Mera skonsamt att göra det om natten

Minns sommaren 2009. Det var då som det officiella Europa visade ett fett långfinger åt begreppet människovärde.

2009 var först sommaren då kristna runt omkring Europa reagerade som deras religion påbjöd. I Köpenhamn och Bryssel blev de församlingar som upplät sina kyrkor som fristad för de män, kvinnor och barn snabbt omtalade i pressen. Historiskt hade polisen inte stormat kyrkor så människorna, de med olika öden, mannen på flykt från Irak, den marockanska änkan, teknikstudenten som trots sin pappas belgiska medborgarskap hade fått nej, kunde för några veckor andas ut.

Jag besökte kyrkan Béguinage i centrala Bryssel i juni. Bilderna här är alla därifrån. Det var inga stackare vi mötte utan folk som jobbade på byggen, föräldrar som uppfostrade sina barn, män och kvinnor som stred mot krångliga myndigheter för att få rätt att stanna och arbeta i landet där de inte sällan hade bott i tiotals år. Barn som inte kände till något annat hemland. Den katolska prästen kom in cyklande och började genast tala med människorna. ”Hur går det med din beslutsprocess?” ”Vad hände under demonstrationen igår?” ”Hur står det till med kökskassan?”.

Det har varit lugnande att se att församlingar ställer upp när människor lider nöd. Det borde ju inte vara något förvånande alls över att de gör det, kyrkor har ju tagit hand om samhällets avskum (Sarkozyretorik) sedan medeltiden. Då var de som resten av samhället inte ville höra talas om – pestsmittade, fattiga och handikappade – ju tvungna att förlita sig på kyrkan för sin överlevnad, eftersom vi inte hade några sociala skyddsnät. Idag låtsas vi att vi har sociala skyddsnät, men eftersom dessa inte är tillgängliga för dem som är papperslösa, de som plockar frukt så att den inte blir så dyr, de som städar upp efter våra festivaler, så blir det kyrkan som får hoppa in. Och att ta hand om människor i riktig nöd har väl alltid varit civilkurage.

Kyrkor har alltså ansetts som heliga platser där man kan söka skydd. Är man fascistiskt lagd, som politikerna i Dansk folkeparti, blir man naturligtvis provocerad av sådant. I Köpenhamn gick polisen in i kyrkan Brorsons kirke natten mellan onsdag och torsdag. Där hade irakiska män, kvinnor och barn bott i några månader. Prästen fanns på plats men klarade inte av att se på när de kravallutrustade poliserna omringade irakierna, som hade samlats kring den korsfäste Jesus, säger han. En irakier flydde upp i kyrkotornet och hotade med att hoppa.

I Hbl intervjuas talesmannen i utrikes- och invandrarfrågor för Dans folkeparti. Han stöder polisen och menar att de var ”skonsamma” som gjorde detta om natten. Om det hade varit ljusan dag hade ju alla sett detta och det hade blivit bråk, säger han. Hmmm. Månne inte det uttalandet får stå för sig själv.

—

Jag måste uppdatera min länklista, den är hopplöst outdated. Men läs gärna Roya på samma tema,  Egon om Genèvekonventionen samt Förbannad pacifist som provocerar.

Det här håller inte

Jag tror att det är värt att fråga sig om det överhuvudtaget finns någon gräns. Om det finns något som Israel kunde göra som skulle få USA och Europa att reagera och kräva förändring.

Organisationen Breaking the Silence består av IDF-soldater och befäl på hög nivå. Gemensamt har de att de inte längre kan hålla tyst om de krigsförbrytelser som de har sett eller varit med om i Israels armé. Nu kommer deras rapport om invasionen av Gaza i vintras. Det som Amnesty och HRW tidigare har vittnat om visar sig alltså inte bara vara påhitt. Palestinier användes som mänskliga sköldar. Civila dödades i massor. Av dem var flera hundra barn. Man skulle tro att Israel inte skulle kunna hålla på såhär. Man skulle t.ex. tro att de självutnämnda försvararna av demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, USA och EU, skulle säga emot.

Men ”Väst” håller tyst och Israel fortsätter. Tidningen Guardian fick tag på ett över 100-sidigt ambitiöst dokument (kolla!) som i ord och bild beskriver hur man kan tala om ”The Israel Project” – alltså Israels ohållbara politik – på ett sätt som låter övertygande. Det handlar om att vifta med Hamas och Hizbollah-kortet, att peka ut det demokratiska i allt som Israel gör, samt, ofattbart ironiskt nog, att insinuera att de som tycker att de israeliska bosättningarna ska bort följer nazi-tyskt mönster, att de vill rensa bort judarna (s.62).  Israelisk bosättarpolitik på 2000-talet fungerar alltså såhär: först ockuperar man ett område och uppmuntrar sina medborgare att flytta ut dit. Sedan använder man sig av begrepp från Förintelsen för att motivera sin krigshandling. Det är så osmakligt att det knappt går att begripa.

(dokumentet via Paolo Pissoffi)

Bara lite svart humor

Tidningen Haaretz har skrivit en del om Israels krigsförbrytelser i Gaza under massakrern/operationen kring nyår. Här skriver de om t-shirts som med IDF’s (israels armés) godkännande trycks upp åt soldaterna efter avslutad utbildning. En IDF-anställd kallar dem för ”svart humor, främst från prickskyttar, som den med en palestinsk pojke och texten ‘Don’t bother running because you’ll die tired’ ”.

Bilden som illustrerar artikeln föreställer en t-shirt med en gravid muslimsk kvinna i siktet och texten ”1 shot 2 kills”. Döda en gravid palestinier, spara en kula. Svart humor.

I början av 2000-talet användes ordet terrorism flitigt för att skilja på olika sorters dödande. Terrorism var dödandet av oskyldiga i ondskefullt syfte, medan det goda dödandet beskrevs som tråkiga bieffekter av oundvikliga operationer. Även om mönstret var detsamma från Tjetjenien till Irak stod Mellanöstern ut i jämförelse. Ingen annanstans i världen var dödade människor så tätt inpå varandra beskrivna på så olika sätt.  Det gällde förutom döda människor också folkvalda organ, palestinska Hamas terrorstämplades, bojkottades, sanktionerades och isolerades medan valet av rasister in i den israeliska regeringen bara konstaterades.

Jag ser att Ali Esbati och Anna Wester skriver om samma sak.

Går det att tortera fram snällare grannar?

Är Israels attack mot Gaza berättigad? frågade Finlands största dagstidning i en nätgallup HS.fi den 29.12.2008. Hela 39% svarade ”JA”. Inte för att finländare skulle vara något särskilt fredsälskande folk direkt, men riktigt så glada i att se blodbad trodde jag inte att man var här. Men så är infokriget på nätet, förutom att ingen dör här, lika intensiv som den på marken. På bloggen Motbilder finns en bra genomgång om hur det kan gå till. Teorierna verkar stämma ganska bra in på finska förhållanden, t.ex. bland de kommentarer som massproduceras efter nyheter på t.ex. HS.fi.

Hur i all världen går det att kalla massakrerna för ”berättigade” överhuvudtaget? Jag antar att det har att göra med t.ex. beskrivningarna av Hamas. Människor tycks på allvar tro att organisationen bygger sina högkvarter nära sjukhus och skolor för att vinna sympati via antalet civila offer. Smaka på den tanken. Vi hoppas att så många av våra barn och sjuka som möjligt bombas och skjuts ihjäl, för att folk ska börja gilla oss? Jag undrar om de som tror att Hamas strategiskt placerar ut sina militära mål bland civila har sett en karta av Gaza? Kolla! Google Earth t.ex. Remsan är överbefolkad och full! Det är ett enormt flyktingläger med bara gator och tättbebyggda hus! Det finns ingenstans att ta vägen trots att de uppmanas att lämna sina hem. Vart ska alla barn, gamlingar, kvinnor eller män gå när markanfallet kommer? För de är faktiskt människor, de som bor på Gaza, också de som dör som råkar vara män och därmed inte räknas som civila. Tro det eller ej, men också de som gillar Hamas är människor. Jag känner bara en, W från Ramallah. Han är barnläkare. Han tycker för övrigt inte att Israel ska bort från kartan. Han har räddat livet på flera, inte dödat en enda. Han har Alfons Åberg översatt till arabiska i sitt mottagningsrum. Dethär säger jag inte för att jag skulle stöda Hamas politiskt sett, utan för att människor är människor. Och för att jag upplever att det måste påpekas.

Ett annat sätt att rättfärdiga blodbadet är att säga att det finns ett litet gäng elaka hamasmän som förstör – och att det är dessa Israel nu ”städar ut” för att ge rum åt mera moderata palestinier. Men ”Hamas” är nog mera än ett antal skäggiga män. De unga världsvana palestinier jag känner bäst bor på Västbanken och är minsann inga hamaskramare, men har i sina facebook-statusar på sista tiden blivit helt klart mera bestämda i sin åsikt – att Palestina ska stå upp mot ockupanten Israel. Esbati ger ett exempel på samma fenomen. De senaste dagarnas protester på Västbanken tyder på att det går just så. Men det kan väl inte finnas någon som på allvar tror att det går att mörda ett folk för att göra de överlevande mera moderata?

Det som mest fick mig att må illa idag var när jag läste spekulationer om orsakerna till attackerna. Ja, inte handlade det om att få Hamas att sluta skjuta raketer eller tappa mark. Det ska nämligen bli val i februari och Tzipi Livni ska visa att hon minsann också kan vara hård. Antar att det behövs såhär mycket palestinskt blod för att visa att en kvinna kan leda landet Israel. Det är så fruktansvärt nedvärderande av människoliv att jag önskar att jag inte hade läst det. För gazabornas skull, men också för att jag fick ett mail nyss – av en människa jag känner och bryr mig om, en som mot sin vilja har blivit inkallad av sitt lands, Israels, armé, och som är någonstans på vägen till Gaza just nu, jag vet inte med vilka order.

Mänsklighetens karma låg rejält på minus när 2009 inleddes.

Lite repetition: De palestinska områdena är OCKUPERADE av Israel. Israel tömde visserligen Gaza på bosättningar 2005, men har sedan dess kontrollerat dess luftrum och vatten och hållit dess 1,5 miljoner invånare belägrade, orsakande en humanitär katastrof, hopplöshet och total ekonomisk kollaps.

För bättre läsning på temat, kolla absolut in Mustafa Barghouti, Rawia Morra, Motbilder, Esbati, Paolo Pissoffi.

På tal om den finska regeringens fnys åt motsättningar och om mediarapporteringen från upplopp omkring i Europa

Ur Paulo Freire: Pedagogik för förtryckta (1972):

Klasskonflikt är ett annat begrepp som upprör förtryckarna, eftersom de inte gärna vill se sig själva som en förtryckande klass. Visserligen kan de inte med bästa vilja förneka existensen av sociala klasser, men de predikar nödvändigheten av förståelse och harmoni mellan dem som köper och dem som är tvungna att sälja sin arbetskraft. Den uppenbara antagonismen som existerar mellan de två klasserna omöjliggör denna ”harmoni”. Eliterna uppmanar till harmoni mellan klasserna, som om klasser var tillfälliga samlingar av individer som nyfiket tittar på ett skyltfönster en söndagseftermiddag. Även om de ibland kan sträva åt olika håll och strida om gruppintressen, enas de omedelbart vid ett hot mot klassen. (s. 152)

samtidigt som:

Då det är nödvändigt att splittra folket för att bevara status quo och därigenom de härskandes makt, är det viktigt för förtryckarna att hindra de förtryckta att förstå deras strategi. Därför måste förtryckarna övertyga de förtryckta, att man försvarar dem mot ”marginella varelsers, busars och gudsfienders” demoniska handlingar. För att splittra och förvirra folket kallar förstörarna sig själva för uppbyggare och anklagar de verkliga uppbyggarna för att vara destruktiva. Historien tar emellertid alltid som sin uppgift att korrigera dessa påståenden. (s. 155)

Världens bästa skola

Tänk att under början av 2000-talet trodde man i Finland att man hade ett bra skolsystem. Ärligt. Jag är rädd att många tror att det vi gör i våra skolor är just sådär bra och unikt som PISA-rapporteringen ger vid hand. Men vi har ungdomar som vill begå självmord, och som begår självmord, mera än i något annat land förutom vissa gamla sovjetrepubliker. Vi har mest mobbning i världen. Finländska barn har färre kompisar än barn i något annat land.

Såklart är detta inte bara skolans problem. Men det är lättare att söka fel i den än i den andra delen av ungas värld, hemmen. Finländska barn lär ska prata med sina föräldrar mindre än tio minuter per dag. Men så går det kanske när föräldrar förväntas kunna jobba ”flexiblare arbetstider” så fort barnen fyllt åtta och lärt sig öppna dörren med nyckel och trycka på rätt knappar på mikrovågsugnen.

Även om t.ex. sextimmarsarbetsdagar kanske vore det lättare sättet att komma åt vårt _akuta_ problem finns det saker man kan göra i skolorna också. T.ex. skaffa mera soffor och pingisbord och myshörnor och sen hålla dörrarna öppna till 18-19. Datorsalar, bibliotek och gymnastikutrymmen finns ju redan. Låt sedan fritidsledare och kuratorer vandra runt och prata med ungdomarna. Samarbeta med organisationer och idrottsföreningar. Alla lärare och assistenter kan ombes arbeta en kväll i månaden, eller kanske någon vill arbeta flera kvällar. Uppmuntra föräldrar att sticka sig in. Låt dem och ungdomarna vara med i utvecklandet och utvärderandet.

Det finns garanterat andra bra lösningar, för min del behöver det inte bli just dendär. Men det otroliga, i ett land med två skolmassakrer inom ett år, är att man inte har ändrat på någonting. Man har sett över nödutgångarna och högtalarsystemen, men man har inte ändrat på någonting. Det blev klart i fredags då rektorn för Keravan yhteiskoulu intervjuades i Nelonens nyhetssändning på årsdagen av Jokela. I hennes skola hade eleverna varit så rädda för nya attentat att var tredje hade stannat hemma just den 7.11. Inte utan orsak heller. Polisen meddelade i veckan att de hade stoppat ett långt planerat nytt attentat någonstans i landet, och bara under de senaste sex veckorna har man tagit emot 250 skolhot. Rektorn beklagade att det finns personer som vill förstöra på dethär sättet:

”Någon gör såhär för sitt höga nöjes skull. Nu är skoldagen förstörd, och vi hade t.ex. många prov planerade för den här dagen”.

Rektorn beklagade alltså inte att en tredjedel av eleverna var rädda för sina liv. Jag hävdar att så länge rektorer och andra på höga poster i skolvärlden prioriterar prov när eleverna har ångest för att de ska dö, så kommer vi att fortsätta ha unga som begår självmord, antingen stilla för sig själva eller våldsamt i klassrummen efter att för evigt ha raderat ut de andra på klassfotot.

—

I världen utanför Finland väntar jag med spänning på vad Obama kommer att betyda för palestiniernas situation. Kanske inte så mycket.

Mera om bosättningarna

Det kom fram år 1999 att israeliska bosättare på väg till sina nybyggda kolosser till hus på Västbanken tappade kontakt med sina mobilnät när de åkte nära en kulle, för cirka 20 sekunder. Kullen skymde den israeliska operatören oranges nät, detta rapporterades och uppgavs av bosättarna vara en säkerhetsfara. Orange bestämde sig för att åtgärda problemet genom att sätta upp en mast högst uppe på den kullen, mitt på palestinsk privatägd olivmark. Men det räckte inte med en mast. Nya elledningar behövde dras, vatten och cement togs till området, samt en vakt, som snart tog dit sin familj och drog upp stängsel och taggtråd runt omkring sig. Och vips hade man startat en ny bosättning, dit andra familjer lockades att flytta. Idag är hela kullen en stor bosättning. Arkitekten Eyal Wiezman berättar att en bosättning kan starta just så. En helikopter dumpar ner ett cementblock en natt, och palestinierna som har bott där och odlat jorden så länge någon kan komma ihåg får bara finna sig i att se sina byar och näringskällor försvinna. När man kör omkring på Västbanken ser man nerhuggna olivträd överallt, som på bilden som jag tog i juli nära Betlehem.

Hur blir man en bosättare? Vad har hänt med en förälder när denna ger sin 10-åriga son en pistol – ifall han skulle stöta på en palestinier? Hur kommer barnen att växa upp när pappa har gått omkring med ett maskingevär på söndagspromenaden med dem i vagnen, som i Hebron? Hur förklarar man för sig själv sin rätt att förtrycka palestinierna? I sin frustration över sådana frågor försökte Joan, en 55-årig judisk författare från USA närma sig sina trosfränder i Hebron. Hon arbetar på en bok om judisk identitet. ”Det enda jag vill göra är att tala med er!” bad hon bosättarkvinnorna som ropade glåpord åt hennes delegation. ”Älskar du Israel?” ville en av bosättarkvinnorna veta. Och även om Joan svarade ja – hon älskar verkligen landet och har en stark judisk identitet berättar hon – gick de därifrån efter arga blickar. Joan är förtvivlad över vad hon ser hända i landet som symboliserar hennes identitet. Och hon är inte ensam.

På tal om annat, idag har jag läst Ekonomikommentarer såga myten om den åldrande befokningen, Pastey om ful jordbrukspolitik och Kontaktmannen om en folkmördares tröja.

Att vara ung och under ockupation

Vi kan kalla henne Nora. Hon fyller snart 23 och studerar ekonomi på Bir Zeit universitetet på Västbanken. Senaste lördag satt jag i hennes vardagsrum i Ramallah. Vi hade varit ett gäng på middag i centrum och det var ganska sent. Nora satt och rökte i en fåtölj och svarade på sms. Vi pratade om mat och musik och människor. Så berättade hon lite om sin historia.

Noras hemstad är Jenin och hennes tonår råkade sammanfalla med den andra intifadan. När det såg ut att bli utegångsförbud hade hennes föräldrar samlat frysen full med mat. När den israeliska militären invaderade blev familjen, som bor i ett hus en bit utanför stan, utan elektricitet. I tretton dagar var Nora, hennes föräldrar, hennes småsyskon och hennes farmor fångar i sitt hem utan el. All mat de hade i frysen blev såklart hastigt dålig och vattnet kunde inte pumpas upp från källaren. Vi hörde på radion om vad som hände, säger Nora. Hela familjen var på helspänn. När de bara hade ett äpple kvar tog mamman och delade det i sex lika stora bitar. Det var det godaste äpplet jag någonsin har ätit, sa Nora. Och jag måste påminna mej själv om att dethär handlar om år 2002, inte om det finska vinterkriget.

Noras familj bodde en bit ifrån flyktinglägret i Jenin, där hennes klasskamraters hus mejades ner och folk dödades som flugor av israeliska soldater. När utegångsförbudet hade lyfts besökte Nora och hennes mamma lägret. ”Det jag mest minns var lukten”, säger Nora. Blod och död. Och så alla desperata människor. Folk som gick omkring och ropade på hjälp – har någon sett min man/min dotter/min mamma? Mitt i lägret hade hus mejats ner i en radie på kanske två kilometer. Man hade jämnat flyktinglägrets kärna med marken, för att låtsas komma åt terrorismens rötter, men vad är terrorism, undrar Nora?

Är det inte terrorism att vi aldrig ska kunna planera någonting? Att jag ska bli stoppad i checkpoints när jag ska gå på min bästa kompis bröllop? Nora, som alltså studerar ekonomi, har ofta sin laptop med i minibussen mellan Jenin och Ramallah, och stöter ständigt på problem. Soldaterna undrar vad hon gör med den, vad den innehåller och varför hon måste ha den. Jag kan inte tänka mej hur en 23-årig studerande i Finland skulle reagera på att alltid behöva förklara varför hon har en dator.

Är det inte terrorism att aldrig kunna känna sig trygg? Efter de tretton dagarnas totalförbud började då tonåriga Nora kunna gå i skolan igen. Men det gällde att ta sig dit och så hastigt hem igen, för efter klockan fem skulle ingen röra sig ute. I fem månader fick Nora bara drömma om att gå på gatan och träffa kompisar, i stället fick hon oroa sig varje timme, varje dag. En kväll när familjen firade pappans födelsedag knackade några soldater på. Jasså, ni firar din födelsedag, sa de. När de hörde att pappan jobbade med business var några av soldaterna intresserade, berättar Nora. De frågade honom om hans affärer och verkade faktiskt helt trevliga. När pappan sedan frågade om han kunde gå tillbaka till sin familj och fortsätta sa de nä. Han skulle åka med dem och peka ut alla hus i trakten, vem som bor var och vad de sysslar med. Det fanns inget att göra, Noras familj fick vänta med tårtan till klockan två på natten då pappan kom tillbaka.

Jag slängdes från total pessimism till en gnutta optimism och så till pessimism igen under min precis avslutade resa i Israel och Palestina. Det är svårare än jag hade förväntat mej att sortera alla intryck. Tills jag kommer vidare med det föreslår jag lite bra läsning på samma tema. Trip to freedom, Rawia Morra, Anna Wester och Betraktarens öga.

Människor som resurs

I början av dokumentären Zizek! säger Zizek själv på en föreläsning i Buenos Aires något om början av 2000-talet som lite hänger ihop med mina senaste bloggposter. När jag var ung, säger han, diskuterade man vilt kring vilken ideologi som var bäst i längden, kapitalismen eller kommunismen eller något annat system. Idag finns det inget att diskutera, det är global kapitalism som är det enda rätta. Folk föreslår inte på allvar några andra system. Ett annat drag för denhär tiden är det återkommande pratet om vår undergång: dödliga virus, naturkatastrofer, miljöhot. Vi har lättare att tänka oss jordens undergång än den globala kapitalismens undergång, alltså. Så sa Zizek.

Men den som vill hitta det typiska för detta decennium behöver såklart inte lyssna på filosofer, det räcker med att gå ut. I ett stort köpcentrum i Helsingfors spelade lite 2000-tal upp sig framför mina ögon när ett berusat medelålders par stod och höttade med sina nävar och skrek de fulaste rasistiska ord jag har hört på finska åt ett gäng 12-åriga pojkar. När mannen sedan började springa efter pojkarna och hota med stryk larmades polisen på plats av väktarna, men också av åtminstone en av pojkarna. Och vad gjorde de fyra poliserna som var där på någon minut? Tre av dem ställde sig vid paret, lugnade ner mannen och tog upp hela hans historia. Den fjärde cyklade runt invandrargänget som om de vore boskap som måste hållas i styr. Några av pojkarna försökte berätta sin version av historien men så vitt jag såg tog polisen inte ens fram ett anteckningsblock.

Kanske jag bara såg vissa delar av vad som hände. Kanske det hade varit ett bråk innan, kanske pojkarna fick sin möjlighet att berätta sina versioner efteråt. Ändå kändes det (ännu en gång) som att någonting är fundamentalt fel i ”debatten om invandrarna”. I Åbo har man efter en utredning kommit till slutsatsen att vi måste se invandrarna som en resurs, berättar Motkulturfonden. Jag undrar hur jag skulle känna mej om någon sa att någon annan måste börja se mej som en resurs. Inte skulle jag känna mej särskilt delaktig. Och det är vad jag tror att är det största problemet, denna eviga jargong om hur VI kan förhålla oss till DEM. Från det till synes snälla -hur VI kan hjälpa DEM (ett absurt danskt exempel här), – till hur VI kan analysera, mäta och utreda DEM, -till det osmakliga hur VI kan undgå att ha att göra med DEM (debatten på Helsingin Sanomat efter uppgifter om att var femte grundskoleelev i huvudstaden snart kommer att ha utländsk bakgrund bemöttes med inlägg om hur långt ifrån Helsingfors familjerna nu måste flytta för att kunna säkerställa etniskt homogena finska klasser).

Jag kan riktigt höra de cyniska kommentarerna. Vad är det VI borde göra då? och har naturligtvis inga färdiga nycklar till lyckad integreringspolitik. Själv skulle jag bli lite ledsen om jag hade litat på att polisen skulle komma och lyssna på min historia bara för att märka att man inte var intresserad av den utan av att hålla mej och mitt gäng i styr. Jag skulle inte känna mej särskilt hemma om man över mitt huvud funderade på om jag ska ses som en resurs eller inte, om jag ska ses som ett problem eller som ett par nya händer i vården. Eller om jag upplevde att mina kompisar bara syns i medierna ifall någon begår ett brott eller om det är multikulturell temadag i förorten och någon vilsen reporter dyker upp. Ska det vara så svårt att lyssna på varandra egentligen? Kunde vi kanske öppna detdär VI-ordet lite och visa det, inte bara i ord utan också i handling? Jag kan hittills egentligen inte säga mera än ett ord: empower. Börja föra dialog horisontalt, lär alla barn precis vilka rättigheter de har om de blir kränkta och ta dem på allvar. Lyft fram invandrare i debatten också när det handlar om annat än multikulturalism, ge utsatta minoriteter poster i samhället som ger riktig makt och synlighet. Ja, det var ju faktiskt mera än ett ord. Men när man blir arg så blir man.

Cherin svarar förresten på fem frågor om muslimer på Betraktarens öga.

21st century Europe

Really, I think this picture I took in Zurich on May 1st this year, before actually escaping from tear gas and rubber bullets 20 minutes later, should speak for itself.