”En diktator kan de facto hålla en del våldsamma krafter under kontroll”

I likhet med mitt tidigare inlägg beskriver Johan Candelin idag i Radio Vega hur sättet att tala om en folkgrupp hänger ihop med hur den kommer att behandlas. När ”hjärntvätten har haft effekt” så följer våld säger han, och poängterar medias ansvar. Va bra, jag håller fullständigt med.

Bästa Johan Candelin. När du sedan i nästa andetag (03.40) berättar att det som mest oroar dig är klyftan mellan den ”muslimska världen” och ”Väst”, så gör du precis det som du varnar för i början. Jag beklagar stort dels att du gör det, dels att redaktören för programmet inte sköter sitt jobb och pekar ut det här, så att vegalyssnarna nu lockas att tro att en diktator vore bättre än demokrati åt muslimerna. Du får oss att tro att muslimer är fundamentalt annorlunda människor än ”oss” andra. Skäms, båda.

”När vi hör demokrati, tänker vi positivt och bra tecken – ja, nu blir det som hos oss” säger Candelin. Men så börjar han med sin egen kampanj för att förklara att vi inte ska tro att de är som vi. Candelin refererar, så vitt jag förstår, till denhär undersökningen. Jag hittar, trots letande, inga bevis på de siffror han citerar i etern – att 82 % av egyptierna skulle förespråka stening för otrogna. (Däremot t.ex. att ”Asked about extremism around the world, 30% of Egyptians were very concerned about Islamic extremism and 40% were somewhat concerned.”)

Och, helt i enlighet med Candelins visa ord i början, får sättet att tala om människor implikationer för hur man förhåller sig till dem. Själv hävdar han, helt på allvar, att: ”En diktator kan de facto hålla en del våldsamma krafter under kontroll” – och utan att journalisten reagerar (hallå, YLE, vilka var era värderingar nu igen?). Det är ingen överraskning att många egyptier vill att islam ska få komma in i politiken – de har ju faktiskt varit totalt utestängda under Mubarak. Men, lika lite som egyptierna ska komma och föreslå en diktator åt oss – där var femte stöder sannfinländarna och en handfull procent stöder kristdemokraterna – ska någon göra det åt Egyptens folk.

Jag ska erkänna att jag inte hade någon aning om vem Candelin är eller vad han gör, men lite googling gör klart att han är aktiv i martyrkyrkans vänner. Jag har inget att säga emot att man ber för förföljda. Men det kan eventuellt färga ens syn på den där nödvändiga dialogen som Candelin väntar på. Detta kanske Vegas lyssnare borde ha fått höra också. Vi ska naturligtvis stå upp för minoriteter i hela världen. Men det är inte helt fel att börja med att bekämpa islamofobin här hemma. Och den följer just det mönster Candelin talar om – först kommer ord ”de är inte som vi”, sen kommer diskriminering, trakasserier och våld. En högaktuell, bra text om ”klyftan mellan muslimer och väst” och om islamofobi finns här.

Förresten: ”Det var en jätteöverraskning för alla” säger Candelin om demokratirörelserna i Nordafrika – då undrar jag vem han räknar som ”alla”. T.ex. Asef Bayat, Stanford-sociologen som skrev den läsvärda boken Life as Politics – How ordinary people change the Middle East (2010) menade att någonting måste hända, snart.

”De verkliga problemen”

För den som har minsta insikt i socialkonstruktionistisk världssyn är det klart: sanning och verklighet skapas i samhället, via diskussioner, media och politik. Världen är alltså inte en plats som behöver avtäckas för att visas så som den är, utan världen blir sådan som den är genom vårt sätt att tala om den.

HBL på nätet har som största nyhet idag en artikel om mångkulturell undervisning. Kommentarerna har inte låtit vänta på sig. Såhär låter det bl.a.:

”Allt fler lärare för fram de VERKLIGA problemen, medan de i sina kanslier förringar problemen… Rubriken i sig själv visar igen på HBL’s inställning Ps. Hur skall de kvinnliga lärarna göra i praktiken då muslimska pojkar (med stöd av sina pappor) ej respekterar dem? Det är gratanterat en orsak till stökigheten.”

En kompis sökte nyligen råd för hur hon och hennes pojkvän från ett afrikanskt land kunde göra för att vara tillsammans. Fanns det någon som visste om han överhuvudtaget kan få visum för att komma på besök? Alla försök hittills hade slutat i ogrundade nej från myndigheterna. Hade någon erfarenhet, behövde hon åka dit varje gång? Kommentarerna fokuserade inte precis på frågan hon ställde. Blondinhora, är du fet, dum eller gammal som vill ha honom? Flytta dit bara. Han är ändå bara ute efter dina pengar. Hahaha. Så gillade de varandras inlägg. Tummen upp! Och nu har jag censurerat, något som denna Finlands mest besökta portal inte hade gjort, trots att de uttryckligen säger att de tar bort rasistiska inlägg. Ännu ett dygn efter att ha skrivits fanns de riktigt, riktigt rasistiska och hetsande kommentarerna kvar (t.ex. om vad man borde göra åt dessa n***, sätta dem på en pråm ute i havet och sänka dem. Tummen upp!). Ett dygn! Fattar man inte att om sådant får stå kvar ett dygn så spelar det inte så stor roll om de tas bort efter det, för då är inläggena inte längre aktuella.

De verkliga problemen, är orden. Det har vi liksom sett. När Ghadaffi i förrgår sa att de flottiga råttorna ska få vad de förtjänar, att han ska gå in i hus efter hus och söka upp dem, då gäller det att reagera. För våld föregås i regel av språk. Rwanda om någonting visade på det – när människor jämförs med kackerlackor är steget inte långt att hugga halsen av dem. De vitt spridda nidbilderna av judar i 1930-talets Europa visade sig också vara mer än bara bilder, ett tecken.

Det spelar kanske inte så stor roll vem det är som sitter i sina fåtöljer och skriver om hur afrikaner borde drunkna i pråmar, även om jag har lite svårt att släppa just den frågan. Den större frågan är naturligtvis vad språket gör för vår värld. Vi ser kanske redan svaret, för afrikaner drunknar faktiskt redan idag i pråmar, utan att det framkallar särskilt stora rubriker. Men poängen är kanske att frågan om yttrandefrihetens gränser tas upp på ett problematiskt sätt – man talar om att gränserna finns där för att man inte ska såra andra. Det ska man förvisso inte, men det är inte därför vi behöver värna om dem  – utan för att ett rasistiskt språkbruk skapar en värld som är farlig att leva i. ”Verkligt” farlig.

Skräckalternativet

Svenska YLE berättade igår om Centerns, Samlingspartiets och Sannfinländarnas gemensamma förslag att göra Finland mindre lockande för familjeåterförening genom att skärpa reglerna. Lite i stil med Danmark då. Min första fråga är: sedan när har de här tre börjat samarbeta politiskt? Det är nämligen inte alls någon osannolik regeringskombination i vår. Och det, hävdar jag, är det allra värsta alternativet för människovärde i dethär landet. För att inte tala om t.ex. miljöpolitiken.

Martina Reuter skrev för nyligen en tankeväckande kolumn i Ny Tid om hur Sannfinländarna i själva verket påminner om ett vänsterparti, som dessutom kunde tänkas platsa i en vänsterregering. Skattepolitiskt så verkar de nämligen ligga långt vänsterut. Jag blev först förvånad. Skulle SannF nöja sig med att få igenom sin skattepolitik? Skulle det göra dem så nöjda att de skulle glömma sin politiska xenofobi? Av någon orsak, och särskilt i det rådande klimatet, känns det som en naiv tanke.

Men för att återgå till det första alternativet, de tre som nu tycks ha någon sorts gememsam agenda – även om den än så länge bara handlar om att stoppa flyktingbarn från att växa upp med sina föräldrar och syskon – så vill jag påpeka att det ligger något riktigt ruggigt i det samarbetet. De värsta hoten mot människors värde och möjlighet kommer nämligen knappast från arga sannfinländare med lejonhuppare made in Thailand utan från män med slips och makt, de som sitter långt framme i riksdagssalen, ofta samlingspartister,  som med mat i magen talar om ”turvapaikkaturismi” och vill förbjuda tiggeri. De vet oftast hur och var man ska tala för att inte bli stämplad som rasist. De sitter i de rätta utskotten och ”känner folk”. I ett samarbete där de sitter och hör SannF säga ”vad folket vill” går ingen säker. Särskilt inte de som skulle behöva säkerhet mest. Det är ju det enda de i grund och botten är överens om.

Om kollektiv europeisk glömska och fascism

När Geert Wilders parti nu blev tredje största i det holländska valet jublade han över: Mera säkerhet, mindre kriminalitet, mindre invandring, mindre islam. Då kan det vara på sin plats att påminna sig om att nazisterna också kom till makten i demokratiska val. Jag menar, förr försvarade de rasistiska politikerna ändå sig genom att säga att de var emot ”islamism”, inte själva islam. Nu funkar det att säga sådär. Och nu har partiet, som vill förbjuda Koranen och införa skatt på slöjor, en eventuell regeringsplats.

Hur blev det såhär i Europa? Hur är det möjligt att dethär händer i landet där det ständigt finns en hundrameterskö utanför fenomenala Anne Franks Hus, för att nya generationer ska lära sig att det värsta som kan hända i ett samhälle inte bara är en utopi, utan att den kan bli verklighet? Jag förstår det inte. Alla de miljontals européer som är 70 år eller äldre har levat här under de värsta folkmorden i kontinentens historia. Och ändå.

I måndagens Helsingin Sanomat ingick ett reportage där de tiggande romerna hade fotat sin vardag. Logiken var nog att visa ett mänskligt ansikte, även om jag undrar om man inte gjorde lite övertramp i valet av bilder – att visa upp foton på människor som precis ha fått veta att en familjemedlem har dött är kanske inte riktigt vad tidningen väljer att visa i vanliga fall. Bland kommentarerna återkom naturligtvis de hatiska rösterna. ”Varför skaffar de barn om de har det så dåligt!” Intressant nog var det några som kände sig lite hotade. ”De försöker få oss att känna sympati genom bilderna, ge er inte!” menade en. Det är lite märkvärdigt hur man kan få för sig att skriva så på ett forum. Skribenten kan alltså inte ha undgått att känna sympati, men efter en inre kamp bestämt sig för att inte låta veklingen i sig komma fram. Det är smått förbryllande. Den sortens känsloblockering behöver man bara om man är i krig, som jag ser det. Då funkar det inte att se den andra som en människa eftersom man har som uppdrag att döda. Men som finländaren på gatan år 2010, vilket behov har man då av att blockera sin urkänsla av medmänsklighet och uppmana andra att göra lika?

Finlandssvensk slöjdebatt

På Finlands Socialforum i Helsingfors för några veckor sedan diskuterades nättrollen i en intressant workshop. Vem är de, varifrån dyker de upp, vad kan göras för att komma åt den. Den allmänna åsikten var att de är en marginell grupp som samlar ihop varann och gör aktioner för att sprida sitt budskap (kvinnor ska lyda män, bara etnofinländare ska bo här, alla som är ovanliga på något sätt ska sluta vara det eller förtjänar stryk, naturen är här för att användas osv). Partiet SFP – och andra finlandssvenska aktörer har ibland uttryckt det som att finlandssvenskar har en naturlig benägenhet att respektera minoriteter eftersom vi vet hur det känns att vara minoritet. Efter att ha läst nyheten om ”problemet” med en elev som inte får komma till skolan i slöja, och kommentarerna på nyheten, är det skäl att revidera det påståendet. Eller vad sägs om:

Ingent ”dumt svin”!!

Det här har ingenting med religion att göra, endast med förtyck!

De muslimska männen måste läras förstå att här i västvärlden är vi alla fria och jämnlika oberoende av kön.

Börjar vi tillåta dukar och burkor slutar de med hedersmord, eller skall det också tillåtas i religionens namn? Vill man inte anpassa sig till det västerländska samhället så skall man stanna där man hör hemma. Underligt att de kan godkänna vår social- och grundtrygghet,

den duger att ta emot!!

SFP:are

Absolut inte, det skall vara möjligt att se vem som gör vad. detta har ingenting med firande av olika högtider att göra, det kan man göra var man än bor, men det gör man hemma eller inom sitt eget samfund. I det offentliga t.ex skolan tar man seden dit man kommer!

Varför måste vi alltid böja oss för andra kulture om dom kommer hit? Reser vi tille ett muslimskt land, är det bara att ta seden dit man kommer, annars går det dåligt,

Månen

Om kvinnor som inte bär huvudduk räknas som mindervärdiga, prostituerade eller dylikt, så berättar det ju hur man ser på vår ”förfallna” västvärld från muslimskt håll. Jämlikhet mellan könen är dagens ord här i Finland och Europa. Här lever vi inte mera i forntiden, och det här borde berättas åt asylsökanden, om de int vet om det från tidigare, före de söker sej hit, så att dom hinner ändra sej i tid. Att börja förtrycka kvinnor nu, efter en så förtjänstfull historia som Finland har när det gäller jämnlikheten, förstår jag inte, och ännu till på befallning av invandrare. Hurudana chanser sku vi ha att börja möblera om reglerna i dessa asylsökandes länders skolor ? Inga, bra om man sku komma ut ur landet med livet i behåll. Nej, här är det ju ännu vi som bestämmer reglerna.

J-E.S

Hjälp invandrarbarnen.

Samhället måste stå på den svagare partens (barnets) sida.

När föräldrar håller barn hemma från skolan är det utpressning från föräldern mot barnet.

Invandrarbarn är mobbing offer på grund av sina föräldrars dumhet.

Finns det alltså en finlandssvensk underavdelning i dendär finländska trollarmén? Vem representerar dehär åsikterna? Denhär samlingen är förstås bara ett utdrag. Men ändå. Gå in och läs. ”lärare, helsingfors” är jag.

På en diskussionsafton i Stockholm på temat Postkolonial feminism: Global hegemoni, ojämlikhet och exploatering berördes slöjdebatten. Katarina Mattson, kulturgeograf vid Uppsala universitet jämförde slöjan med andra könade symboler, t.ex. BH och klackskor. Slöjan, BH:n och klackskorna är inga plagg som någon behöver, t.ex. för att inte frysa ihjäl, utan hänger ihop med en patriarkal ordning om hur kvinnokroppen ska pyntas för att duga. Så länge vi inte förbjuder BH och klackskor behöver vi inte börja förbjuda slöja heller. Eller: ett samhälle som respekterar människor ska inte lagstifta om kvinnors kroppar.

I debatten på YLE blandas dessutom huvudduk ihop med burka. Nå. Dedär tvåtusen franska kvinnorna som bär burka önskar kanske att de hade haft ett så stort inflytande på andra lagar än just kläder. Förutom att slöja inte är burka borde det kanske påpekas att den som är drabbad av en underordning alltid borde få vara den som formulerar problemet. Annars går det inte att rädda någon. Seminariet i Stockholm var också enigt: Feminister och vänstern borde dra ner byxorna på rasister som talar om jämställdhet och minoritetskvinnors rättigheter. De som kommenterat på nyheten ovan är inte oroade över kvinnors rättigheter. Då skulle t.ex. inte signaturerna ”Ingent dumt svin” och ”Månen” hänvisa till jämställdhet som ett avslutat projekt.

Puuuust!

Sitt inte där och var fattig

För en vecka sedan blev det klart att Finlands inrikesminister Anne Holmlund vill förbjuda tiggeriet. Hon menar enligt HBL att tiggeriet har ”blivit aggressivt”, ”hänger ihop med brottslighet” samt ”ser ut att vara välorganiserat”. Nu finns det visserligen inga tecken på att tiggeriet i Helsingfors skulle vara organiserat, ens i polisens utredningar. Men så ser det ut i Holmlunds ögon (Jag brukar ibland se tiggarna köpa mat i S-market. Jag kan meddela att de äter bröd och ägg, men kanske de ska bli lyxomelett åt någon maffiaboss).

På YLE’s arkiv kan man hitta en av de populäraste finska dokumentärserierna genom tiderna – de om Johan Venninen, en gammal blind man som bor för sig själv på landet, uppfinner saker och spränger in en bastu i ett berg. En äkta hjälte som belönades med en utmärkelse från MENSA. I intervjun med Venninen berättar han att han minns hur han gick omkring och tiggde som barn. Jag tror inte att Holmlund tänkte på det när hon kom med sitt lagförslag. Inte heller på studenten som skrev någonstans typ ” hur ska jag nu kunna tigga till mej en hamburgare och en bussbiljett hem från baren?”. För egentligen handlar det inte om att förbjuda själva akten. Det är dom där hon vill få bort.

Det handlar om att förbjuda fattigdom. Eller, det handlar om att förbjuda finländare från att fatta att vi bor i en bubbla. När Amnesty Internationals Irene Khan besökte Helsingfors i höstas påpekade hon att ”we are living in a gated community”. Nordbor som besöker gated communities, grindsamhällen, i t.ex. Latinamerika brukar reagera med avsmak. ”Så kan man väl bara inte leva!” Men den globala versionen av samma fenomen går an.

Det går också an att 24 000 barn dog också igår och idag på grund av att världen är orättvis. T.ex. för att en förälder inte kunde köpa medicinen som låg där på disken. Folkhälsoexperten Solly Benatar sa i ett föredrag i Helsingfors i fredags att HIV-bromsmediciner har delats ut till en stor del av de som behöver dem. Nu är det bara ett problem kvar – att medicinerna inte verkar bita på patienter som tar dem på tom mage. Alltså att man förutom mediciner faktiskt behöver mat också för att vara frisk.

I stället för att förbjuda folk att se fattiga ut kunde Holmlund göra något åt fattigdomen. Don’t even get me started om hur långt vi skulle ha kommit i det uttalade målet att utrota fattigdomen i världen med de grekiska rädda-kapitalet-pengarna. Här är två bra initiativ, ett finländskt och ett globalt.

Kort om rasism och partier

Varför gillar inte Samlingspartiet när Timo Soini vägrar skriva under rasistappellen? Inte för att måna om antirasismen, utan för att de tappar värdefulla rasistiska röster till Sannfinländarna på det sättet, menar man på Motkulturfonden.

”Inte måste ni rösta på monster som Timo och Sannfinländarna för att få ut patrasket ur landet. Snabba utvisningar fixar vi nog här hos Samlingspartiet också, och istället för deras rassesnack kommer vi att kalla det något i stilen med ”hållbar integreringspolitik”.

Den ”hållbara integreringspolitiken” handlar alltså om att människor som flyr från konfliktzoner påstås släppas in alldeles för enkelt. Deras möjligheter att leva i säkerhet tillsammans med sina närmaste anses också vara politiskt OK att putsa bort. Och så går folk omkring och tror att de fall av misskötsel från myndigheter, fall som har uppmärksammats genom att t.ex. kyrkan har gömt undan folk som senare har visat sig ha all laglig rätt att stanna, är undantag och inte toppen av ett isberg.

Om jag ska välja vad som är värre – sannfinländarnas framgång eller de ”hårda tagen mot invandringen” i övriga partier – lutar jag helt klart åt det senare.

Men ta alltså och läs hela Blanquis inlägg på Motkulturfonden, det är så mycket bättre sagt där.

Europas krig mot migranter

I en sjua diskuterade vi migration för en tid sedan, och eleverna funderade på likheter och skillnader mellan europeer som flyttade till Amerika år 1909 och afrikaner som flyttar till Europa år 2009. Hopp om ett drägligare liv och äventyrslusta var en likhet. Byråkratin var en skillnad. Före första världskriget var det tämligen enkelt att bosätta sig lite var man ville utan diverse dokument. Idag är papper så viktiga att tusentals människor dör på vägen till det drägligare livet varje år.

I Finlands flyktinghjälps debattbok Välimeren venesiirtolainen (Medelhavets båtmigranter, red. Marcus Floman & Jenni Hamara) lyfts migration upp ur olika synvinklar men med Medelhavet som utgångspunkt. Karina Horstis inlägg granskar medias beskrivning av båtmigranterna. Gång på gång avhumaniseras migranterna och tidningarna väljer att skriva om båtar – båtar som stoppas, som syns vid Kanarieöarna och som tar sig till Europa. Det är kanske lättare att tala om båtar. Men båtmigranterna är människor. Och de behöver varken ses som offer eller som hot utan helt enkelt som folk som organiserar sig och rör på sig istället för att underordna sig.

Näringsstrukturen i Europa skriker efter låglönearbetskraft, samtidigt som de som kan tänka sig att slita för slavlön förföljs. I Markus Himanens och Jukka Könönens inlägg jämförs den upptrappade sameuropeiska kampen mot ”illegal” invandring med USA’s krig mot terrorismen. Båda skapar ständigt nya dödsoffer utan storskaligt krig. Båda legitimeras med krav på säkerhet (Frontex, som jag har skrivit om tidigare, har libertas securitas justicia som slagord). Metoderna påminner om varandra – avvisningar/hemliga flyg till diktaturer i Syd, häktande av folk utan rättsprocess – Guantanamo, låsta flyktingförläggningar – men typiskt är framför allt det eviga undantagstillståndet, där vem som helst kan få sina mänskliga rättigheter åsidosatta för att det är säkrast så. För allmänhetens bästa, liksom.

Ursäkta, skrev jag vem som helst? Jag menade inte vem som helst. Jag menade inte dom ljushyade och blåögda. Jag menade människor som afghanske Ashraf, som bevisligen är ett barn, han som just nu gömmer sig undan polisen i Finland i rädsla för tvångsutvisning.

Läs idag Hanna Löfqvist om EU och Organisk Intellektuell om invandrare i media. Och ha det bra i den fria världen.

Om modiga kolonisatörer och stamfolk

Det är år 2009 och jag har, i enlighet med läroplanen för historia, i uppgift att undervisa om imperialismen för sjuor. Till min hjälp har jag en lärobok, tryckt år 2006, där man konsekvent talar om ”negerslavar” och introducerar temat såhär: ”Naturen och kulturen i det inre av Afrika var okända för européerna som heller inte kände till de gamla mäktiga negerstaterna”.

(Jag hade förstås kunnat välja den andra finlandssvenska läroboken i historia också, men den har jag ratat tidigare eftersom den bl.a. berättar att dagens ”muslimer i Norden” lever som ”vi” levde på 1800-talet och att fullständig jämställdhet mellan könen nåddes efter kvinnorörelserna för hundra år sedan, med mera. )

I många läroböcker väljer man i samband med imperialismen att berätta om hur européerna beskrev afrikanerna som lägre stående folk. Det kan vara fråga om utdrag ur gamla skolböcker med klassiska beskrivningar av deras utseende och personlighet som ”Indianen är trög” och dylikt. Jag tror tyvärr att analysen inte alltid blir den rätta när trettonåringar läser utdragen. Jag är inte säker på att budskapet, det vi nu lär oss är något om oss själva, inte något om hurdana de som blev kolonialiserade var, kommer fram.

Det som jag saknar i läroböckerna är förhållandet mellan kolonialistiskt tänkande och rasism. Innan jag hade läst in mej på området trodde jag att kolonialiseringens grymheter helt enkelt skedde eftersom rasistiskt tänkande var så rotat i (den europeiska) mänskligheten. Först senare stötte jag på argumentet att det kausala sambandet snarare kan anses vara det omvända – alltså att européer behövde skapa rasistiska stämningar för att rättfärdiga exploateringen av råvaror och människor i kolonierna. Denna diskusssion skulle behöva föras, inte minst för att rasismen lever och mår bra i våra trakter. Jag är också övertygad om att trettonåringar klarar av den slags analys. Hittills handlar de ändå mest om modiga europeiska forskningsresande vs stamhövdingar.

Dagens tips: om du kan finska, läs Voimas artikel om den kongolesiska feministen Adi som städar, läser och kämpar för att få bli återförenad med sin familj. Om hans intervju med migrationsminister Thors och om utlänningslagen i Finland. Ja, kan du inte finska så lär dej det, så läsvärd är denhär artikeln (bilden här är också Voimas). Och kolla in grafen hos Paolo Pissoffi, den om vad ”fredsprocess” har inneburit för palestinierna.

Kristet EU-fiskande i grumliga vatten

Tänk att under början av 2000-talet gick ett parti med namnet ”Kristdemokraterna” i valförbund med ett annat parti som hette ”Sannfinländarna” inför EU-parlamentsvalet. Kristdemokraterna hade på sin hemsida rubriken ”Att bry sig om är en hjärtesak”. Sannfinländarna för sin del oroar sig för ALLA dedär skattepengarna som sätts ner på onödiga mångkulturalismprojekt och menar att principen om att man tar seden dit man kommer måste gälla.

Ja ha. På facebook växer samtidigt en finsk grupp som låtsas samla in pengar för att skicka tillbaka ”våra vänner somalierna” till sitt hemland. Bilden man har valt som symbol är samma som för några år sen plockades bort från en viss sorts lakritsstänger för att den ansågs stötande (med all rätt!). I kommentarerna syns förutom en otrolig mängd ren och skär enfald också bitterhet av typen ”jag har blivit av med jobbet och så kommer DOM hit och får hjälp av socialen”. Gruppen har grundats av en sannfinländare, som förresten också är upphovsman till gruppen ”hakataan teuvo heteroksi (loman)” – ja, gruppen för dem som vill slå en känd kläddesigner ”tills han blir hetero”.

Finlands tidigare utrikesminister, socialdemokraten Erkki Tuomioja lyfte igår på sin blogg fram att sannfinländarna inte hittills har varit lika rasistiska som sina europeiska motsvarigheter, men att förändringen nu blir allt tydligare, han ser tecken på att rasistgrupperingar från extremhögern söker sig till partiet. Och dessa har alltså kristdemokraterna valt att samarbeta med. Hur var det nu igen, What would Jesus do? Men det är väl klart, en gemensam agenda har de i alla fall i EU, de kristna och xenofoberna – att hålla Turkiet utanför. Och så kan de ju fundera på hur man kan göra homosexuella straighta tillsammans, även om jag har för mej att kristdemokraterna skulle välja andra metoder än att slå dom på rätt väg.

Att bry sig om är en hjärtesak, precis.