Om ordet kritik

Det finländska xenofobiska partiet Sannfinländarna, som drog hem 10 % av rösterna i EP-valet, kallar sig inte rasistiskt. Trots att en av röstmagneterna önskar att gröna multikulti-hypade tanter skulle bli våldtagna av afrikanska invandrare för att dessas sanna natur skulle uppenbara sig för damerna, och trots en massa annat sällsynt idiotiskt dravel som yttras i partiets namn, hävdar man att det de sysslar med inte är rasism. Det är invandrarkritik, på finska maahanmuuttokritiikki.

Jag fnös först åt deras patetiska försök att leka nyspråk, tills jag häromveckan märkte vilken genomslagskraft de har fått. Nu har jag bevisligen hört ordet ”invandrarkritik” nämnas i både på TV och radio. Ja; filmkritik, litteraturkritik och kulturkritik (som alltså handlar om att se kritiskt på samtiden i den egna kulturella kontexten) är användbara begrepp. Invandrarkritik är INTE ett. Ändå hörde jag nu senast en och annan lärare på ett seminarium om kritisk pedagogik benämna sannfinländarna och deras anhängare som invandrarkritiker. Det har gått hem.

Seminariet var fascinerande, förresten. Det ska bli ett nöje att sätta sig in i kritisk och radikal pedagogik på djupet. Vissa åhörande lärare tvekade inför pedagogik med alltför kritiska element. Endel för att de helt klart blandade ihop två saker: att uppmuntra en elev till att vara kritisk och att uppmuntra till anarki och ”dåliga fasoner”. Man tänkte sig att kritiska elever kanske ger sig på lärarna som personer. Andra ifrågasatte vart skolan är på väg om eleverna verkligen börjar se kritiskt på sin skola och sitt samhälle. Det är i och för sig en berättigad fråga. Men den verkligt intressanta frågan är kanske vad som händer om eleverna inte gör det.

Vi fick se en del statistik om grundskoleelevers attityder till politik och samhälle på seminariet. Finländska unga är genomgående i botten internationellt sett vad gäller politisk aktivitet. Ordet politiker förknippas med ”gamla, dumma, gubbar”. Man har väldigt lite förtroende för partierna. När de däremot sitter vid makten kritiserar man dem inte. Bara var femte nia kan tänka sig att någon gång gå ut och demonstrera för någon sak. Sväng på det, sa föreläsaren. 80% skulle inte gå ut och demonstrera, vad som än hände i samhället. Man litar på auktoriteterna. Sen sa han såhär: under 1900-talet dödades flera människor av andra människor än någonsin under mänsklighetens samlade historia innan dess, sammanlagt. Vad vi behöver, för att undvika folkmord på 2000-talet, är inte människor som lyssnar på auktoriteter utan människor som klarar av tänka kritiskt, tolkar jag hans budskap. Kritik är alltså livsnödvändigt. Men inte den sortens ”kritik” som sannfinländarna låtsas stå för. Kanske det kan sammanfattas såhär:

Kritik kan aldrig riktas mot människor för deras härkomsts/etnicitets/könstillhörighets skull. Kritik måste, ständigt, riktas mot det institutionella.

Kort om rasism och partier

Varför gillar inte Samlingspartiet när Timo Soini vägrar skriva under rasistappellen? Inte för att måna om antirasismen, utan för att de tappar värdefulla rasistiska röster till Sannfinländarna på det sättet, menar man på Motkulturfonden.

”Inte måste ni rösta på monster som Timo och Sannfinländarna för att få ut patrasket ur landet. Snabba utvisningar fixar vi nog här hos Samlingspartiet också, och istället för deras rassesnack kommer vi att kalla det något i stilen med ”hållbar integreringspolitik”.

Den ”hållbara integreringspolitiken” handlar alltså om att människor som flyr från konfliktzoner påstås släppas in alldeles för enkelt. Deras möjligheter att leva i säkerhet tillsammans med sina närmaste anses också vara politiskt OK att putsa bort. Och så går folk omkring och tror att de fall av misskötsel från myndigheter, fall som har uppmärksammats genom att t.ex. kyrkan har gömt undan folk som senare har visat sig ha all laglig rätt att stanna, är undantag och inte toppen av ett isberg.

Om jag ska välja vad som är värre – sannfinländarnas framgång eller de ”hårda tagen mot invandringen” i övriga partier – lutar jag helt klart åt det senare.

Men ta alltså och läs hela Blanquis inlägg på Motkulturfonden, det är så mycket bättre sagt där.

Bara lite svart humor

Tidningen Haaretz har skrivit en del om Israels krigsförbrytelser i Gaza under massakrern/operationen kring nyår. Här skriver de om t-shirts som med IDF’s (israels armés) godkännande trycks upp åt soldaterna efter avslutad utbildning. En IDF-anställd kallar dem för ”svart humor, främst från prickskyttar, som den med en palestinsk pojke och texten ‘Don’t bother running because you’ll die tired’ ”.

Bilden som illustrerar artikeln föreställer en t-shirt med en gravid muslimsk kvinna i siktet och texten ”1 shot 2 kills”. Döda en gravid palestinier, spara en kula. Svart humor.

I början av 2000-talet användes ordet terrorism flitigt för att skilja på olika sorters dödande. Terrorism var dödandet av oskyldiga i ondskefullt syfte, medan det goda dödandet beskrevs som tråkiga bieffekter av oundvikliga operationer. Även om mönstret var detsamma från Tjetjenien till Irak stod Mellanöstern ut i jämförelse. Ingen annanstans i världen var dödade människor så tätt inpå varandra beskrivna på så olika sätt.  Det gällde förutom döda människor också folkvalda organ, palestinska Hamas terrorstämplades, bojkottades, sanktionerades och isolerades medan valet av rasister in i den israeliska regeringen bara konstaterades.

Jag ser att Ali Esbati och Anna Wester skriver om samma sak.

Om modiga kolonisatörer och stamfolk

Det är år 2009 och jag har, i enlighet med läroplanen för historia, i uppgift att undervisa om imperialismen för sjuor. Till min hjälp har jag en lärobok, tryckt år 2006, där man konsekvent talar om ”negerslavar” och introducerar temat såhär: ”Naturen och kulturen i det inre av Afrika var okända för européerna som heller inte kände till de gamla mäktiga negerstaterna”.

(Jag hade förstås kunnat välja den andra finlandssvenska läroboken i historia också, men den har jag ratat tidigare eftersom den bl.a. berättar att dagens ”muslimer i Norden” lever som ”vi” levde på 1800-talet och att fullständig jämställdhet mellan könen nåddes efter kvinnorörelserna för hundra år sedan, med mera. )

I många läroböcker väljer man i samband med imperialismen att berätta om hur européerna beskrev afrikanerna som lägre stående folk. Det kan vara fråga om utdrag ur gamla skolböcker med klassiska beskrivningar av deras utseende och personlighet som ”Indianen är trög” och dylikt. Jag tror tyvärr att analysen inte alltid blir den rätta när trettonåringar läser utdragen. Jag är inte säker på att budskapet, det vi nu lär oss är något om oss själva, inte något om hurdana de som blev kolonialiserade var, kommer fram.

Det som jag saknar i läroböckerna är förhållandet mellan kolonialistiskt tänkande och rasism. Innan jag hade läst in mej på området trodde jag att kolonialiseringens grymheter helt enkelt skedde eftersom rasistiskt tänkande var så rotat i (den europeiska) mänskligheten. Först senare stötte jag på argumentet att det kausala sambandet snarare kan anses vara det omvända – alltså att européer behövde skapa rasistiska stämningar för att rättfärdiga exploateringen av råvaror och människor i kolonierna. Denna diskusssion skulle behöva föras, inte minst för att rasismen lever och mår bra i våra trakter. Jag är också övertygad om att trettonåringar klarar av den slags analys. Hittills handlar de ändå mest om modiga europeiska forskningsresande vs stamhövdingar.

Dagens tips: om du kan finska, läs Voimas artikel om den kongolesiska feministen Adi som städar, läser och kämpar för att få bli återförenad med sin familj. Om hans intervju med migrationsminister Thors och om utlänningslagen i Finland. Ja, kan du inte finska så lär dej det, så läsvärd är denhär artikeln (bilden här är också Voimas). Och kolla in grafen hos Paolo Pissoffi, den om vad ”fredsprocess” har inneburit för palestinierna.

Kristet EU-fiskande i grumliga vatten

Tänk att under början av 2000-talet gick ett parti med namnet ”Kristdemokraterna” i valförbund med ett annat parti som hette ”Sannfinländarna” inför EU-parlamentsvalet. Kristdemokraterna hade på sin hemsida rubriken ”Att bry sig om är en hjärtesak”. Sannfinländarna för sin del oroar sig för ALLA dedär skattepengarna som sätts ner på onödiga mångkulturalismprojekt och menar att principen om att man tar seden dit man kommer måste gälla.

Ja ha. På facebook växer samtidigt en finsk grupp som låtsas samla in pengar för att skicka tillbaka ”våra vänner somalierna” till sitt hemland. Bilden man har valt som symbol är samma som för några år sen plockades bort från en viss sorts lakritsstänger för att den ansågs stötande (med all rätt!). I kommentarerna syns förutom en otrolig mängd ren och skär enfald också bitterhet av typen ”jag har blivit av med jobbet och så kommer DOM hit och får hjälp av socialen”. Gruppen har grundats av en sannfinländare, som förresten också är upphovsman till gruppen ”hakataan teuvo heteroksi (loman)” – ja, gruppen för dem som vill slå en känd kläddesigner ”tills han blir hetero”.

Finlands tidigare utrikesminister, socialdemokraten Erkki Tuomioja lyfte igår på sin blogg fram att sannfinländarna inte hittills har varit lika rasistiska som sina europeiska motsvarigheter, men att förändringen nu blir allt tydligare, han ser tecken på att rasistgrupperingar från extremhögern söker sig till partiet. Och dessa har alltså kristdemokraterna valt att samarbeta med. Hur var det nu igen, What would Jesus do? Men det är väl klart, en gemensam agenda har de i alla fall i EU, de kristna och xenofoberna – att hålla Turkiet utanför. Och så kan de ju fundera på hur man kan göra homosexuella straighta tillsammans, även om jag har för mej att kristdemokraterna skulle välja andra metoder än att slå dom på rätt väg.

Att bry sig om är en hjärtesak, precis.

Om civilisation

Det känns som att rekordmånga nyheter, åsiktsyttringar på allmän plats, diskussionsforum och snabbgallupar har framkallat obehagliga vibrationer på senaste tiden, kanske alldeles särskilt denhär hösten. Förra veckan hade Finlands största dagstidning HS.fi t.ex. ”Har Jussi Halla-aho rätt i sin kritik mot invandringen?” som dagens fråga. Nu tror jag att det knappast tjänar något till att tejpa igen munnen på populister som sannfinländarna, men att kalla Halla-ahos utspel för kritik mot invandring (fi. maahanmuuttokritiikki) låter lite väl rumsrent för det som den mannen håller på med. Senast uppmärksammades ett blogginlägg där han önskar att multikultigrönavänsterfeminister skulle bli utsatta för våldtäkter utförda av utlänningar – eftersom sannolikheten för detta är så hög – och därigenom inse invandrarnas rätta natur.

Detta, och mycket annat i samma stil, som triumferandet över att ha fått flera röster än den enda somaliska stadsfullmäktigeledamoten, är alltså, enligt landets ledande press, kritik mot invandringen. Och lite kritik ska väl alla tåla? Eller? Lars Hertzberg slår som vanligt huvudet på spiken när han ifrågasätter behovet av att göra debatt av allting. Inte ordnar vi debatter mellan dem som förespråkar och dem som motsätter sig skolmobbning menar han, varför ska de som motsätter sig sexuella trakasserier behöva ställa upp och försvara sig mot sexister?

Sara, som här ger en träffande känga åt Helsingfors stadsdirektör (ja, han som drömmer mardrömmar om en framtid där hela 25% av helsingforsarna har något utländskt i blodet) konstaterade i en diskussion på detta tema nyligen att det som hon saknar är civilisation. För tillfället är ordet civilisation nära nog kapat av de s.k. invandrarkritikerna. Den europeiska civilisationen hotas enligt dem av muslimerna med deras brist på demokrati och deras förvillade kvinnosyn (senast upprepat av en lärare på en fortbildning i globalt ansvarstagande!! seriöst!).

Vad vi behöver är helt enkelt att reclaima ordet civilisation, som enligt Wikipedia betyder en ”kultur som inte är barbarisk”. I en kultur som inte är barbarisk sitter inte folk som väljer att pryda julbordet med nazisymboler och bestämmer i kommunerna. I en kultur som inte är barbarisk har alla människor rätt att gå på gatan, prata i mobiltelefon, söka hjälp, gå i skola, åka spårvagn, jobba, skratta och äta utan att bli kränkta. Hur svårt ska det vara liksom.

Om detta inte är rasism så

Tragiskt är bara förnamnet på resultatets av söndagens kommunalval. De gröna gick framåt men annars var högervridningen ett faktum. I Helsingfors och kommunerna omkring gick Samlingspartiet framåt på bekostnad av socialdemokraterna.

Men den stora skrällen skötte Sannfinländarna om. Ordförande Timo Soini förnekar att partiet skulle vara populistiskt eller rasistiskt. Vi har rensat bland våra uppställda, säger han, här finns inga rasister.

Nähä. I Helsingfors drog Jussi Halla-aho in nästan 3000 röster åt partiet och fick därmed en plats i fullmäktige. Halla-ahos blogg har underrubriken ”Skrifter från ett sjunkande Väst” (min översättning) och fokuserar helt på vad han själv kallar ”kritik mot mångkulturalism”. Det är slående att Soini lyckas övertyga folk om att hans parti inte är rasistiskt utan främst vill ha en ändring i det han kallar ”kabinettpolitik”. Nu ska besluten fattas av riktiga, rejäla människor, inte av politiker som ljuger och pratar annat än folkets språk. Tror han själv på vad han sysslar med? Halla-aho har i sitt senaste blogginlägg (28.10), på över 2000 ord, analyserat sina egna valframgångar och blickat framåt, utan att nämna en enda sakfråga förutom den självklara: ”kritiken” mot mångkulturalism. Det sista han gör i inlägget är att placera sitt namn och röstetal högst på en prispall, följda av Zahra Abdullah, grön fullmäktigeveteran med somaliskt ursprung, och av Astrid Thors, SFP-migrationsminister. Lite som att triumfera. Den vita, rasistiska mannens vinst över somalier (och svenskspråkiga kvinnor som vurmar för det mångkulturella).

Bloggat och bra: Anna Wester är i Palestina, Pastey tipsar om grön keynesianism och Ett Hjärta Rött om privatskolor.

Kort om kommunalval

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fanns det offentliga tjänster. Så tänker sig Martti att vi säger år 2055. Det är kommunalval på gång i Finland och väljare och uppställda ska i kandidattest ta ställning till frågor som ”Vilkendera ska kommunen hellre dra in på, hälsovården eller skolan?” I stället för att prata om de otaliga misslyckanden som privatiseringarna av t.ex. taxi för handikappade, skolmat, skolstädning osv har bjudit på vill man ha förslag på nya privatiseringar.

Jag tror annars att kandidattest är en ganska bra uppfinning eftersom de jämställer kandidaterna, i dem har en ny kandidat från ett litet parti lika stor chans att synas som en etablerad veteran. Det alltså förutsatt att testen är vettigt formulerade. I MTV3’s test har man försökt sig på att mäta värderingar på ett ganska misslyckat sätt tycker jag. Där ska du matchas ihop med en kandidat utifrån påståenden som ”Att gå i kyrkan hör till mina vanor” ”Jag ser mej själv mera som en hemmafru/hemmaman än en karriärtyp” samt ”Jag trivs som singel/frånskild”.  Snacka om relevanta frågor. Det är också ofattbart att inget av kandidattesten har berört skolfrågor ur ett ”ungdomar-som-mår-illa-perspektiv” trots två skolmassakrer inom ett års tid. Kanske det är för svårt och stort att säga något konkret om. Men jag förstår inte hur skolfrågor inte kan vara det allra största diskussionsämnet i dethär valet.

Trafiken är ett återkommande tema i Helsingfors lokalpolitik. Socialdemokraterna, de gröna och vänstern är officiellt för trängselavgifter. Samlingspartiets representant menade under vår skolas valdebatt att trängseln i trafiken mest beror på ”onödiga vägarbeten”. Barndagvård och hälsovård ska förresten inte bli avgiftsfria eftersom de som använder dessa tjänster kan betala, sägs det. Det lönar sig alltså att ta ut avgifter där det går. Från samma håll menar man å andra sidan att trängselavgifter är fel. Men är inte privatbilister perfekta exempel på sådana som kan betala och som det skulle löna sig att ta ut lite avgifter av?

Den bästa kommentaren efter vår valdebatt i skolan kom av en nia som inte var alltför nöjd. Det låter bra, men vad tänker dehär partierna göra sen? Kan de lova att de kommer hit och pratar med oss också då när det inte är val?

—

Bra grejor att läsa idag är Monbiot om likheterna mellan ekonomisk och ekologisk kollaps, Ekonomikommentarer om att öka de offentliga utgifterna, och så Betraktarens öga, som (under provocerande rubrik) välkomnande ifrågasätter begreppet islamofobi. Jag tycker inte heller att det är ett särskilt bra ord för den typen av rasism.

Om nationalism

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fanns det länder. Så tror Ricardo från Mexiko att vi kommer att kunna säga år 2055. Han menar att de nationalistiska mastodontprojekten kommer att implodera. Vad vi får i stället har inte Ricardo någon säkerhet om.

Saeb Erekat uttryckte sig lite likadant i somras när han tog emot vår ”delegation of educators” på besök i Palestina och Israel. Den mannen kan tala. (Vårt besök var inklämt mellan John Kerry och Gordon Browns rådgivare förresten) Hursomhelst så menade Erekat att 2000-talet inte handlar om nationalism. Det gör att han vågar se hopp för sitt folk, palestinierna. I flera arabländer säger nämligen den högsta ledningen en sak medan befolkningen tycker annorlunda. Därför dansar t.ex. Egypten efter Israels pipa trots de brott som Israel begår mot palestinierna framför ögonen på dem.

Mycket annat sa Erekat också. T.ex. att han är en misslyckad förhandlare eftersom hans förhandlande inte har lett till förbättringar för palestiniernas situation. Att ingen är immun mot rasism, inte heller de som själva blir utsatta, alla kan bli rasister. Att amerikanska diplomater förkovrar sig i kulturträning innan de ska åka till Indien eller Ostasien, de lär sig äta med pinnar, buga och le på rätt ställen, men när de träffar arabvärldens representanter säger de i stället bara vad de kräver av dem. Att den som säger att araber inte är redo för demokrati är en rasist.

Och en massa annat som jag skulle blogga om om det fanns tid, men nu har skolan börjat och dygnets timmar tar slut. Skulle gärna köpa en dag och bara läsa allt intressant som skrivs i cyberspace.

Människor som resurs

I början av dokumentären Zizek! säger Zizek själv på en föreläsning i Buenos Aires något om början av 2000-talet som lite hänger ihop med mina senaste bloggposter. När jag var ung, säger han, diskuterade man vilt kring vilken ideologi som var bäst i längden, kapitalismen eller kommunismen eller något annat system. Idag finns det inget att diskutera, det är global kapitalism som är det enda rätta. Folk föreslår inte på allvar några andra system. Ett annat drag för denhär tiden är det återkommande pratet om vår undergång: dödliga virus, naturkatastrofer, miljöhot. Vi har lättare att tänka oss jordens undergång än den globala kapitalismens undergång, alltså. Så sa Zizek.

Men den som vill hitta det typiska för detta decennium behöver såklart inte lyssna på filosofer, det räcker med att gå ut. I ett stort köpcentrum i Helsingfors spelade lite 2000-tal upp sig framför mina ögon när ett berusat medelålders par stod och höttade med sina nävar och skrek de fulaste rasistiska ord jag har hört på finska åt ett gäng 12-åriga pojkar. När mannen sedan började springa efter pojkarna och hota med stryk larmades polisen på plats av väktarna, men också av åtminstone en av pojkarna. Och vad gjorde de fyra poliserna som var där på någon minut? Tre av dem ställde sig vid paret, lugnade ner mannen och tog upp hela hans historia. Den fjärde cyklade runt invandrargänget som om de vore boskap som måste hållas i styr. Några av pojkarna försökte berätta sin version av historien men så vitt jag såg tog polisen inte ens fram ett anteckningsblock.

Kanske jag bara såg vissa delar av vad som hände. Kanske det hade varit ett bråk innan, kanske pojkarna fick sin möjlighet att berätta sina versioner efteråt. Ändå kändes det (ännu en gång) som att någonting är fundamentalt fel i ”debatten om invandrarna”. I Åbo har man efter en utredning kommit till slutsatsen att vi måste se invandrarna som en resurs, berättar Motkulturfonden. Jag undrar hur jag skulle känna mej om någon sa att någon annan måste börja se mej som en resurs. Inte skulle jag känna mej särskilt delaktig. Och det är vad jag tror att är det största problemet, denna eviga jargong om hur VI kan förhålla oss till DEM. Från det till synes snälla -hur VI kan hjälpa DEM (ett absurt danskt exempel här), – till hur VI kan analysera, mäta och utreda DEM, -till det osmakliga hur VI kan undgå att ha att göra med DEM (debatten på Helsingin Sanomat efter uppgifter om att var femte grundskoleelev i huvudstaden snart kommer att ha utländsk bakgrund bemöttes med inlägg om hur långt ifrån Helsingfors familjerna nu måste flytta för att kunna säkerställa etniskt homogena finska klasser).

Jag kan riktigt höra de cyniska kommentarerna. Vad är det VI borde göra då? och har naturligtvis inga färdiga nycklar till lyckad integreringspolitik. Själv skulle jag bli lite ledsen om jag hade litat på att polisen skulle komma och lyssna på min historia bara för att märka att man inte var intresserad av den utan av att hålla mej och mitt gäng i styr. Jag skulle inte känna mej särskilt hemma om man över mitt huvud funderade på om jag ska ses som en resurs eller inte, om jag ska ses som ett problem eller som ett par nya händer i vården. Eller om jag upplevde att mina kompisar bara syns i medierna ifall någon begår ett brott eller om det är multikulturell temadag i förorten och någon vilsen reporter dyker upp. Ska det vara så svårt att lyssna på varandra egentligen? Kunde vi kanske öppna detdär VI-ordet lite och visa det, inte bara i ord utan också i handling? Jag kan hittills egentligen inte säga mera än ett ord: empower. Börja föra dialog horisontalt, lär alla barn precis vilka rättigheter de har om de blir kränkta och ta dem på allvar. Lyft fram invandrare i debatten också när det handlar om annat än multikulturalism, ge utsatta minoriteter poster i samhället som ger riktig makt och synlighet. Ja, det var ju faktiskt mera än ett ord. Men när man blir arg så blir man.

Cherin svarar förresten på fem frågor om muslimer på Betraktarens öga.