Kort om rasism och partier

Varför gillar inte Samlingspartiet när Timo Soini vägrar skriva under rasistappellen? Inte för att måna om antirasismen, utan för att de tappar värdefulla rasistiska röster till Sannfinländarna på det sättet, menar man på Motkulturfonden.

”Inte måste ni rösta på monster som Timo och Sannfinländarna för att få ut patrasket ur landet. Snabba utvisningar fixar vi nog här hos Samlingspartiet också, och istället för deras rassesnack kommer vi att kalla det något i stilen med ”hållbar integreringspolitik”.

Den ”hållbara integreringspolitiken” handlar alltså om att människor som flyr från konfliktzoner påstås släppas in alldeles för enkelt. Deras möjligheter att leva i säkerhet tillsammans med sina närmaste anses också vara politiskt OK att putsa bort. Och så går folk omkring och tror att de fall av misskötsel från myndigheter, fall som har uppmärksammats genom att t.ex. kyrkan har gömt undan folk som senare har visat sig ha all laglig rätt att stanna, är undantag och inte toppen av ett isberg.

Om jag ska välja vad som är värre – sannfinländarnas framgång eller de ”hårda tagen mot invandringen” i övriga partier – lutar jag helt klart åt det senare.

Men ta alltså och läs hela Blanquis inlägg på Motkulturfonden, det är så mycket bättre sagt där.

Kristet EU-fiskande i grumliga vatten

Tänk att under början av 2000-talet gick ett parti med namnet ”Kristdemokraterna” i valförbund med ett annat parti som hette ”Sannfinländarna” inför EU-parlamentsvalet. Kristdemokraterna hade på sin hemsida rubriken ”Att bry sig om är en hjärtesak”. Sannfinländarna för sin del oroar sig för ALLA dedär skattepengarna som sätts ner på onödiga mångkulturalismprojekt och menar att principen om att man tar seden dit man kommer måste gälla.

Ja ha. På facebook växer samtidigt en finsk grupp som låtsas samla in pengar för att skicka tillbaka ”våra vänner somalierna” till sitt hemland. Bilden man har valt som symbol är samma som för några år sen plockades bort från en viss sorts lakritsstänger för att den ansågs stötande (med all rätt!). I kommentarerna syns förutom en otrolig mängd ren och skär enfald också bitterhet av typen ”jag har blivit av med jobbet och så kommer DOM hit och får hjälp av socialen”. Gruppen har grundats av en sannfinländare, som förresten också är upphovsman till gruppen ”hakataan teuvo heteroksi (loman)” – ja, gruppen för dem som vill slå en känd kläddesigner ”tills han blir hetero”.

Finlands tidigare utrikesminister, socialdemokraten Erkki Tuomioja lyfte igår på sin blogg fram att sannfinländarna inte hittills har varit lika rasistiska som sina europeiska motsvarigheter, men att förändringen nu blir allt tydligare, han ser tecken på att rasistgrupperingar från extremhögern söker sig till partiet. Och dessa har alltså kristdemokraterna valt att samarbeta med. Hur var det nu igen, What would Jesus do? Men det är väl klart, en gemensam agenda har de i alla fall i EU, de kristna och xenofoberna – att hålla Turkiet utanför. Och så kan de ju fundera på hur man kan göra homosexuella straighta tillsammans, även om jag har för mej att kristdemokraterna skulle välja andra metoder än att slå dom på rätt väg.

Att bry sig om är en hjärtesak, precis.

En tyst minut som blev av och en som inte blev det

Gruppen Mothers Across the World for Gaza ordnade idag minnesstunder omkring i världen för de barn som dog i attackerna mot Gaza. Förutom i Helsingfors samlades man i bl.a. Amman, Kapstaden, Manchester och Palo Alto för att hedra offren och visa solidaritet med deras familjer. I slasket och regnet vid Gamla kyrkans park lästes namnet och åldern upp på alla de nästan trehundra barn som mist livet. Vi fick varsin lapp med namnet på ett offer. På min lapp, som snabbt blev helt blöt, stod det Ahmed Riad Mohammed Al-Sinwar, tre år.

Vi var inte många, kanske 30-40 personer. Rätt många pensionärer och så några barnfamiljer.

Jag stod förresten en stund och talade med en 12-årig Ali på minnesstunden. Han är ordförande för elevkåren i sin lågstadieskola och berättade att han och hans vänner hade föreslagit att eleverna under en morgonsamling skulle hålla en tyst minut för de barn som har dött i Gaza. Först tyckte lärarna att det var en bra idé, men när vicerektorn fick reda på planen satte hon stopp för den.

Det är något som känns så ledsamt med Alis historia. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Ett samhälleligt engagemang och aktivitet ska uppmuntras i skolan sägs det i varenda redogörelse, men det verkar som om man med de orden hade tänkt sig att eleverna skulle göra något neutralt samhälleligt. Som att rösta i elevkårsval och ordna städtalko eller jag vet inte vad. Kanske skriva brev till kommunens politiker om att få en cykelväg. Om en gymnasieklass ordnar gatufest eller kedjar sig fast vid ett rivningshotat bibliotek, då har det samhälleliga engagemanget gått för långt. Helt som om det fanns neutralt samhälleligt engagemang. Helt som om aktivt deltagande var något annat än aktivism. Scoutsjal är okej, palestinasjal är fel.

Eller är det 12-åriga Ali som är fel person? Hade reaktionen hos vicerektorn varit en annan om hans familj inte hade haft rötter i Palestina? Om någon genomfinsk Liisa bara hade sett bilder av attackerna och föreslagit den tysta minuten? Inte?

Idag läser jag Organisk Intellektuell om strukturell diskriminering, Roya om israeliska Likuds syn på Palestinas rätt att existera och Anna Wester om Sydafrikanska hamnarbetare som protesterar. Och dessutom Paavo Arhinmäki om Lex Nokia och de Grönas ambivalens.

Redbullens och skolskjutarnas decennium

Fjorton fjortonåringar och jag funderade i veckan på vilka saker 2000-talet (decenniet) kommer att kännetecknas av när de är 70.  Många menade att de kommer att berätta för sina blivande barnbarn om vad ungdomar underhöll sig med på deras tid, om PS3, HDTV och om sociala medier. Som vanligt vid den typen av diskussioner delades meningarna angående miljöfrågor – några tyckte att början av 2000-talet var tiden då folk inte ännu fattade att ta vara på naturen (vilket man gjorde senare i tid nog), medan de flesta trodde att de kommer att få berätta för sina barnbarn om hur snön såg ut och om alla djur som fanns då. Två fenomen som alla kunde hålla med om att hörde till att vara ungdom på 2000-talet var energidryck och skolskjutningar. Ganska bra summerat tänkte jag. Ganska konstig värld vi lever i.

Och! Den andra svenska utgåvan av Le Monde Diplomatique kom med posten idag. Jag kan inte nog pusha denna pocketserie! Kalle Ankas pocket för medvetna vuxna kallar de sig. Den andra utgåvan innehåller rykande färska och fingret-på-pulsen-analyser om finanskris, piraterna vid Afrikas horn, om Kina, pressfrihet och ny världsordning. Skaffa dej en prenumeration eller ge en i julklapp! Den svenska utgåvan kan beställas i Sverige via Ordfront och i Finland via Into kustannus.

Om detta inte är rasism så

Tragiskt är bara förnamnet på resultatets av söndagens kommunalval. De gröna gick framåt men annars var högervridningen ett faktum. I Helsingfors och kommunerna omkring gick Samlingspartiet framåt på bekostnad av socialdemokraterna.

Men den stora skrällen skötte Sannfinländarna om. Ordförande Timo Soini förnekar att partiet skulle vara populistiskt eller rasistiskt. Vi har rensat bland våra uppställda, säger han, här finns inga rasister.

Nähä. I Helsingfors drog Jussi Halla-aho in nästan 3000 röster åt partiet och fick därmed en plats i fullmäktige. Halla-ahos blogg har underrubriken ”Skrifter från ett sjunkande Väst” (min översättning) och fokuserar helt på vad han själv kallar ”kritik mot mångkulturalism”. Det är slående att Soini lyckas övertyga folk om att hans parti inte är rasistiskt utan främst vill ha en ändring i det han kallar ”kabinettpolitik”. Nu ska besluten fattas av riktiga, rejäla människor, inte av politiker som ljuger och pratar annat än folkets språk. Tror han själv på vad han sysslar med? Halla-aho har i sitt senaste blogginlägg (28.10), på över 2000 ord, analyserat sina egna valframgångar och blickat framåt, utan att nämna en enda sakfråga förutom den självklara: ”kritiken” mot mångkulturalism. Det sista han gör i inlägget är att placera sitt namn och röstetal högst på en prispall, följda av Zahra Abdullah, grön fullmäktigeveteran med somaliskt ursprung, och av Astrid Thors, SFP-migrationsminister. Lite som att triumfera. Den vita, rasistiska mannens vinst över somalier (och svenskspråkiga kvinnor som vurmar för det mångkulturella).

Bloggat och bra: Anna Wester är i Palestina, Pastey tipsar om grön keynesianism och Ett Hjärta Rött om privatskolor.

Political Helsinki

I can’t believe that 50 years ago, in the early 21st century, there were people who said that young people don’t care about politics. They said this because some people chose not to vote in elections. They didn’t consider other methods of political activity as anything of value. People dressed up as Smurfs dancing for free public transport, for instance, was seen as vandalism. Making an installation of doors in order to raise awareness about homeless people got the same kind of attention. The picture up on the left is what used to represent politics in these days, the Parliament building and a statue of the first president Ståhlberg. On the right are the official party lists with candidates to choose from, taken back in October 2008. Below are some examples of activity that was considered unnecessary and a little suspicious. This is portrayed by the presence of police cars never far from these manifestations.

Finally, here’s a question for you: out of these two pictures below, pick out the one that shows action seen as an annoyance in the city and that, according to several city officials should be banned?

Kort om kommunalval

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fanns det offentliga tjänster. Så tänker sig Martti att vi säger år 2055. Det är kommunalval på gång i Finland och väljare och uppställda ska i kandidattest ta ställning till frågor som ”Vilkendera ska kommunen hellre dra in på, hälsovården eller skolan?” I stället för att prata om de otaliga misslyckanden som privatiseringarna av t.ex. taxi för handikappade, skolmat, skolstädning osv har bjudit på vill man ha förslag på nya privatiseringar.

Jag tror annars att kandidattest är en ganska bra uppfinning eftersom de jämställer kandidaterna, i dem har en ny kandidat från ett litet parti lika stor chans att synas som en etablerad veteran. Det alltså förutsatt att testen är vettigt formulerade. I MTV3’s test har man försökt sig på att mäta värderingar på ett ganska misslyckat sätt tycker jag. Där ska du matchas ihop med en kandidat utifrån påståenden som ”Att gå i kyrkan hör till mina vanor” ”Jag ser mej själv mera som en hemmafru/hemmaman än en karriärtyp” samt ”Jag trivs som singel/frånskild”.  Snacka om relevanta frågor. Det är också ofattbart att inget av kandidattesten har berört skolfrågor ur ett ”ungdomar-som-mår-illa-perspektiv” trots två skolmassakrer inom ett års tid. Kanske det är för svårt och stort att säga något konkret om. Men jag förstår inte hur skolfrågor inte kan vara det allra största diskussionsämnet i dethär valet.

Trafiken är ett återkommande tema i Helsingfors lokalpolitik. Socialdemokraterna, de gröna och vänstern är officiellt för trängselavgifter. Samlingspartiets representant menade under vår skolas valdebatt att trängseln i trafiken mest beror på ”onödiga vägarbeten”. Barndagvård och hälsovård ska förresten inte bli avgiftsfria eftersom de som använder dessa tjänster kan betala, sägs det. Det lönar sig alltså att ta ut avgifter där det går. Från samma håll menar man å andra sidan att trängselavgifter är fel. Men är inte privatbilister perfekta exempel på sådana som kan betala och som det skulle löna sig att ta ut lite avgifter av?

Den bästa kommentaren efter vår valdebatt i skolan kom av en nia som inte var alltför nöjd. Det låter bra, men vad tänker dehär partierna göra sen? Kan de lova att de kommer hit och pratar med oss också då när det inte är val?

—

Bra grejor att läsa idag är Monbiot om likheterna mellan ekonomisk och ekologisk kollaps, Ekonomikommentarer om att öka de offentliga utgifterna, och så Betraktarens öga, som (under provocerande rubrik) välkomnande ifrågasätter begreppet islamofobi. Jag tycker inte heller att det är ett särskilt bra ord för den typen av rasism.

Finlands fula regering

En som jag känner beklagade sig nyligen över att man på hennes arbetsplats, ett ministerium, tycks ha svårt att nå höga poster om man har socialdemokratisk bakgrund eller ingen uttalad politisk bakgrund alls. ”Alla märker att det är så”, menade hon. Idag har det berättats att president Tarja Halonen lägger sig i regeringens utnämningspolitik på inrikesministeriet. Inrikesminister Holmlund är sur. ”Personens politiska bakgrund har inget med saken att göra” säger hon, som föreslår Ilkka Laitinen för posten. Vänta nu, låter det namnet inte bekant? Han har gjort en karriär inom EU:s gränsbevakningsorgan Frontex som jag skrev lite om för ett år sedan. I en tidningsartikel luftar han sin människosyn angående ”illegala invandrare”. De kan bli ”priset EU betalar för mera öppenhet” mellan länderna, menar han: ”När människor väl har kommit in i zonen, oavsett om det är legalt eller på annat sätt, är de fria att röra sig i alla medlemsstater”. Grymma tanke. Fria?! Att dessa (per definition onda) människor skulle få röra sig fritt?!?!

Jag tycker alltså att Tarja Halonen gör rätt i att använda sin lagenliga makt och ifrågasätta regeringen. Särskilt som inrikesministeriet redan från början har ett rykte om sig att vara främlingsfientligt. Den som har sett en viss video som undertecknad filmade förra året minns kanske att parlamentsledamot Petri Salo ser ”lösningen på problemet” med invandrare i att ge samlingspartiet just inrikesministerposten (det skrattar han rått åt där på slutet). Nu har de alltså sitt ministerium och vill sätta en gränsälskare på en hög kanslipost. Kanske minister Holmlund är alltför ”mesig” och behöver en man vid sin sida som vågar fatta hårda beslut? Äckligt, säger jag. Socialdemokraternas ledare Jutta Urpilainen påpekar förresten att regeringen har glömt jämlikheten mellan könen i sina utnämningar. Ja, det är ju också en del av det hela. Imorgon ska beslut fattas i frågan.

Dagens tips: Paolo Pissoffi om ett skrämmande alternativ till efterträdare för Olmert. Lyssna på Subcomandante Marcos hos Tommy1960. Och Badlands Hyena fortsätter vara justsådär ”härligt fräscht nyskapande” och visionära.

Striden om narrativet trappas upp

Jag kände mej inte så lite priviligerad som fick delta i denhär konferensen på Abu-Dis universitetet i östra Jerusalem för några veckor sedan. Riktigt, riktigt suveräna tal levererades ett efter ett annat. Och det är lätt att vara cynisk – vad hjälper det Nora jag skrev förra inlägget om att ett gäng akademiska och andra tilltyckare samlas för att prata om sin syn på Mellanöstern? Men jag ska börja med det optimistiska.

För tio år sedan, när Israel firade sitt femtioårsjubileum, var det knappast någon som hade hört ordet Nakba. Det att över 100 intellektuella brittiska judar deklarerade att de inte tänker fira sextioårsdagen eftersom de inte stöder Israels politik är något som tyder på en förändring. Richard Falk var den mest optimistiska talaren under den avslutande debatten. Vi måste tro på omöjlighetens politik, det är den som kan ge fred, menade han.

Det är lätt att dras med i Falks visioner. Jag bekantade mej med ett antal organisationer som alla har startats under de senaste tio åren, med syfte att bredda narrativet, t.ex. ICAHD med sina tuffa tanter, Breaking the Silence och Zochrot – organisationen som vill göra nakban känd bland israeler och placerar ut skyltar kring Tel Aviv med texter som ”här fanns en skola”. Zochrot ordnade förresten för någon månad sedan en konferens om de praktiska konsekvenserna av rätten att återvända. Man koncentrerade sig inte på OM palestinierna som fördrivits från sina hus skulle få återvända, utan HUR det skulle göras.

För två år sedan hade jag inte hört talas om Youtube, för ett år sedan visste jag inte vad Facebook var. Vem vet vad nästa sociala nätverksverktyg kan göra? Nu skulle nog Nora fnysa åt mej igen – vad hjälper det palestiniernas dagliga kamp att bratsen har fått nya internetsidor att hänga på? Men om det är en front som gör mej till en optimist så är det faktiskt de nya medierna. Richard Falk påpekade att internationell rätt stöder palestiniernas krav på att få återvända och sluta vara ockuperade, hur man än vrider och vänder på saken. Jag tror att situationen har fått fortgå så länge för att folk inte har vetat vad som händer. Man har kunnat hålla händerna för öronen och låtsats att man är neutral så länge man inte ”tar sida”. Man har inte vetat. Men att inte ta sida är att mena att ockupation är helt okej. Och det tror jag inte medvetna människor tycker.

Men slaget är inte vunnet för den delen. Ockupationen håller på för fullt. Bosättningarna, särskilt de runt Jerusalem, byggs nu ut i aggressiv takt. En palestinier som hör till en organisation, ingen skillnad vilken, kan när som helst vänta sig att bli slängd i fängelse. Och för narrativets del går det också hetare till. Så tolkar jag det i alla fall när bloggare hotas för att de skriver om Israel. Jargongen blir elakare också. Efter en tio dagars tur i Israel och Palestina var den överhängande frågan som två amerikanska lärare hade bara en: Hur ska jag kunna undervisa om vad som händer här utan att bli stämplad som antisemit eller självhatande jude? Phyllis Bennis hade ett svar, medan hon dippade pitabrödet i hummus på en restaurang i Jerusalem dendär julikvällen: det kan ni inte. Det finns alltid någon som kommer att slänga det fula ordet i ansiktet på er för att tysta ner er kritik av staten Israel. Men ge er inte för det, historien kommer att visa att ni har rätt.

Människor som resurs

I början av dokumentären Zizek! säger Zizek själv på en föreläsning i Buenos Aires något om början av 2000-talet som lite hänger ihop med mina senaste bloggposter. När jag var ung, säger han, diskuterade man vilt kring vilken ideologi som var bäst i längden, kapitalismen eller kommunismen eller något annat system. Idag finns det inget att diskutera, det är global kapitalism som är det enda rätta. Folk föreslår inte på allvar några andra system. Ett annat drag för denhär tiden är det återkommande pratet om vår undergång: dödliga virus, naturkatastrofer, miljöhot. Vi har lättare att tänka oss jordens undergång än den globala kapitalismens undergång, alltså. Så sa Zizek.

Men den som vill hitta det typiska för detta decennium behöver såklart inte lyssna på filosofer, det räcker med att gå ut. I ett stort köpcentrum i Helsingfors spelade lite 2000-tal upp sig framför mina ögon när ett berusat medelålders par stod och höttade med sina nävar och skrek de fulaste rasistiska ord jag har hört på finska åt ett gäng 12-åriga pojkar. När mannen sedan började springa efter pojkarna och hota med stryk larmades polisen på plats av väktarna, men också av åtminstone en av pojkarna. Och vad gjorde de fyra poliserna som var där på någon minut? Tre av dem ställde sig vid paret, lugnade ner mannen och tog upp hela hans historia. Den fjärde cyklade runt invandrargänget som om de vore boskap som måste hållas i styr. Några av pojkarna försökte berätta sin version av historien men så vitt jag såg tog polisen inte ens fram ett anteckningsblock.

Kanske jag bara såg vissa delar av vad som hände. Kanske det hade varit ett bråk innan, kanske pojkarna fick sin möjlighet att berätta sina versioner efteråt. Ändå kändes det (ännu en gång) som att någonting är fundamentalt fel i ”debatten om invandrarna”. I Åbo har man efter en utredning kommit till slutsatsen att vi måste se invandrarna som en resurs, berättar Motkulturfonden. Jag undrar hur jag skulle känna mej om någon sa att någon annan måste börja se mej som en resurs. Inte skulle jag känna mej särskilt delaktig. Och det är vad jag tror att är det största problemet, denna eviga jargong om hur VI kan förhålla oss till DEM. Från det till synes snälla -hur VI kan hjälpa DEM (ett absurt danskt exempel här), – till hur VI kan analysera, mäta och utreda DEM, -till det osmakliga hur VI kan undgå att ha att göra med DEM (debatten på Helsingin Sanomat efter uppgifter om att var femte grundskoleelev i huvudstaden snart kommer att ha utländsk bakgrund bemöttes med inlägg om hur långt ifrån Helsingfors familjerna nu måste flytta för att kunna säkerställa etniskt homogena finska klasser).

Jag kan riktigt höra de cyniska kommentarerna. Vad är det VI borde göra då? och har naturligtvis inga färdiga nycklar till lyckad integreringspolitik. Själv skulle jag bli lite ledsen om jag hade litat på att polisen skulle komma och lyssna på min historia bara för att märka att man inte var intresserad av den utan av att hålla mej och mitt gäng i styr. Jag skulle inte känna mej särskilt hemma om man över mitt huvud funderade på om jag ska ses som en resurs eller inte, om jag ska ses som ett problem eller som ett par nya händer i vården. Eller om jag upplevde att mina kompisar bara syns i medierna ifall någon begår ett brott eller om det är multikulturell temadag i förorten och någon vilsen reporter dyker upp. Ska det vara så svårt att lyssna på varandra egentligen? Kunde vi kanske öppna detdär VI-ordet lite och visa det, inte bara i ord utan också i handling? Jag kan hittills egentligen inte säga mera än ett ord: empower. Börja föra dialog horisontalt, lär alla barn precis vilka rättigheter de har om de blir kränkta och ta dem på allvar. Lyft fram invandrare i debatten också när det handlar om annat än multikulturalism, ge utsatta minoriteter poster i samhället som ger riktig makt och synlighet. Ja, det var ju faktiskt mera än ett ord. Men när man blir arg så blir man.

Cherin svarar förresten på fem frågor om muslimer på Betraktarens öga.