Två missförstånd om mänsklighet

Tänk att under början av 2000-talet trodde man…

Hans Magnus Enzensberger skriver (Suuri muutto – 33 merkintää, i Vastapainos fina bok Erilaisuus) om världskartor. När man tittar på en väderkarta ser man blå och röda pilar som ligger placerade enligt ett ordnat och statiskt mönster, men det går inte att beskriva väder och vind på det sättet. Det normala tillståndet för väder är turbulens, menar Enzensberger. Och det gäller befolkning också säger han. Det går liksom inte att skaffa fram exakta siffror på hur många människor som bor var, för det normala tillståndet för mänsklighet är rörelse. Jag tycker att man ganska lätt glömmer dethär. Det ligger alltså något djupt mänskligt i att flytta runt, och att bromsa mänsklig migration är lika omotiverat som att försöka bromsa vindarna.

Den andra missuppfattningen som har fascinerat mej på senaste tid knäcker Frantz Fanon i sin klassiker Jordens fördömda. Vi har en återkommande vilja av att beskriva konflikter i termer av etnicitet och religion. Lyssna på ordet ”stamkrig”. Det får det att verka som om människor av olika kulturer helt enkelt inte skulle kunna mötas utan att strida. Som om det fanns något i själva religions- eller kulturskillnaderna som triggade bråk. Fanon, som naturligtvis främst är kolonialistkritiker, påpekar att kolonisatörerna lämnade efter sig vissa områden rikare än andra. Vid frigörandet ville

då inte de som bodde på de rikare områdena dela med sig makt och resurser till sina fattigare ”landsmän”, ofta av en annan ”stam” eller språkgrupp. Små skillnader accentueras eller konstrueras då vissa gynnas ekonomiskt framom andra. Att kolonialismen har bidragit till miljontals döda också på senare tid är ingen nyhet, Rwanda kan bara tas som ett exempel, men kanske Fanons idé kan dras längre än såhär. Kanske vi inte alls kan tala om etniska konflikter, kanske vi bara borde tala om konflikter skapade av ekonomiska orättvisor. Det är nämligen inte muslimheten hos en palestinier och judendomen hos en israel som gör att det pågår krig i Mellanöstern. Det handlar om levnadsvillkor och makt.

Att förklara konflikter i termer av etnicitet är dessutom passiverande. En åskådare kan inte göra mycket om denna går omkring med uppfattningen att två folkgrupper bara inte kan komma överens, vare sig de kallas hutu och tutsi/shia och sunni/tamiler och lankeser… När konflikterna analyseras och visar sig handla om ekonomi, levnadsvillkor och förtryck får du och jag en uppgift: att kräva rättvisa, för utan rättvisa får ingen fred.

Utbildning lönar sig alltid. Eller.

Prövningarnas tid är inte förbi. Jag talar finska i radion imorgon, YLE radio 1. Det är fråga om programmet ”Ennakkoluuloja” (fördomar) där olika tyckare tar ställning till färdiga påståenden, mitt var utbildning lönar sig alltid. Här är en programpresentation på finska.

Jag har inte hört det färdigt klippta 15-minuters programmet, men minns att det blev en hel del prat om universitetsutbildning (som jag egentligen inte har SÅ mycket att säga till om) och mindre om grundläggande utbildning (som jag typ skulle kunna prata sönder en byggnad om). Får se.

Wall talk: Berlin speaks to the Middle East

Just stop it.

Ska vi dela fil?

Användningen av piratmjukvara ökade år 2008 i Finland, skriver YLE (som citerar ”Business Software Alliance’s” rapport). Folk tycks alltså gilla gratis produkter i stället för dyra likadana. Siffrorna kommenteras med orden: ”En minskning av piratismen kunde globalt sett skapa hundratusentals nya arbetsplatser och tjäna in flera miljarder dollar.”

Vilket struntprat. Det skulle inte alls skapas hundratusentals arbetsplatser om vi slutade ladda ner. Vid industrialismens början, när arga arbetare slog sönder vävstolarna, hade de åtminstone rätt i sak. De kunde faktiskt ha fått tillbaka sina jobb om inte effektiviseringen hade lyckats. Men eftersom allt som kan förvandlas till ettor och nollor går att sprida rent tekniskt sett så kan inte dedär hundratusentals arbetsplatserna födas om inte ni förstör hela systemet, sorry. Jag skulle t.ex. aldrig betala hundratals euro för ett office-paket, och det kommer jag inte att behöva göra så länge det finns snälla människor som delar med sig sina. Och skulle det inte vara möjligt att ladda ner dem så finns det ännu snällare människor som skapar lika bra verktyg med öppen källkod.

Sedan finns det andra problem i detdär påståendet också. Jag skulle vilja hävda att piratism faktiskt kan skapa arbetsplatser, när människor snubblar över program och verktyg som de aldrig skulle ha köpt och för ihop sina skallar och skapar helt nya grejor på basen av dem.

För det tredje är det intressant att fundera på skillnader mellan att ladda ner musik/film och mjukvara. Jag lyssnade på några högstadieelevers diskussion om ämnet nyligen. Några propirater (tja, egentligen var väl alla i gruppen mer eller mindre piratiskt sinnade) hävdade nämligen att de ser ett större moraliskt dilemma i att ladda ner mjukvara än i att ladda ner musik och film. När jag frågade varför de resonerade just så menade de att artisterna har andra sätt att tjäna pengar på, som konserter, medan programmerarna inte har det. Inte helt tokigt resonerande kanske. En programmerarnörd säljer kanske inte så många t-shirts med sitt face på?

Kolla in det bästa om EU hos Organisk Intellektuell och så önskar jag att Hanna Löfqvist ställde upp i Finland också.

Uganda år 2049

Tänk att för 50 år sedan, under början av 2000-talet, var levnadsstandarden så låg i Uganda. Ekonomin kommer att gå bättre i framtiden och vi kommer att leva bättre. Så tänker sig ett gäng sista-årets-studerande i gymnasieskolan Lake Bunyoni secondary school i södra Uganda att de kommer att säga år 2049. ”De av oss som lever alltså, för alla kommer vi inte att göra det”, var gruppen överens om. HIV/Aids ses som ett reellt hot i landet med en drygt halv miljon smittade personer.

Inom ramen för en lärarfortbildning fokuserad på globalt ansvarstagande fick jag och fjorton andra lärare möjlighet att besöka Uganda i två veckor. Det blev en blandad dos flyktingläger och skolor och bussåkande och babianer. Det bästa var att vi fick möjlighet att följa med undervisning och undervisa själva. Med gruppen ”senior six” i Bunyonyiskolan, elever i 19-årsåldern, drog en kollega och jag en övning som går till så här:

1. Eleverna/deltagarna skriver rubriker som de tror att kan komma att stå i tidningen år 2049. Bara en rubrik per lapp.

2. Ledaren gör ett fyrfält på tavlan med två axlar: sannolikt – inte sannolikt, önskvärt – inte önskvärt

3. Deltagarna går upp, presenterar sina lappar och placerar dem i den ruta där gruppen anser att den hör hemma. Om gruppen är oenig diskuterar man och röstar till sist om var rubriken hör hemma.

Det roligaste med övningen var att se vilket framtidshopp som fanns. Ingen i klassen tänkte sig att Uganda skulle få det sämre ekonomiskt i framtiden. Visserligen fanns det inte så mycket hopp om välfärd som kommer inifrån, man tänkte sig däremot att teknik som utvecklas på andra håll i världen blir billig och kommer Afrika till gagn. När jag gör motsvarande övningar med finländska unga tänker de sig att de själva kommer att komma med de nya uppfinningarna som räddar världen. Jag är övertygad om att det kollektiva självförtroendet, inte bara specialiserade utbildningar, spelar roll när det gäller att komma med idéerna som räddar världen. När man tror på sin förmåga att lyckas är man redan halvvägs.

Den kanske ivrigaste diskussionen handlade om lappen ”World population 20 billion” som på tavlan har hamnat i rutan inte önskvärt – inte sannolikt. Befolkningstillväxt visade sig vara ett hett tema i Uganda, där familjer med 10-12 barn är ganska vanliga. En deltagare i framtidsseminariet tyckte att befolkningsökningen var Ugandas största problem, medan en annan framhöll att mera människor betyder mera idéer och möjligheter. Det visade sig inte vara ovanligt att ditresta européer påpekade att ugandaborna borde satsa på att skaffa mindre familjer för att ha en ekonomiskt hållbar situation. Attityden andas kolonialism (vi tror inte att flera sådana som ni är en lösning på er situation utan bara problem) men är dessutom ovetenskaplig eftersom utvecklingsekonomisk teori visar att det enda som får ner familjestorlekarna (på gott och ont) är ökad välfärd. Bashälsovård, skola för alla. Så fort man börjar kunna lita på att barn ska överleva sin femårsdag börjar man planera att ha färre barn. Så har det sett ut i land efter land.

En av de intressantaste bekantskaperna i Uganda var förresten Ambrose Kibuuka Mukiibi, en samhällsvetare med en vision om ny pedagogik i Ugandas skolor. Ambrose bjuds in av regeringen som expert och sitter i TV-soffor när det handlar om att förnya skolorna i landet. Och där cynikerna svartmålar regeringens ambition om grundskola för alla – för att klasserna blir så stora – säger Ambrose att det inte handlar om klasstorlekar utan om ett nytt sätt att se på pedagogik. ”Det man kan göra med 40 elever kan man också göra med 60″ säger han och då känner man sig lite petig som klagar när den största gruppen man har är 23.  Och även om det låter lite väl optimistiskt – självklart behövs det resurser och nyanställningar också – pekar Ambroses syn på det som jag tror att behövs, en vision om utbildning som nyckeln till en bättre framtid. Jag frågade Ambrose vad han säger åt dem som menar att befolkningsökningen borde förhindras med olika sanktioner. ”Det är inte vår uppgift att gå in i folks sovrum” sa han.

Själv är denna akademiker förresten född på 1970-talet i en hydda som det tionde barnet av elva.

En tyst minut som blev av och en som inte blev det

Gruppen Mothers Across the World for Gaza ordnade idag minnesstunder omkring i världen för de barn som dog i attackerna mot Gaza. Förutom i Helsingfors samlades man i bl.a. Amman, Kapstaden, Manchester och Palo Alto för att hedra offren och visa solidaritet med deras familjer. I slasket och regnet vid Gamla kyrkans park lästes namnet och åldern upp på alla de nästan trehundra barn som mist livet. Vi fick varsin lapp med namnet på ett offer. På min lapp, som snabbt blev helt blöt, stod det Ahmed Riad Mohammed Al-Sinwar, tre år.

Vi var inte många, kanske 30-40 personer. Rätt många pensionärer och så några barnfamiljer.

Jag stod förresten en stund och talade med en 12-årig Ali på minnesstunden. Han är ordförande för elevkåren i sin lågstadieskola och berättade att han och hans vänner hade föreslagit att eleverna under en morgonsamling skulle hålla en tyst minut för de barn som har dött i Gaza. Först tyckte lärarna att det var en bra idé, men när vicerektorn fick reda på planen satte hon stopp för den.

Det är något som känns så ledsamt med Alis historia. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Ett samhälleligt engagemang och aktivitet ska uppmuntras i skolan sägs det i varenda redogörelse, men det verkar som om man med de orden hade tänkt sig att eleverna skulle göra något neutralt samhälleligt. Som att rösta i elevkårsval och ordna städtalko eller jag vet inte vad. Kanske skriva brev till kommunens politiker om att få en cykelväg. Om en gymnasieklass ordnar gatufest eller kedjar sig fast vid ett rivningshotat bibliotek, då har det samhälleliga engagemanget gått för långt. Helt som om det fanns neutralt samhälleligt engagemang. Helt som om aktivt deltagande var något annat än aktivism. Scoutsjal är okej, palestinasjal är fel.

Eller är det 12-åriga Ali som är fel person? Hade reaktionen hos vicerektorn varit en annan om hans familj inte hade haft rötter i Palestina? Om någon genomfinsk Liisa bara hade sett bilder av attackerna och föreslagit den tysta minuten? Inte?

Idag läser jag Organisk Intellektuell om strukturell diskriminering, Roya om israeliska Likuds syn på Palestinas rätt att existera och Anna Wester om Sydafrikanska hamnarbetare som protesterar. Och dessutom Paavo Arhinmäki om Lex Nokia och de Grönas ambivalens.

Mobilbild tagen i mörkt Helsingfors

Mormor och barnbarn på bilden står upp till midjan i vatten. Barnbarnet frågar: ”Mormor, vad gjorde du när man ännu hade kunnat göra något åt detta klimatkaos?” Mormor svarar:

Kära barn, det var under början av 2000-talet då man trodde på ekonomisk tillväxt! Jag shoppade, åt kött och litade på politikerna. Det var mycket senare jag förstod att det var dags att göra något.

Kampanjsidan som syns längst nere på bilden, www.hyokyaalto.org, samlar namnteckningar för en vettigare klimatpolitik och ett slut på sanslös konsumtion.

För övrigt har Alliansfritt Sverige och finska Lehti julkalendrar i år. Och så gillar jag dethär.

Om civilisation

Det känns som att rekordmånga nyheter, åsiktsyttringar på allmän plats, diskussionsforum och snabbgallupar har framkallat obehagliga vibrationer på senaste tiden, kanske alldeles särskilt denhär hösten. Förra veckan hade Finlands största dagstidning HS.fi t.ex. ”Har Jussi Halla-aho rätt i sin kritik mot invandringen?” som dagens fråga. Nu tror jag att det knappast tjänar något till att tejpa igen munnen på populister som sannfinländarna, men att kalla Halla-ahos utspel för kritik mot invandring (fi. maahanmuuttokritiikki) låter lite väl rumsrent för det som den mannen håller på med. Senast uppmärksammades ett blogginlägg där han önskar att multikultigrönavänsterfeminister skulle bli utsatta för våldtäkter utförda av utlänningar – eftersom sannolikheten för detta är så hög – och därigenom inse invandrarnas rätta natur.

Detta, och mycket annat i samma stil, som triumferandet över att ha fått flera röster än den enda somaliska stadsfullmäktigeledamoten, är alltså, enligt landets ledande press, kritik mot invandringen. Och lite kritik ska väl alla tåla? Eller? Lars Hertzberg slår som vanligt huvudet på spiken när han ifrågasätter behovet av att göra debatt av allting. Inte ordnar vi debatter mellan dem som förespråkar och dem som motsätter sig skolmobbning menar han, varför ska de som motsätter sig sexuella trakasserier behöva ställa upp och försvara sig mot sexister?

Sara, som här ger en träffande känga åt Helsingfors stadsdirektör (ja, han som drömmer mardrömmar om en framtid där hela 25% av helsingforsarna har något utländskt i blodet) konstaterade i en diskussion på detta tema nyligen att det som hon saknar är civilisation. För tillfället är ordet civilisation nära nog kapat av de s.k. invandrarkritikerna. Den europeiska civilisationen hotas enligt dem av muslimerna med deras brist på demokrati och deras förvillade kvinnosyn (senast upprepat av en lärare på en fortbildning i globalt ansvarstagande!! seriöst!).

Vad vi behöver är helt enkelt att reclaima ordet civilisation, som enligt Wikipedia betyder en ”kultur som inte är barbarisk”. I en kultur som inte är barbarisk sitter inte folk som väljer att pryda julbordet med nazisymboler och bestämmer i kommunerna. I en kultur som inte är barbarisk har alla människor rätt att gå på gatan, prata i mobiltelefon, söka hjälp, gå i skola, åka spårvagn, jobba, skratta och äta utan att bli kränkta. Hur svårt ska det vara liksom.

Världens bästa skola

Tänk att under början av 2000-talet trodde man i Finland att man hade ett bra skolsystem. Ärligt. Jag är rädd att många tror att det vi gör i våra skolor är just sådär bra och unikt som PISA-rapporteringen ger vid hand. Men vi har ungdomar som vill begå självmord, och som begår självmord, mera än i något annat land förutom vissa gamla sovjetrepubliker. Vi har mest mobbning i världen. Finländska barn har färre kompisar än barn i något annat land.

Såklart är detta inte bara skolans problem. Men det är lättare att söka fel i den än i den andra delen av ungas värld, hemmen. Finländska barn lär ska prata med sina föräldrar mindre än tio minuter per dag. Men så går det kanske när föräldrar förväntas kunna jobba ”flexiblare arbetstider” så fort barnen fyllt åtta och lärt sig öppna dörren med nyckel och trycka på rätt knappar på mikrovågsugnen.

Även om t.ex. sextimmarsarbetsdagar kanske vore det lättare sättet att komma åt vårt _akuta_ problem finns det saker man kan göra i skolorna också. T.ex. skaffa mera soffor och pingisbord och myshörnor och sen hålla dörrarna öppna till 18-19. Datorsalar, bibliotek och gymnastikutrymmen finns ju redan. Låt sedan fritidsledare och kuratorer vandra runt och prata med ungdomarna. Samarbeta med organisationer och idrottsföreningar. Alla lärare och assistenter kan ombes arbeta en kväll i månaden, eller kanske någon vill arbeta flera kvällar. Uppmuntra föräldrar att sticka sig in. Låt dem och ungdomarna vara med i utvecklandet och utvärderandet.

Det finns garanterat andra bra lösningar, för min del behöver det inte bli just dendär. Men det otroliga, i ett land med två skolmassakrer inom ett år, är att man inte har ändrat på någonting. Man har sett över nödutgångarna och högtalarsystemen, men man har inte ändrat på någonting. Det blev klart i fredags då rektorn för Keravan yhteiskoulu intervjuades i Nelonens nyhetssändning på årsdagen av Jokela. I hennes skola hade eleverna varit så rädda för nya attentat att var tredje hade stannat hemma just den 7.11. Inte utan orsak heller. Polisen meddelade i veckan att de hade stoppat ett långt planerat nytt attentat någonstans i landet, och bara under de senaste sex veckorna har man tagit emot 250 skolhot. Rektorn beklagade att det finns personer som vill förstöra på dethär sättet:

”Någon gör såhär för sitt höga nöjes skull. Nu är skoldagen förstörd, och vi hade t.ex. många prov planerade för den här dagen”.

Rektorn beklagade alltså inte att en tredjedel av eleverna var rädda för sina liv. Jag hävdar att så länge rektorer och andra på höga poster i skolvärlden prioriterar prov när eleverna har ångest för att de ska dö, så kommer vi att fortsätta ha unga som begår självmord, antingen stilla för sig själva eller våldsamt i klassrummen efter att för evigt ha raderat ut de andra på klassfotot.

—

I världen utanför Finland väntar jag med spänning på vad Obama kommer att betyda för palestiniernas situation. Kanske inte så mycket.

Gud välsigne ditt företag

I tv-debatten mellan Palin och Biden för några dagar säger Palin, på temat corporate America, något om att hon verkligen känner för Exxon Mobil. Det är visserligen storföretagens VD:ar hennes hjärta blöder för, men när hon säger det låter det verkligen som om företagen de som hennes känslor riktas till. Det känns väldigt början av 2000-talet att ge företag mänskliga drag. Eller vad sägs om DN’s beskrivning av hur finanskrisen drar sig fram över Tyskland? En bank som kämpar för sin överlevnad? Den ligger alltså där i respirator och flämtar, eller förblöder den? Det handlar om timmar, säger man. Som om bara en tillräckligt skicklig läkare kunde dyka upp som en hjälte och rädda livet på banken. Inte en helt unik tanke, när IMF grundades var en av aktiviteterna att skicka s.k. money doctors ut till ekonomiskt drabbade länder för att ställa ekonomin i ordning. Och även om det fanns vissa ekonomiska brister som kunde rättas till med ekonomisk expertis – t.ex. att det inte lönar sig att trycka mera pengar – så är det en missuppfattning att ekonomi skulle kunna skötas på samma sätt som medicin.

Men nu är det faktiskt så att den där tyska banken inte lider. Företag har inte känslor, de kan inte bli sårade eller kränkta. Företag ”kämpar” inte, som i DN’s ingress. Människor kämpar. Människor råkar i kläm. Det blir inte lite absurt när företag garanteras mänskliga rättigheter, socialt skyddsnät och integritet samtidigt som dessa fråntas från människorna. Det är vad jag ville säga idag.