Det är år 2009 och jag har, i enlighet med läroplanen för historia, i uppgift att undervisa om imperialismen för sjuor. Till min hjälp har jag en lärobok, tryckt år 2006, där man konsekvent talar om ”negerslavar” och introducerar temat såhär: ”Naturen och kulturen i det inre av Afrika var okända för européerna som heller inte kände till de gamla mäktiga negerstaterna”.
(Jag hade förstås kunnat välja den andra finlandssvenska läroboken i historia också, men den har jag ratat tidigare eftersom den bl.a. berättar att dagens ”muslimer i Norden” lever som ”vi” levde på 1800-talet och att fullständig jämställdhet mellan könen nåddes efter kvinnorörelserna för hundra år sedan, med mera. )
I många läroböcker väljer man i samband med imperialismen att berätta om hur européerna beskrev afrikanerna som lägre stående folk. Det kan vara fråga om utdrag ur gamla skolböcker med klassiska beskrivningar av deras utseende och personlighet som ”Indianen är trög” och dylikt. Jag tror tyvärr att analysen inte alltid blir den rätta när trettonåringar läser utdragen. Jag är inte säker på att budskapet, det vi nu lär oss är något om oss själva, inte något om hurdana de som blev kolonialiserade var, kommer fram.
Det som jag saknar i läroböckerna är förhållandet mellan kolonialistiskt tänkande och rasism. Innan jag hade läst in mej på området trodde jag att kolonialiseringens grymheter helt enkelt skedde eftersom rasistiskt tänkande var så rotat i (den europeiska) mänskligheten. Först senare stötte jag på argumentet att det kausala sambandet snarare kan anses vara det omvända – alltså att européer behövde skapa rasistiska stämningar för att rättfärdiga exploateringen av råvaror och människor i kolonierna. Denna diskusssion skulle behöva föras, inte minst för att rasismen lever och mår bra i våra trakter. Jag är också övertygad om att trettonåringar klarar av den slags analys. Hittills handlar de ändå mest om modiga europeiska forskningsresande vs stamhövdingar.
Dagens tips: om du kan finska, läs Voimas artikel om den kongolesiska feministen Adi som städar, läser och kämpar för att få bli återförenad med sin familj. Om hans intervju med migrationsminister Thors och om utlänningslagen i Finland. Ja, kan du inte finska så lär dej det, så läsvärd är denhär artikeln (bilden här är också Voimas). Och kolla in grafen hos Paolo Pissoffi, den om vad ”fredsprocess” har inneburit för palestinierna.
Kanske alla hade sett detta klipp tidigare, men jag var åtminstone imponerad och såg alla fem delar på raken. Visst är vi enormt korkade som inte klarar av att räkna upp ledarna i världens två största länder. Sen är jag inte så säker på vad det är som föreslås. Ska alla börja skattefuska? Finns det ingen lösning?
I en av delarna nämner Härén att man i Zimbabwe, som listas som världens sämsta land att leva i, kan skicka pengar från sitt konto till någon annans via mobiltelefon. I Finland, som helt utan att se efter utnämnt sig själv till teknologins högkvarter, har man inte kommit nära någon sådan service. På dagens finländska konferens om IT-användning inom undervisning för hållbar utveckling (ironiskt nog) brakade det tekniska två gånger under presentationer. En föreläsare saknade ljud på sin powerpoint, och den direkta videolänken till den gröna MEP:en Satu Hassi hakade upp sig och hennes del som såg lovande ut blev till ingenting. Krånglet förklarades med att man hade testat länken via Strasbourg, men att hon plötsligt hade blivit tvungen att resa till Bryssel. Ha ja. Så man kan skicka pengar på mobilen mellan två byar runt Harare, men att hålla upp en konferenslänk mellan Bryssel och Esbo (konferenscentret ligger fem kilometer från Nokias högkvarter), det är för mycket begärt.
Airport ads. Few things are funnier. If I had had a spray can in my hand I would have written ”No, you idiot, life is not a curve. If you compare your life to the stock exchange you’re seriously in need of help.”
But maybe there are some twisted individuals out there who see this sign and start thinking about placing money.
Really, I think this picture I took in Zurich on May 1st this year, before actually escaping from tear gas and rubber bullets 20 minutes later, should speak for itself.
Denna bild ska ha ingått i tidningen Popular Mechanics år 1950. Texten under bilden lyder: ”Because everything in her home is waterproof, the housewife of 2000 can do her daily cleaning with a hose.”
Jag hittade en liknande bild från år 1900 en gång. Den handlade om hur skolan skulle se ut om 100 år, år 2000. Kan tyvärr inte hitta den bilden, allra minst elektroniskt, men såhär skulle skolan se ut: läraren stod längst framme och tryckte in böcker i en stor vev, som hade kablar kopplade till elevernas hjärnor. Så skulle kunskap föras vidare tänkte man. Det intressanta var ändå att se på vad som inte hade förändrats. Eleverna hade fortfarande 1900-tals kortbyxor och frisyrer. Läraren såg väldigt 1900 ut, och klassrummet var kalt och asketiskt. Och alla elever var pojkar. Man kunde alltså vilt fantisera om en skola där böcker mals ner till information i små portioner som fördes in i hjärnan via kabel, men kom inte ens att tänka på att flickor kunde gå i samma skola. Och när jag nu ser framtidsvisionen här ovan tänker jag lite på samma sätt. Vattentät heminredning! Fantastiskt! Imponerande, nytänkande, fräscht! Men där står hon likaväl, Hemmafrun, med förkläde, lockigt 50-talshår och getingmidja.
Det är så lätt att göra sig lustig över hur dumma de var förr. Räck upp handen den som inte häpnat har skrattat åt hur man beskrev afrikaner i läroböckerna och i Tintin för 50 år sedan. Elever fick också lära sig att homosexualitet var en sjukdom, att ”indianer” var envisa, att den Vita Mannen hade en börda och att kvinnor passade bäst i hemmet. Epitet som ”neger”, ”dvärg” eller ”dåre” kunde fällas om människor utan att någon lyfte särskilt högt på ögonbrynen.
Men ibland undrar jag hur mycket bättre vi är i dag. Jag skrattar åt dendär hemmafrun, men har vi verkligen jämställdhet vad gäller hushållsarbete ens i det föredömliga Norden idag? I Finland är ”kvinnans euro” bara 80 cent (kvinnors löneinkomster ligger på 4/5 av männens). Att flickor får gå i skola är en självklarhet. Men hur mycket av lärarnas tid och t.ex. speciallärarresurser sätts på flickorna? Och hur kan det komma sig att kvinnorna är i majoritet bland de som börjar studera på universitet, men en försvinnande minoritet bland föreläsarna med fast tjänst?
Min poäng är liksom att tänk om det vi har sysslat med mest är att putsa fasaden. Jag var på en föreläsning om rasism i höstas där föreläsaren, en rasismforskare, berättade hur mycket hon jobbar med polis och vårdpersonal. ”Vilket ord ska vi då få använda om vi inte får använda n-ordet?” var en återkommande fråga på polisfortbildningarna, sa hon, som förresten brukar föreslå ordet ”kund”.
Ibland när jag är som mest pessimistisk undrar jag om jämställdhets- och antirasismarbetet bara har lett till ökad politisk korrekthet. Ingen civiliserad människa använder längre dedär orden, men tänk om folk bara har lärt sig välja sina ord bättre? Hur ska vi annars förklara att orättvisorna pågår? Jag kan förresten inte nu komma på några visioner kring hur skola, hem och hushållsarbete kommer att se ut år 2055. Men de brukar alltid fokusera på teknik och aldrig på nya slags relationer mellan människor.
Början av 2000-talet var minsann en förunderlig tid. Såhär år 2055 kan det te sig konstigt att vi för 50 år sedan hade en situation då matpriserna steg så till den grad att majoriteten av planetens alla människor fick problem med att skaffa tillräckligt med mat åt sig själva och sina familjer. Detta samtidigt som rekordstora summor pengar flyttades fram och tillbaka mellan olika konton varje dag, summor som hade kunnat få slut på hungern världen över flera gånger om.
Under början av 2000-talet fanns det länder som var väldigt fattiga. För att bekämpa skillnaderna satte en organisation som då fanns som hette FN tillsammans igång ett projekt som kallades Millenniemålen. Men det såg inte ljust ut. Statistiken visade att världens tre rikaste personer hade lika mycket pengar som de 49 fattigaste länderna! Det var inte bara i de fattiga länderna som saker gick snett. I landet som på den tiden var det rikaste och mäktigaste i världen, USA, sjönk faktiskt medellivslängden för kvinnor kring denhär tiden. Många människor förundrade sig över det som höll på att hända. Om inte ens världens rikaste land kunde rädda sina medborgare, hur skulle det gå i världen då?
Det som kanske förvånar dagens läsare är att man faktiskt hade demokrati under början av 2000-talet. Människorna runt omkring i världens länder hade alltså i praktiken möjlighet att välja ledare som lovade att ta itu med problemen med världens orättvisor. Dessvärre kom de politiska valen otroligt nog nästan alltid att handla om andra saker än dessa, t.ex. ”nationell säkerhet”, skatter, ”terrorism”, kandidaternas religiösa övertygelse för att inte tala om ”olja”, något man använde i sina bilar vid den tiden.
För att illustrera tankegångarna under denna ofattbara tid, klicka här i din interaktiva historiebok och läs om G8-mötet sommaren 2008. Ledarna för de rikaste länderna skulle träffas och bestämma vad som skulle göras med världen (se tidigare stycket om den tidens demokrati) med tanke på den stundande matkrisen. Märk väl att deras frågeställning inte var hur världens människor skulle kunna försäkras ett dugligt liv med mat åt alla, utan vad man skulle göra åt de upplopp och uttryck av missnöje som de hungriga människorna sysslade med, och därmed hotade vad man kallade ”stabiliteten”.
Uppgift 1. Ta reda på vad de absurda ekonomiska klyftorna i världen under början av 2000-talet ledde till. Skriv ett kort svar i ditt interaktiva häfte.
Tänk er att för 50 år sedan, på 1950-talet när Internationella valutafonden (IMF) var relativt ny, tänkte man sig att ekonomin kunde vara något avpolitiserat, ”lika neutralt som väderleken”. Detta fick jag höra på en föreläsningsserie om globalisering jag går på, ett samarbete mellan filosofiska och statsvetenskapliga fakulteten. Några årtionden tidigare hade USA lånat ut pengar till latinamerikanska länder med vissa villkor för lånen efter problem med skuldcykler på 1800-talet. Man skickade ner s.k. ”money doctors” som skulle rätta till felen i penningpolitiken. Efter att flera länder, med Bolivia i spetsen, på 1930-talet började mumla om att man inte kunde betala tillbaka de stora lånen, och t.o.m. ifrågasatte om man alls borde göra det, blev man (USA) tvungen att hitta nya sätt att institutionalisera det ekonomiska. IMF och Världsbanken blev de perfekta verktygen. Och snart var det inte bara penningpolitiken (styrräntor, devalvering, osv) utan också finanspolitiken (t.ex. hur mycket pengar som satsas på offentlig sektor) som blev vetenskap.
Detdär var länge sedan. Det konstiga är kanske att många ännu på 2000-talet tror att ekonomi är att bara läsa kurvor och lära sig beteckningar, att tacka och ta emot. Att överhuvudtaget skilja ekonomi från resten av det samhälleliga och politiska är en konstruktion. Jag kommer faktiskt ihåg en tid då det inte fanns särskilda ekonominyheter på TV eller ekonomisidor i tidningarna, och vi klarade oss ändå. Hur kunde vi? I grundskolans sista klass i Finland har eleverna för några år sedan fått en extra timme samhällskunskap i veckan, men den ska användas för ekonomikunskap. Bra så. Men jag hoppas innerligen att inte andra lärare följer läroböckernas upplägg, med en skild del ”vanlig samhällslära” där man läser om kommuner, stat, lag, makt, medier osv och den andra delen, som är ”ekonomi”. Borde inte ekonomi finnas med i allt detdär?
Nej, det som vi ska lära oss är att det finns vissa saker vi får och ska påverka, dit hör t.ex. som vem som har dansat finast eller sjungit fulast i något TV-program eller vilket slags omslagspapper favoritchokladen ska ha i framtiden. Men allt som är ekonomi, det ska vi sakta men säkert lämna över åt dem som vet och kan.
Idag morse när jag läste min morgontidning Hufvudstadsbladet såg jag ett debattinlägg som fick mej att rysa. Jag blev jättearg och satt och planerade hur jag skulle svara hela morgonen på väg till jobbet, men så fattade jag att jag inte skulle hinna eller orka skriva något svar.
Inlägget gick under rubriken: Självmorden en del av verkligheten? och var skrivet av en viss Semy Kahan från Jerusalem. I sitt lååånga inlägg granskar han orsakerna till självmordsbombningar och lyckas enligt mig inte bevisa något annat än att man kan hitta stöd i forskning för vilka åsikter man än har, också riktigt huvudlösa. Han pratar om en ”dödskult” bland fanatiska muslimer, om detdär med hoppet om paradiset, och förklarar också varför kvinnor spränger sig själv och andra i luften – det handlar enligt hans forskning inte sällan om att fly undan hedersmord eller att hämnas på pappor som har utsatt sina döttrar för psykiskt och fysiskt våld (borde de inte spränga upp sig tillsammans med papporna då, varför ta med sig oskyldiga israeler..?). I några ord: palestinier är muslimer och som sådana är de mera sannolika att bli självmordsbombare än andra människor är. Forskningen Kahan visar på är gjord i Israel. Jag vet att Israel har bra forskning inom flera vetenskaper, men deras resultat om orsakerna till ”terrorism” har jag lite svårt att ta utan en nypa salt.
Robert Papes gedigna undersökning från år 2006 visar däremot på en enda gemensam nämnare för självmordsdåd: ockupation. Det är enkelt. Och tänka sig att Israels isolering av Gaza eller fortsatta utbyggande av bosättningar på Västbanken inte nämndes alls i inlägget jag läste. Om jag hade skrivit ett svar skulle jag också ha berättat om R, som efter fem år i israelisk armé, som officer, en gång mumlade: ”Vem vet om inte jag också skulle bli en självmordsbombare om jag var palestinier” – vilket ledde till att han blev tagen till förhör och lärde sig att minsann inte säga om det. Och en massa annat argt skulle jag också ha skrivit.
Tänk att för 50 år sedan, år 2005, dog så många barn i Afrika av hunger. Så tänker sig spanska Ton att vi kommer att säga år 2055. När vi säger det kommer vi att skämmas, menar han. Och det är svårt att inte hålla med, med tanke på att det finns resurser här på jorden så att alla skulle kunna bli mätta (och ha ett bra boende, och gå i skola, och ha en fungerande hälsovård, mm).
Jag går på en intressant kurs om politiska och filosofiska perspektiv på globalisering. Efter varje föreläsning skulle jag kunna skriva fem inlägg. Nu ska jag bara nämna en sak, diskussionen om ”vad-man-ska-kalla-dedär-länderna-som-har-problem”- Afrika, södra Asien, Latinamerika. Alla begrepp känns fel på något sätt: Fattiga länder? Borde man inte betona att det handlar om materiell fattigdom? Tredje världen? Mja, kan vi verkligen tala om den första och den andra ens? Syd och Nord? Australien då? Det som man länge har använt är väl ändå u-länder, där u:et ska stå för utveckling. Men vad ska man kalla länder som går bakåt på alla sätt att mäta välfärd? Och ordet utveckling var också det som ansågs kontroversiellt på kursen, tanken var att någon som utvecklas alltid är underordnad, lite som barnen i en familj, medan Europa och Nordamerika är föräldrarna i familjen som har nått målet och nu betraktar sina barn. Tesen var att varje gång man kallar vissa länder för u-länder så rekonstruerar man en världsordning som diskriminerar de länder som har det sämst ekonomiskt.
Detta är tankeväckande tycker jag. För så tänker man igen att det är synd om alla som bor söder om ekvatorn, att de bara gråter och skriker och lider och är oberäkneliga och livrädda hela dagarna. Jag kan inte förstå att jag ännu, efter att ha lärt känna många människor i fattiga länder som dag ut och dag in jobbar, skojar, träffar kompisar, demonstrerar, blir förälskade, chattar, dricker sig fulla, jävlas, skvallrar och gillar god mat, ännu blir förvånad när jag söker bloggar från Irak och hittar en som kämpar för sexuella minoriteter i landet. Va? Hur hinner de fundera på sin sexualitet när de är ockuperade? tänker jag. Jag börjar tycka att dendär tesen har en poäng – vem är jag att säga hur något land är i utveckling? Är inte mitt eget land i utveckling, en utveckling som jag inte gillar?
Utveckling är sannerligen inte heller vad som pågår i Gaza just nu. Läs om hur situationen på Västbanken påverkas av den omänskliga behandlingen från Israels sida på Anna Westers blogg!
I många läroböcker väljer man i samband med imperialismen att berätta om hur européerna beskrev afrikanerna som lägre stående folk. Det kan vara fråga om utdrag ur gamla skolböcker med klassiska beskrivningar av deras utseende och personlighet som ”Indianen är trög” och dylikt. Jag tror tyvärr att analysen inte alltid blir den rätta när trettonåringar läser utdragen. Jag är inte säker på att budskapet, det vi nu lär oss är något om oss själva, inte något om hurdana de som blev kolonialiserade var, kommer fram.
