Två missförstånd om mänsklighet

Tänk att under början av 2000-talet trodde man…

Hans Magnus Enzensberger skriver (Suuri muutto – 33 merkintää, i Vastapainos fina bok Erilaisuus) om världskartor. När man tittar på en väderkarta ser man blå och röda pilar som ligger placerade enligt ett ordnat och statiskt mönster, men det går inte att beskriva väder och vind på det sättet. Det normala tillståndet för väder är turbulens, menar Enzensberger. Och det gäller befolkning också säger han. Det går liksom inte att skaffa fram exakta siffror på hur många människor som bor var, för det normala tillståndet för mänsklighet är rörelse. Jag tycker att man ganska lätt glömmer dethär. Det ligger alltså något djupt mänskligt i att flytta runt, och att bromsa mänsklig migration är lika omotiverat som att försöka bromsa vindarna.

Den andra missuppfattningen som har fascinerat mej på senaste tid knäcker Frantz Fanon i sin klassiker Jordens fördömda. Vi har en återkommande vilja av att beskriva konflikter i termer av etnicitet och religion. Lyssna på ordet ”stamkrig”. Det får det att verka som om människor av olika kulturer helt enkelt inte skulle kunna mötas utan att strida. Som om det fanns något i själva religions- eller kulturskillnaderna som triggade bråk. Fanon, som naturligtvis främst är kolonialistkritiker, påpekar att kolonisatörerna lämnade efter sig vissa områden rikare än andra. Vid frigörandet ville

då inte de som bodde på de rikare områdena dela med sig makt och resurser till sina fattigare ”landsmän”, ofta av en annan ”stam” eller språkgrupp. Små skillnader accentueras eller konstrueras då vissa gynnas ekonomiskt framom andra. Att kolonialismen har bidragit till miljontals döda också på senare tid är ingen nyhet, Rwanda kan bara tas som ett exempel, men kanske Fanons idé kan dras längre än såhär. Kanske vi inte alls kan tala om etniska konflikter, kanske vi bara borde tala om konflikter skapade av ekonomiska orättvisor. Det är nämligen inte muslimheten hos en palestinier och judendomen hos en israel som gör att det pågår krig i Mellanöstern. Det handlar om levnadsvillkor och makt.

Att förklara konflikter i termer av etnicitet är dessutom passiverande. En åskådare kan inte göra mycket om denna går omkring med uppfattningen att två folkgrupper bara inte kan komma överens, vare sig de kallas hutu och tutsi/shia och sunni/tamiler och lankeser… När konflikterna analyseras och visar sig handla om ekonomi, levnadsvillkor och förtryck får du och jag en uppgift: att kräva rättvisa, för utan rättvisa får ingen fred.

Humor på 2000-talet

Det fanns en tid då humor på film var intelligent sådan. Jag har åtminstone sett Chaplin som ganska samhällskritisk och skarp, utan att ge avkall på det roliga. Sedan finns det några decennier av amerikanska (t.ex. high school) filmer som blir roliga tack vare att publiken gillar stereotypier, sexism och rasism. Det verkar som om man resonerade såhär: har det gått några sekunder utan skratt? Släng då in en person i rullstol/tjock tant/blek glasögonorm/kortväxt/kines och låt personen hosta/säga något opassligt/försöka se sexig ut/trilla. Det kan inte gå fel. Alltså: bered plats på scenen åt en som inte följer normen för hur-man-ska-se-ut-och-bete-sig, och du har skratten i en ask. Kolla va fula och dumma de är!

En gång i mitt liv har jag varit på stå-upp-komedi, i Stockholm faktiskt, kanske år 2007. Då fick jag också lära mig att skratta åt komikerns utdragna berättelse om hur han som barn måste leka med en förståndshandikappad familjebekant. Haha! Komiker två avlöste med lite hårdsexism. ”ja ni vet när bruden vill bla bla bla?” och trean lockade fram skratt och applådåskor med en ”liten sagobok jag har gjort åt mitt barn. Kolla här, zigenaren, han är ute efter att stjäla din cykel”.

Kanske vi ännu är kvar där, men kanske vi är på väg åt ett annat håll. Jag såg Brüno idag, och den var bättre än jag hade förväntat mig. Det är strukturer som förlöjligas, inte människor (förutom Ron Paul då…). Jag visste t.ex. inte att det fanns människor i Hollywood som arbetar med att ge råd om vilka välgörenhetsändamål som är trendiga, eller att föräldrar till småbarn går med på vad som helst för att få roller åt dem (”väger hon 15 kg? kan ni banta henne ner till 10?” och mamman: we’ll try our best, och till slut går hon med på fettsugning). Scenerna där Brüno träffar kristna ”bögkonverterare” är snillrika, och han är som mest kvicktänkt just i de scenerna tycker jag. Mera analt än analytiskt skriver Hbl i sin recension och ja, mätt i minuter och sekunder blir det kanske så. Men det här är ändå unik samhällssatir som ifrågasätter normer för makt och könsroller. Och slutet har inte så lite pride skrivet över sig.

Jag hoppas att Sasha Baron Cohen har några äss kvar i kortärmen, några filmer kvar att göra. Kanske det är Europas tur att ertappas nu, det finns en och annan självgoding här som fnyser åt de korkade amerikanerna i Borat och Brüno. Nä, gör en ny karaktär och kom hit och sväng ljuset på våra fördomar. Kom t.ex. och filma de personer på Helsingfors gator som ”får lust att sparka dem” när de ser romska tiggare.

Turist-TV-recensioner

”Varför bor en del av er i fina hus när det finns andra som bor så dåligt?”

”Grisarna står här som bilar i ett garage, i varsitt bås. De får mat och vatten automatiskt – undrar om också sömnen kommer automatiskt?”

Jag har fastnat för serien om papuanska Mudeya Kepaga och Poboli Palia och deras turistresa i Frankrike (finns med finsk text på YLE arenan). Den bjuder nämligen på något så ovanligt som en första inblick i europeiskt leverne utifrån. Att hitta någon som kan kommentera europeisk/occidental kultur spontant, utan förhandsföreställningar, kan inte ha varit en enkel match. De allra flesta människorna på jorden har inte lyckats undgå en dos kulturimperialism. Men Mudeya och Poboli känns äkta när de analyserar. Bilderna från resan varvas nämligen med klipp från hembyn där de två männen berättar för sina närmaste om vad de har sett och upplevt. De är stundvis imponerade över likheterna (här tycks de också ha respekt för sina döda), däremellan roade, avundsjuka, äcklade (oftast över mat), ofta förbryllade (vad är poängen med att klättra upp för ett berg, det finns ju ingenting där uppe, dessutom är det farligt!) och ibland beklagande, som i slutdiskussionen där de funderar över vad som har gjort staden Paris så vacker och konstaterar att mycket av den guld de ser ursprungligen kommer från deras egna länder.

I finländska Madventures, som nu hårdlanseras på engelska, åker två män dit no man has gone before och dricker magiska drycker, tatuerar sig, träffar de tuffaste av de tuffa och pratar om vad dom har gjort över en öl. Av någon orsak tyckte jag det första programmet, där de intervjuar gängledare i en brasiliensk favela och irriterar sig på långsamma myndigheter när de ansöker om tillstånd att åka in i Amazonas, (de gjorde nog annat också men här somnade jag), var urtråkigt. Men jag anar nog varför. Det känns liksom uttjatat att titta på dedär infödingarna. Jag tycker faktiskt att betraktandet av occidentalisterna är intressantare. Därför gillar jag Boratfilmen, om man totalt bortser från allt fjanteri och underbältethumorn. Det Baron Cohen gör där nu och då, när filmen är som bäst, är att han kastar ljus på egenheter hos USA-amerikanerna. Rädslan för det främmande, elitismen, artigheten och humorn t.ex. Och samma tema syns förresten på bloggen Stuff White People Like som har besökts 58 miljoner gånger och blivit bok.

Glada nyheter folks: Motkulturfonden är back in business.

Om nationalism

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fanns det länder. Så tror Ricardo från Mexiko att vi kommer att kunna säga år 2055. Han menar att de nationalistiska mastodontprojekten kommer att implodera. Vad vi får i stället har inte Ricardo någon säkerhet om.

Saeb Erekat uttryckte sig lite likadant i somras när han tog emot vår ”delegation of educators” på besök i Palestina och Israel. Den mannen kan tala. (Vårt besök var inklämt mellan John Kerry och Gordon Browns rådgivare förresten) Hursomhelst så menade Erekat att 2000-talet inte handlar om nationalism. Det gör att han vågar se hopp för sitt folk, palestinierna. I flera arabländer säger nämligen den högsta ledningen en sak medan befolkningen tycker annorlunda. Därför dansar t.ex. Egypten efter Israels pipa trots de brott som Israel begår mot palestinierna framför ögonen på dem.

Mycket annat sa Erekat också. T.ex. att han är en misslyckad förhandlare eftersom hans förhandlande inte har lett till förbättringar för palestiniernas situation. Att ingen är immun mot rasism, inte heller de som själva blir utsatta, alla kan bli rasister. Att amerikanska diplomater förkovrar sig i kulturträning innan de ska åka till Indien eller Ostasien, de lär sig äta med pinnar, buga och le på rätt ställen, men när de träffar arabvärldens representanter säger de i stället bara vad de kräver av dem. Att den som säger att araber inte är redo för demokrati är en rasist.

Och en massa annat som jag skulle blogga om om det fanns tid, men nu har skolan börjat och dygnets timmar tar slut. Skulle gärna köpa en dag och bara läsa allt intressant som skrivs i cyberspace.

Musik, mänsklighet och auktoritet

Ett av mina favoritsvar på frågan hur vi kommer att tala om denhär tiden när det är år 2055 är det som Denis föreslog. Han undervisar i sociologi på ett sibiriskt universitet och är speciellt intresserad av unga alternativa resande, såna som åker runt världen utan att någonsin sova på hotell t.ex. Han föreslår att vi år 2055 kommer att säga: tänk att för 50 år sedan, år 2005, var det trendigt att åka omkring i bil med musiken på hög volym. Det är lustigt att tänka sig en tid när bara gamla människor tänker på att köra omkring och höra på musik när de är sentimentala.

Men musik kan inte försvinna i sig, bara hur och när och var man lyssnar. Jag gillar när Lasse Berg i boken Gryning över Kalahari menar att det verkligt universella mänskliga draget är behovet av att få röra på sig rytmiskt till musik i grupp. Vare sig det gäller regndans eller Robbie Williams konsert, vi tycks trivas med det. För det är något speciellt med musik som jag vågar hävda att andra kulturella uttrycksformer inte ger upp till. Det är som en filosofikollega konstaterade, att hur bra en tavla eller en staty än är, så kan den inte få dej att stiga upp och vifta med armarna.

Jag gick med en lärarkollega och lyssnade på Talib Kweli som hade konsert i Helsingfors och fick fenomenet bekräftat igen. Om man hade kommit in som döv och sett alla dedär människorna stå och gunga med händerna i vädret hade det kanske sett lite skrämmande ut. Stjärnan uppmanade sin publik att gunga med händerna på olika sätt. ”Get your fists out!” ”Get your ones out!” ””En hand!” ”Båda händerna!” och de coola tonåringarna ansträngde sig till max för att följa med och göra rätt rörelser, konstaterade vi. De i publiken såg förresten precis ut som såna elever som man brukar tala om och säga att de inte klarar av att lyssna på instruktioner, i skolan då alltså. Konserten visade att det knappast handlar om en oförmåga hos dem. Men ibland på timmarna skulle jag önska att jag hade lite mera Talib Kweli-auktoritet. Tänk om uppmaningen ”Ta fram boken på sidan 125!” fick samma respons som hans ”Get your fists out!”.

Det var en riktigt bra konsert förresten.

Schlager och politik

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, bestod Europa av flera länder. Så tänker sig Laura att vi kommer att säga år 2055. Få se om hon får rätt. Jag tror att det beror lite på vad man menar med land. Men visst är det intressant att tänka på. Släng in ett vad, hur många självständiga stater kommer det att finnas på jorden år 2055?

Europa är aldrig så förenat och lyckligt som under Eurovisionens schlagerfestival. ”Hello Belgrad, hello Europe!” säger den ena blonderade landsrepresentanten efter den andra när resultaten presenteras. Man är glad och glammig och journalisterna blir tillsagda att inte ställa frågor om politik under tillställningen, berättar Sveriges TV4. Men tji fick ni. Politiken försvinner inte. Ett niosiffrigt tal till publik är helt enkelt för lockande för att inte ta ställning i frågor. Och nu är det fullt möjligt att jag tar i lite, men jag läste in en massa politik i gårdagens final. Malta var kanske synligast, hon som läste upp poängen, med pinsen ”FUR” och ett streck över. Pälshandel vill inte Malta ha. Spaniens fjantbidrag ville påminna oss om ordkriget mellan Juan Carlos och Hugo Chavez, ”porque no te callas?”, även om de finska kommentatorerna menade att den frasen inte hade varit med i en tidigare version av låten. När Israels poäng ringdes in meddelade representanten att hon stod i det heliga Jerusalem, Israels huvudstad. Det låter helt obestritt även om det inte alls är det. Och vad var dealen med Lettlands bidrag? Är en sång om pirater ett ställningstagande för fri fildelning eller inte? Subtilt så det förslår, men underligt många poäng fick låten i alla fall, för bra var den väl inte? Subtilt var däremot inte ställningstagandet för äktenskap för homosexuella i öppningsversionen av ”Molitva”.

Jag tycker att detta bevisar att man inte kan ordna några som helst stora jippon och låtsas att de inte innehåller politik. Så sluta tro det! Så funderar jag var dessa beslut fattas. Vem i Malta bestämmer att landet ska uppmana Europa att sluta syssla med pälsindustri? Kommentatorn själv? Knappast skulle hon få några vidare liknande jobb efter det, om hon inte är respekterad och stor från början. Vem är modig och fattar beslut om ett dubbelkvinnligt bröllop porträtterat som första låt?

Pälsindustri, Venezuela, Mellanöstern, fildelning och gay rights. Saknas någonting? En massa viktiga frågor, helt klart. Ingen sa ett ord om Kosovo t.ex. Men den största gemensamma europeiska skammen är den som Charlotte pratar om. Vem tror du sopar upp resterna efter schlageryran i Belgrad? De är dedär samma typerna som plockar spanska tomater så billigt att du inte behöver betala många euro för dem. De som städar i skolorna men inte kan skicka sina barn till skolan av rädsla att åka fast. De som av samma rädsla inte söker vård när de är sjuka, förrän det ofta är för sent. De som dör i containers, igår, idag och imorgon. Skriv en sång om dem, någon.

Hemmafrun på 2000-talet

Denna bild ska ha ingått i tidningen Popular Mechanics år 1950. Texten under bilden lyder: ”Because everything in her home is waterproof, the housewife of 2000 can do her daily cleaning with a hose.”

Jag hittade en liknande bild från år 1900 en gång. Den handlade om hur skolan skulle se ut om 100 år, år 2000. Kan tyvärr inte hitta den bilden, allra minst elektroniskt, men såhär skulle skolan se ut: läraren stod längst framme och tryckte in böcker i en stor vev, som hade kablar kopplade till elevernas hjärnor. Så skulle kunskap föras vidare tänkte man. Det intressanta var ändå att se på vad som inte hade förändrats. Eleverna hade fortfarande 1900-tals kortbyxor och frisyrer. Läraren såg väldigt 1900 ut, och klassrummet var kalt och asketiskt. Och alla elever var pojkar. Man kunde alltså vilt fantisera om en skola där böcker mals ner till information i små portioner som fördes in i hjärnan via kabel, men kom inte ens att tänka på att flickor kunde gå i samma skola. Och när jag nu ser framtidsvisionen här ovan tänker jag lite på samma sätt. Vattentät heminredning! Fantastiskt! Imponerande, nytänkande, fräscht! Men där står hon likaväl, Hemmafrun, med förkläde, lockigt 50-talshår och getingmidja.

Det är så lätt att göra sig lustig över hur dumma de var förr. Räck upp handen den som inte häpnat har skrattat åt hur man beskrev afrikaner i läroböckerna och i Tintin för 50 år sedan. Elever fick också lära sig att homosexualitet var en sjukdom, att ”indianer” var envisa, att den Vita Mannen hade en börda och att kvinnor passade bäst i hemmet. Epitet som ”neger”, ”dvärg” eller ”dåre” kunde fällas om människor utan att någon lyfte särskilt högt på ögonbrynen.

Men ibland undrar jag hur mycket bättre vi är i dag. Jag skrattar åt dendär hemmafrun, men har vi verkligen jämställdhet vad gäller hushållsarbete ens i det föredömliga Norden idag? I Finland är ”kvinnans euro” bara 80 cent (kvinnors löneinkomster ligger på 4/5 av männens). Att flickor får gå i skola är en självklarhet. Men hur mycket av lärarnas tid och t.ex. speciallärarresurser sätts på flickorna? Och hur kan det komma sig att kvinnorna är i majoritet bland de som börjar studera på universitet, men en försvinnande minoritet bland föreläsarna med fast tjänst?

Min poäng är liksom att tänk om det vi har sysslat med mest är att putsa fasaden. Jag var på en föreläsning om rasism i höstas där föreläsaren, en rasismforskare, berättade hur mycket hon jobbar med polis och vårdpersonal. ”Vilket ord ska vi då få använda om vi inte får använda n-ordet?” var en återkommande fråga på polisfortbildningarna, sa hon, som förresten brukar föreslå ordet ”kund”.

Ibland när jag är som mest pessimistisk undrar jag om jämställdhets- och antirasismarbetet bara har lett till ökad politisk korrekthet. Ingen civiliserad människa använder längre dedär orden, men tänk om folk bara har lärt sig välja sina ord bättre? Hur ska vi annars förklara att orättvisorna pågår? Jag kan förresten inte nu komma på några visioner kring hur skola, hem och hushållsarbete kommer att se ut år 2055. Men de brukar alltid fokusera på teknik och aldrig på nya slags relationer mellan människor.

Idag råkar många intressanta bloggtexter handla om våldtäkt. Jag har t.ex. läst kamferdroppar, Katrine Kielos & Roya och Matilda.

Reklam från Schweiz

Jag bjuder på lite schweiziska reklambilder. Reklam slutar aldrig fascinera. Får det vara lite cigarretter?

Så lite eskortservice. Gällande sexindustrin ser det ut att vara lite ambivalent. Är proffsighet alltså ett plus eller ett minus?

Zeus, apan, datorn eller människorna själva?

Under Antiken var det vanligt med en annan jag-uppfattning än vi har nu, har jag lärt mej idag. Människorna såg sig själva som gudarnas marionetter och upplevde ofta att det som de utsattes för var utom deras egna kontroll. Man flöt på och kunde bara konstatera världens gång, inte tänka sig att man kunde påverka den själv. Innan man skrattar allt för högt åt hur dumma grekerna var kan man jämföra deras sätt att tänka med 2000-talets.

Jag tänker då på hur utbrett det är att tycka att man ändå inte kan göra någonting åt saker. I senaste Ordfront skriver Daniel Berg om orsakerna bakom den ekonomiska krisen. Artikeln finns tyvärr bara i pappersform, tyvärr eftersom den verkligen är läsvärd. I kapitlet ”Apan, Datorn och Cheney” visas en skrämmande bild av den ekonomiska världen upp. Experiment visar nämligen att när proffsinvesterare och ögonbundna testpersoner (som väljer placeringarna genom att kasta pil) får lika mängder kapital att placera samlar de på sig ungefär lika mycket pengar år efter år. Att krama vinster ur det globala kapitalet kan vara enkelt på kort sikt, men i det långa loppet tycks ingen kunna veta hur det lönar sig att placera för att få pengarna att fortsätta växa.

Ursäkta. Ingen människa ska det vara. Berg berättar om petabytes datorer (1 peta= 1000 tera) som Wall Streets största banker använder sig av. Dessa program är nu så avancerade att de rättar till sig själv, läser nyhetssidor och bloggar, allt i jakten på hur pengar borde placeras. Bankernas ekonomer kan vara nöjda. Äntligen ett ekonomiskt förnuft! Vad är det då dessa datorer säger oss? Det undrar Naomi Klein och levererar därefter det hårresande svaret: de investerar hungra gånger mera i vapen- och oljeindustrin än i förnyelsebar energi. Vi lyssnar och köper, för det är det som är lönsamt. Och hur många gånger har inte du hört en beslutsfattare säga att han/hon gärna skulle fatta ett annat beslut, men det går bara inte eftersom vi måste tänka på ekonomin? Och så finns det ingenting mera att säga liksom. Jag förstår det växande missnöjet mot politiker eftersom de flesta inte gör annat än spelar med. Men än så länge är det faktiskt bara människor som kan bedriva politik. Och jag skulle gärna påpeka att vi gillar att skylla allt på dedär eländiga nordamerikanerna, men vilken finländare eller svensk eller whatever som har placerat sina pensionspengar i en fond spelar faktiskt med i dethär systemet.

Under Antiken var det Zeus och gänget som bestämde. Nu är det Wall Streets superdatorer som räknar ut hur länge Irakkriget ska hålla på och var man ska slå till nästa gång. Allt för att inte siffrorna ska peka neråt.

För en tankeväckare om alternativ pengahushållning, läs om en räntefri värld på Forum för Frihet. Dagens finlandssvenska insider-höjdare finns hos Sara. Vidrigheterna i Palestina fortsätter förresten dagligen, trots att gammelmedia inte rapporterar. Läs t.ex. Anna Wester och Pastey.

Då man skrev ”e-post”

Kanske vi år 2055 säger: Tänk att för 50 år sedan, år 2005, skrev folk e-postmeddelanden till varandra. Jag satt och tänkte efter en dag, och fick en tanke om att inte en enda nittiotalist med självrespekt primärt använder e-post för att kommunicera. Har till och med själv börjat tycka att det är lite högtidligt att skriva mail till folk. Ja, inte är det som att skriva på doftande brevpapper och stänga kuvertet med stjärntejp, men det börjar närma sig den känslan.

En bekant 12-åring med väldigt stor och aktiv internetumgängeskrets hade tummen på tidens puls när hon häromdagen sa: ”Jag vet att man kan skicka brev till min msn-inbox. Men jag brukar aldrig kolla den, det är tråkigt”