Bästa EU-medborgare, du ska snart få en president. Detta kanske inte känns särskilt angeläget. Själv orkar jag inte ens googla fram om nyheten om att presidenten ska väljas denna vecka stämmer, men jag vill minnas att dom sa så på radio häromdagen. Annat som kanske vore värt att googla fram är vilka befogenheter vår president kommer att få, samt vem som väljer honom/henne och hur han/hon kan störtas ifall det visar sig nödvändigt enligt oss, det europeiska folket.

Det är detdär med folket och så detdär med EU som jag har funderat på lite, sedan jag stötte på denhär artikeln. Jag hade liksom missat att man överhuvudtaget övervägde att göra Tony Blair till president över EU. Fatta. Man gör en grundlag som man säljer som en vinst för demokratin – bara för att placera mannen som ignorerade de miljontals protesterande människornas vilja och hittade på en lögn för att hänga med och invadera Irak. Fast nu handlar ju artikeln just om att Blair kanske är lite för magstark. Så man har en liten lista på alternativ till honom längst nere (siffrorna anger oddsen):

The alternative front-runners

Jan Peter Balkenende 4/1: Current Dutch PM, a Christian Democrat once described as a ‘petit bourgeois Harry Potter’

Jean-Claude Juncker 5/1: Prime Minister of Luxembourg, author of the Maastricht Treaty and therefore creator of the euro

Paavo Lipponen 6/1: Former PM of Finland, a social democrat who supported the Iraq war but is not a toxic figure in Europe

Mary Robinson 8/1: Former president of Ireland and UN human rights chief whose odds at Ladbrokes shortened yesterday

…kanske inte alltför muntert. Jag vet inte om jag förstår hur en småborgerlig Harry Potter skulle vara som president, men inte känns det särskilt trösterikt.

Finlandssvensk media har på senaste tiden nästan lyckats övertyga mej om hur synd det är om bilisterna i dagens värld. Det som har sparkat igång diskussionen har varit polisens nya linje att straffa fortkörning hårdare. HBL hade på fredagens förstasida en uppblåst parad om nyheten. Den som kör över 11 km/h över det tillåtna, och åker fast, straffas nu med 85 euro böter. Nyheten börjar såhär:

Strömmen av bilar som vinkas in vid Övitsbölevägen i Vanda är konstant. Goda försök till trots är det knepigt att hålla 40-gränsen.

”Knepigt”? Jag ska inte ens ge mej in på hur resonemanget skulle gå kring andra brott, om någon menade att det var ”knepigt” att hålla sig inom lagens gränser där. Om någon t.ex. menade att det är ”knepigt” att inte snatta eller slå någon. Naturligtvis ska det gå att resonera kring om en lag är vettig eller inte, men i dethär fallet finns det faktiskt rapporterat senare i samma nyhetsbeskrivning: den som kör 40 hinner bromsa in för ett barn som dyker upp på gatan, den som kör 50 hinner inte, utan kör på barnet. Så vitt jag förstår är då 85 € en ganska futtig summa för att se till att bilister i stadskärnan inte förvandlas till potentiella dödsförvållare.

Men det är alltså inte bara HBL som har ojat sig över nyheten. I veckan presenterade Vegas morgonredaktör nyheten som ett gissel för ”oss som är lite tunga på foten”. Jag har faktiskt retat upp mej många gånger över att man på radio Vega utgår från att alla lyssnare KÖR till sina jobb. Det rapporteras om trafikstockningar här och där, och om vilka vägar man borde välja eller undvika, som om det vore en vettig och sund grej att åka bil i huvudstadsregionen.

Förresten. Den som åker fast för att inte ha giltig biljett i metron får betala 80 euro + priset av en enkelbiljett i straff. Jag har inte sett någon göra förstasidesnyhet av det. Detta trots att en svartåkare inte ökar olycks- eller dödsrisken för någon.

Tänk att under början av 2000-talet trodde man…

Hans Magnus Enzensberger skriver (Suuri muutto – 33 merkintää, i Vastapainos fina bok Erilaisuus) om världskartor. När man tittar på en väderkarta ser man blå och röda pilar som ligger placerade enligt ett ordnat och statiskt mönster, men det går inte att beskriva väder och vind på det sättet. Det normala tillståndet för väder är turbulens, menar Enzensberger. Och det gäller befolkning också säger han. Det går liksom inte att skaffa fram exakta siffror på hur många människor som bor var, för det normala tillståndet för mänsklighet är rörelse. Jag tycker att man ganska lätt glömmer dethär. Det ligger alltså något djupt mänskligt i att flytta runt, och att bromsa mänsklig migration är lika omotiverat som att försöka bromsa vindarna.

Den andra missuppfattningen som har fascinerat mej på senaste tid knäcker Frantz Fanon i sin klassiker Jordens fördömda. Vi har en återkommande vilja av att beskriva konflikter i termer av etnicitet och religion. Lyssna på ordet ”stamkrig”. Det får det att verka som om människor av olika kulturer helt enkelt inte skulle kunna mötas utan att strida. Som om det fanns något i själva religions- eller kulturskillnaderna som triggade bråk. Fanon, som naturligtvis främst är kolonialistkritiker, påpekar att kolonisatörerna lämnade efter sig vissa områden rikare än andra. Vid frigörandet ville

då inte de som bodde på de rikare områdena dela med sig makt och resurser till sina fattigare ”landsmän”, ofta av en annan ”stam” eller språkgrupp. Små skillnader accentueras eller konstrueras då vissa gynnas ekonomiskt framom andra. Att kolonialismen har bidragit till miljontals döda också på senare tid är ingen nyhet, Rwanda kan bara tas som ett exempel, men kanske Fanons idé kan dras längre än såhär. Kanske vi inte alls kan tala om etniska konflikter, kanske vi bara borde tala om konflikter skapade av ekonomiska orättvisor. Det är nämligen inte muslimheten hos en palestinier och judendomen hos en israel som gör att det pågår krig i Mellanöstern. Det handlar om levnadsvillkor och makt.

Att förklara konflikter i termer av etnicitet är dessutom passiverande. En åskådare kan inte göra mycket om denna går omkring med uppfattningen att två folkgrupper bara inte kan komma överens, vare sig de kallas hutu och tutsi/shia och sunni/tamiler och lankeser… När konflikterna analyseras och visar sig handla om ekonomi, levnadsvillkor och förtryck får du och jag en uppgift: att kräva rättvisa, för utan rättvisa får ingen fred.

Minns sommaren 2009. Det var då som det officiella Europa visade ett fett långfinger åt begreppet människovärde.

2009 var först sommaren då kristna runt omkring Europa reagerade som deras religion påbjöd. I Köpenhamn och Bryssel blev de församlingar som upplät sina kyrkor som fristad för de män, kvinnor och barn snabbt omtalade i pressen. Historiskt hade polisen inte stormat kyrkor så människorna, de med olika öden, mannen på flykt från Irak, den marockanska änkan, teknikstudenten som trots sin pappas belgiska medborgarskap hade fått nej, kunde för några veckor andas ut.

Jag besökte kyrkan Béguinage i centrala Bryssel i juni. Bilderna här är alla därifrån. Det var inga stackare vi mötte utan folk som jobbade på byggen, föräldrar som uppfostrade sina barn, män och kvinnor som stred mot krångliga myndigheter för att få rätt att stanna och arbeta i landet där de inte sällan hade bott i tiotals år. Barn som inte kände till något annat hemland. Den katolska prästen kom in cyklande och började genast tala med människorna. ”Hur går det med din beslutsprocess?” ”Vad hände under demonstrationen igår?” ”Hur står det till med kökskassan?”.

Det har varit lugnande att se att församlingar ställer upp när människor lider nöd. Det borde ju inte vara något förvånande alls över att de gör det, kyrkor har ju tagit hand om samhällets avskum (Sarkozyretorik) sedan medeltiden. Då var de som resten av samhället inte ville höra talas om – pestsmittade, fattiga och handikappade – ju tvungna att förlita sig på kyrkan för sin överlevnad, eftersom vi inte hade några sociala skyddsnät. Idag låtsas vi att vi har sociala skyddsnät, men eftersom dessa inte är tillgängliga för dem som är papperslösa, de som plockar frukt så att den inte blir så dyr, de som städar upp efter våra festivaler, så blir det kyrkan som får hoppa in. Och att ta hand om människor i riktig nöd har väl alltid varit civilkurage.

Kyrkor har alltså ansetts som heliga platser där man kan söka skydd. Är man fascistiskt lagd, som politikerna i Dansk folkeparti, blir man naturligtvis provocerad av sådant. I Köpenhamn gick polisen in i kyrkan Brorsons kirke natten mellan onsdag och torsdag. Där hade irakiska män, kvinnor och barn bott i några månader. Prästen fanns på plats men klarade inte av att se på när de kravallutrustade poliserna omringade irakierna, som hade samlats kring den korsfäste Jesus, säger han. En irakier flydde upp i kyrkotornet och hotade med att hoppa.

I Hbl intervjuas talesmannen i utrikes- och invandrarfrågor för Dans folkeparti. Han stöder polisen och menar att de var ”skonsamma” som gjorde detta om natten. Om det hade varit ljusan dag hade ju alla sett detta och det hade blivit bråk, säger han. Hmmm. Månne inte det uttalandet får stå för sig själv.

—

Jag måste uppdatera min länklista, den är hopplöst outdated. Men läs gärna Roya på samma tema,  Egon om Genèvekonventionen samt Förbannad pacifist som provocerar.

Finland har en höger-liberal utrikesminister som heter Alexander Stubb. En av de pinsammaste stunderna i sommar var att lyssna på honom när han var sommarpratare i Sveriges radio. Jag hoppas att den intervjun inte längre ligger kvar på nätet. Någonstans.

Idag är han aktuell igen. Kyrkans utlandshjälp bad Stubb resa till Gaza för att ta reda på vad som egentligen hände då deras sjukhus bombades i januari trots att IDF visste var det låg. Detta reagerar Stubb på såhär:

” To be honest, varför ska man promovera Kyrkans liksom utlandshjälp – det är så där att ”en Nokia blev stulen, ska ni göra något?”. De försöker liksom lyfta sitt eget brand, that’s the point.”

Ett sjukhus bombas, människor dör och lider brist på vård. Att Stubb förlöjligar det blottar en syn på människoliv och på organisationers arbete som direkt skrämmer mej.

Prövningarnas tid är inte förbi. Jag talar finska i radion imorgon, YLE radio 1. Det är fråga om programmet ”Ennakkoluuloja” (fördomar) där olika tyckare tar ställning till färdiga påståenden, mitt var utbildning lönar sig alltid. Här är en programpresentation på finska.

Jag har inte hört det färdigt klippta 15-minuters programmet, men minns att det blev en hel del prat om universitetsutbildning (som jag egentligen inte har SÅ mycket att säga till om) och mindre om grundläggande utbildning (som jag typ skulle kunna prata sönder en byggnad om). Får se.

För några veckor sedan fick jag en möjlighet att besöka den nordfranska staden Calais. Idag har HBL en artikel om situationen där. Den finns inte på nätet, men artikelförfattaren har också skrivit i princip samma grej till tidningen Sydsvenskan. Den finns att läsa här (och här och här). Tillsammans med två andra nyfikna gick jag till det ställe som kallas ”Djungeln” och ligger nära hamnen i Calais. Det är ett tätt skogsområde och därinne bodde just då ca 700 människor. De vi träffade höll på att fylla på sina vattenkanistrar. De hade alla kommit från Afghanistan och resan såhär långt hade räckt ett år. Förutom dem bor kurder, irakier och afrikaner i området. De har gemensamt att de vill till England. ”Tomorrow, maybe” sa en man som påminde om subcomandante Marcos där han satt på en liten kulle med en duk över ansiktet.

I denhär skogen väntar hundratals migranter på att få åka över.

I artiklarna nämns att det finns ett ”tribalt” system i ”Djungeln”. Det officiella Frankrike bistår inte med någon hjälp men nog med nattliga räder där poliser river ner provisoriska regnskydd och  skrämmer iväg migranterna. Det är kanske då inte så konstigt att man organiserar sig för att skydda sig mot yttervärlden genom att göra någon till ”hövding”. Men det lustiga är att just det ordet verkar påminna oss om att det är något konstigt med dedär människorna, att de gillar att leva i stammar och lita på sin hövding. Inte att de är människor som drömmer om en bättre värld, som flyr undan krig och fattigdom och som du och jag bara har ett liv på sig för att förverkliga sina drömmar.

Som t.ex. att bli läkare, som den papperslösa flickan på bilden.

Samtidigt sysslar EU med att utveckla en teknologi som ska göra det omöjligt. ”Sofistikerad” mekanik mäter koldioxid, rörelse och värme i lasten på långtradarna. Det leder till att migranterna tar allt större risker, t.ex. genom att hänga under lasterna under resan genom tunneln. Dödsfall vid Europas gränser åstadkommer inga större diskussioner om vad som är humant.

Före året är slut har Frankrike lovat att ”städa upp” i skogsområdena i Calais. Jag hoppas att subcomandante har lyckats ta sig till England före det.

Jag tror att det är värt att fråga sig om det överhuvudtaget finns någon gräns. Om det finns något som Israel kunde göra som skulle få USA och Europa att reagera och kräva förändring.

Organisationen Breaking the Silence består av IDF-soldater och befäl på hög nivå. Gemensamt har de att de inte längre kan hålla tyst om de krigsförbrytelser som de har sett eller varit med om i Israels armé. Nu kommer deras rapport om invasionen av Gaza i vintras. Det som Amnesty och HRW tidigare har vittnat om visar sig alltså inte bara vara påhitt. Palestinier användes som mänskliga sköldar. Civila dödades i massor. Av dem var flera hundra barn. Man skulle tro att Israel inte skulle kunna hålla på såhär. Man skulle t.ex. tro att de självutnämnda försvararna av demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, USA och EU, skulle säga emot.

Men ”Väst” håller tyst och Israel fortsätter. Tidningen Guardian fick tag på ett över 100-sidigt ambitiöst dokument (kolla!) som i ord och bild beskriver hur man kan tala om ”The Israel Project” – alltså Israels ohållbara politik – på ett sätt som låter övertygande. Det handlar om att vifta med Hamas och Hizbollah-kortet, att peka ut det demokratiska i allt som Israel gör, samt, ofattbart ironiskt nog, att insinuera att de som tycker att de israeliska bosättningarna ska bort följer nazi-tyskt mönster, att de vill rensa bort judarna (s.62).  Israelisk bosättarpolitik på 2000-talet fungerar alltså såhär: först ockuperar man ett område och uppmuntrar sina medborgare att flytta ut dit. Sedan använder man sig av begrepp från Förintelsen för att motivera sin krigshandling. Det är så osmakligt att det knappt går att begripa.

(dokumentet via Paolo Pissoffi)

Det fanns en tid då humor på film var intelligent sådan. Jag har åtminstone sett Chaplin som ganska samhällskritisk och skarp, utan att ge avkall på det roliga. Sedan finns det några decennier av amerikanska (t.ex. high school) filmer som blir roliga tack vare att publiken gillar stereotypier, sexism och rasism. Det verkar som om man resonerade såhär: har det gått några sekunder utan skratt? Släng då in en person i rullstol/tjock tant/blek glasögonorm/kortväxt/kines och låt personen hosta/säga något opassligt/försöka se sexig ut/trilla. Det kan inte gå fel. Alltså: bered plats på scenen åt en som inte följer normen för hur-man-ska-se-ut-och-bete-sig, och du har skratten i en ask. Kolla va fula och dumma de är!

En gång i mitt liv har jag varit på stå-upp-komedi, i Stockholm faktiskt, kanske år 2007. Då fick jag också lära mig att skratta åt komikerns utdragna berättelse om hur han som barn måste leka med en förståndshandikappad familjebekant. Haha! Komiker två avlöste med lite hårdsexism. ”ja ni vet när bruden vill bla bla bla?” och trean lockade fram skratt och applådåskor med en ”liten sagobok jag har gjort åt mitt barn. Kolla här, zigenaren, han är ute efter att stjäla din cykel”.

Kanske vi ännu är kvar där, men kanske vi är på väg åt ett annat håll. Jag såg Brüno idag, och den var bättre än jag hade förväntat mig. Det är strukturer som förlöjligas, inte människor (förutom Ron Paul då…). Jag visste t.ex. inte att det fanns människor i Hollywood som arbetar med att ge råd om vilka välgörenhetsändamål som är trendiga, eller att föräldrar till småbarn går med på vad som helst för att få roller åt dem (”väger hon 15 kg? kan ni banta henne ner till 10?” och mamman: we’ll try our best, och till slut går hon med på fettsugning). Scenerna där Brüno träffar kristna ”bögkonverterare” är snillrika, och han är som mest kvicktänkt just i de scenerna tycker jag. Mera analt än analytiskt skriver Hbl i sin recension och ja, mätt i minuter och sekunder blir det kanske så. Men det här är ändå unik samhällssatir som ifrågasätter normer för makt och könsroller. Och slutet har inte så lite pride skrivet över sig.

Jag hoppas att Sasha Baron Cohen har några äss kvar i kortärmen, några filmer kvar att göra. Kanske det är Europas tur att ertappas nu, det finns en och annan självgoding här som fnyser åt de korkade amerikanerna i Borat och Brüno. Nä, gör en ny karaktär och kom hit och sväng ljuset på våra fördomar. Kom t.ex. och filma de personer på Helsingfors gator som ”får lust att sparka dem” när de ser romska tiggare.

Just stop it.