Det är inte internets fel att människor bryr sig mindre om varandra

Tänk att vi lever i en tid när behovet av att vara någon är viktigare än överlevnadsdriften. Så sa en klok människa igår. När jag i november ifjol skrev om Jokela gjorde jag en ny tag – ”skolskjutningar”. Inte tänkte jag att det skulle bli ett återkommande ämne, sådär som ”politik” eller ”fördomar”. Fast inte tänkte jag att det inte skulle bli det heller.

Som lärare i en skola i Finland är jag är en av dem som ska trösta. Jag lyssnar, men vet faktiskt inte vad man ska säga åt femtonåringar vars världsbild bara rasar framför ögonen på en. De trettonårigar jag pratade med menade först att de inte behöver någon slags diskussion om dethär – ”vi pratade ju om allt detdär förra året”.

Tajtare vapenlagar, ja, mera psykologer, absolut, men det känns som att det är något utöver det som egentligen behövs. Kanske vi borde ta ett steg tillbaka och prioritera annorlunda. Göra ickeproduktiva saker tillsammans som att hänga, snacka, spela kort, andas emellanåt, blanda oss i, bjuda hem folk, bara göra saker långsamt. Sluta stirra på PISA-resultat och prestationer. Sluta kvalitetsmäta och sträva efter effektivitet. Jag får lite samma känsla som angående finanskrisen, som lindras genom att Bush pumpar in offentliga medel i bankerna för att hålla upp charaden i stället för att någon skulle ta sig en titt på systemet och våga utmana det. Vem vet, kanske de två kriserna har något med varandra att göra. En annan klok människa undrade faktiskt i tisdags (innan nyheten) om vi, såsom vi nu läser t.ex. nazismens och kommunismens svarta böcker kommer att ha en bestseller i framtiden: Konsumismens Svarta Bok.

”Off the beaten track” sa man

Tänk att för 50 år sedan, år 2005, fanns det platser på jorden som var orörda av människan. Så tänker sig Janina att vi säger år 2055. Det tänkte jag på när jag läste Anders Mathleins recension ”Turisthyckleriet” om Jennie Dielemans och Shahab Salehis bok Välkommen till paradiset – reportage om turismen.

Den som vill hitta kolonialism behöver inte leta i historieböckerna. Vi upplever det som vår jävla rättighet att hänga i poolen i Gran Canaria och spela golf i Tunisien. Men senegaleser i fiskebåt ska portas från Kanarieöarna (som geografiskt och moraliskt kanske inte har något med Europa att göra alls), också med finländsk experthjälp, och tunisierna ska inte uppmuntras att använda sitt färskvatten till annat än gröna golfbanor. Och tyvärr blir det inte bättre av att välja äventyrsresande framom golfen. Skribenten menar nämligen att det ekologiska fotavtrycket hos en paketturist som snällt håller sig inom all-inclusive-området sannolikt blir mindre än det som den självständiga, utforskande lonelyplanetbackpackern lämnar. Detta är svidande men samtidigt intressant läsning för en som har en och annan stämpel i passet från just exotiska och annorlunda ställen.

När turisterna träffas vid poolkanten handlar diskussionerna ofta om hur dåligt städningen fungerar, hur underfundiga och lustiga ”the locals” är, var på stranden man kan ligga för att inte plågas av tiggare och försäljare och hur man ska pruta eller undgå att de lurar en (och här håller också formuleringen att backpackers inte är ett dyft bättre än massturister. Jag minns två mycket självständiga resenärer som skröt om tvådollarshororna de hade fått tag på o Pnom Penh).

Och även om Thailand och Kanarieöarna lever på turism ser turismen också till att hålla näringsstrukturen på sin plats.Det ska finnas sex, drinkar och parfymer att köpa, någon som bär resväskor, som tvättar toaletter och städar hotellrum (och alla dom ska helst le – annars förstörs semestern), men hur stimulerande är turismen som näring egentligen? Vem äger hotellen och dykningsfirmorna? Cheb Balowski sjunger förresten i låten Koulouli: ”Tourists, you’re the terrorists! And you kill with your bill”.

Så var det detdär med flygandet också. När John Webster som nyligen gjort en finlandssvensk ”obekvämsanningfilm” – en där hans familj testar på att leva utan olja – satt i talkshowen Bettina S och försökte prata om allvaret i vårt miljöförstörande ville intervjuaren bara styra in samtalet på annat: Men din fru då, blev hon inte sur på dej? När Webster sedan nämnde vilka enorma mängder koldioxid en resa till Thailand innebär i utsläpp bröt hon bara hastigt av tråden och vinkade in nästa gäst. Ingen ska få känna sig skyldig här inte.

—

Bloggar att rekommendera är Pastey om förorten i TV, Anna Wester om mediekritik, Förbannad Pacifist som påminner oss om att det är den internationella fredsdagen idag och Cattis som vill att vi inte ska glömma Burma.

Fjorton punkter

Minns ni Woodrow Wilson som för nittio år sedan skrev ihop fjorton punkter som skulle garantera fred? Det var ganska enkla grejor han bad om: fria hav, folkens självbestämmanderätt, nedrustning, grundandet av NF, sådant. Men precis som annat som skrevs för hundra år sedan (jag läste nyligen ett utdrag ur Keynes” redogörelse av ekonomiskt liv bland förmögna londonbor före första världskriget – snacka om en globaliserad värld), så kändes det nästan aktuellare än aktuellt för oss. Så jag bad en grupp elever som jag inte ens känner särskilt väl att författa fjorton nya punkter för fred i vår tid. Och jag kan säga att jag gärna skulle ha skickat dem till fredsförhandlingarna i Versailles, ifall det skulle råka bli en upprepning av 1914-1918 i våra dagar. Ett plock bland punkterna: Alla länder måste hjälpa andra vid ekonomiska svårigheter, som t.ex. svält. Alla människor borde uppträda vänligt mot varandra. Man får inte få sälja diamanter som har plockats av slavar. När länder idkar handel, borde båda parterna vara jämlika. Alla människor borde ha rätt att resa vart de vill. I fall av konflikter mellan flera länder ska inte bara ett land få skulden.

Men i stället för de insiktsfulla eleverna skulle det nog bli typ Sarkozy som fick förhandla. Urk. Hoppas det inte blir världskrig.

Nonchalans på 2000-talet

Kanske alla hade sett detta klipp tidigare, men jag var åtminstone imponerad och såg alla fem delar på raken. Visst är vi enormt korkade som inte klarar av att räkna upp ledarna i världens två största länder. Sen är jag inte så säker på vad det är som föreslås. Ska alla börja skattefuska? Finns det ingen lösning?

I en av delarna nämner Härén att man i Zimbabwe, som listas som världens sämsta land att leva i, kan skicka pengar från sitt konto till någon annans via mobiltelefon. I Finland, som helt utan att se efter utnämnt sig själv till teknologins högkvarter, har man inte kommit nära någon sådan service. På dagens finländska konferens om IT-användning inom undervisning för hållbar utveckling (ironiskt nog) brakade det tekniska två gånger under presentationer. En föreläsare saknade ljud på sin powerpoint, och den direkta videolänken till den gröna MEP:en Satu Hassi hakade upp sig och hennes del som såg lovande ut blev till ingenting. Krånglet förklarades med att man hade testat länken via Strasbourg, men att hon plötsligt hade blivit tvungen att resa till Bryssel. Ha ja. Så man kan skicka pengar på mobilen mellan två byar runt Harare, men att hålla upp en konferenslänk mellan Bryssel och Esbo (konferenscentret ligger fem kilometer från Nokias högkvarter), det är för mycket begärt.