Kort om rasism och partier

Varför gillar inte Samlingspartiet när Timo Soini vägrar skriva under rasistappellen? Inte för att måna om antirasismen, utan för att de tappar värdefulla rasistiska röster till Sannfinländarna på det sättet, menar man på Motkulturfonden.

”Inte måste ni rösta på monster som Timo och Sannfinländarna för att få ut patrasket ur landet. Snabba utvisningar fixar vi nog här hos Samlingspartiet också, och istället för deras rassesnack kommer vi att kalla det något i stilen med ”hållbar integreringspolitik”.

Den ”hållbara integreringspolitiken” handlar alltså om att människor som flyr från konfliktzoner påstås släppas in alldeles för enkelt. Deras möjligheter att leva i säkerhet tillsammans med sina närmaste anses också vara politiskt OK att putsa bort. Och så går folk omkring och tror att de fall av misskötsel från myndigheter, fall som har uppmärksammats genom att t.ex. kyrkan har gömt undan folk som senare har visat sig ha all laglig rätt att stanna, är undantag och inte toppen av ett isberg.

Om jag ska välja vad som är värre – sannfinländarnas framgång eller de ”hårda tagen mot invandringen” i övriga partier – lutar jag helt klart åt det senare.

Men ta alltså och läs hela Blanquis inlägg på Motkulturfonden, det är så mycket bättre sagt där.

Europas krig mot migranter

I en sjua diskuterade vi migration för en tid sedan, och eleverna funderade på likheter och skillnader mellan europeer som flyttade till Amerika år 1909 och afrikaner som flyttar till Europa år 2009. Hopp om ett drägligare liv och äventyrslusta var en likhet. Byråkratin var en skillnad. Före första världskriget var det tämligen enkelt att bosätta sig lite var man ville utan diverse dokument. Idag är papper så viktiga att tusentals människor dör på vägen till det drägligare livet varje år.

I Finlands flyktinghjälps debattbok Välimeren venesiirtolainen (Medelhavets båtmigranter, red. Marcus Floman & Jenni Hamara) lyfts migration upp ur olika synvinklar men med Medelhavet som utgångspunkt. Karina Horstis inlägg granskar medias beskrivning av båtmigranterna. Gång på gång avhumaniseras migranterna och tidningarna väljer att skriva om båtar – båtar som stoppas, som syns vid Kanarieöarna och som tar sig till Europa. Det är kanske lättare att tala om båtar. Men båtmigranterna är människor. Och de behöver varken ses som offer eller som hot utan helt enkelt som folk som organiserar sig och rör på sig istället för att underordna sig.

Näringsstrukturen i Europa skriker efter låglönearbetskraft, samtidigt som de som kan tänka sig att slita för slavlön förföljs. I Markus Himanens och Jukka Könönens inlägg jämförs den upptrappade sameuropeiska kampen mot ”illegal” invandring med USA’s krig mot terrorismen. Båda skapar ständigt nya dödsoffer utan storskaligt krig. Båda legitimeras med krav på säkerhet (Frontex, som jag har skrivit om tidigare, har libertas securitas justicia som slagord). Metoderna påminner om varandra – avvisningar/hemliga flyg till diktaturer i Syd, häktande av folk utan rättsprocess – Guantanamo, låsta flyktingförläggningar – men typiskt är framför allt det eviga undantagstillståndet, där vem som helst kan få sina mänskliga rättigheter åsidosatta för att det är säkrast så. För allmänhetens bästa, liksom.

Ursäkta, skrev jag vem som helst? Jag menade inte vem som helst. Jag menade inte dom ljushyade och blåögda. Jag menade människor som afghanske Ashraf, som bevisligen är ett barn, han som just nu gömmer sig undan polisen i Finland i rädsla för tvångsutvisning.

Läs idag Hanna Löfqvist om EU och Organisk Intellektuell om invandrare i media. Och ha det bra i den fria världen.

Om modiga kolonisatörer och stamfolk

Det är år 2009 och jag har, i enlighet med läroplanen för historia, i uppgift att undervisa om imperialismen för sjuor. Till min hjälp har jag en lärobok, tryckt år 2006, där man konsekvent talar om ”negerslavar” och introducerar temat såhär: ”Naturen och kulturen i det inre av Afrika var okända för européerna som heller inte kände till de gamla mäktiga negerstaterna”.

(Jag hade förstås kunnat välja den andra finlandssvenska läroboken i historia också, men den har jag ratat tidigare eftersom den bl.a. berättar att dagens ”muslimer i Norden” lever som ”vi” levde på 1800-talet och att fullständig jämställdhet mellan könen nåddes efter kvinnorörelserna för hundra år sedan, med mera. )

I många läroböcker väljer man i samband med imperialismen att berätta om hur européerna beskrev afrikanerna som lägre stående folk. Det kan vara fråga om utdrag ur gamla skolböcker med klassiska beskrivningar av deras utseende och personlighet som ”Indianen är trög” och dylikt. Jag tror tyvärr att analysen inte alltid blir den rätta när trettonåringar läser utdragen. Jag är inte säker på att budskapet, det vi nu lär oss är något om oss själva, inte något om hurdana de som blev kolonialiserade var, kommer fram.

Det som jag saknar i läroböckerna är förhållandet mellan kolonialistiskt tänkande och rasism. Innan jag hade läst in mej på området trodde jag att kolonialiseringens grymheter helt enkelt skedde eftersom rasistiskt tänkande var så rotat i (den europeiska) mänskligheten. Först senare stötte jag på argumentet att det kausala sambandet snarare kan anses vara det omvända – alltså att européer behövde skapa rasistiska stämningar för att rättfärdiga exploateringen av råvaror och människor i kolonierna. Denna diskusssion skulle behöva föras, inte minst för att rasismen lever och mår bra i våra trakter. Jag är också övertygad om att trettonåringar klarar av den slags analys. Hittills handlar de ändå mest om modiga europeiska forskningsresande vs stamhövdingar.

Dagens tips: om du kan finska, läs Voimas artikel om den kongolesiska feministen Adi som städar, läser och kämpar för att få bli återförenad med sin familj. Om hans intervju med migrationsminister Thors och om utlänningslagen i Finland. Ja, kan du inte finska så lär dej det, så läsvärd är denhär artikeln (bilden här är också Voimas). Och kolla in grafen hos Paolo Pissoffi, den om vad ”fredsprocess” har inneburit för palestinierna.

Kristet EU-fiskande i grumliga vatten

Tänk att under början av 2000-talet gick ett parti med namnet ”Kristdemokraterna” i valförbund med ett annat parti som hette ”Sannfinländarna” inför EU-parlamentsvalet. Kristdemokraterna hade på sin hemsida rubriken ”Att bry sig om är en hjärtesak”. Sannfinländarna för sin del oroar sig för ALLA dedär skattepengarna som sätts ner på onödiga mångkulturalismprojekt och menar att principen om att man tar seden dit man kommer måste gälla.

Ja ha. På facebook växer samtidigt en finsk grupp som låtsas samla in pengar för att skicka tillbaka ”våra vänner somalierna” till sitt hemland. Bilden man har valt som symbol är samma som för några år sen plockades bort från en viss sorts lakritsstänger för att den ansågs stötande (med all rätt!). I kommentarerna syns förutom en otrolig mängd ren och skär enfald också bitterhet av typen ”jag har blivit av med jobbet och så kommer DOM hit och får hjälp av socialen”. Gruppen har grundats av en sannfinländare, som förresten också är upphovsman till gruppen ”hakataan teuvo heteroksi (loman)” – ja, gruppen för dem som vill slå en känd kläddesigner ”tills han blir hetero”.

Finlands tidigare utrikesminister, socialdemokraten Erkki Tuomioja lyfte igår på sin blogg fram att sannfinländarna inte hittills har varit lika rasistiska som sina europeiska motsvarigheter, men att förändringen nu blir allt tydligare, han ser tecken på att rasistgrupperingar från extremhögern söker sig till partiet. Och dessa har alltså kristdemokraterna valt att samarbeta med. Hur var det nu igen, What would Jesus do? Men det är väl klart, en gemensam agenda har de i alla fall i EU, de kristna och xenofoberna – att hålla Turkiet utanför. Och så kan de ju fundera på hur man kan göra homosexuella straighta tillsammans, även om jag har för mej att kristdemokraterna skulle välja andra metoder än att slå dom på rätt väg.

Att bry sig om är en hjärtesak, precis.

En tyst minut som blev av och en som inte blev det

Gruppen Mothers Across the World for Gaza ordnade idag minnesstunder omkring i världen för de barn som dog i attackerna mot Gaza. Förutom i Helsingfors samlades man i bl.a. Amman, Kapstaden, Manchester och Palo Alto för att hedra offren och visa solidaritet med deras familjer. I slasket och regnet vid Gamla kyrkans park lästes namnet och åldern upp på alla de nästan trehundra barn som mist livet. Vi fick varsin lapp med namnet på ett offer. På min lapp, som snabbt blev helt blöt, stod det Ahmed Riad Mohammed Al-Sinwar, tre år.

Vi var inte många, kanske 30-40 personer. Rätt många pensionärer och så några barnfamiljer.

Jag stod förresten en stund och talade med en 12-årig Ali på minnesstunden. Han är ordförande för elevkåren i sin lågstadieskola och berättade att han och hans vänner hade föreslagit att eleverna under en morgonsamling skulle hålla en tyst minut för de barn som har dött i Gaza. Först tyckte lärarna att det var en bra idé, men när vicerektorn fick reda på planen satte hon stopp för den.

Det är något som känns så ledsamt med Alis historia. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Ett samhälleligt engagemang och aktivitet ska uppmuntras i skolan sägs det i varenda redogörelse, men det verkar som om man med de orden hade tänkt sig att eleverna skulle göra något neutralt samhälleligt. Som att rösta i elevkårsval och ordna städtalko eller jag vet inte vad. Kanske skriva brev till kommunens politiker om att få en cykelväg. Om en gymnasieklass ordnar gatufest eller kedjar sig fast vid ett rivningshotat bibliotek, då har det samhälleliga engagemanget gått för långt. Helt som om det fanns neutralt samhälleligt engagemang. Helt som om aktivt deltagande var något annat än aktivism. Scoutsjal är okej, palestinasjal är fel.

Eller är det 12-åriga Ali som är fel person? Hade reaktionen hos vicerektorn varit en annan om hans familj inte hade haft rötter i Palestina? Om någon genomfinsk Liisa bara hade sett bilder av attackerna och föreslagit den tysta minuten? Inte?

Idag läser jag Organisk Intellektuell om strukturell diskriminering, Roya om israeliska Likuds syn på Palestinas rätt att existera och Anna Wester om Sydafrikanska hamnarbetare som protesterar. Och dessutom Paavo Arhinmäki om Lex Nokia och de Grönas ambivalens.

Små och stora tecken på change

Av någon till synes outgrundlig orsak är jag optimist idag. Outgrundlig därför att oddsen inte är på optimistens sida vad gäller nöden i Gaza. Journalisterna, som inte fick komma in under förstörelseräderna för att visa riktigt hur fula märken det blir när en av världens största militärmakter mejar ner sin instängda samling oönskat folk, kommer knappast att ha någon efterfrågan för sina historier nu, om de skulle få lättare att komma in nu. Medierna har tröttnat. Israel har väl dragit sig tillbaka, eller hur? Status quo igen? Problemet är att redan status quo är för jävligt när man är gazabo. Dehär demonstrationerna vi har hållit de senaste veckorna – befria Palestina! – planerade vi att ha redan i höstas. ”Andra länder importerar men palestinier smugglar” sa Rawia Morra en gång. Gaza har varit, och är, fullständigt isolerat och lämnat åt gamarna.

Så kommer diskussionen om uppsåt. Vad menade Israel egentligen med allt detta dödande? Israel dödar inte civila på flit, hävdas det om och om igen. Men hur i hela friden kan landets armé begå så många misstag? Jag undrar också hur dessa misstag (alltså mördade människor, som kallas palestinier) kan viftas bort så lätt som de görs. Jag har upprepade gånger sett israelförsvarare påstå att dessa döda civila inte kan vara annat än misstag för annars ”…skulle de inte ligga på bara ca 1000”. Det ger mej kalla kårar.

Men det var optimism det skulle handla om. För det första, jag kan inte vara annat än optimist när det gäller Obama. Jag tror inte att han skyndar med att försöka förhandla fram det som jag hoppas på – en rättvis fred i Mellanöstern – men ärligt talat, han kan omöjligt vara sämre än sin företrädare ens på den fronten.

För det andra marscherade vi för fred i Palestina i Helsingfors idag igen, rutten var densamma, och gatan som Israels ambassad ligger på var som vanligt avstängd så vi fick stå och ropa på ett litet avstånd. Vi var färre än för två veckor sedan och inga journalister syntes till. Men det gick ett sus genom den lilla folkmassan när någon som bodde granne med ambassaden öppnade sitt fönster och vecklade ut en palestinsk flagga som var nästan lika stor som den israeliska som vajade bredvid. Och en PACE-flagga från sitt andra fönster. Det måste bli ett slut på ockupationen och det måste bli fred i Mellanöstern. För allas skull.

En annan bra sak är internet, där kan du läsa t.ex: alltid skarpa Esbati, Pissoffi, Pastey, en debatt om Israel, Gaza, islamofobi och antisemitism hos Roya samt Hanna Löfqvist som visar att allt som skrivs om EU inte behöver vara tråkigt.

Det absurda 2000-talet

Tänk att för 50 år sedan, i början av 2000-talet, dök flera demonstranter upp på ”Stöd Israels dödande av män, kvinnor och barn, för att de råkar bo i Gaza” än på demonstrationen mot massakrerna veckan innan. I Helsingfors alltså.

Det är dagens nästmest ofattbara nyhet.

Mobilbild tagen i mörkt Helsingfors

Mormor och barnbarn på bilden står upp till midjan i vatten. Barnbarnet frågar: ”Mormor, vad gjorde du när man ännu hade kunnat göra något åt detta klimatkaos?” Mormor svarar:

Kära barn, det var under början av 2000-talet då man trodde på ekonomisk tillväxt! Jag shoppade, åt kött och litade på politikerna. Det var mycket senare jag förstod att det var dags att göra något.

Kampanjsidan som syns längst nere på bilden, www.hyokyaalto.org, samlar namnteckningar för en vettigare klimatpolitik och ett slut på sanslös konsumtion.

För övrigt har Alliansfritt Sverige och finska Lehti julkalendrar i år. Och så gillar jag dethär.

Om civilisation

Det känns som att rekordmånga nyheter, åsiktsyttringar på allmän plats, diskussionsforum och snabbgallupar har framkallat obehagliga vibrationer på senaste tiden, kanske alldeles särskilt denhär hösten. Förra veckan hade Finlands största dagstidning HS.fi t.ex. ”Har Jussi Halla-aho rätt i sin kritik mot invandringen?” som dagens fråga. Nu tror jag att det knappast tjänar något till att tejpa igen munnen på populister som sannfinländarna, men att kalla Halla-ahos utspel för kritik mot invandring (fi. maahanmuuttokritiikki) låter lite väl rumsrent för det som den mannen håller på med. Senast uppmärksammades ett blogginlägg där han önskar att multikultigrönavänsterfeminister skulle bli utsatta för våldtäkter utförda av utlänningar – eftersom sannolikheten för detta är så hög – och därigenom inse invandrarnas rätta natur.

Detta, och mycket annat i samma stil, som triumferandet över att ha fått flera röster än den enda somaliska stadsfullmäktigeledamoten, är alltså, enligt landets ledande press, kritik mot invandringen. Och lite kritik ska väl alla tåla? Eller? Lars Hertzberg slår som vanligt huvudet på spiken när han ifrågasätter behovet av att göra debatt av allting. Inte ordnar vi debatter mellan dem som förespråkar och dem som motsätter sig skolmobbning menar han, varför ska de som motsätter sig sexuella trakasserier behöva ställa upp och försvara sig mot sexister?

Sara, som här ger en träffande känga åt Helsingfors stadsdirektör (ja, han som drömmer mardrömmar om en framtid där hela 25% av helsingforsarna har något utländskt i blodet) konstaterade i en diskussion på detta tema nyligen att det som hon saknar är civilisation. För tillfället är ordet civilisation nära nog kapat av de s.k. invandrarkritikerna. Den europeiska civilisationen hotas enligt dem av muslimerna med deras brist på demokrati och deras förvillade kvinnosyn (senast upprepat av en lärare på en fortbildning i globalt ansvarstagande!! seriöst!).

Vad vi behöver är helt enkelt att reclaima ordet civilisation, som enligt Wikipedia betyder en ”kultur som inte är barbarisk”. I en kultur som inte är barbarisk sitter inte folk som väljer att pryda julbordet med nazisymboler och bestämmer i kommunerna. I en kultur som inte är barbarisk har alla människor rätt att gå på gatan, prata i mobiltelefon, söka hjälp, gå i skola, åka spårvagn, jobba, skratta och äta utan att bli kränkta. Hur svårt ska det vara liksom.

Världens bästa skola

Tänk att under början av 2000-talet trodde man i Finland att man hade ett bra skolsystem. Ärligt. Jag är rädd att många tror att det vi gör i våra skolor är just sådär bra och unikt som PISA-rapporteringen ger vid hand. Men vi har ungdomar som vill begå självmord, och som begår självmord, mera än i något annat land förutom vissa gamla sovjetrepubliker. Vi har mest mobbning i världen. Finländska barn har färre kompisar än barn i något annat land.

Såklart är detta inte bara skolans problem. Men det är lättare att söka fel i den än i den andra delen av ungas värld, hemmen. Finländska barn lär ska prata med sina föräldrar mindre än tio minuter per dag. Men så går det kanske när föräldrar förväntas kunna jobba ”flexiblare arbetstider” så fort barnen fyllt åtta och lärt sig öppna dörren med nyckel och trycka på rätt knappar på mikrovågsugnen.

Även om t.ex. sextimmarsarbetsdagar kanske vore det lättare sättet att komma åt vårt _akuta_ problem finns det saker man kan göra i skolorna också. T.ex. skaffa mera soffor och pingisbord och myshörnor och sen hålla dörrarna öppna till 18-19. Datorsalar, bibliotek och gymnastikutrymmen finns ju redan. Låt sedan fritidsledare och kuratorer vandra runt och prata med ungdomarna. Samarbeta med organisationer och idrottsföreningar. Alla lärare och assistenter kan ombes arbeta en kväll i månaden, eller kanske någon vill arbeta flera kvällar. Uppmuntra föräldrar att sticka sig in. Låt dem och ungdomarna vara med i utvecklandet och utvärderandet.

Det finns garanterat andra bra lösningar, för min del behöver det inte bli just dendär. Men det otroliga, i ett land med två skolmassakrer inom ett år, är att man inte har ändrat på någonting. Man har sett över nödutgångarna och högtalarsystemen, men man har inte ändrat på någonting. Det blev klart i fredags då rektorn för Keravan yhteiskoulu intervjuades i Nelonens nyhetssändning på årsdagen av Jokela. I hennes skola hade eleverna varit så rädda för nya attentat att var tredje hade stannat hemma just den 7.11. Inte utan orsak heller. Polisen meddelade i veckan att de hade stoppat ett långt planerat nytt attentat någonstans i landet, och bara under de senaste sex veckorna har man tagit emot 250 skolhot. Rektorn beklagade att det finns personer som vill förstöra på dethär sättet:

”Någon gör såhär för sitt höga nöjes skull. Nu är skoldagen förstörd, och vi hade t.ex. många prov planerade för den här dagen”.

Rektorn beklagade alltså inte att en tredjedel av eleverna var rädda för sina liv. Jag hävdar att så länge rektorer och andra på höga poster i skolvärlden prioriterar prov när eleverna har ångest för att de ska dö, så kommer vi att fortsätta ha unga som begår självmord, antingen stilla för sig själva eller våldsamt i klassrummen efter att för evigt ha raderat ut de andra på klassfotot.

—

I världen utanför Finland väntar jag med spänning på vad Obama kommer att betyda för palestiniernas situation. Kanske inte så mycket.