommunhuset i Sinjel

Posted by Pia på tisdag 3 juli 2007

En halvtimme norr om Ramallah, uppe pa en kulle, ligger Sinjel med sina 6000 invanare, varav en ar borgmastare. Jag fick lust att blogga om upplevelsen av att sitta pa hans kontor i morse. Men vi tar det fran borjan.

En del av mitt uppdrag har i Palestina ar att dra en lekterapigrupp for ett gang 9-11-aringar. Teoretiskt sett borde gruppen inte vara pa flera an tio, men ryktet sprids snabbt i Sinjel och det ar svart att stanga dorren framfor ogonen pa nyfikna smasyskon som tittar vadjande pa oss eftersom de ocksa vill vara med. Okej. Vi behovde ett utrymme for aktiviteterna. Hittills har vi hallit hus i kommunens moské, men det blir lite rorigt nar folk vill komma in och be. Idag var barnen dessutom sa ivriga att heja pa varandra i stafetten att nagon maste saga till oss att vara tystare, i hogtalaren som anvands for boneutrop. (Gissa om det blev tyst med en gang)

Hur som helst sa skulle vi ga upp till kommunhuset och meddela att vi inte kommer att anvanda deras lokal langre. Jag hade forvantat mej att ga fram till en lucka och framfora arendet. Men det var inte riktigt sa det skulle ga till. Forst traffade vi en assistent och utbytte artighetsfraser, atminstone fem olika (jag har lart mej saga ”hur ar laget?” pa, skojar inte, sju vis pa arabiska), for att sedan fa stiga in i borgmastarens rum. Han kanske inte far langvaga gaster sa ofta, sa han bjod in mej och berattade om sin by. Pa ett ogonblick dok en annan assistent upp, med sma koppar starkt kardemummakaffe. Denna assistent hade sa djupa rynkor att man kunde ha gomt tandstickor i hans ansikte. Mera artighetsfraser. Kanske vi ville ta en titt omkring? Tillbaka till rummet och in med nasta dryck, mintte serverad ur en stor utsmyckad kanna. Lite mera artighetsfraser, och utlaggningar om hur mina kolleger var slakt med folk i byn, och sa fick vi vart arende utrattat. Sa gor vi. Inshallah.

Effektivitet, det ar inget vidare slagord har i trakten. Jag sager da det. Var inne i en mobelaffar under en kvallspromenad och jag sag ingen, absolut ingen mobel som skulle ha rymmats in i en normal bil, ens med bakbankarna nerfallda och bakluckan vidoppen. Enorma soffor, sangar och hyllor. Ett arbetssamtal eller apoteksbesok gar inte av stapeln utan artighetsfraserna. Raimo Sailas skulle nog bli illamaende av detta sloseri med resurser och arbetstid. Men har ar det livet liksom. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: