Det fanns en tid då humor på film var intelligent sådan. Jag har åtminstone sett Chaplin som ganska samhällskritisk och skarp, utan att ge avkall på det roliga. Sedan finns det några decennier av amerikanska (t.ex. high school) filmer som blir roliga tack vare att publiken gillar stereotypier, sexism och rasism. Det verkar som om man resonerade såhär: har det gått några sekunder utan skratt? Släng då in en person i rullstol/tjock tant/blek glasögonorm/kortväxt/kines och låt personen hosta/säga något opassligt/försöka se sexig ut/trilla. Det kan inte gå fel. Alltså: bered plats på scenen åt en som inte följer normen för hur-man-ska-se-ut-och-bete-sig, och du har skratten i en ask. Kolla va fula och dumma de är!
En gång i mitt liv har jag varit på stå-upp-komedi, i Stockholm faktiskt, kanske år 2007. Då fick jag också lära mig att skratta åt komikerns utdragna berättelse om hur han som barn måste leka med en förståndshandikappad familjebekant. Haha! Komiker två avlöste med lite hårdsexism. ”ja ni vet när bruden vill bla bla bla?” och trean lockade fram skratt och applådåskor med en ”liten sagobok jag har gjort åt mitt barn. Kolla här, zigenaren, han är ute efter att stjäla din cykel”.
Kanske vi ännu är kvar där, men kanske vi är på väg åt ett annat håll. Jag såg Brünoidag, och den var bättre än jag hade förväntat mig. Det är strukturer som förlöjligas, inte människor (förutom Ron Paul då…). Jag visste t.ex. inte att det fanns människor i Hollywood som arbetar med att ge råd om vilka välgörenhetsändamål som är trendiga, eller att föräldrar till småbarn går med på vad som helst för att få roller åt dem (”väger hon 15 kg? kan ni banta henne ner till 10?” och mamman: we’ll try our best, och till slut går hon med på fettsugning). Scenerna där Brüno träffar kristna ”bögkonverterare” är snillrika, och han är som mest kvicktänkt just i de scenerna tycker jag. Mera analt än analytiskt skriver Hbl i sin recension och ja, mätt i minuter och sekunder blir det kanske så. Men det här är ändå unik samhällssatir som ifrågasätter normer för makt och könsroller. Och slutet har inte så lite pride skrivet över sig.
Jag hoppas att Sasha Baron Cohen har några äss kvar i kortärmen, några filmer kvar att göra. Kanske det är Europas tur att ertappas nu, det finns en och annan självgoding här som fnyser åt de korkade amerikanerna i Borat och Brüno. Nä, gör en ny karaktär och kom hit och sväng ljuset på våra fördomar. Kom t.ex. och filma de personer på Helsingfors gator som ”får lust att sparka dem” när de ser romska tiggare.
Det finländska xenofobiska partiet Sannfinländarna, som drog hem 10 % av rösterna i EP-valet, kallar sig inte rasistiskt. Trots att en av röstmagneterna önskar att gröna multikulti-hypade tanter skulle bli våldtagna av afrikanska invandrare för att dessas sanna natur skulle uppenbara sig för damerna, och trots en massa annat sällsynt idiotiskt dravel som yttras i partiets namn, hävdar man att det de sysslar med inte är rasism. Det är invandrarkritik, på finska maahanmuuttokritiikki.
Jag fnös först åt deras patetiska försök att leka nyspråk, tills jag häromveckan märkte vilken genomslagskraft de har fått. Nu har jag bevisligen hört ordet ”invandrarkritik” nämnas i både på TV och radio. Ja; filmkritik, litteraturkritik och kulturkritik (som alltså handlar om att se kritiskt på samtiden i den egna kulturella kontexten) är användbara begrepp. Invandrarkritik är INTE ett. Ändå hörde jag nu senast en och annan lärare på ett seminarium om kritisk pedagogik benämna sannfinländarna och deras anhängare som invandrarkritiker. Det har gått hem.
Seminariet var fascinerande, förresten. Det ska bli ett nöje att sätta sig in i kritisk och radikal pedagogik på djupet. Vissa åhörande lärare tvekade inför pedagogik med alltför kritiska element. Endel för att de helt klart blandade ihop två saker: att uppmuntra en elev till att vara kritisk och att uppmuntra till anarki och ”dåliga fasoner”. Man tänkte sig att kritiska elever kanske ger sig på lärarna som personer. Andra ifrågasatte vart skolan är på väg om eleverna verkligen börjar se kritiskt på sin skola och sitt samhälle. Det är i och för sig en berättigad fråga. Men den verkligt intressanta frågan är kanske vad som händer om eleverna inte gör det.
Vi fick se en del statistik om grundskoleelevers attityder till politik och samhälle på seminariet. Finländska unga är genomgående i botten internationellt sett vad gäller politisk aktivitet. Ordet politiker förknippas med ”gamla, dumma, gubbar”. Man har väldigt lite förtroende för partierna. När de däremot sitter vid makten kritiserar man dem inte. Bara var femte nia kan tänka sig att någon gång gå ut och demonstrera för någon sak. Sväng på det, sa föreläsaren. 80% skulle inte gå ut och demonstrera, vad som än hände i samhället. Man litar på auktoriteterna. Sen sa han såhär: under 1900-talet dödades flera människor av andra människor än någonsin under mänsklighetens samlade historia innan dess, sammanlagt. Vad vi behöver, för att undvika folkmord på 2000-talet, är inte människor som lyssnar på auktoriteter utan människor som klarar av tänka kritiskt, tolkar jag hans budskap. Kritik är alltså livsnödvändigt. Men inte den sortens ”kritik” som sannfinländarna låtsas stå för. Kanske det kan sammanfattas såhär:
Kritik kan aldrig riktas mot människor för deras härkomsts/etnicitets/könstillhörighets skull. Kritik måste, ständigt, riktas mot det institutionella.
I en sjua diskuterade vi migration för en tid sedan, och eleverna funderade på likheter och skillnader mellan europeer som flyttade till Amerika år 1909 och afrikaner som flyttar till Europa år 2009. Hopp om ett drägligare liv och äventyrslusta var en likhet. Byråkratin var en skillnad. Före första världskriget var det tämligen enkelt att bosätta sig lite var man ville utan diverse dokument. Idag är papper så viktiga att tusentals människor dör på vägen till det drägligare livet varje år.
I Finlands flyktinghjälps debattbok Välimeren venesiirtolainen (Medelhavets båtmigranter, red. Marcus Floman & Jenni Hamara) lyfts migration upp ur olika synvinklar men med Medelhavet som utgångspunkt. Karina Horstis inlägg granskar medias beskrivning av båtmigranterna. Gång på gång avhumaniseras migranterna och tidningarna väljer att skriva om båtar – båtar som stoppas, som syns vid Kanarieöarna och som tar sig till Europa. Det är kanske lättare att tala om båtar. Men båtmigranterna är människor. Och de behöver varken ses som offer eller som hot utan helt enkelt som folk som organiserar sig och rör på sig istället för att underordna sig.
Näringsstrukturen i Europa skriker efter låglönearbetskraft, samtidigt som de som kan tänka sig att slita för slavlön förföljs. I Markus Himanens och Jukka Könönens inlägg jämförs den upptrappade sameuropeiska kampen mot ”illegal” invandring med USA’s krig mot terrorismen. Båda skapar ständigt nya dödsoffer utan storskaligt krig. Båda legitimeras med krav på säkerhet (Frontex, som jag har skrivit om tidigare, har libertas securitas justicia som slagord). Metoderna påminner om varandra – avvisningar/hemliga flyg till diktaturer i Syd, häktande av folk utan rättsprocess – Guantanamo, låsta flyktingförläggningar – men typiskt är framför allt det eviga undantagstillståndet, där vem som helst kan få sina mänskliga rättigheter åsidosatta för att det är säkrast så. För allmänhetens bästa, liksom.
Ursäkta, skrev jag vem som helst? Jag menade inte vem som helst. Jag menade inte dom ljushyade och blåögda. Jag menade människor som afghanske Ashraf, som bevisligen är ett barn, han som just nu gömmer sig undan polisen i Finland i rädsla för tvångsutvisning.
Det är år 2009 och jag har, i enlighet med läroplanen för historia, i uppgift att undervisa om imperialismen för sjuor. Till min hjälp har jag en lärobok, tryckt år 2006, där man konsekvent talar om ”negerslavar” och introducerar temat såhär: ”Naturen och kulturen i det inre av Afrika var okända för européerna som heller inte kände till de gamla mäktiga negerstaterna”.
(Jag hade förstås kunnat välja den andra finlandssvenska läroboken i historia också, men den har jag ratat tidigare eftersom den bl.a. berättar att dagens ”muslimer i Norden” lever som ”vi” levde på 1800-talet och att fullständig jämställdhet mellan könen nåddes efter kvinnorörelserna för hundra år sedan, med mera. )
I många läroböcker väljer man i samband med imperialismen att berätta om hur européerna beskrev afrikanerna som lägre stående folk. Det kan vara fråga om utdrag ur gamla skolböcker med klassiska beskrivningar av deras utseende och personlighet som ”Indianen är trög” och dylikt. Jag tror tyvärr att analysen inte alltid blir den rätta när trettonåringar läser utdragen. Jag är inte säker på att budskapet, det vi nu lär oss är något om oss själva, inte något om hurdana de som blev kolonialiserade var, kommer fram.
Det som jag saknar i läroböckerna är förhållandet mellan kolonialistiskt tänkande och rasism. Innan jag hade läst in mej på området trodde jag att kolonialiseringens grymheter helt enkelt skedde eftersom rasistiskt tänkande var så rotat i (den europeiska) mänskligheten. Först senare stötte jag på argumentet att det kausala sambandet snarare kan anses vara det omvända – alltså att européer behövde skapa rasistiska stämningar för att rättfärdiga exploateringen av råvaror och människor i kolonierna. Denna diskusssion skulle behöva föras, inte minst för att rasismen lever och mår bra i våra trakter. Jag är också övertygad om att trettonåringar klarar av den slags analys. Hittills handlar de ändå mest om modiga europeiska forskningsresande vs stamhövdingar.
Dagens tips: om du kan finska, läs Voimas artikel om den kongolesiska feministen Adi som städar, läser och kämpar för att få bli återförenad med sin familj. Om hans intervju med migrationsminister Thors och om utlänningslagen i Finland. Ja, kan du inte finska så lär dej det, så läsvärd är denhär artikeln (bilden här är också Voimas). Och kolla in grafen hos Paolo Pissoffi, den om vad ”fredsprocess” har inneburit för palestinierna.
Det känns som att rekordmånga nyheter, åsiktsyttringar på allmän plats, diskussionsforum och snabbgallupar har framkallat obehagliga vibrationer på senaste tiden, kanske alldeles särskilt denhär hösten. Förra veckan hade Finlands största dagstidning HS.fi t.ex. ”Har Jussi Halla-aho rätt i sin kritik mot invandringen?” som dagens fråga. Nu tror jag att det knappast tjänar något till att tejpa igen munnen på populister som sannfinländarna, men att kalla Halla-ahos utspel för kritik mot invandring (fi. maahanmuuttokritiikki) låter lite väl rumsrent för det som den mannen håller på med. Senast uppmärksammades ett blogginlägg där han önskar att multikultigrönavänsterfeminister skulle bli utsatta för våldtäkter utförda av utlänningar – eftersom sannolikheten för detta är så hög – och därigenom inse invandrarnas rätta natur.
Detta, och mycket annat i samma stil, som triumferandet över att ha fått flera röster än den enda somaliska stadsfullmäktigeledamoten, är alltså, enligt landets ledande press, kritik mot invandringen. Och lite kritik ska väl alla tåla? Eller? Lars Hertzberg slår som vanligt huvudet på spiken när han ifrågasätter behovet av att göra debatt av allting. Inte ordnar vi debatter mellan dem som förespråkar och dem som motsätter sig skolmobbning menar han, varför ska de som motsätter sig sexuella trakasserier behöva ställa upp och försvara sig mot sexister?
Sara, som här ger en träffande känga åt Helsingfors stadsdirektör (ja, han som drömmer mardrömmar om en framtid där hela 25% av helsingforsarna har något utländskt i blodet) konstaterade i en diskussion på detta tema nyligen att det som hon saknar är civilisation. För tillfället är ordet civilisation nära nog kapat av de s.k. invandrarkritikerna. Den europeiska civilisationen hotas enligt dem av muslimerna med deras brist på demokrati och deras förvillade kvinnosyn (senast upprepat av en lärare på en fortbildning i globalt ansvarstagande!! seriöst!).
Vad vi behöver är helt enkelt att reclaima ordet civilisation, som enligt Wikipedia betyder en ”kultur som inte är barbarisk”. I en kultur som inte är barbarisk sitter inte folk som väljer att pryda julbordet med nazisymboler och bestämmer i kommunerna. I en kultur som inte är barbarisk har alla människor rätt att gå på gatan, prata i mobiltelefon, söka hjälp, gå i skola, åka spårvagn, jobba, skratta och äta utan att bli kränkta. Hur svårt ska det vara liksom.
Tragiskt är bara förnamnet på resultatets av söndagens kommunalval. De gröna gick framåt men annars var högervridningen ett faktum. I Helsingfors och kommunerna omkring gick Samlingspartiet framåt på bekostnad av socialdemokraterna.
Men den stora skrällen skötte Sannfinländarna om. Ordförande Timo Soini förnekar att partiet skulle vara populistiskt eller rasistiskt. Vi har rensat bland våra uppställda, säger han, här finns inga rasister.
Nähä. I Helsingfors drog Jussi Halla-aho in nästan 3000 röster åt partiet och fick därmed en plats i fullmäktige. Halla-ahos blogg har underrubriken ”Skrifter från ett sjunkande Väst” (min översättning) och fokuserar helt på vad han själv kallar ”kritik mot mångkulturalism”. Det är slående att Soini lyckas övertyga folk om att hans parti inte är rasistiskt utan främst vill ha en ändring i det han kallar ”kabinettpolitik”. Nu ska besluten fattas av riktiga, rejäla människor, inte av politiker som ljuger och pratar annat än folkets språk. Tror han själv på vad han sysslar med? Halla-aho har i sitt senaste blogginlägg (28.10), på över 2000 ord, analyserat sina egna valframgångar och blickat framåt, utan att nämna en enda sakfråga förutom den självklara: ”kritiken” mot mångkulturalism. Det sista han gör i inlägget är att placera sitt namn och röstetal högst på en prispall, följda av Zahra Abdullah, grön fullmäktigeveteran med somaliskt ursprung, och av Astrid Thors, SFP-migrationsminister. Lite som att triumfera. Den vita, rasistiska mannens vinst över somalier (och svenskspråkiga kvinnor som vurmar för det mångkulturella).
Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fanns det platser på jorden som var orörda av människan. Så tänker sig Janina att vi säger år 2055. Det tänkte jag på när jag läste Anders Mathleins recension ”Turisthyckleriet” om Jennie Dielemans och Shahab Salehis bok Välkommen till paradiset – reportage om turismen.
Den som vill hitta kolonialism behöver inte leta i historieböckerna. Vi upplever det som vår jävla rättighet att hänga i poolen i Gran Canaria och spela golf i Tunisien. Men senegaleser i fiskebåt ska portas från Kanarieöarna (som geografiskt och moraliskt kanske inte har något med Europa att göra alls), också med finländsk experthjälp, och tunisierna ska inte uppmuntras att använda sitt färskvatten till annat än gröna golfbanor. Och tyvärr blir det inte bättre av att välja äventyrsresande framom golfen. Skribenten menar nämligen att det ekologiska fotavtrycket hos en paketturist som snällt håller sig inom all-inclusive-området sannolikt blir mindre än det som den självständiga, utforskande lonelyplanetbackpackern lämnar. Detta är svidande men samtidigt intressant läsning för en som har en och annan stämpel i passet från just exotiska och annorlunda ställen.
När turisterna träffas vid poolkanten handlar diskussionerna ofta om hur dåligt städningen fungerar, hur underfundiga och lustiga ”the locals” är, var på stranden man kan ligga för att inte plågas av tiggare och försäljare och hur man ska pruta eller undgå att de lurar en (och här håller också formuleringen att backpackers inte är ett dyft bättre än massturister. Jag minns två mycket självständiga resenärer som skröt om tvådollarshororna de hade fått tag på o Pnom Penh).
Och även om Thailand och Kanarieöarna lever på turism ser turismen också till att hålla näringsstrukturen på sin plats.Det ska finnas sex, drinkar och parfymer att köpa, någon som bär resväskor, som tvättar toaletter och städar hotellrum (och alla dom ska helst le – annars förstörs semestern), men hur stimulerande är turismen som näring egentligen? Vem äger hotellen och dykningsfirmorna? Cheb Balowski sjunger förresten i låten Koulouli: ”Tourists, you’re the terrorists! And you kill with your bill”.
Så var det detdär med flygandet också. När John Webster som nyligen gjort en finlandssvensk ”obekvämsanningfilm” – en där hans familj testar på att leva utan olja – satt i talkshowen Bettina S och försökte prata om allvaret i vårt miljöförstörande ville intervjuaren bara styra in samtalet på annat: Men din fru då, blev hon inte sur på dej? När Webster sedan nämnde vilka enorma mängder koldioxid en resa till Thailand innebär i utsläpp bröt hon bara hastigt av tråden och vinkade in nästa gäst. Ingen ska få känna sig skyldig här inte.
—
Bloggar att rekommendera är Pastey om förorten i TV, Anna Wester om mediekritik, Förbannad Pacifist som påminner oss om att det är den internationella fredsdagen idag och Cattis som vill att vi inte ska glömma Burma.
Kanske alla hade sett detta klipp tidigare, men jag var åtminstone imponerad och såg alla fem delar på raken. Visst är vi enormt korkade som inte klarar av att räkna upp ledarna i världens två största länder. Sen är jag inte så säker på vad det är som föreslås. Ska alla börja skattefuska? Finns det ingen lösning?
I en av delarna nämner Härén att man i Zimbabwe, som listas som världens sämsta land att leva i, kan skicka pengar från sitt konto till någon annans via mobiltelefon. I Finland, som helt utan att se efter utnämnt sig själv till teknologins högkvarter, har man inte kommit nära någon sådan service. På dagens finländska konferens om IT-användning inom undervisning för hållbar utveckling (ironiskt nog) brakade det tekniska två gånger under presentationer. En föreläsare saknade ljud på sin powerpoint, och den direkta videolänken till den gröna MEP:en Satu Hassi hakade upp sig och hennes del som såg lovande ut blev till ingenting. Krånglet förklarades med att man hade testat länken via Strasbourg, men att hon plötsligt hade blivit tvungen att resa till Bryssel. Ha ja. Så man kan skicka pengar på mobilen mellan två byar runt Harare, men att hålla upp en konferenslänk mellan Bryssel och Esbo (konferenscentret ligger fem kilometer från Nokias högkvarter), det är för mycket begärt.
In the year 2055, I think we will look back at Europe in the beginning of the 21st century with shame. I was ashamed last week when I took a bus from Riga to Warsaw and met a young woman from Moscow. We started talking because she was reading the lyrics of a well-known Swedish song. I asked her about it, and she said she is learning Swedish, she has visited Sweden a couple of times, her boyfriend lives there. She works for a company that sells Russian property mainly to Europeans. Her job includes a lot of travelling in Europe, but last year she couldn’t go meet her European partners for six months, because the French embassy had denied her visa application. ”Why?” I asked. ”Oh, you know, it’s like that. I’m a single Russian woman travelling, they just assume I’m a prostitute”.
I can’t even begin to imagine what it would feel like to have an authority deny me something because they thought I was selling sex. She has just had to get used to it.
Some people would be lucky to ever get a chance. My friend is trying to invite her Ghanan friend to come visit her, and she sent me a link to the rules that apply. She has to go through the Danish embassy and it’s just an absurd mess. If you are from Nigeria, you can’t even theoretically be granted a visa for private visits unless you have a spouse or under-aged children i Denmark. If you are from Congo or Benin, you don’t need any familiar ties to apply. If you’re from Mali you can apply for a tourist visa. If you’re Somalian, you might get a visa to come if a family member just died. Have a look at the one of the web pages yourself.
När poliser och vissa politiker diskuterar problemet med de tiggande romerna i Helsingfors och Hbl senast idag demoniserat dem för att de söker asyl – de har inte rätt till asyl eftersom de kommer från ett annat EU-land, de gör det för något så lömskt som att få tak över huvudet under processen -finns det andra som tar aktion. (”Asylsökande behandlas ju helt annorlunda. Det här kanske är deras sätt att turista här en tid” säger Kaj Wahlman vid utlänningspolisen till tidningen.) Nätverket Vapaa liikkuvuus, Fri rörlighet, kommer idag med pressmeddelande om att de i samarbete med det ockuperade huset Rajatila har börjat erbjuda logi åt romerna. Jag gör ett undantag idag och publicerar pressmeddelandet på finska eftersom jag bara inte hinner översätta, sorry! Detta var för bra för att låta gå!
TIEDOTE
VAPAA JULKAISTAVAKSI
Itä-Euroopan romanit – tervetuloa Suomeen!
Vapaa liikkuvuus -verkosto on yhteistyössä sosiaalikeskus Rajatilan kanssa
alkanut tarjota majoitusta Itä-Euroopan romanikerjäläisille. Töölön
Rajasaaressa sijaitseva vallattu talo on omaehtoinen toimintatila, jonka
käyttöä ei säätele kapitalistinen voitontavoittelun logiikka, vaan tilan
käyttäjien tarpeet.
”Projektimme tavoitteena on herättää keskustelua Helsingin kaupungin
tekopyhästä politiikasta: puhutaan näiden ihmisten auttamisesta, mutta
käytännössä romanikerjäläisiä vain ahdistellaan”, kommentoi Dan
Koivulaakso Vapaa liikkuvuus -verkostosta. Vapaa liikkuvuus -verkosto
painottaa, että romanit ovat EU-kansalaisia ja heille kuuluu oikeus
liikkua vapaasti EU-maasta toiseen. Samalla kyse on konkreettisen
suojapaikan tarjoamisesta kaupungissamme kerjääville.
Diakonissalaitoksen ja sosiaaliviraston virkailijat kiertävät kesällä
käynnistyneen katuprojektinsa myötä kaupungilla kyselemässä
romanikerjäläisiltä heidän taustoistaan, elinoloistaan Suomessa,
tulonlähteistään sekä mahdollisesta avuntarpeestaan. Projektiryhmän
johtaja Jarmo Räihä on kuitenkin ilmoittanut, etteivät he aio auttaa
kerjäläisiä ”asunnon tai ruuan osalta”. ”Ihmisten tarpeeseen nukkua
sisätiloissa on vastattu sillä perinteisellä keinolla eli laittamalla
poliisi asialle. Eräs romanikerjäläinen, joka tunkeutui Pukinmäen
vanhaan asemarakennukseen nukkumaan, otettiin kiinni ja sai sakot”,
kommentoi Katja Tuominen Vapaa liikkuvuus -verkostosta.
On ilmeistä, että työttömien, rasismia kaikkialla kohtaavien ja osin
myös luku- ja kirjoitustaidottomien romanien on pakko kerjätä Euroopan
metropoleissa taatakseen toimeentulon perheillensä. Omissa
lähtömaissaan romaniperhe voi saada erilaisina sosiaalitukina
keskimäärin noin 35 euroa kuukaudessa. Helsingissä arviot
kerjäämistulosta ovat jopa 80 euroa päivässä. Rajasaareen majoitetut
noin 20 romania ovat lähteneet kotiseudultaan, Romanian Bacausta,
koska heidän talonsa tuhoutuivat tulvissa.
Itä-Euroopan romanien pyrkimykseen parantaa elämäänsä ja käyttää
hyväksi EU-kansalaisten vapaan liikkumisen oikeutta on vastattu
uusilla kontrolleilla. Esimerkiksi Turun poliisin sittemin poisvedetyn
sisäisen ohjeistuksen mukaan kerjääjiä olisi ensin varoitettu
jatkamasta kerjäämistä ja otettu heiltä henkilötiedot ylös.
Kolmannella kerjäämiskerralla heitä olisi sakotettu. Lisäksi poliisi
oli suunnitellut takavarikoivansa kerjäämällä saadut rahat ja
käännyttävänsä kerjääjät maasta. Turun poliisin suunnitelmat olivat
lainvastaisia.
Koska projekti toteutetaan yhteistyössä sosiaalikeskus Rajatilan
kanssa, toimittajien on syytä huomioida, etteivät he ole tervetulleita
alueelle ilman ennakkoilmoitusta. Haastatteluista sekä kuvien
ottamisesta sosiaalikeskuksella on sovittava alla mainittujen
yhteyshenkilöiden kanssa.
Lisätietoa ja haastattelupyynnöt
Katja Tuominen / Vapaa liikkuvuus -verkosto, puh 0505373103, katja.o.tuominen@helsinki.
fi
Dan Koivulaakso / Vapaa liikkuvuus -verkosto, puh 0445066613 (också på
svenska), dan@q-olio.netKolla in deras hemsida: vapaaliikkuvuus.net
En gång i mitt liv har jag varit på stå-upp-komedi, i Stockholm faktiskt, kanske år 2007. Då fick jag också lära mig att skratta åt komikerns utdragna berättelse om hur han som barn måste leka med en förståndshandikappad familjebekant. Haha! Komiker två avlöste med lite hårdsexism. ”ja ni vet när bruden vill bla bla bla?” och trean lockade fram skratt och applådåskor med en ”liten sagobok jag har gjort åt mitt barn. Kolla här, zigenaren, han är ute efter att stjäla din cykel”.
d fråga. Men den verkligt intressanta frågan är kanske vad som händer om eleverna inte gör det.
I Finlands flyktinghjälps debattbok 
I många läroböcker väljer man i samband med imperialismen att berätta om hur européerna beskrev afrikanerna som lägre stående folk. Det kan vara fråga om utdrag ur gamla skolböcker med klassiska beskrivningar av deras utseende och personlighet som ”Indianen är trög” och dylikt. Jag tror tyvärr att analysen inte alltid blir den rätta när trettonåringar läser utdragen. Jag är inte säker på att budskapet, det vi nu lär oss är något om oss själva, inte något om hurdana de som blev kolonialiserade var, kommer fram.
