Utbildning lönar sig alltid. Eller.

Prövningarnas tid är inte förbi. Jag talar finska i radion imorgon, YLE radio 1. Det är fråga om programmet ”Ennakkoluuloja” (fördomar) där olika tyckare tar ställning till färdiga påståenden, mitt var utbildning lönar sig alltid. Här är en programpresentation på finska.

Jag har inte hört det färdigt klippta 15-minuters programmet, men minns att det blev en hel del prat om universitetsutbildning (som jag egentligen inte har SÅ mycket att säga till om) och mindre om grundläggande utbildning (som jag typ skulle kunna prata sönder en byggnad om). Får se.

Polis och media gör ordet ”muslim” till ”brottsling”

Under början av 2000-talet var det ingen tvekan om vem som var ”de andra” i det europeiska samhället. Svenska YLE:

Nyheten och bilden är alltså från Grekland, landet som för tillfället rankar sig rätt så lågt på mänskliga rättighets-skalan.  Den lättövertygade mediekonsumenten skulle kanske kunna förstå en sådanhär nyhet som att det är något hos muslimerna som är straffbart i sig. Medierna berättar om kravallerna och förklarar vem vi ska skylla på. Demonstranter från länder som Syrien och Somalia ska ha stått utanför den grekiska riksdagen och i något skede ropat ”Allah!”. Big mistake. För det vet vi ju att det arabiska ordet för Gud är ett problem, media/samhället reagerar som om någon hade ropat bomb.

Det är otroligt smaklöst och idiotiskt att i medier få det att se ut som att demonstranterna inte var ute efter t.ex. mänskliga rättigheter och trygghet, utan efter att på något provocerande sätt hävda det muslimska. Det är inte demonstranterna som gör det här till en fråga om muslimer vs grekisk polis. De demonstrerar för att få bli behandlade som människor. Det är däremot statsmakten, i form av polisen,  som bestämmer att det är just muslimheten i dehär människorna som är det straffbara. Hur ska man annars förklara varför de rev sönder en koran?

Turist-TV-recensioner

”Varför bor en del av er i fina hus när det finns andra som bor så dåligt?”

”Grisarna står här som bilar i ett garage, i varsitt bås. De får mat och vatten automatiskt – undrar om också sömnen kommer automatiskt?”

Jag har fastnat för serien om papuanska Mudeya Kepaga och Poboli Palia och deras turistresa i Frankrike (finns med finsk text på YLE arenan). Den bjuder nämligen på något så ovanligt som en första inblick i europeiskt leverne utifrån. Att hitta någon som kan kommentera europeisk/occidental kultur spontant, utan förhandsföreställningar, kan inte ha varit en enkel match. De allra flesta människorna på jorden har inte lyckats undgå en dos kulturimperialism. Men Mudeya och Poboli känns äkta när de analyserar. Bilderna från resan varvas nämligen med klipp från hembyn där de två männen berättar för sina närmaste om vad de har sett och upplevt. De är stundvis imponerade över likheterna (här tycks de också ha respekt för sina döda), däremellan roade, avundsjuka, äcklade (oftast över mat), ofta förbryllade (vad är poängen med att klättra upp för ett berg, det finns ju ingenting där uppe, dessutom är det farligt!) och ibland beklagande, som i slutdiskussionen där de funderar över vad som har gjort staden Paris så vacker och konstaterar att mycket av den guld de ser ursprungligen kommer från deras egna länder.

I finländska Madventures, som nu hårdlanseras på engelska, åker två män dit no man has gone before och dricker magiska drycker, tatuerar sig, träffar de tuffaste av de tuffa och pratar om vad dom har gjort över en öl. Av någon orsak tyckte jag det första programmet, där de intervjuar gängledare i en brasiliensk favela och irriterar sig på långsamma myndigheter när de ansöker om tillstånd att åka in i Amazonas, (de gjorde nog annat också men här somnade jag), var urtråkigt. Men jag anar nog varför. Det känns liksom uttjatat att titta på dedär infödingarna. Jag tycker faktiskt att betraktandet av occidentalisterna är intressantare. Därför gillar jag Boratfilmen, om man totalt bortser från allt fjanteri och underbältethumorn. Det Baron Cohen gör där nu och då, när filmen är som bäst, är att han kastar ljus på egenheter hos USA-amerikanerna. Rädslan för det främmande, elitismen, artigheten och humorn t.ex. Och samma tema syns förresten på bloggen Stuff White People Like som har besökts 58 miljoner gånger och blivit bok.

Glada nyheter folks: Motkulturfonden är back in business.

Europas krig mot migranter

I en sjua diskuterade vi migration för en tid sedan, och eleverna funderade på likheter och skillnader mellan europeer som flyttade till Amerika år 1909 och afrikaner som flyttar till Europa år 2009. Hopp om ett drägligare liv och äventyrslusta var en likhet. Byråkratin var en skillnad. Före första världskriget var det tämligen enkelt att bosätta sig lite var man ville utan diverse dokument. Idag är papper så viktiga att tusentals människor dör på vägen till det drägligare livet varje år.

I Finlands flyktinghjälps debattbok Välimeren venesiirtolainen (Medelhavets båtmigranter, red. Marcus Floman & Jenni Hamara) lyfts migration upp ur olika synvinklar men med Medelhavet som utgångspunkt. Karina Horstis inlägg granskar medias beskrivning av båtmigranterna. Gång på gång avhumaniseras migranterna och tidningarna väljer att skriva om båtar – båtar som stoppas, som syns vid Kanarieöarna och som tar sig till Europa. Det är kanske lättare att tala om båtar. Men båtmigranterna är människor. Och de behöver varken ses som offer eller som hot utan helt enkelt som folk som organiserar sig och rör på sig istället för att underordna sig.

Näringsstrukturen i Europa skriker efter låglönearbetskraft, samtidigt som de som kan tänka sig att slita för slavlön förföljs. I Markus Himanens och Jukka Könönens inlägg jämförs den upptrappade sameuropeiska kampen mot ”illegal” invandring med USA’s krig mot terrorismen. Båda skapar ständigt nya dödsoffer utan storskaligt krig. Båda legitimeras med krav på säkerhet (Frontex, som jag har skrivit om tidigare, har libertas securitas justicia som slagord). Metoderna påminner om varandra – avvisningar/hemliga flyg till diktaturer i Syd, häktande av folk utan rättsprocess – Guantanamo, låsta flyktingförläggningar – men typiskt är framför allt det eviga undantagstillståndet, där vem som helst kan få sina mänskliga rättigheter åsidosatta för att det är säkrast så. För allmänhetens bästa, liksom.

Ursäkta, skrev jag vem som helst? Jag menade inte vem som helst. Jag menade inte dom ljushyade och blåögda. Jag menade människor som afghanske Ashraf, som bevisligen är ett barn, han som just nu gömmer sig undan polisen i Finland i rädsla för tvångsutvisning.

Läs idag Hanna Löfqvist om EU och Organisk Intellektuell om invandrare i media. Och ha det bra i den fria världen.

Läsare och kunder

Tänk att för 50 år sedan, i början av 2000-talet, bytte de små lokaltidningarna synvinkel. De var inte bara till för sina läsare längre.

Om civilisation

Det känns som att rekordmånga nyheter, åsiktsyttringar på allmän plats, diskussionsforum och snabbgallupar har framkallat obehagliga vibrationer på senaste tiden, kanske alldeles särskilt denhär hösten. Förra veckan hade Finlands största dagstidning HS.fi t.ex. ”Har Jussi Halla-aho rätt i sin kritik mot invandringen?” som dagens fråga. Nu tror jag att det knappast tjänar något till att tejpa igen munnen på populister som sannfinländarna, men att kalla Halla-ahos utspel för kritik mot invandring (fi. maahanmuuttokritiikki) låter lite väl rumsrent för det som den mannen håller på med. Senast uppmärksammades ett blogginlägg där han önskar att multikultigrönavänsterfeminister skulle bli utsatta för våldtäkter utförda av utlänningar – eftersom sannolikheten för detta är så hög – och därigenom inse invandrarnas rätta natur.

Detta, och mycket annat i samma stil, som triumferandet över att ha fått flera röster än den enda somaliska stadsfullmäktigeledamoten, är alltså, enligt landets ledande press, kritik mot invandringen. Och lite kritik ska väl alla tåla? Eller? Lars Hertzberg slår som vanligt huvudet på spiken när han ifrågasätter behovet av att göra debatt av allting. Inte ordnar vi debatter mellan dem som förespråkar och dem som motsätter sig skolmobbning menar han, varför ska de som motsätter sig sexuella trakasserier behöva ställa upp och försvara sig mot sexister?

Sara, som här ger en träffande känga åt Helsingfors stadsdirektör (ja, han som drömmer mardrömmar om en framtid där hela 25% av helsingforsarna har något utländskt i blodet) konstaterade i en diskussion på detta tema nyligen att det som hon saknar är civilisation. För tillfället är ordet civilisation nära nog kapat av de s.k. invandrarkritikerna. Den europeiska civilisationen hotas enligt dem av muslimerna med deras brist på demokrati och deras förvillade kvinnosyn (senast upprepat av en lärare på en fortbildning i globalt ansvarstagande!! seriöst!).

Vad vi behöver är helt enkelt att reclaima ordet civilisation, som enligt Wikipedia betyder en ”kultur som inte är barbarisk”. I en kultur som inte är barbarisk sitter inte folk som väljer att pryda julbordet med nazisymboler och bestämmer i kommunerna. I en kultur som inte är barbarisk har alla människor rätt att gå på gatan, prata i mobiltelefon, söka hjälp, gå i skola, åka spårvagn, jobba, skratta och äta utan att bli kränkta. Hur svårt ska det vara liksom.

Political Helsinki

I can’t believe that 50 years ago, in the early 21st century, there were people who said that young people don’t care about politics. They said this because some people chose not to vote in elections. They didn’t consider other methods of political activity as anything of value. People dressed up as Smurfs dancing for free public transport, for instance, was seen as vandalism. Making an installation of doors in order to raise awareness about homeless people got the same kind of attention. The picture up on the left is what used to represent politics in these days, the Parliament building and a statue of the first president Ståhlberg. On the right are the official party lists with candidates to choose from, taken back in October 2008. Below are some examples of activity that was considered unnecessary and a little suspicious. This is portrayed by the presence of police cars never far from these manifestations.

Finally, here’s a question for you: out of these two pictures below, pick out the one that shows action seen as an annoyance in the city and that, according to several city officials should be banned?

Framme

Skeppet Free Gaza har nått sin destination. Vi har brutit belägringen mot Gaza, säger freegaza.org. Ett skepp lastat med mediciner, förnödenheter, aktivister och kändisar visar åt världen att militär makt inte är den enda att räknas med, inte ens under början av 2000-talet.

På konferensen för fred i regionen som jag deltog i för en dryg månad sedan deltog inte de inbjudna experterna från Gaza. Det var omöjligt för dem att komma ut, trots att man hade förberett alltihopa noga och försökt på alla sätt. Barnläkaren och människorättsaktivisten som skulle ha deltagit i vår diskussion fick göra det via videokonferens i stället.

De berättade om familjer som slits sönder, om barn som är rädda så fort det blir mörkt och om vuxna som saknar kontroll över sina egna liv. Om pappor som inte kan ge sina barn en enda shekel per dag. En av delegaterna frågade om de två gazaborna hade några hälsningar till dem som sitter ombord på skeppet. ”Välkomna!” svarade barnläkaren. ”Vi ska ta emot er, vi har säkert någon överraskning åt er” sa människorättsaktivisten.

Tidningarna och TV har här i Finland varit extremt tysta om denna historiska händelse. Inte för att det förvånar mej…

Läs mera om skeppet hos Anna Wester och Rawia!

Striden om narrativet trappas upp

Jag kände mej inte så lite priviligerad som fick delta i denhär konferensen på Abu-Dis universitetet i östra Jerusalem för några veckor sedan. Riktigt, riktigt suveräna tal levererades ett efter ett annat. Och det är lätt att vara cynisk – vad hjälper det Nora jag skrev förra inlägget om att ett gäng akademiska och andra tilltyckare samlas för att prata om sin syn på Mellanöstern? Men jag ska börja med det optimistiska.

För tio år sedan, när Israel firade sitt femtioårsjubileum, var det knappast någon som hade hört ordet Nakba. Det att över 100 intellektuella brittiska judar deklarerade att de inte tänker fira sextioårsdagen eftersom de inte stöder Israels politik är något som tyder på en förändring. Richard Falk var den mest optimistiska talaren under den avslutande debatten. Vi måste tro på omöjlighetens politik, det är den som kan ge fred, menade han.

Det är lätt att dras med i Falks visioner. Jag bekantade mej med ett antal organisationer som alla har startats under de senaste tio åren, med syfte att bredda narrativet, t.ex. ICAHD med sina tuffa tanter, Breaking the Silence och Zochrot – organisationen som vill göra nakban känd bland israeler och placerar ut skyltar kring Tel Aviv med texter som ”här fanns en skola”. Zochrot ordnade förresten för någon månad sedan en konferens om de praktiska konsekvenserna av rätten att återvända. Man koncentrerade sig inte på OM palestinierna som fördrivits från sina hus skulle få återvända, utan HUR det skulle göras.

För två år sedan hade jag inte hört talas om Youtube, för ett år sedan visste jag inte vad Facebook var. Vem vet vad nästa sociala nätverksverktyg kan göra? Nu skulle nog Nora fnysa åt mej igen – vad hjälper det palestiniernas dagliga kamp att bratsen har fått nya internetsidor att hänga på? Men om det är en front som gör mej till en optimist så är det faktiskt de nya medierna. Richard Falk påpekade att internationell rätt stöder palestiniernas krav på att få återvända och sluta vara ockuperade, hur man än vrider och vänder på saken. Jag tror att situationen har fått fortgå så länge för att folk inte har vetat vad som händer. Man har kunnat hålla händerna för öronen och låtsats att man är neutral så länge man inte ”tar sida”. Man har inte vetat. Men att inte ta sida är att mena att ockupation är helt okej. Och det tror jag inte medvetna människor tycker.

Men slaget är inte vunnet för den delen. Ockupationen håller på för fullt. Bosättningarna, särskilt de runt Jerusalem, byggs nu ut i aggressiv takt. En palestinier som hör till en organisation, ingen skillnad vilken, kan när som helst vänta sig att bli slängd i fängelse. Och för narrativets del går det också hetare till. Så tolkar jag det i alla fall när bloggare hotas för att de skriver om Israel. Jargongen blir elakare också. Efter en tio dagars tur i Israel och Palestina var den överhängande frågan som två amerikanska lärare hade bara en: Hur ska jag kunna undervisa om vad som händer här utan att bli stämplad som antisemit eller självhatande jude? Phyllis Bennis hade ett svar, medan hon dippade pitabrödet i hummus på en restaurang i Jerusalem dendär julikvällen: det kan ni inte. Det finns alltid någon som kommer att slänga det fula ordet i ansiktet på er för att tysta ner er kritik av staten Israel. Men ge er inte för det, historien kommer att visa att ni har rätt.

Pressmeddelande: Välkommen romer!

När poliser och vissa politiker diskuterar problemet med de tiggande romerna i Helsingfors och Hbl senast idag demoniserat dem för att de söker asyl – de har inte rätt till asyl eftersom de kommer från ett annat EU-land, de gör det för något så lömskt som att få tak över huvudet under processen -finns det andra som tar aktion. (”Asylsökande behandlas ju helt annorlunda. Det här kanske är deras sätt att turista här en tid” säger Kaj Wahlman vid utlänningspolisen till tidningen.) Nätverket Vapaa liikkuvuus, Fri rörlighet, kommer idag med pressmeddelande om att de i samarbete med det ockuperade huset Rajatila har börjat erbjuda logi åt romerna. Jag gör ett undantag idag och publicerar pressmeddelandet på finska eftersom jag bara inte hinner översätta, sorry! Detta var för bra för att låta gå!

TIEDOTE

VAPAA JULKAISTAVAKSI

Itä-Euroopan romanit – tervetuloa Suomeen!

Vapaa liikkuvuus -verkosto on yhteistyössä sosiaalikeskus Rajatilan kanssa
alkanut tarjota majoitusta Itä-Euroopan romanikerjäläisille. Töölön
Rajasaaressa sijaitseva vallattu talo on omaehtoinen toimintatila, jonka
käyttöä ei säätele kapitalistinen voitontavoittelun logiikka, vaan tilan
käyttäjien tarpeet.

”Projektimme tavoitteena on herättää keskustelua Helsingin kaupungin
tekopyhästä politiikasta: puhutaan näiden ihmisten auttamisesta, mutta
käytännössä romanikerjäläisiä vain ahdistellaan”, kommentoi Dan
Koivulaakso Vapaa liikkuvuus -verkostosta. Vapaa liikkuvuus -verkosto
painottaa, että romanit ovat EU-kansalaisia ja heille kuuluu oikeus
liikkua vapaasti EU-maasta toiseen. Samalla kyse on konkreettisen
suojapaikan tarjoamisesta kaupungissamme kerjääville.

Diakonissalaitoksen ja sosiaaliviraston virkailijat kiertävät kesällä
käynnistyneen katuprojektinsa myötä kaupungilla kyselemässä
romanikerjäläisiltä heidän taustoistaan, elinoloistaan Suomessa,
tulonlähteistään sekä mahdollisesta avuntarpeestaan. Projektiryhmän
johtaja Jarmo Räihä on kuitenkin ilmoittanut, etteivät he aio auttaa
kerjäläisiä ”asunnon tai ruuan osalta”. ”Ihmisten tarpeeseen nukkua
sisätiloissa on vastattu sillä perinteisellä keinolla eli laittamalla
poliisi asialle. Eräs romanikerjäläinen, joka tunkeutui Pukinmäen
vanhaan asemarakennukseen nukkumaan, otettiin kiinni ja sai sakot”,
kommentoi Katja Tuominen Vapaa liikkuvuus -verkostosta.

On ilmeistä, että työttömien, rasismia kaikkialla kohtaavien ja osin
myös luku- ja kirjoitustaidottomien romanien on pakko kerjätä Euroopan
metropoleissa taatakseen toimeentulon perheillensä. Omissa
lähtömaissaan romaniperhe voi saada erilaisina sosiaalitukina
keskimäärin noin 35 euroa kuukaudessa. Helsingissä arviot
kerjäämistulosta ovat jopa 80 euroa päivässä. Rajasaareen majoitetut
noin 20 romania ovat lähteneet kotiseudultaan, Romanian Bacausta,
koska heidän talonsa tuhoutuivat tulvissa.

Itä-Euroopan romanien pyrkimykseen parantaa elämäänsä ja käyttää
hyväksi EU-kansalaisten vapaan liikkumisen oikeutta on vastattu
uusilla kontrolleilla. Esimerkiksi Turun poliisin sittemin poisvedetyn
sisäisen ohjeistuksen mukaan kerjääjiä olisi ensin varoitettu
jatkamasta kerjäämistä ja otettu heiltä henkilötiedot ylös.
Kolmannella kerjäämiskerralla heitä olisi sakotettu. Lisäksi poliisi
oli suunnitellut takavarikoivansa kerjäämällä saadut rahat ja
käännyttävänsä kerjääjät maasta. Turun poliisin suunnitelmat olivat
lainvastaisia.

Koska projekti toteutetaan yhteistyössä sosiaalikeskus Rajatilan
kanssa, toimittajien on syytä huomioida, etteivät he ole tervetulleita
alueelle ilman ennakkoilmoitusta. Haastatteluista sekä kuvien
ottamisesta sosiaalikeskuksella on sovittava alla mainittujen
yhteyshenkilöiden kanssa.

Lisätietoa ja haastattelupyynnöt
Katja Tuominen / Vapaa liikkuvuus -verkosto, puh 0505373103,
katja.o.tuominen@helsinki.

fi
Dan Koivulaakso / Vapaa liikkuvuus -verkosto, puh 0445066613 (också på
svenska), dan@q-olio.netKolla in deras hemsida: vapaaliikkuvuus.net

Läs förresten Roya & Matilda.